Jag skulle jätte gärna vilja ha lite fin kritik och idéer på förbättringar här, vill jätte gärna höra vad ni tycker.

----- 

Thor.

Thor.

Thor.

Varje slag har ett namn.

Thor. Thor, Thor. Var är du?

Tänker du på mig? Så som jag tänker på dig?

Thor, varje sår är ett steg bakåt.

Ses vi någonsin igen?

Bortom smärtan, bortom kraven?

Thor. Jag älskar dig.

Livet är skit.

Det sa Thor till mig, den där gången i väntrummet. Livet är skit, men du har fina ögon.

Då hade jag kallat honom en idiot. En snygg idiot, så sa jag.

När jag sagt det så log han, kanske var hans leende vackert.

Men jag var inte intresserad av vackra leenden. Inte av Thor heller för den delen. Blicken Thor fick var föraktande. En kall blick av fina ögon. Går det ihop?

Thor och jag satt i det där väntrummet rätt ofta.

Anledningen var den samma för båda av oss.

Det otäcka men åh så vackra blodet på min arm. De välbekanta ärren, mammas kärleks hälsning till sin älskade dotter. Till mig, som Thor av någon anledning tillbringar tid med.

Jag förstår mig inte på Thor, men ibland behöver man inte förstå.

Thor bor i Knivsta, en förort. Rätt litet ställe, men jag är stammis där.

Jag vill inte att mamma ska få veta att jag går till sjukhuset bakom hennes rygg.

Hon skulle bli arg, det vet jag. En arg mamma skulle bara göra det värre.

Så jag tar tåget till Knivsta. Det är inte så långt. Tar ungefär tio minuter, kanske tolv. Vet inte riktigt.

Första gången jag kom dit så gick jag vilse.

Kom till fel ställe av det lilla samhället. Hur fan ska man veta?

Det första jag passerade var ett Ica som passande, eller om det var opassande nog, hade 'Kniven' som tilläggs namn. Jag minns att jag olustigt tagit tag om min högra arm och hur min handflata blev rödfärgad. Blod.

Jag spydde vid ett par buskar som var planterade eller så strax utanför butiken, bakom ett par bänkar. Vi den ena stod en galen hund och skällde frenetiskt. Jag hade skyndat mig därifrån.

På något sätt hade jag lyckats irra iväg mig själv mot massor av villor och småvägar. Vilse.

Efter vad som kändes som en evighet nådde jag något som verkade heta Valloxvägen.

Jag passerade förbi både nummer 30 och resten av härligheten innan jag nådde en brygga med en del båtar. Jag satt där ett tag, innan jag hittade vidare med hjälp av en sorts stig till en badstrand.

Det var där Thor var. Tillsammans med två eller tre andra elever, mitt på dagen.

Jag visste inte att småstads bor var så rebelliska.

Just som jag bortkommet strosade omkring på väg därifrån så lyfte Thor på huvudet och hans ögon mötte mina, under ett kort ögonblick. Sedan så fick han syn på min arm, med ett igenkännande hånflin.

"Jävla emo" hade han sagt.

Jag hade blängt på honom, kanske sett en aning självbelåten ut. Hans ögon hade smalnat innan han släntrat iväg mot mig.

Högfärdig som jag var hade jag börjat gå. Han hade ryckt tag i min arm för att få mig att stanna. Och jag skrek. Som in i helvete.

Thor hjälpte mig till vårdcentralen, som det tydligen hette och vi satt där i evigheter.

Sjuksköterskorna hade lunchmöte i någon timme, men det gjorde mig inget, jag hade inte bråttom.

Inte Thor heller. Han verkade uppskatta att kunna se ner på mig.

Men när han kallat mig för äcklig eftersom jag skar mig själv för minst sjunde gången så fick jag nog. Jag brusade upp av misstag och blev tvungen att avslöja allt för Thor.

Folk säger att det brukar kännas skönt att få erkänna sånt. Men det är inte sant.

Man känner sig förjävlig.

Hur det nu än var så blev Thor arg, satt tyst och trummade fingrarna mot sitt ben samtidigt som han muttrade något om 'jävla hora'. Det var mamma han menade.

Thor stod inte ut med tanken på att hon slog mig och speciellt inte att hon skar mig i armarna.

Jag ville inte höra vad han hade att säga.

Det var då det där med vackra ögon kom fram. Tjej med fina ögon och snygg kille. Det kunde väl inte vara allt för fel?

