Robert såg ner på det sargade köttet framför sig. Det var den tredje kroppen och ännu var de inte närmare att hitta gärningsmannen.
Det oroade honom att han började få svårt att se på dem som människor. Denna bleka kropp med sin glasartade blick kändes inte längre som en person. Var det han som började förlora lite av sin mänsklighet? Han visste bättre än att dryfta dessa tankar bland sina kollegor. Inom hans yrkeskår fanns alltid en underliggande oro för galenskap eller morbida tendenser. Han var inte galen - inte ännu i alla fall - men den här mördaren kanske skulle få droppen att rinna över. Han suckade och höjde handen i vilken han höll en liten skalpell. Det starka ljuset reflekterades i bladet och skickade solkatter utefter väggarna. De hade färgen som han för länge sedan hade förknippat med död. En blekgrön nyans som lyckades med konststycket att varken se rogivande ut eller ge det intryck  av renlighet som en klart vit vägg skulle ha gjort.
Robert startade bandspelaren och började tala med saklig röst.

"Datum, 12 maj 2011, Rättsläkare Robert Söderlund. Offret är en vit kvinna i åldern 20 - 25 år. Vikt 57 kilo. Inga främmande fingeravtryck, DNA eller andra fysiska bevis återfunna på kroppen.
Dödsorsaken tycks vara de sticksår som finns på offrets bröstkorg." Robert plockade fram ett långsmalt litet instrument från sin bricka. "Skadorna överrensstämmer med ett stickvapen. Djupet är 12.2 cm och bladet var smalt, 3,2 cm vid ingångshålet. Vinkeln tyder på att bladet skadat lungor och eller hjärtsäcken, jag återkommer till det efter det att jag öppnat kroppen. Ytterliggare ett sticksår kan ses en och en halv centimeter ovanför det dödande. Detta har tagit i revbenet och är troligen mördarens första misslyckade försök." Det kändes bra att den här mördaren i alla fall kunde misslyckas med något. Hittills hade de inte kunnat finna några säkra spår på varken kroppar eller mordplatser, och de var inte närmare till att ta fast honom nu än de hade varit då de hittade hans första offer. Om nu kvinnan de funnit i skogsområdet hade varit den första. Alla tre hade likartade skador och det började bli uppenbart även för de envisaste motsträvarna att de hade att göra med en seriemördare. Men skadornas natur och det faktum att mördaren var begåvad med en omätbar mängd tur eller visste precis vad han gjorde för att undanröja bevis betydde för Robert att han borde ha haft tidigare träning på området. Det var också den teorin som utredarna nu arbetade frenetiskt på i brist på andra ledtrådar.
Men detta andra sticksår, detta tydliga misstag, fick mördaren att verka något mer mänsklig. Det fanns något mer att ta på än de på bevis rena kropparna som han tidigare lämnat efter sig med det enda prydligt dödande sticket. Att han hade klarat av det tidigare tydde på en mycket stor kontroll av situationen. Och skicklighet i att hitta det lilla mellanrum mellan revbenen som blottar vårat mest sårbara samtidigt som offret är vid fullt medvetande och förmodligen kämpar för sitt liv. Robert blinkade hårt för att avsluta sina funderingar innan han fortsatte att dokumentera de övriga skadorna på kroppen.

"Övriga synliga yttre skador är mindre blånader runt hals och nacke som tyder på ett stryptag alternativt fasthållning. Blåmärkena efter fingrarna tyder på att mördaren har en handlängd på 21 cm, med reservation för att avtrycken går i varandra vilket gör storleken svår att fastställa." Han lyfte på kvinnans huvud för att se bättre. "En mindre blodutgjutning under skalpen visar på ett trubbigt våld mot bakhuvudet." Robert la ner huvudet igen och torkade en droppe svett ifrån pannan. Det var otroligt vilken värme de här kirurglamporna utsöndrade. Han tog två klunkar ur sitt vattenglas innan han fortsatte. "Kroppen blev funnen fullt påklädd och hittills tyder inget på att kläderna skulle ha avlägsnats. Jag fortsätter nu för att leta tecken på sexuellt våld." Naturligtvis skulle det inte finnas något där. Det hade inte funnits på de två tidigare kropparna och det skulle inte finnas på den här heller. Men det skulle vara tjänstefel av honom att i det här läget inte utesluta det. Detta var den känsligaste biten. Om någon skulle få för sig att han gillade sånt här skulle han verkligen vara illa ute. Robert harklade sig för att få full kontroll över röstläget innan han fortsatte dokumentationen.

