Förlåt jag visste inte att man bara fick skriva en tråd per person om man ska lägga upp Dikter mm.

Därför lägger jag upp en dikt som jag skrev tidigare. Om någon kan radera mitt andra så vore det kanske bra?

Det är så vackert, men det gör ändå så ont

Du och jag

Det är så underbart vackert

Men det gör ändå så otroligt ont

Du är rosen min vän

Får och får , det blir mer överskådligt om man skriver sina inlägg i samma tråd. Du får dina texter och kommentarerna på dem samlade på samma ställe och det blir lättare för dem som följer din tråd och ditt skrivande att hålla sig uppdaterade. Jag tog bort inlägget med rosdikten, eftersom den finns här också / Parsley, sajtvärd

Gillar dikt 1 mest. Jag skulle dock ta bort sista raden i den och låta läsaren själv förstå vad  du menar.

okej tack då vet jag :)

Här kommer en "gammal" novell som jag skrev för ungefär ett och ett halvt år sedan.

Tomhet och ingenting

Dunk, dunk, dunk, aj! Jag snubblar på sista trappsteget och ramlar hjälplöst ner på den hårda betongen.  River upp handflatan. Det är mörkt och jag ser ingenting. Här uppe är inga lampor tända. Så jag tar upp min gamla, repiga mobil ur jackfickan, trycker på femman och försöker lysa upp min skadade hand med den svaga displaylampan. Inget blod. Tack för det. Men kan ändå inte undgå tanken över att det är konstigt. Jag börjar annars blöda av minsta lilla repa. Men just nu är jag mer lättad över saknaden av blod så mina orostankar river inte runt.

Jag ligger fortfarande ner med magen mot den kalla ytan. Så jag vänder mig på rygg, upp mot stjärnorna istället. Eller ja, där de borde vara. Inatt är det tomt. Inte ens de enorma bastanta molnen från gårdagen fyller upp den mörka himlen.  Allt är bara tomt…

Jag börjar fundera på vad som egentligen hände för 20 minuter sedan, men det är svårt att minnas. Det enda jag kan urskilja i minnet är att jag sprang. Sprang, rusade, ja nästan flög iväg. Bort, bara bort. Men det stör mig att jag inte kan minnas från vad. Det är som att allt är tömt.

Två, tio, trettiofem eller jag vet inte hur många minuter senare reser jag mig upp. Borstar av händerna på jeansen. Det svider till lite i revan i handen, inget som gör speciellt ont. Det som smärtar är att jag inte kommer ihåg. Det gör ont när jag försöker leta i den mörka minneshålan i mitt huvud. Får inget resultat. Vet inte varför jag rusade upp hit till vattentornet. Jag vet ingenting. Men jag vet att detta är ett gammalt vattentorn. Nu är det tomt, inget mer skvalpande vatten innanför de massiva betongväggarna. Jag vet inte varför.

Går fram till relingen och blickar ut. Håller mig fast i metallstången som om det vore det enda som höll mig kvar här uppe. Vilket det ju självklart inte är. Här är betongen, natten, trappan, jag och staden. Staden som nu ser ut att sova. För allt är mörkt och öde. Alla husen är släckta, inte ens skyltfönstren i affärerna är upplysta. Enstaka gatulampa sprutar sken ut över den ödefyllda natten. Jag undrar vart elektrikerna håller hus. Tycker att de borde komma och fixa till. Ge ljus, ge liv. Varde ljus! Och gud såg att det var gott… fyllde upp tomheten.

En mygga kommer surrandes, den sätter sig på min kind. Jag är blixtstilla. Vill inte skrämma bort det enda liv som visar sig denna natt. Fortfarande fastklamrad mot relingen sneglar jag försiktigt mot den annars så fruktade lilla insekten. Väntar på att den ska göra det alla myggor gör. Väntar… ingenting. Den bara sitter där, väntandes som jag. Den fladdrar inte ens med vingarna eller trampar omkring över kinden för att leta efter något lämpligt ställe att börja äta på. Den bara sitter där alldeles känslolös och tom.

Tre, tolv, tjugoåtta eller kanske mer eller mindre minuter senare blundar jag i två sekunder. När jag öppnar ögonen ser jag min kindkamrat sakta falla ner till betongen. Den gör inget motstånd, försöker inte flyga, försöker inte vilja leva. Den bara faller… mot betongen, mot det hårda och kalla.

