En kort novell som jag slängde ihop inatt. Kom gärna med förslag på vad jag borde förbättra och vad som var bra. Så ös på med kritik är ni snälla! :)

Obs läses tidigast 24 mars 2021

Allra käraste Rakel!

_

Idag vaknade jag upp och försökte minnas vart jag somnat, upptäckte snart att jag befann mig i parken. Inte den bästa parkbänken jag sovit på precis, man fick ju inte lite ont i ryggen av den. Jag gissade att klockan var runt 15.00, för barn sprang runt och lekte i parken. Jag minns när jag var sådär liten, inget allvarligt att bekymra sig över, och det var hur enkelt som helst att skaffa nya kompisar, de fanns överallt, speciellt i lekparker.

Man började skolan och fick nya permanenta vänner som man träffade varje dag, man förstod fortfarande inte livets mening. Åren gick och man blev äldre, man började förstå hur livet egentligen är men man orkade forfarande inte bry sig helt. Vi började högstadiet och mina vänner från förskoletiden förändrades, vilket även jag gjorde.

Min pappa var alkolist och misshandlade min mamma, men hon var för feg att söka hjälp, och folk trodde inte på mina historier. Våren i 7an dog min mamma, hon blev ihjälslagen av min far, han fick sitta inne och jag hamnade på fosterhem. Jag mådde allt annat än bra, jag mådde skit! Min mamma hade varit så betydelsefull för mig och jag kunde verkligen inte förstå att hon inte längre fanns i mitt liv, inte fanns alls… Jag kunde inte förmå mig att besöka hennes grav, det skulle bli för mycket, jag skulle inte klara det.

Skolan blev urtråkig och jag började skolka. Jag började istället bry mig om mitt utseénde, började sminka mig och klä mig i utamanande kläder. Jag började röka och hänga med det s.k coola gänget, vi bestod av ungefär 8 personer. Vi festade på helgerna, och jag kom ofta hem allt annat än nykter. Gjorde mycket dumma saker på fyllan, slog sönder saker, klottrade, bröt mig in hos folk, förlora oskulden, stal… men jag lyckades alltid klara mig undan. I skolan blev jag kallad för allt möjligt, hora, var väl det ordet jag fick höra allra mest. Rykten spreds fort om mig i vårat lilla skitsamhälle. Min fosterfamilj brydde sig inte ett skit om mig, de hade ju egna barn som var så perfekta, själv hade jag aldrig haft syskon. Jag fick underkänt i de flesta ämnena och jag slutade bry mig om skolan helt. Vårat gäng splittrades och vi blev färre. Folk såg mig sällen le eller skratta på riktigt. Allt var falskt. Jag fick gå om en klass, men skötte mig inte något bättre då. När jag slutat 9an hade jag inte kommit in på gymnasiet, jag hoppade av skolan och fick ingen riktig utbildning. Jag slutade träffa mina vänner.

Jag bodde hemma och min fosterfamilj fick försörja mig, när jag fyllt 20 slängde de ut mig. Jag fick pengar så jag kunde köpa en etta inne i stan. Försökte skaffa något lättare jobb och hamnade som städerska på en skola. Men kände redan efter första veckan att städa toaletter och torka bort klotter från väggarna var inte min grej, och sällskapet med tanterna gjorde jobbet outhärdligt. Började skrika och skälla på de dryga ungarna som klottrat och gjort stopp i toaletten med flit, jag jagade de genom korridoren, slutade med att jag fick sparken.

Träffade en kille som jag nästan hann börja gilla tills han gjorde mig gravid och stack. Några veckor gick och ryktena fortsatte spridas, ingen ville anställa mig och jag hade inte längre råd att ha kvar min lilla etta. Den såldes och jag köpte sprit för pengarna som alldeles för snart tog slut. Mina nätter tillbringades utomhus och jag började att ångra mitt beteénde under tonåren." Om jag bara hade haft en normal pappa, hade jag då varit i denna situation idag?" var en av mina vanligaste tankar. Men jag kunde iofs gjort det bättre för mig själv också.

Hade nästan glömt bort min krabat i magen och trodde att jag mådde dåligt av spriten, tills magen börja växa och jag verkligen förstod att det levde en människa inuti mig, som var beroende av min kropp. Bestämde mig för att sluta dricka och försökte istället skaffa mat för att få livet i min mage att må bra och växa som det skulle. Det gick inte särskilt bra och folk stirrade äcklat på mig där jag låg på parkbänkarna. Jag kunde inte tycka synd om mig själv, jag förtjänade detta. Jag var så jävla fucking misslyckad. Gick till min gamla fosterfamilj för att tigga lite pengar, jag fick tillräckligt för att åtminstone släcka min hunger en tid framöver men efter det ville de aldrig se mig igen.

Jag var nu inne i sjunde månaden och hade det inte varit för min bebis i magen hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Känslan av att ingen vill ha en är fruktansvärd. Vintern började närma sig och jag sökte skydd i lador, allt för min bebis. Som tur var, så var snömängden inte alls stor den vintern men jag fick husrum och föda hos en snäll gammal tant utanför stan.

Den 24 mars 2008 födde jag en helt underbar och frisk flicka. Det var värt att stå ut för denna flickas skull. Men jag visste hela tiden att hon förtjände något så mycket bättre än en morsa som mig. Jag sökte länge tills jag var helt säker på att jag hittat den perfekta familjen för henne, hon förtjänade det bästa. Det blev svårt att ta farväl av min dotter, men jag visste att jag gjorde rätt.

Jag hamnade på gatan igen och fick känna dessa blickar ännu en gång, om jag bara vetat hade jag gjort mitt liv helt annorlunda, det är inte värt att leva ett liv som detta, tro mig! Folk spottar på en, bokstavligen! Att gå och leta pantburkar i soptunnor är värdelöst. Jag var säker på att jag skulle lämnas ensam, för att dö på en parkbänk. Veckor gick och jag kände mig utpekad, utstirrad och så meningslös. Att se dessa barn peka på mig och sedan hur deras mammor generat försöker få ungen att titta bort. Att inte själv kunna få uppleva känslan av barn, är hemsk. Allt jag kunde tänka på var mitt mirakel som jag inte förtjänade, min dotter, Rakel.

Detta brev skrev jag till dig min dotter, för att jag vill inte att du ska göra samma misstag. Jag är livrädd för det. Jag gav det till din familj så de kunde ge det till dig på din 13-årsdag, stort grattis förresten!!! Jag är ledsen över att vi aldrig fick lära känna varandra. Men jag vet att du är en underbar person, du är speciell. Du får hata mig, hur mycket du vill, jag skulle förstå. Men skulle jag behållt dig, så skulle ditt liv med ganska stora sannolikheter, tyvärr, slutat ganska lika mitt, och det vill du inte. Det skulle bero på mig, bero på att du fick en dålig uppväxt. När du läser detta lever jag antagligen inte. Men du fick mig att förstå meningen med livet. Vi ses någon dag, men jag hoppas det dröjer länge till. Jag älskar dig.

/Din mamma

_