"Ser du någonting intressant?" Orden var retfulla men det fanns inget skämtsamt i den irriterade och något äcklade rösten bakom honom. Robert vred sig runt och fann sig stå öga mot öga med en man som var ett fullt huvud högre än honom och säkert dubbelt så bred.

Kommissarie Constantin hade motvilligt stigit in i det sterila rummet. Luften var tung av kemikalier och alla ytor och skåpluckor var av stål vilket orsakade ett oändligt antal förvridna reflektioner av den groteska scenen framför honom.
På bordet låg kroppen som han för bara fyrtio minuter sedan hade identifierat som Ida Frank.
Hon var nu helt naken så när som på ett pappersliknande skynke som var uppvikt så att det bara knappt täckte hennes unga bröst. Benen var groteskt isär dragna och det var där han hade funnit doktorn rotandes när han klev in i rummet. Hon var ung och söt och borde ha haft hela livet att se fram emot. Istället hade hon hamnat här och den sista människan som lägga sina händer på henne var den här dåliga ursäkten för en människa som nu försökte få ordning på sina överraskade (och skamsna?) anletsdrag.

"Kommissarie Constantin! Trevligt att se dig här." Doktorn sträckte fram sin handskbeklädda hand mot honom. Constantin såg äcklat på den och gjorde ingen ansats av att ta den.

"Åh." utbrast Doktorn när han såg ner på den ljusröda fuktiga hinna som täckte den vita latexmaterialet. Han verkade fundera på om det rätta agerandet var att ta av sig handskarna och börja hälsningsceremonin på nytt men kommissarien stoppade demonstrativt ner sina stora händer i jeansfickorna.

"Har du kommit fram till något?" undrade han med blicken mot den upplysta flickan på bordet. Liksom de flesta andra han inte hade mycket till övers för den kufiske obducenten, men Constantin var en av dem som inte brydde sig om att dölja det. Kommissarien flyttade motvilligt tillbaka blicken till den gänglige mannen framför sig och väntade på ett svar trots att han redan tyckte sig veta vad det skulle vara.

"Inte mer än vad vi redan visste. Dödsorsaken är troligen liksom hos de två andra ett punkterat hjärta gjort med ett smalbladigt stickvapen. Jag vet mer när jag öppnat kroppen." Doktorn svalde ljudligt och väntade på replik när han tydligen ändrade sig "Jo, det var en sak." fortsatte han snabbt innan kommissarien hann säga något, "Den här gången missade han på första försöket. Kanske hon kämpade emot hårdare än de andra eller så börjar han helt enkelt bli slarvig. Men första sticket tog stop emot revbenen och orsakade mycket lite skada."

Constantin stirrade på honom ett ögonblick. Doktorn verkade tycka att denna lilla skillnad i utförande kunde vara avgörande på något sätt. Vad värre var så kunde han avläsa en beundran i rösten på det perversa lilla krypet. Så hon hade kämpat tillbaka? Bra för henne men hon var lika död nu för det. Och om mordet hade tagit några sekunder längre på grund av det så vad för nytta hade de för det? Hur hårt hon än hade kämpat så fanns det inte tillstymmelse till bevis att finna, inga hud rester under naglarna och inget av förövarens blod på hennes kläder. De hade ingenting och det var det värsta av allt. Han avbröt sin tankebana och stirrade hotfullt på doktorn. Effekten var omedelbar. Han kunde nästan se hur mannen vred sig under sitt eget skinn för att undkomma den genomträngande granskningen.

"V-Vad som är viktigt med det," stammade doktorn vidare, "..är att det bekräftar vad vi redan trodde. Att han är mycket kontrollerad när han gör det här och att han inte använder mycket våld. En våldsammare gärningsman hade med kraft pressat in bladet i kroppen. Men här ser vi att han märker skillnad mellan bladets motstånd, då det går emot benet jämfört med det motstånd som blir av brosk och ligament, och då hejdar sig och gör ett nytt försök. Jag tycker vi kan anta att gärningsmannen är en av tre saker; fysiskt svag, rädd att skada sitt vapen eller noggrann med hur mordet utförs." avslutade han.

"Det är väll knappast troligt att han är fysiskt svag? Offren är ju vid medvetande när han tar dem. Och han gör det ansikte mot ansikte." sa Constantin.