Myggans försvinnande ger mig liv, jag känner att här uppe kan jag inte vara mer. Jag släpper mitt hårda tag om relingen. Händerna har säkert blivit röda, men jag bryr mig inte. Med försiktiga steg för att undvika en till onödig vurpa tar jag mig ner för spiraltrappan. Det ekar av dunkandet från mina fötter. Jag undrar vad det ekar mot. Vattentornets betong? Natten? Mig själv? Ännu en gång vet jag inte och orkar heller inte fundera. Jag måste bara ner.

När jag tillslut når asfalten igen trampar jag rakt ner i en vattenpöl. Jag blir dock inte speciellt blöt. Pölen verkar ha blivit uttorkad. Kvar finns endast lite antydan till vatten och smuts i kanterna. Konstaterande: tom vattenpöl… funderar på att spotta i den, fylla upp det tomma igen. Ge den liv med hjälp av mig och min saliv. Äckligt. Jag ryser till för att sluta tänka så. Aldrig att jag skulle klara att fylla upp en tom vattenpöl. Aldrig att jag någonsin kan fylla något tomt till fullt igen. Jag själv består av ingenting. Tomhet plus tomhet blir inte mer tomhet. Det blir ingenting. Och det är värre.

Du tittar på mig och frågar

Jag bara skrattar

Du frågar hur mitt liv är, hur jag mår

Jag svarar "titta på mig!"

Du ser orolig ut

Från skärsåren på mina armar sipprar det fortfarande blod

Du pojke där med vackra händer och ögon mer underbara än allt på jorden

Kom

Kom ge mig en kyss, ta mig i din famn och håll om mig

Dina armar så lena, din kropp så varm

Du där pojken min

Snart en man

Min älskade underbara, ge mig en kyss och ta mig i din famn

Jag ska ge dig allt

Jag är lite osäker på när jag ska byta rad och vart det passar med kommatecken mm.

Igår ramlade himlen ner på mig

Den blå ihållande massan kvävde mig

höll mig ändå levande

Det gick inte att andas

Framför mina ögon såg jag bara svart

Idag kom en ängel

lyfte upp mig i sin famn

Luft fyllde mina lungor

Ljus bländade mina ögon

Jag kände mig ändå inte levande

För en minut sen kom du igen

kramade om mig

Du tog mig till en plats

där är himlen fortfarande blå

Du min älskade, min ros

Min underbaraste och vackraste av alla

Sitter bredvid mig, lugnt och stilla

Luktar gott

Ögonen dina, vackrare än allt på jorden

Jag tittar in i ett gråblått hav med vit sandbotten

Drunknar lite grann

Suckar lyckligt

Ler lite grann

Vackra Dikter, men dystra. # 5 Effektfullt och litet oväntat slut på dikten.

#6 Jag känner inte att det ska vara på något visst sätt i dikten avseende radbrytningar och kommatering. Du kan prova dig fram lite grand om du vill. Rytmen i dikten är bra, så det kanske mest handlar om det estetiska. Prova att läsa dikten högt för dig själv. Vill du göra en paus på något ställe så kanske du ska göra en radbrytning eller kommatering där.

Jag tycker att du har skrivit fina Dikter,dom är vackra.

Tack så mycket :)

Ja jag ska läsa dom högt nästa gång. Jag brukar först skriva ner dikterna för hand i ett skrivblock innan jag skriver dikterna här, det är bra för då hittar jag lite småsaker som kanske inte blev så bra och ändrar på dem :)

Jag plockar en blomma och håller den i min hand

Tittar på bladens färger och upptäcker att den passar till mormors gamla pärlarmband

Jag tänker på mor och hennes vackra leende

Hur varje litet ansiktsuttryck påverkar hennes utseende

Utan eftertanke stoppar jag blomman i min ficka

Tänker att den här, den ska få mammas leende att spricka

Skuttandes ner för en plan backe

Känner jag solens varma strålar på min nacke

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av dikten… förutom att den skulle bli lite "mysig".Det är en av mina första Dikter på rim. Sen så har jag jättesvårt att bestämma mig om det ska vara solens varma strålar på min nacke eller **omfamnar min nacke eller *I* min nacke.**

En sak som jag har märkt nu är att jag kan sätta mig ner vid ett papper och verkligen skriva ner en dikt (som blir hyffsat bra). Förut kunde jag inte det, då var jag tvungen att ha rätta känslan inne, eller redan ha några rader från dikten i mitt huvud, innan jag kunde skriva ner dikten på papper. Så jag har märkt nu att det hjälper att skriva en dikt varannan eller var tredje dag, sen blir det lättare!

