_Hehe. Nu var det ju så att jag på något sätt rafsat ihop en början på en bok, eller vad man nu kan kalla det. Dessvärre vet jag inte om det är en hit… Lite hjälp skulle dock behövas… 

Som sagt är detta bara ett utkast.. ;)

_

När jag fick vetskap om mina föräldrars plötsliga död var jag inte fullt medveten om jag var vaken. Först när jag la en varm hand mot den kalla gravstenen i granit hade jag förstått att min mardröm hade blivit min verklighet. Jag hade gråtandes sjunkigt ner på knä och yttrat betydelselösa svordomar mot stenen som var klädd med mina föräldrars älskade namn. Den värld jag levde i hade på bara ett ögonblick raserats och blivit ett brinnande helvete. Med andan i halsen sprang längre och längre bort från den flicka med bruna, gåtfulla ögon och ett varmt leende, som jag en gång föreställt. Folk som försökte lägga en omtänksam hand mot min darrande axel blev fiender som ville ta bort de minnen jag hade kvar. I skolan blev jag ensamvargen. När jag stred fram i korridoren på vacklande ben, ryggade alla tillbaka. Inte ens mina egna vänner ville låtsas om mig. För de var jag den urholkade människan med svart, sörjande själ. Lärarnas nya favoritsubjekt var jag. Åtskilliga gånger försökte de erbjuda mig vägledning genom livets svåra kretslopp. Men, alla de kuratorer, som ledsamt satt och lyssnade på mina självmordsbenägna tankar blev deprimerade och slutligen fanns det ingen, som ville låtsas om flickan med de döda föräldrarna. Ingen… Men en dag träffade jag den ängel, som skulle få mig att stanna upp och ta ett efterlängtat andetag. Mina motgångar, min historia, mitt liv…