"Precis," höll doktorn med honom ivrigt, "och enda anledningen jag kan komma på till att han skulle vara rädd att förstöra sitt vapen är att det är unikt, möjligen kan det bindas till honom eller så är viktigt för honom ur en psykologisk synpunkt för själva ritualen. Men det troligaste är det sista alternativet. Det är ritualen som är det viktiga. Morden måste begås på ett visst sätt för att han ska få tillfredsställelse av dem."

Constantin nickade fundersamt. Han skulle aldrig erkänna det för doktorn men iakttagelserna som han gjorde var inte helt oviktiga. Men vad som störde honom mer var med den lätthet som doktorn satte sig in i mördarens tankar och avsikter. Constantin hade arbetat med grova brottslingar i snart tjugo år och det var fortfarande till stor del ett mysterium för honom vad som fick dem att utföra sina bestialiska gärningar. Det väckte ingen beundran eller avundsjuka hos honom men det spädde på insikten att det var något som var fel med obducenten. Men vem annars än en störd personlighet skulle välja ett arbete där det främsta sällskapet är de döda kropparna som i en strid ström anländer till laboratoriet.

Han hade sagt för mycket som vanligt. Normalt så var Robert duktig på att hålla sina känslor och uttryck i schack men när han utsattes för en människa som Constantin, någon som var så uppenbart misstänksam på allt som Robert gjorde eller sa, rasade alla försvar som ett korthus och det blev omöjligt att upprätthålla mer än det allra grundläggande av mänskligt beteende. Han torkade svetten av pannan. Under de sista minuterna hade den blivit rikligare än vad den heta lampan någonsin skulle förmå att framkalla. Nedslagen återvände han till kroppen för att fortsatta undersökningen. Han sträckte sig ut för att slå på bandspelaren igen och märkte att han hade glömt att slå av den. Han spolade tillbaka till det stället där han hade blivit avbruten och höll fingret tvekande på rec knappen. Istället pressade han ner knappen för uppspel och lyssnade till sin röst där den samtalade med kommissarien. Som de flesta andra så tyckte han att hans röst lät märkligt främmande på inspelning men han hade inget emot att höra på den. Han ansträngde sig för att höra de fina skillnader i tonfall och uttal som kunde avslöja vad som fanns bakom de egna orden. Vad var det en främling uppfattade när han hörde på honom? Förutom nervositeten så kunde han inte höra något annat tydligt och efter några försök så gav han upp. Vad det än var som fick män som Constantin att se på honom med uppenbar avsky och främlingskap så var det något som inte lät sig fångas på band. Robert lade ifrån sig bandspelaren med en suck. Hade han inte kommit på vad som skilde honom ifrån alla andra människor på över fyrtio år så skulle han knappast göra det nu.

Den unga kvinnan la märke till mannen som satte sig vid ett av caféborden en bit längre bort. Detta var långt ifrån första gången hon såg honom. Precis som hon verkade han föredra att inta sin lunch en bit bort ifrån allt det vardagliga. Och här hade de båda hittat en liten oas i staden som faktiskt inte var förorenad av bakgrundsmusik och där till och med trafikbruset dövades av lummiga grenar. Dagar som den här då en svag bris smekte uteserveringen och den varma solen mildrades genom de månghundraåriga lindarnas tjocka kronor var detta hennes absoluta favoritplats att befinna sig på.
Hon iakttog honom medan han med den medhavda kaffekoppen i ena handen med viss svårighet la upp sin bärbara dator på det runda lilla bordet. Därefter öppnade han sin portfölj ur vilken han plockade upp en bunt med dokument som han på något sätt lyckades sprida ut på den resterande ytan på ett sätt som gjorde att han fick en överblick över dem alla. Det enda föremål han höll i som inte hade fått en plats på bordets yta var den lilla kaffekoppen som han under hela förloppet hade balanserat i sin vänstra hand. Han sig villrådigt omkring som för att leta efter ett utrymme som inte fanns innan han med stor försiktighet ställde ner sin kopp ovanpå ett av dokumentbladen. Nöjd med arrangemanget började han knappa på tangenterna och i mellan åt lyfte han koppen för att dricka. Hon log för sig själv och undrade hur länge det skulle ta innan något förstörde hans bräckliga ordning. Hon behövde inte vänta länge. En lite kraftigare vindpust hotade att ta med sig några av de många arken och det var med knapp marginal som han lyckades kasta sig över dem innan de lämnade honom. I sin iver att rädda kvar dem slog han omkull den halvfulla kaffe koppen och nu började en vild kamp för att sanera de kaffedränkta bladen. Katastrofen fulländades av ännu en vindil som nu utnyttjade hans ouppmärksamhet till fullo genom att kasta upp merparten av de torrskodda sidorna och föra iväg dem över området i en flaxande virvelvind. Ett av pappren landade vid foten av den unga kvinnans bord, men hon satt inte längre kvar.  Hennes kopp stod urdrucken kvar men själv var hon en god bit på väg ner för gatan vid det här laget. Hennes lunchrast var slut om tio minuter och i huvudet var hon redan tillbaka på arbetet.  Väl där skulle hon slutföra sitt skift och bege sig hem till sin lägenhet precis som vanligt, precis som alla hennes dagar. Men just den här dagen hindrades plötsligt hennes väg av ett bländande vit föremål som från ingenstans flög upp framför henne och klängde sig fast i hennes ansikte. Överrumplad slet hon det ifrån synfältet och hon skulle just slänga det ifrån sig då något på den motsatta sidan fångade hennes uppmärksamhet. Hon vände på arket och skummade snabbt igenom texten med rynkade ögonbryn.

