Rummet

När jag klev in genom dörren slog värmen emot mig som ett skönt täcke, det sprakade i spisen någon hade tänt en brasa och hela rummet badade i ett orange sken. Den vita soffan borta vid fönstret var alldeles ljusgult inbjudande som en sommardag. Jag gick på bara fötter över den mjuka mattan, tårna sjönk ner någon millimeter och gav mig rysningar av välbehag. Jag sjönk ner i soffan, slöt ögonen nån minut och bara njöt av stillheten. Här inne kunde jag vara mig själv, se på tavlorna som jag älskade, dra in den svaga doften av rökelse och eldkysst ved. Här inne kunde ingen störa mig. PANG….rutan bakom mig gick i tusen bitar, glassplitter föll över mig och ned i soffan, en kall vind kylde ner mig kropp snabbt och skoningslöst. Jag kunde inte röra mig, vad hände? Sakta vred jag på huvudet och såg hur hela rutan var borta. Hur? Jag reste mig äntligen upp och tittade ut, därute på backen stod en man med ett gevär i handen, han lyfte det, stirrade på mig och siktade………………….den vita soffan färgas röd av blod, blandades med eldens oranga dans. Blodet stänkte ned på mattan likt kronblad från en döende ros i storm. Livet förändrades snabbt och skoningslöst.