Det skulle vara riktigt kul om någon ville läsa min novell som jag skrivit till min svenskalektion. Anmärk gärna på massa saker som kan bli bättre! ;) Skulle vara OTROLIGT TACKSAM om ni tog er tid!

Det var tisdag, igen, och jag var som vanligt på sjukhuset. Där hade jag varit i snart ett år nu. Det hade blivit en rutin. En del av mitt liv.
 Samtidigt som jag väntade på provsvaren lekte jag med en hårslinga som hade lyckats smita ifrån min hästsvans. Jag cirklade den gång på gång runt mitt pekfinger och försökte till ingen nytta lägga den på plats

igen bakom örat. Den lyckades alltid smita därifran och la sig retsamt precis ovanpå mina ögonfransar. Jag önskade att jag också kunde smita. Smita ifrån sjukhuset. Kanske smita ifrån hela den här mardrömmen.

Det var precis det mitt liv var just nu, en mardröm. Jag hade cancer. Och inte bara det, en elak och envis cancertyp också. Den satt i Fontanellen.

Ända sedan jag hade blivit sjuk hade jag haft ett mål. förutom att bli frisk såklart, så ville jag måla om min veranda. Den hade alltid varitså ful men jag älskade den ändå. Lite färg skulle göra den fullständig.
 Det var kanske ett lite larvigt mål, men jag ville ha den målad och jag skulle kämpa för att få sitta där, frisk på en nymålad röd altan. Eller kanske vit? Jag hade aldrig varit bra på att väla mellan olika saker. Men

jag var säker på en sak, inom två år skulle jag sitta på min fulständiga altan med Jens och en kopp varmt te.

 Jag hade fått min diagnos tre år efter att min mor hade gått bort. Jag hade aldrig berättat det för min far. Vi har ingen vidare kontakt längre och jag ville inte enns tänka på hur han skulle reagera om jag bara

dök upp helt plöttsligt och berättade för min fortfarande sörjande far att även jag hade cancer. Nej, det kom inte på fråga.
 
Min mor och jag hade varit lika på många sätt, både till utseendet och som person, vi hade båda haft långt, lockigt brunt hår. Vi hade också haft ett stort intresse gemensamt, att teckna. Vi hade anmält oss till en

tecknarkurs strax innan min mor blev sjuk, och det hade verkligen hjälpt oss båda två, det var så skönt att bara kuna sätta sig in i en annan värld när man tecknade. Man kunde glömma alla bekymmer och bara

fokusera på nuet.

Doktorn var på väg in i rummet nu. Han hette Jarl. Det var en snäll man. Han hade hjälpt mig igenom de svåraste tiderna av min sjukdom. Även min pojkvän Jens hade hjälpt mig och jag skulle vara evigt tacksam

över att ha de två personerna i mitt liv. Med dom kunde jag prata om allt, och det var jag väldigt glad över eftersom jag inte hade någon vidare kontakt med min familj. Jag hade inga syskon och när min mor

dog blev min fars tröst spriten.
 Mamma hade också haft cancer, och hon hade förlorat kampen mot den. Jag var rädd att även jag skulle göra det.  Jag kom fortfarande ihåg hur kämpigt hon hade haft det sista tiden. Det var som om min

hjärna hade lagt undan det minnet i ett speciellt fack. Ett fack som låg så djupt inne i min hjärna att jag aldrig skulle kunna radera det. Det var smärtsamma minnen.
 
-Bra eller dåliga nyheter? Frågade jag doktorn när han klivit innanför dörren. Jag vissste att svaret skulle vara detsamma. Samma som alltid, men jag hoppades såklart. Hoppades på att ett mirakel skulle inträffa

och provsvaren skulle säga att cancern hade försvunnit. Eller åtminstonde börjat försvinna.
 -Sitt ned Erika. Sa han lugnt. Vadå sitt ned? Det var alltså dåliga nyheter? Jarls röst brukade ha en lugnande effekt på mig precis som Jens, men den här gången verkade den effekten ha försvunnit. Min puls

började skena och mina tankar var på alla möjliga ställen samtidigt. De var alltså nu han skulle säga att cancern hade spridit sig och att jag bara hade några månader kvar att leva.
 Jag satte mig stelt ner på stolen mittemot Jarls och korsade mina fingrar bakom ryggen.
 -Jag ska gå rakt på sak. Vi behöver tyvärr börja med strålbehandling igen sa han. Hans ögon grävde sig djupt ner i mina. Så djupt att det kändes som att drunkna.
 Plötsligt slutade mina tankar snurra och dom försvann helt. Ingenting existerade längre runt omkring mig och det kändes som att jag höll på att kräkas.

När jag kom hem slängde jag in väskan genom dörren utan att se vart den hamnade, den landade på en vas. Vasen föll ner till golvet och hundratals små skärvor låg splittrade överallt. Det spelade ingen roll.

