Hejsan, har skrivit en novell som en inlämningsuppgift i skolan, vill gärna veta vad ni om den och så!

Mötet
Varför resulterar ett möte alltid i väntan?
Hon satt på tunnelbanestationen. Smuttade på sin pappersmugg med avslagen Coca Cola och tittade på alla människor som sprang runt som myror som samlade barr till en gigantisk stack.
Hon tänkte på hur många människor det egentligen fanns, ungefär 6 000 000 000 - mängder, ja, miljardtals.
Och i den mängden fanns hennes pappa, hennes biologiska, riktiga pappa, mysteriet hon aldrig mött, men som ändå betytt så mycket alla gånger föräldrar kommit på tal, som varit ett det största samtalsämnet många raster när hon bara var 8, 9, 10 år.
Nu gick hon på universitet och var snart utbildad landskapsarkitekt. Tiden gick skrämmande fort, hon mindes fortfarande första dagen i sjuan, hur nervösa alla varit - speciellt hon själv.
Hon mindes också en annan dag när hon bara varit ett barn, dagen då man nästan skulle kunna säga att allting startade, hennes mystiska pappas identitet.

~ De sitter i en ring på golvet, det är första advent och en speciell punkt står på schemat, alla ska berätta vad deras föräldrar arbetar med. Fröken Mia kvittrar glatt på om saker som "hoppas ni tagit med er något som representerar era föräldrars yrken". "Något som representerar era föräldrars yrken", det är en ganska komplicerad mening för någon som bara är åtta år, för det var så gammal hon -Samantha- var då. Alla verkar väldigt exalterade. Samantha ser kockmössor, hårnät, wienerbröd, tandtrådar och en hel uppsjö andra saker från olika föräldrars arbeten. Vad ska hon själv bidra med? En städkvast från sin mammas städfirma? Nej, hon har valt att komma tomhänt, hon ska ju berätta om sin pappas yrke, sin pappas fantastiska yrke, sin framgångsrika pappas yrke. Limstiftet (Något påhitt från fröken som visade att man "hade ordet") vandrar runt i ringen hela förmiddagen. - Min pappa är bilmekaniker, säger en av klasskamraterna. Och min mamma är konditor och arbetar på ett konditori! Klasskamraten stakar sig på orden men alla vet vad han menar. Hon kan baka världens godaste rulltårtor! tillägger han glatt. - Min pappa är VD, verkställande direktör, säger Magdalena, en tjej i klassen, nästan en gnutta snobbigt. Och min mamma är högskoleadjunkt. Är det yrkestitlar man borde kunna när man är 8? Magdalena kan, men de flesta andra ser ut som frågetecken. Limstiftet fortsatte, många hade rörmokar-pappor och sjukskötersko-mammor. Det blev ett drömmande mummel från många när Maja berättade att hennes mamma var veterinär, men annars var det mycket vanliga yrken. Samantha ville att hennes pappas skulle vara något originellt, något fantastiskt. Men alla kanske visste att hennes pappa bodde någon annanstans? Att han och mamma separerat för många, många år sedan, då Samantha bara fanns i mammas mage, eller livmoder om man ska vara riktigt korrekt. Typiskt. Precis i samma ögonblick som limstiftet hamnade hos Samantha kom hon på det, en riktig snilleblixt tyckte hon. - Min pappa reser runt med ett cirkussällskap, han är en av världens största cirkusstjärnor! Han kan stå på händer och huvud, jonglera, gå på lina, rida på elefanter, trolla och mycket mer! Han kan så mycket så att han får delta i varje nummer! säger Samantha med stor entusiasm. - Tack, för att du berättade om din pappa. Låter ju riktigt spännande, det där. Men nu är det nog dags för en paus, vi behöver nog alla en gnutta frisk luft, säger fröken Mia och ler. Men vill du vara gullig och stanna en stund, Samantha? - Tänk noga på vad du säger, Samanta, tänk på ett visst budord i vår kristna bibel, säger fröken Mia och studerar för några sekunder sitt lilla halssmycke som föreställer ett kors. Samantha rycker på axlarna och går sedan på rast, tänker att fröken betett sig underligt. På rasten får hon besvara miljontals frågor om sin pappa och cirkussällskapet och hon är glad över att -för en gångs skull- få stå i rampljuset. ~

Hon flinade för sig själv på bänken där hon satt, minnen, minnen… 10 minuter kvar nu.

~ Hon var fjorton och skulle låna en bok på skolans bibliotek. Bibliotikarien satt på en stol och putsade omsorgsfullt sina glasögonbågarsina glasögonbågar. Samantha hade den dagen i November funderat mycket på sin barndom och sin pappa, hon ville verkligen ta reda på vem han egentligen var. Hon hade också funderat på sin gamla lärare Mia, Mia som alltid haft kors-halssmycket och sagt åt henne att tänka på ett visst budord, vilket? - Är det något som tynger dig? Frågade den gamla bibliotikaren vänligt med ett litet sammanbitet leende samtidigt som hon satte på sig sina glasögonen igen. - Är du kristen, Mona? Frågade Samantha. Det var så bibliotikaren hette, Mona. - Nej du, skrattade Mona. Jag är ateist. Men är det något du undrar över så är ju biblioteket en stor informationskälla. - Jo, jag skulle vilja ha en lista över budorden. Det är hmm… skolarbete, religion, du vet. - Vännen, se det ska vi försöka ordna, svarade Mona på bred västgötska. Vi har ingen bibel här är jag rädd men du får lov att låna min dator, där lär du säkert hitta en lista över dem allihop, sade Mona och nickade mot datorn på sitt gedigna skrivbord i mahogny. - Tack så mycket, svarade Samantha och satte sig vid datorn. "Guds budord" skrev hon i Googles lilla sökruta. 422 000 träffar, hon väljer den första träffen och får upp en lista på de 10 budorden i några olika versioner. Hon läser dem -en efter en- "du skall icke begå äktenskapsbrott", "du skall icke dräpa"… Då hittar hon det hon tror att hennes lågstadielärare, Mia, alltid syftat på. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa. ~

Bara 5 minuter kvar. Samantha börjar otåligt fingra med sin kulspetspenna, något ticks sedan länge. Snart kommer hennes pappa att komma med tunnelbanan, fyra minuter kvar. Det känns helt overkligt för Samantha. Att sitta där på Östermalms tunnelbanestation med en snart urdrucken pappersmugg cola i vänstra handen och en kulspetspenna i högra. Overkligt. Då kommer tunnelbanan, de sista fem minuterna måste ha rusat iväg som en jagad gasell på savannen eller så är tunnelbanan -för en gångs skull- för tidig. Hon tittar på personerna som trängs på väg ut ur tunnelbanan, alla människor ger associationer till en vild antilophjord. Komiskt nog så ser hon ett någon som verkar ha svensexa, han är utklädd och sminkad som en clown, och har en stor kartongbit fastsatt med silvertejp runt sin kropp. Hon kan inte läsa texten, glömde tråkigt nog att sätta in linserna just den morgonen. Clown, cirkus - hon skrattar. Hon undrar om hon någon gång ska berätta för sin pappa att alla trodde att han var en berömd cirkusstjärna, eller ja, alla utom Mia. Då ser hon honom, han kommer sist av alla, har mörk skäggstubb och ser lite yrvaken ut. Och kanske en av de viktigaste detaljerna - han har ett sotigt blåställ på sig med en skiftnyckel och några andra verktyg i ett slitet midjebälte. Henns pappa, hennes snickar-pappa.
Tack ändå, pappa, viskar hon tyst för sig själv. Sedan vinkar hon åt honom, han vinkar tillbaka.