Novell av JosefinForsberg
Jag var medlem här för ett tag sedan, men kan nu inte logga in så jag skapade ett nytt medlemskap och laddar nu upp den fortsatta berättelsen från början!
Prolog
Ända sedan människan föddes har hon förundrats över alla världens mysterier. Hon har trott på det övernaturliga och det gudomliga.
Hon har hittat på förklaringar till naturens fenomen. Solgudar som drar solen över himlavalvet, skördegudar som får grödorna att växa och havsgudar som vars ilska drar flodvattnet in och ut, ebb och flod.
Men alla dessa gudar har tynat bort, försvunnit från historieböcker och de olika religionerna glömts och försummats.
Nu förtiden förlikar man sig med vetenskapen. Atomen har blivit vår gud och Albert Einstein dennes profet, men trotts forskningens alla framgångar är det bara illusioner som Gud placerat ut för att skydda människorna.
Ja, Gud finns och skapelsen ägde rum. För exakt 2207 år sedan skapade Gud jorden och människan, men egentligen är inte det den sanna sanningen.
Människan har skapats ett flertal gånger, ingen vet exakt hur många, av olika änglar, demoner och djävlar som överlevt en guds stora fall, en domedag, och ansetts värdiga makten som förts med av ansvaret över en hel värld.
Det vanligaste sättet en värld, en era, går under på är att en djävul skapas. Detta är något som måste ske inom varje era för det har alltid pågått en strid mellan ont och gott där ingendera av sidorna kan vinna.
Vår tids djävul har ett namn, Lucifer. Lucifer tillhörde en stam bland änglarna som var skapad av ökenvindens eld.
Alla änglar skapades av eld, men denna stam skapades av en eldslåga utan rök, en eldslåga i kanten av den eviga elden. På grund av detta blev denna stam av änglar, även kallade Djinner, smått annorlunda.
Herren hade många änglar men Lucifer var hans högra hand. Lucifer var den nya gudens första ärkeängel, en av de få överlevande det förra kriget. Han hade en underskön gestalt och ett nobelt hjärta.
Så skapade Gud jorden. De första varelserna som bosatte sig där var de 2000 år gamla djinnerna. Men de kunde dock inte hålla fred. De slog ihjäl varandra och deras blod besudlade marken. Då sände Gud Lucifer och en här av änglar, ridandes på vita hingstar av ljusaste blod och ädlaste härstamning. Lucifer förde krig mot Djinnerna och fördrev dem från Guds jord, ner i de mörka, tysta grottorna i underjorden.
Det var då Lucifer kände att han var något förmer än de andra änglarna. Han hade uträttat ett stordåd och det kunde han inte glömma.
Så skapade Gud av lera människan, för detta paradis som gud format med egen vilja måste befolkas av ett folk med guds tro i hjärtat.
Herren befallde alla änglar att hylla denna människa som kallades Adam, men Lucifer vägrade blankt.
-Ska jag, en av de högsta av änglar hylla en varelse skapad av lera? sade han.
-Men jag har skapat honom med mina egna händer, du ska tillbedja allt jag skapat! svarade Gud.
Lucifer vägrade att nedfalla framför Adam, hans stolthet talade åt honom.
-Jag är förmer än honom, jag är äldre än denna varelse, jag är skapad mäktigare! Du skapade mig av härdens eld, honom av lera.
Men detta kunde herren inte tillåta, hans ilska var hemsk och piskade himlen till stormar runt deras huvuden. Lucifer hade vägrat inte att bara vägra tillbedja Adam utan även gud själv.
Därför sade herren till Lucifer
Kap 1
I guds år 1882
Det lilla sköra spädbarnets bröstkorg skälver till i moderns famn, i samma takt som hennes hjärta skakar han. Det är så lite tid kvar tills han ska förändras, blir en fördömd, en gud lös och det är hennes plikt som en av många i guds hjord att förhindra detta, trotts att han är hennes egen son. Nej, nej det är han inte, han är en gud lös! Han har inget med henne att göra!
Det lilla barnet yrar i febern, och hans små ögon rullar ibland upp i huvudet. Det börjar bli bråttom nu, men de är snart framme. Bara bakom nästa hus så ska de se de fördömdas kyrka. Det ställe där de ska finna frid.
