Ni vet ljuden man hör när man ligger i sängen och skall sova, eller när man är ensam hemma och måste ned i källaren för att hämta upp något. De där oförklarliga ljuden som man försöker intala sig är normala ljud i ett hus. Möss på taket, knarr i en dörr som aldrig vill riktigt stängas, disk i köket som sätter sig, ja ni vet ju själv vilka svar man får från andra och som man försöker hitta själv. Men ändå… Känslan finns där. Är det något? Är jag verkligen ensam här? Varför känns det som om någon tittar på mig men när jag vänder mig om, ser jag ingenting?
Känslan finns men logiken vinner och man lyckas ofta lugna sig själv och komma till ro.
Oftast…
Men tänk om man har helt fel? Tänk om den krypande känslan är det som man skall lyssna på, att magkänslan över att man inte är helt ensam är sann, att tanken på att någon bevakar en är riktig.

Fundera över det.
Kan det vara så att det vi ser, inte alltid är allt som finns?
Skulle vi vilja veta sanningen?
Vad skulle hända då?

~ * ~

Linda log där hon gick på den svala vita sanden och kände hur solen började värma hennes ansikte. Hon hade på sig sitt ljusrosa linne och sin vita korta kjol. I ena handen höll hon sina rosa sandaler med små blommor på, hon ville inte ha dem på sig, hon ville känna sanden under hennes fötter. Sanden var nästan kall men mjuk och varje steg kändes som att gå på moln. Hon gick sakta ut mot havet. Den var ganska stilla idag, bara några dyningar kvar sedan stormen föregående dag men annars tyst och lugn. Hon gillade att det var tyst, inte ens några envisa måsar störde tystnaden. Det var inga andra på stranden, det var för tidigt för det. Senare skulle den fyllas med människor men nu var den tom. Tom, tyst och bara hennes. Hon kom fram till strandkanten och ställde sig så att vågorna sköljde över hennes fötter. Vattnet var kallt fast hon tyckte att det var skönt. Det gjorde ingenting att fötterna nästan domnade och att varje våg kändes som om den bar med sig rakblad. Smärta gjorde henne ingenting, inte nu längre.

Om någon hade sett henne hade de sett en ung flicka stående stilla på strandkanten med långt mörkt hår som hängde löst över hennes smala axlar. Hon stod med blicken vänd ut över havet och höll de små sandalerna i sin högra hand. De hade sett på henne och hade nog undrat vad hon gjorde uppe den här tiden på dygnet. Sedan hade de gått vidare och så småningom glömt bort den unga flickan med ett rosa diadem som stod där alldeles ensam.
Men nu var det ingen som såg henne. Det var synd.

~ * ~

Stormen ven utanför. Det knakade i huset och trädet utanför slog mot hennes fönster. Hon låg stilla med täcket uppdraget över huvudet. Hon gillade inte när det stormade, det fick henne att känna sig olustig. Hon kände sig som ett fegt barn men kunde inte hjälpa att alla ljud gjorde att hon ryckte till och vindens vinande skar i hennes öron. Hon ville gömma sig i garderoben med öronproppar och krypa in under alla kläder och bara ha det alldeles lugnt, tyst och mörkt. Men det fungerade inte, hon hade provat det tidigare. Ingenting fungerade mot stormarna. De tog över allt och fyllde henne bara med rädsla. Hon visste inte vad det var som hon var rädd för, det var bara en känsla som hon inte lyckades skaka bort. Hennes mamma hade föreslagit att hon skulle ha lampan tänd, men det hade inte heller hjälp. Då var mörkret bättre.
Denna storm var värre än vanligt, det lät som om vinden försökte riva huset itu, att blixtrarna ville krossa dem och att regnets avsikt var att tränga in i sprickorna och spränga deras hem. Hon knep ihop ögonen och ansträngde sig för att stänga ute tankarna som plågade hennes sinne. Storm var bara storm. Ingenting annat än vind, åska och regn. Ingenting farligt, huset klarar sig.
Det hjälpte inte.
Hon tog bort täcket från huvudet och tittade runt i rummet, blixtrarna lös upp rummet med sitt vita ljus upprepande gånger och rummet gick från att vara mörkt till att lysa upp och allt blev istället vitt med svarta skarpa skuggor som för ett ögonblick hängde där, innan nästa blixt skapade nya skuggor. Skuggorna skrämde henne mer än stormen. De var så definitiva och ändå så flyktiga.
Det var som om hon under den bråkdelen av en sekund som skuggan skapats av blixten, såg något som rörde sig. Hon visste att det bara var inbillning, att hennes hjärna spelade ett spratt med henne, men känslan av att någon var där, oavsett hur kort tid det än var, fanns kvar. Hon ryste och alla håren på hennes kropp stod upp. Hon hade ingen rullgardin. Hade försökt det med men då blev skuggorna bara mjukare, böjligare och mer rörliga. Det var bättre så här.
En blixt lyste upp rummet och skuggorna dansade ett kort ögonblick över väggar, golv och tak. Hon var säker på att hon såg någonting i ögonvrån som stannade kvar lite längre än skuggan av blixten. Hon kröp ihop mot huvudänden och drog täcket upp över näsan med bara ögonen kvar utanför. Var det bara inbillning? Hon svalde hårt och när nästa blixt kom så fokuserade hon sin blick mot stället där hon tyckt sig se någonting. Det var skuggan av hennes skrivbord som stod rakt framför sängen vid motsatta väggen. Ljuset nästan bländade henne och skuggan varade så kort tid att hade hon blinkat hade hon missat det. Hon blinkade inte. Det hon såg fick henne att frysa och slutade andas.
Det måste vara fel. Det kunde inte vara annat än fel. Hennes hjärna som skapade illusioner.
Hon tog ett djupt andetag och vid nästa blixt var blicken fortfarande frusen vid samma punkt. Fortfarande illusioner, hallucinationer. Hon blinkade och vände blicken mot vänstra väggen, den mitt emot fönstret. Blixten kom och i skuggan av hennes säng såg hon samma sak som tidigare. Hon blundade hårt. Det måste vara fel. Det kunde inte stämma. Höll hon på förlora förståndet.
Hela natten satt hon och letade skuggor i sitt rum och efter varje blixt såg hon samma sak, det var som om det blev mer och mer framträdande för varje blixt. Som om ju mer hon såg desto bättre såg hon det.
Hon slutade tro att det var en illusion.

~ * ~

Linda lade försiktigt ned sina sandaler på sanden, utom räckhåll för vågorna. Hon drog ena handen genom håret och tog sedan av sig sitt nya diadem. Hon hade fått den dagen innan utav hennes mamma. Hon hade blivit så glad. Det var inte ofta hon fick saker utan att det var jul eller hennes födelsedag. Hon log när hon tänkte på hennes mammas min när Linda hade kastat sig om halsen på henne av glädje. Mamman hade lett med hela ansiktet.
Flickans leende dog sakta bort och hon såg åter ut över havet med frånvarnande blick. Hon gick längre ut i vattnet och kylan domnade hennes ben. Vattnet hade kylts ned efter nattens våldsamma storm. När vattnet gick över hennes midja stannade hon. Här blev det tvärdjupt, hon fick aldrig gå längre ut än att vattnet nådde hennes midja. Hon skulle lära sig simma i sommar, det hade inte varit aktuellt tidigare, de hade flyttat hit förra hösten.
Hon stod där ett tag innan hon kastade sig framåt så långt hon kunde.
Hon skulle aldrig kunna leva ett normalt liv efter det hon sett under natten. Ville inte det heller.