Jag försöker skratta, men slits itu

Provar försiktigt ett leende

Allt går i kras

Sen gör jag det omvända

Skriker av förtvivlan

Det går inte att sluta

Du lägger din hand på min axel

Jag försöker att andas

Provar ett leende

jag tyckte verkligen, verkligen om dikt i inlägg #7! Alla dina Dikter är visserligen vackert skrivna, men den var något speciellt.. ^^

Tack! :D Ja jag gillar den också på nåt speciellt sätt :)

åh så vackra Dikter du skriver! jag blir helt hänförd och läser dem ju flera gånger om,

dina ord faller som en snöflinga från himlen och jag ser den, öppnar munnen min och känner hur snöflingan dalar in i munnen för att lägga sig på min tunga och jag känner hur det blir lite småkallt i en sekund för att sedan känna hur droppen som bildats rinna nedåt mot min hals över min tunga.

det är helt fantastiskt! jag kan inte få nog av det… nu ska jag nog ta och läsa dem en gång till :)

åh men du tack! Du ska bara veta hur glad jag blir när jag läser det du skrivit! Så fina ord! Och det känns så skönt att jag har kunnat ge i alla fall en person den känsla jag vill att man ska få när man läser mina Dikter. Jag blir verkligen jätteglad och får ännu mer inspiration till att skriva. Tack ännu en gång!

**Dans i höstens guld
**

Det fanns en tid då jag lekte med löven

Jag lät det gula bladen virvla runt omkring mig

Skrattandes hoppade jag runt på gräsmattan

Jag såg att du tittade på mig och log

Slår vad om att du ville vara med och hoppa, skratta och virvla där med mig

Jag ville det också

Se dig blandas med den gula färgen

Ditt vackra leende som lyses upp av höstens guld

Jag vet inte hur långt jag tänkte då

Men jag vet att nu skulle jag ge vad som helst för att se dig le mot mig

Hoppandes, skrattandes, virvlandes med mig bland löven

åh ännu en gång har du lyckat med att kittla min tunga!

du skriver så underbart, så lätt att förstå det, det är så lätt att få en bild framför mig, det är nästan som att du måsta ha upplevt det du skriver, och det är som en fröjd att få falla in i det du skriver och drömma sig bort i de tankarna lite :)

men du, varsågod, hoppas verkligen att du kommer fortsätta skriva! jag tittar kontinuerligt och hoppas alltid på att få läsa något nytt som har skrivits av dina flitiga fingrar :)

Åh tack igen då!

Jag har bilden i huvudet hur dikten är, hur det ser ut, vad som händer, miljön, hur personernas ansiktsuttryck är mm. Väldigt synd att jag inte kan måla för då hade jag gjort det också… jag vill kunna gör allt! Sjunga ut dikterna, spela upp dom på film, spela teater med dom (teater är något jag faktiskt kan och håller på med), måla dom, skulptera dom, dansa ut dom! Men jag får väl nöja mig med att låta läsarna få upp mina bilder i sina egna huvud istället för att se det med deras egna blotta ögon.

Dikterna är faktiskt som drömmar. Drömmar som jag dock inte har upplevt själv (så är det med de flesta iaf) men har snappat upp om på andra sätt (böcker, film mm).

Ja nu känns det som att det kommer bli fler Dikter. Nu har jag hittat ännu mer motivation när jag vet att det finns någon som läser dem.
Håll ögonen öppna!

Jag tror absolut dina Dikter skulle fungera lästa och framförda på scen, om du är intresserad av att hålla på med sådant. De har rytm och läsbarhet och ett intressant bildspråk som griper tag i läsaren.

Poeter.se finns det en sida som heter om vill du försöka nå ut och hitta läsare den vägen.

Fundera på om du kan använda dina erfarenheter och kontakter från teatern för att få upp dina texter på scen, om du vill jobba med dem på det sättet. Fundera även på vilka scener som kan finnas för din poesi och dina texter, var de skulle kunna framföras.