Det känns som om något jagar henne, hon stirrar hela tiden över axeln och skyndar på sina steg, det är antagligen ingenting, bara ett fantasifoster. Inget särskilt. Bara något som han fram kallar, det lilla missfostret.
-Vad är det jag tänker? Han är inget missfoster, han är min son!
Nej, nej ,nej! Det är han inte, det har han aldrig varit, trotts att han har mina ögon. Tänkte hon medan fötterna arbetade och pressade henne framåt.
-Snälla gud, låt mig att sluta känna i denna djävulens stund! Jag ber dig, hjälp mig ta mig igenom det här utan skuld. Trotts att den är min…
Det var trotts allt hennes fel, till en del, att han fanns. Det var hennes fel det som skulle hända. Det var hon och inte han som hade förförts av mörkret. Hon hade älskat mörkret, hon hade älskat hans mystik. Hans sena nätter i hennes sängkammare, hans lidelse fulla kyssar.
-Men nu till sist ska jag gottgöra för mina synder, till sist ska vi få frid! Hon stryker den lille över pannan med fingrarna och tycker honom närmare bröstet och den enda trygga punkten för honom.
Hon kunde komma ihåg de sista orden den lilles far hade sagt. ”Jag är rösten som kommer att få dig att lida, du kommer att gå hungrig, dina synder kommer aldrig förlåtas och det som växer inom dig är inte ett kärleks barn. Det du bär är en livsförtärare. En demon som sakta suger livet ur dig, skåda din framtid! Ty du Casandra är endast ett verktyg för en människa som skall sätta världen i brand!”
Han hade skadat hennes själ den natten. Hon hade inte trott på hans ord förrän den lille föddes, hon hade plågats så mycket, nästan blivit galen av smärtorna. Men mitt i galenskaperna fanns gud och han stred, han stred mot fadern till barnet.
Fadern skrek, han skrek av smärta då guds hand träffade hans bröst korg, ett brännmärke kröp sakta över huden. Löste upp honom inifrån. ” Kom ihåg det jag sa om den lille, han är ett djävulens barn, han kommer att störta dig!”
Han hade sett rätt på henne då han sade sina sista ord. Han svarta hår hade flugit i en osynlig vind och de djup gröna ögonen brunnit av hat, eller hade det varit ovillig kärlek. Hade han känt något?
De svänger runt hörnet och där ligger den, mitt bland de mörka husen ligger kyrkan. Den är låg och klocktornet sträcker sig endast någon meter ovanför det enkla taken av svarta takpannor. Väggarna är av grå granit och porten har nästan vittrat sönder. Den bakre delen av kyrkan har rasat ihop och antagligen använts som stenbrott av några illvilliga, hädiska människor.
Hon stiger försiktigt in genom portens förmultnande plankor och smyger förbi den spräckta klockan som fallit från sin plats i klocktornet. Den här kyrkan har inte använts på länge, den här kyrkan är förbannad.
Hon stegar igenom gången mellan de trasiga och genom ruttna kyrkbänkarna som ligger huller om buller. Hon är tvungen att väja undan från en nedfallen takkrona. Fönstren i kyrkan visar bilder av djävlar och syndiga scener och inte guds änglar och Kristus korsfästelse. Vissa är sönderslagna och andra har genom ett mirakel klarat sig.
Längst fram i kyrkan ligger ett litet altare. Det är ett hädiskt altare med mystiska örter och kristaller, en skål ser ut att innehålla blod och en annan verkar innehålla belladonna som är allmänt giftig.
Hon sätter sig på knä framför altaret och nu till sist letar sig tårarna fram. Under häftiga snyftningar börjar hon ritualen. Hon doppar det ena fingret i blodet och ritar ett pentagram på stengolvet framför sig. I pentagrammet lägger hon den lille, hon sätter en kniv mot sin hand och sakta, sakta blir knivbladet rött av hennes eget blod. Det här var det enda sättet. Det enda sättet för dem att få frid. Hon hulkade och böjde sig framåt mot den lille, kysste hans panna och viskade en välsignelse i hans öra. Sedan höjde hon kniven…
Starta ny diskussion