**"Seriemördare - Wikipedja
**Seriemördare kallas en person som mördar minst tre personer, om morden sker vid olika avgränsade tillfällen, och vars motivation till största del är baserad på psykologisk tillfredsställelse. En hypotes är att alla seriemördare lider av antisocial personlighetsstörning, det vill säga psykopati/sociopati. De är vanligtvis inte psykotiska och uppfattas generellt sett av andra som ganska normala och till och med som charmiga, som den amerikanske psykiatrikernHervy Cleckley kallar "The Mask of Sanity" (Masken av psykisk hälsa). Morden innefattar vanligtvis sexuella element och begås ofta efter ett speciellt mönster, efter mördarens modus operandi, och offren har ofta någonting gemensamt, som exempelvis yrke, ras eller kön. 

Det sägs att termen seriemördare myntades av en elev på Michigan State University och av FBI-agenten Robert Ressler under 1970-talet. Termen seriemördare…"

Robert rusade fram emellan serveringsborden och lyckades till slut hinna ifatt den sista flyende sidan. Han knölade ner den med de andra i portföljen och torkade några svettpärlor ur pannan. Han hann inte kontrollera om han hade fått tag i alla nu, han behövde snart vara tillbaka på sjukhuset och det var inte bara hans papper som var i oordning. Han borstade nedslaget på några av kaffefläckarna som mörkade de bruna kostymbyxorna. Lap topen hade i vart fall klarat sig bra i tumultet. Han fällde ihop skärmen och stoppade ner den i den tillhörande väskan. Plötsligt föll en skugga över honom och han tittade upp för att lokalisera källan. Framför honom stod en ung kvinna och log emot honom. Först fick han för sig att hon gladde sig år scenen där han hade varit narren som just hade utspelats framför henne. Men han hann inte mer än att irriterat rynka ögonbrynen innan han blev medveten om vad hon höll framsträckt mot honom i sin hand. Till sin glädje såg han att det var ett av hans papper. Sedan upptäckte han just vilket av hans papper det var han höll i så det var med en viss förlägenhet som han tog emot det och mumlade ett "tack" till kvinnan. Han stoppade ner pappret i portföljen och stängde den omsorgsfullt. Till hans förvåning hade kvinnan framför honom fortfarande inte flyttat på sig. Han tyckte att det var något bekant över henne, men han kunde inte erinra sig om vart de kunde ha mötts. Hon var inte mycket kortare än han och i hans ögon var hon ouppnåeligt vacker, det var inte ens att tänka på. Han noterade hur solstrålarna som hon kom med lös upp det mörkblonda håret som eld.
"Det där pappret.." började hon. "Skriver du?"
"Skriver?" svarade Robert.
"Ja, alltså är du liksom en författare eller något?" Fortsatte hon.
"Jaha, nej jag är ingen författare." sa han, men han ångrade sig nästan genast. Han hade kunnat hålla med henne och hon skulle ha lämnat mötet med en känsla att han kanske var någon. Istället hade han att välja på att berätta sanningen för henne, vilken skulle få henne att tro att han var antingen pervers eller i bästa fall rejält kufisk, eller att låta henne själv komma fram till en egen teori vilket omöjligt kunde sluta fördelaktigt för honom. Under de två sekunder som gick till dess att hon öppnade munnen nästa gång hade han kommit fram till slutsatsen att han omöjligt kunde vinna.
"Så, vad gör du då?" sa hon. Robert hatade att ljuga, främst för att han var så dålig på det. Det närmaste han kunde komma en trovärdig lögn var att blanda bitar av sanningen till dess att de var oigenkännliga. Så det var vad han försökte med.
"Jag är ingen riktig författare, men det är mer en hobby. Du vet jag testar något nytt." Var vad han fick ur sig. Inget av det var lögn, men heller inte nära sanningen. Till hans förvåning log hon mot honom igen.
"Ingen fara, jag ska behålla hemligheten åt dig. Vem ska jag hålla utkik efter?" sa hon.
Robert stirrade oförstående på henne. "Ditt namn" skrattade hon, "I bokaffären?"
"Robert, Robert Söderlund" sa han.
"Det ska jag komma ihåg" sa hon med ett leende och sen var hon borta. Kvar stod Robert med känslan av att han inte riktigt visste vad som precis hade hänt honom. Han förstod att hon inte var intresserad av honom på riktigt. hon spelade i en helt annan division än vad Robert kunde hoppas på. Vad som lämnade honom perplex efter mötet var det faktum att han för länge sedan hade förlikat sig med att inte synas. Människor i hans omgivning var normalt bara medvetna om honom som ett störande moment i periferin och här kom en människa som faktiskt såg honom. Lätt omskakad samlade han ihop sina saker och gick tillbaka till arbetet. Om han ändå hade bett att få veta hennes namn.