Ingenting spelade någon roll numera.
 Jag hade legat i soffan i säkert två timmar och bara gråtit och gråtit när Jens äntligen kommit hem. Jag hade berättade allt och det känndes ortoligt skönt att få prata ut med honom.
 -Det här är ingenting som vi inte klarar av. Tillsammans kan inget knäcka oss och vi kommer att fixa det här sa han. Hans röst var lugn och betryggande. Han hade alltid haft en lugnande och tröstande effekt på

mig. Världen kunde hålla på att rasa i miljontals bitar men när jag var hos Jens så gav det den rasande världen nytt hopp att fortsätta försöka. Försöka bygga upp sig igen. Kanske till och med bli hel igen.
-Jag kommer vara med dig hela vägen viskade han i mitt öra. Han gav mig en kyss på pannan och vi somnade på den slitna obekväma soffan.

Nästa dag tog soffans rätt ut på mig. Även om jag bara hade kunnat sova enstaka timmar hade jag ont i ryggen och nacken.
 Plötsligt kom jag ihåg att det var idag som jag skulle börja med strålbehandligen igen. Ett oväntat mörker sköljde snabt in över mig.
 Jag hade srålbehandlats en gång tidigare. Det var många otrevliga minnen som väktes till liv när jag tänkte på det, så jag försökte att inte tänka alls.
 Den här gången måste det gåvägen, mumlade jag för mig själv. Jag tänkte på Jens ord, "Jag kommer vara med dig hela vägen", bet ihop tänderna och reste mig från soffan.
 Jens hade redan åkt till jobbet men han skulle komma hem tidigare idag, det hade han lovat. Han hade också lovat att han skulle laga en god middag till oss. Det såg jag fram emot. Det var faktiskt det ända jag

såg fram emot idag.

Väl på sjukhuset visste jag vad som väntade. Jag hade bara gått igenom det här en gång tidigare, men det kändes på något sätt som en rutin. Kanske för att det inom en kort tid SKULLE bli en rutin.
 Jag stod framför britsen jag snart skulle lägga mig på. Den såg inte speciellt inbjudande ut. Den såg hård och kall ut, men med tanke på att jag legat på min obekväma soffa hela natten skulle jag nog inte känna

någon storre skillnad.
 Jag försökte komma på hur den hade känts för ett år sedan men jag kunde inte minnas det. Jag hade försökt förtränga dom minnerna och det hade jag tydligen lyckats med.
 Jag lade mig sakta ner på britsen. Den var inte så obekväm som den såg ut, jag fick till och med en kudde. Rena lyxen! mumlade jag lite sarkastiskt för mig själv.

De nästa fyra veckorna var rena mardrömmen. Jag kunde inte koncentrera på någonting längre.
 Mitt fina hår hade försvunnit, det var inget mindre än hämskt! Jens hade sagt att jag var lika söt i alla fall, men det var inget jag trodde på särskilt mycket.
 Sjukhuset hade blivit mitt andra hem. Jag tillbringade minst fem dagar i veckan där, ibland hela veckor. Jag var alltid trött när jag kom hem efter sjukhusbesöken, det ända jag gjorde när jag kom hem var att

slänga i mig en snabb matbit och sedan slänga mig i sängen.
 Jag kunde dock hålla hoppet uppe när jag tänkte på att det vara var en månad kvar. Sen skulle jag få avsluta strålbehandlingen och jag skulle få svar på om cancern hade gett sig av. 

Jag var återigen på sjukhuset, återigen i det blåa lilla rummet där jag satt och nervöst ringlade en hårslinga mellan fingarna när jag väntade på provsvar, och återigen ser jag Jarl som går mot mig med tunga steg

och uttryckslöst ansikte. Jag hatade det ansiktet. Man kunde aldrig se vad man hade att vänta på hans hårda stenansikte.
 -Sitt ned Erika, bad han snällt.
 Nej snälla inte igen tänkte jag. Jag korsade fingarna bakom ryggen.
Hans hårda stenansikte började ta form och ett leende började växa fram. Leendet hade bredd ut sig över hela hans mun nu och när det hade nått ända till ögonen började jag hoppas. Jag visste att det var

dumt. Dumma mig tänkte jag för mig själv. Så typiskt mig att hoppas på allt för mycket. Men jag kunde inte hejda ett leende som bubblade upp inom mig.
-Det ser bra ut Erika! Jarls leende strålade över hela hans ansikte.

Jag satt på verandan med Jens och tittade på min nymålade, fortfanade fuktiga, vita veranda.
 Jag tänkte tillbaka på det senaste året och allt vad det hade innebärt. Det hade verit ett tuft år, men jag tror det samtidigt hade varit det bästa året i hela mitt liv. Det lät nästan lite sjukt att jag skulle tycka så,

men jag hade lärt mig att uppskatta livet på en helt annan nivå. En nivå jag aldrig trodde skulle finnas. Varför hade jag inte sett så på livet tidigare?
 Jens kom ut med en kopp varmt te. Det värmde skönt i händerna. Han böjde sig ned över mig och gav mig en kyss på pannan. Sedan viskade han, vi fixade det, inget kan knäcka oss, vi fixade det älskling.