Det finns en bok som heter "Handbok för låtskrivare" som du kanske kan ha nytta av. Boken är skriven för "singer-songwriters", men jag tror att den innehåller en hel del användbara råd även för dig.

Det verkar faktiskt lite läskigt att läsa upp mina Dikter på scen. Men tack för tipset!

Jag sökte på "Handbok för låtskrivare" men hittade den inte, däremot så hittade jag en bok som heter "Lathund för låtskrivare". Var det den du menade?

Hålla kvar så länge som möjligt

Jag skrattade långsamt

Försökte att hålla fast så mycket lycka som möjligt på den korta tiden

Han frågade hur man skrattar långsamt

Det är bara att riktigt njuta, svarade jag

Han tog min hand och vi fortsatte gå

Jag skrattade långsamt

Han stannade och tittade på mig

Lyckan

Det blev en kyss

Jag skrattar fortfarande långsamt

Ett försök att hålla kvar lyckan till nästa gång

Det kan dröja

#23 Kärleksfull, sensuell, aningens sorgsen. Jag vill vara i den dikten och behålla känslan, länge, länge.

#23 helt fantastisk! jag har läst den typ fem gånger nu, och den käslan jag få i min mage, det är kusligt, för det känns så himla verkligt, om du fortsätter skriva Dikter på dethär viset så kommer jag vara dig evigt tacksam.

åh ritblocket du kommer väl att flytta över din blogg till wordpress?

Tack :D jag blir så glad när jag läser era kommentarer för då vet jag att jag lyckats lite och det känns så bra!

#23 är inte riktigt min favorit men ändå :)

hmm… blogg är något att tänka på ;)

#23 Den dikten gillade jag riktigt,riktigt mycket. Själv skulle jag säga att det är min favorit av dom du skrivit :)

Nu så kära läsare! Har jag startat en blogg till mina Dikter. Än så länge har jag bara lagt upp en, men den är nyskriven för idag:)

klicka er in på www.melbon.blogg.se

Jag hoppas verkligen att ni kommer följa mig där. Kanske kommer det dyka upp Dikter även här.

www.melbon.blogg.se va det ja

Ett tips för att få dina Dikter effektfullare:

Bort med tecken.

Exempelvis så här:

Hon står och väntar

Längtar

Trampar på stället

Det trampar otåligt i hennes hjärta

Löven blir dystert bruna

Hon väntar

längtar

Tre steg bort finns kärleken

Hon är knappt på halva vägen

Det gör ont och löven blir bruna

Det ger tyngd åt orden och man får en bra rytm. =)

Vill man sedan så kan man hoppa ett ytterliggare steg för att få längre pauser. Som när man bygger verser till musik. =)

Bara lite tips, hoppas du gillar det och inte tvärt om. :)

Tack :) det va ett bra tips och det blev faktiskt bättre :)

Nu har det kommit lite nytt på bloggen www.melbon.blogg.se

Två flickor i vita klädnader

Du ler

Jag gör det inte

Vi båda suckar djupt

Men av olika anledningar

Framför dig ser du allting

En vacker värld full av färger

Du ler, alla ler

Precis så du vill ha det

Jag stirrar på dig

Suckar irriterat

Ser andra saker

Sådant som egentligen inte finns

Men det är överallt

Kryper på mig

Ringlar sig som ormar över golvet jag går på

Vi suckar igen i våra vita klädnader

Men av olika anledningar

Funderar på vem av oss som är mest frisk

Kan våran sång vara när våra ytterdörrar slängs igen för att vi inte hinner stänga dem ordentligt? Bara för att vi har så bråttom till varandra.
Eller kan den vara när jag knackar på din dörr utan att någon vet?
Kan våran sång vara när vi pratar på telefon och vi viskar för att ingen annan ska höra?

Våran sång kan vara olika lång.
Den kan vara när vi skrattar tillsammans när all lycka i världen är tillägnad oss, bara du och jag i stunden och känslorna sprudlar. 
Du skrattar. Vi skrattar tillsammans. 
Jag skrattar för att du skrattar. Skrattar av lyckan av att höra, se och känna dig skratta.

Kan våran sång kan vara när vi kysser varandra?
Och om man kunde höra det, så skulle det kunna vara våran sång.
Den vackraste sången i världen. Våran.

Den här dikten har egentligen min pojkvän skrivit, jag har bara ändrat lite småsaker i efterhand.

Gillar, som vanligt.