Under min nästan två månaders långa sjukhusvistelse var jag en dag så uttråkad att jag bestämde mig för att skriva en liten text om min tid där, som delvis beskriver mina egna "upplevelser" av alldeles för lång sjukhusvisit med för många doser morfin.
Detta är skrivit när jag var sjutton år gammal. Ge gärna konstruktiv kritik, helst på mitt språk som jag gärna vill förbättra.

----

**"Jag mår fint"
**
Sticket i armen avslöjade att det snart var dags igen, vart skulle färden bära av idag? Kanske taket, jag gillade verkligen taket. Där uppe bland tegelpannorna kunde jag se staden i hela sin pulserande glöd och om jag kisade riktigt ordentligt med ögonen kunde jag, om jag hade tur, få bevittna gatljusens färgglada dans i det blåsvarta mörkret. Det var inte många som fick chansen att vara åskådare till en sådan dans.

Det var faktiskt en vacker kväll för omväxlingens skull. Det annars äckliga skenet från korridorens lampor kändes inte lika hemskt, istället för skrikigt vitt var det i en varm gröngul nyans - som spya, fast finare. Kanske var det bara min hjärna som spelade mig ett spratt, men i sådana fall var det ett underbart spratt.

Demonerna som för några månader sedan bosatt sig i min kropp trängdes undan, rummet började snurra fortare och fortare. Jag slöt mina ögon och lät min kropp flyga ut genom fönstret, genom gallret som täckte det och jag fortsatte ut i den svala natten, redo för äventyret som väntade. Vinden blåste lite för kallt i mitt toviga hår så jag bestämde mig för att byta ut höstkylan mot en ljummen sommarvärme men jag lät bli de skrynkliga bladen på träden för de var perfekta precis som de var.

Jag spann vidare upp över träden, jag dansade runt med löven och skrattade gravitationen rakt i ansiktet. Jag kunde slå vad om att stjärnorna där uppe i skyn var avundsjuka när de såg vad jag kunde göra och jag var glad att jag inte var en av dem. Jag skulle inte byta bort min frihet mot någonting.

Långsamt och försiktigt sattes jag ner på det kalla taket, min absoluta favoritplats. Jag behövde inte anstränga mig för att höra stadens alla ljud, det verkade gå livat till där nere. Det var bilar som tutade, människor som skrattade, musik som dånade ifrån de höga stenbyggnaderna. Åh, som jag önskade att jag kunde få vara med och springa runt på gatorna tills mina ben värkte, kunna få skratta tills min mage vred sig ut och in och inte behöva tänka på någonting annat än det absoluta nuet. Det hade varit något. Men jag visste att det inte var lång tid kvar tills denna resa skulle ta slut och vem visste när nästa tåg skulle lämna stationen?

Ambulansbilarnas sirener pressade sig in i min atmosfär och fyllde mina öron, på avstånd hörde jag en telefon ringa. Tre långa signaler, sedan två till. Suck. På vingliga ben reste jag mig upp och kastade mig ut, känslan av att tveka hade sedan länge lämnat mig. Det fanns inget sådant längre, världen hade skrämt mig för sista gången.

Jag pressade mig mellan järnstolparna och lade mig motvilligt i min säng igen, rummet såg precis ut som när jag lämnat det - mörkt och tomt, om man bortsåg från slangarna och den där förbannade maskinen som höll mig vaken långt in på morgonen.

Sjuksköterskan, vars smultronröda hår alltid skar sig mot det blåa sjukhustyget, gick långsamt genom rummet och fingrade på slangen som på senare tid blivit min närmaste vän, bokstavligen.

"Oj, förlåt mig vännen. Det var inte meningen att väcka dig."

Ha, som om jag skulle kunna sova på det här stället. Inte för att jag behövde sömn, jag hade klarat mig med två timmars snarkande per dygn ett bra tag nu.

"Sådär ja, allt verkar se bra ut. Försök somna om nu hjärtat."

Innan hon hann lämna min sängkant tog jag tag om hennes kraftiga arm. "Snälla, bara en gång till."

Hon log och skakade på huvudet. "Inte ikväll. Kanske imorgon. Sov gott nu."

Besviken, men fortfarande belåten över den härliga turen, lät jag huvudet sjunka in i kudden och jag började fantisera om morgondagen. Kanske imorgon