Thor envisades med att jag skulle hämta honom nästa gång det hände, om det nu skulle behövas.

Jag sa nej, eftersom jag tyckte att det var korkat att skolka för min skull.

För det var tydligen inte skolk när de varit vid den där badplatsen, utan de hade tagit en s.k 'promenad', vilket alla som glömde gympakläder till gympan skulle göra.

Jag var förvånad över att det överhuvudtaget fanns personer som gick på någon idrott.

Men jag är feg och det slutade med att jag irrade iväg mig till hans skola i alla fall. Jag hade fått ett par bra vägbeskrivningar och ett namn. Thunmanskolan. En massa fula tegelhus.

Jag kom dit någon gång vid ett, stod där till kvart i tre då Thor kom släntrade med en rad tjejer.

Jag ångrade mig genast, men vände inte om och gick eftersom det inte varit särskilt stiligt.

När Thor fick syn på mig bleknade han märkbart. Kanske skrämde den perfekt klädda bruden från Uppsala honom.

Han hade skakat av sig tjejerna rätt fort och tyst börjat gå med mig, bort till centralen.

Senare fick jag veta varför han såg så skraj ut. Han hade inte väntat sig att det skulle vara så snart.

När han började klura ut att det var ovanligt om jag inte dök upp minst en gång på två/tre veckor kan man inte direkt säga att han blev glad.

Thor och jag blev rätt bra vänner. Snart mer än så.

I mina ögon betydde Thor trygghet och beskydd. Han var min fristad.

När han sa att han älskade mig sa jag samma sak, även om jag inte riktigt är säker på vad kärlek är.

Mamma säger att hon älskar mig när hon slår mig. Det är för att hon älskar mig. Kärlek med henne är negativt.

Men kärlek med Thor var något annat. Det var förvirrande, vackert och hemskt på samma gång.

Som de röda strecken i min hud.

Thor och jag var fortfarande ett par när han fyllde sexton en sommar och gav sig av för ett års studier i USA. Kanske mer.

Först så tog jag det lugnt, nästan lite likgiltig. Thor såg lättad ut. Han var väl rädd att det skulle bli svårare. Att jag skulle vara som en kärlekskrank hundvalp, svår att skaka av sig.

Men jag ville inte vara en belastning för honom.

Så jag hanterade det som om det inte riktigt spelade någon roll.

När planet lyft rasade världen ihop. Mamma skar mig tre gånger på vänster hand för att jag inte kunde sluta gråta. Jag fick gå till vårdcentralen ensam. Ingen Thor.

Han var orolig när jag ringde och berättade. Orolig för vad han skulle komma tillbaka till, vad mamma skulle ta sig till när han inte var där och beskyddade mig.

Thor hade fått mamma att skada mig mindre, han hade ursinnigt grälat med henne en kväll när han gick andra terminen på gymnasium. Han hade varit min ängel.

Thor ringde minst varannan timme under tre veckor.

Jag blev en värre belastning än någonsin och ljög, påstod att ingenting hände, trots att det bara fortsatte. Men jag tror att han förstod ändå.

Det var tisdag, den kvällen när en full mamma kom hem, piss förbannad över att ha fått ett brev från min sjuksköterska borta i Knivsta. Hon kallade mig hora.

Efter den kvällen fanns jag inte mer.

Grannarna hade larmat när de hörde skriken har jag hört läkarna säga. Kanske var det bara i min fantasi.

Jag vaknade en gång tidigare, det här är den andra.

De vet inte om att jag är vaken. Jag hör dem viska bakom ett ändlöst pipande. Jag tror det kommer från något som en monitor. De säger att jag ska dö. Att det ser mörkt ut.

Förra gången jag var vaken tvingade jag dem att ringa till Thor och förklara. Och tvinga honom att stanna på sitt fina ställe i Amerika. Jag är ingen börda. Bara älskad. Så vill jag att det ska vara.

Nu inväntar jag bara mörkret. Jag längtar dit.

Till ett tomt ingenting.

Kanske klarar jag det. Kanske kommer jag sitta vid Thor när han gått ut skolan, med alla fysiska sår läkta och skratta. Hur det än går kommer jag att ha hans leende med mig.

En snygg idiot tillsammans med en tjej med vackra ögon. Visst går det?

Tårar skrik och blåtiror, det kan väl alltid repareras med en förortsunges underbara händer?

Jag tror det här är kärlek, det jag känner för Thor. Jag tror för att jag vill och hoppas på att ingen tar det ifrån mig.