En gång i tiden mötte jag en gammal dam som jag hjälpte,hon hade ögon som när hon log..fanns stjärnor i och så hade hon det där tandlösa leendet som gick rakt in i mig.

Hon brukade klappa på mig med sina stora händer fumligt och lite tafatt som om hon inte gjort det så ofta i sitt liv.Jag brukade ofta sitta på en stol utanför toaletten och vänta på henne när hon gjorde sig i ordning hon brukade knacka på dörren när hon var klar.

När jag öppnade dörren så hade hon alltid i sin hand skålen med tänderna och hon log det underbara tandlösa leendet till min själ.Ibland satt vi tillsammans på hennes säng hon lutandes mot mig,vi satt där i tysthet ord behövdes inte så ofta vi tyckte om varandra och vi tyckte om att sitta så.

En kväll sa hon - jag kommer att dö snart men jag är så rädd jag vågar inte dö,jag stod på knä vid hennes säng och hon höll mig hårt och grät i mitt hår en gammal dams tårar tiden höll på att rinna ut.

En dag fick jag veta att hon gått bort och jag bara visst att jag måste dit igen.Jag låste upp dörren till hennes lägenhet det var så tyst..så tyst och pelargonierna stod i full blom i vardagsrummet,men det var till toalett dörren jag ville för det var där allt började ,jag öppnade dörren och i mitt minne såg jag henne sittande där..med stjärnor i ögonen och det tandlösa leendet till mig.

Vår stund på jorden tillsammans var slut och jag saknade henne.

Vem hon var visste jag inte bara till namnet,vi frågade aldrig varandra om våra liv..vi bara tog vara på stunden ..som var just då.