Hade Robert trott att hans överskridna lunchrast skulle väcka någon form av intresse ifrån de andra på laboratorieavdelningen så hade han misstagit sig. I själva verket så var det bara Janne, vaktmästaren, som la märke till honom och det bara för att de två var mycket nära att kollidera i ett hörn av korridoren. Robert undvek vaktmästarens arga blick och skyndade vidare mot tryggheten i sitt kontor. I själva verket var det ett förrådsutrymme som hade gjorts om för att fungera som ett tillfälligt arbetsrum för rättsläkaren. Avsikten hade hela tiden varit att han vid tillfälle skulle erbjudas ett kontor bland de andra på den övre våningen men åren hade gått och ännu hade inget sådant tillfälle uppenbarat sig. Robert grämde sig inte. Han hade kommit att trivas i sitt fönsterlösa arbetsrum och uppskatta att få av de andra anställda någonsin hade vägarna förbi hans domäner. Dessutom låg arbetsrummet vägg i vägg med obduktionsrummet, de rum där han utförde det mesta av sitt arbete.
Han la ifrån sig sina väskor och andades in ett djupt andetag. För de flesta var luften här nere frånstötande även för dem som tolererade den som ett nödvändigt ont. Den något stillastående luften här nere kändes tung och förekomsten av kemikalier var påtaglig. Men för Robert var det den fräna doften av fristad och han sammanknippade den inte med död utan med arbetsro och yrkesstolthet. För det här var något som han var bra på och det visste han. Att undersöka kropparnas sista vittnesmål och foga samman de enskilda skadornas ord till begripliga meningar var något han behärskade till nästan fulländning. Han trodde faktiskt inte att det fanns någon i landet som gjorde det bättre än han. Problemet var att på sista tiden så räckte det inte till för honom. Han ville ha mer, göra mer och bli respekterad för det. Han släppte långsamt ut den inandande luften och plockade upp de skrynkliga pappren ifrån portföljen. Han läste överskrifterna på dem och la dem i ordning samtidigt som han kontrollerade att antalet sidor stämde den siffran i övre högre hörnet. Det verkade som att han hade fått tag i dem alla. Han höll upp sidan som var märkt Wikipedja, det första stället han hade använt sig av för sina privata efterforskningar.
När han rörde vid sidan mindes han kvinnans ansikte. Hur hon hade lett åt honom. Han kunde nästan lura sig själv till att tro att hon hade lett mot honom och inte åt honom. Men vad tjänade det till att fantisera? Han trängde bort henne ifrån sitt medvetande och fokuserade hårt på informationen som bredde ut sig framför honom. Det här var hans chans till förändring. Dokumenterade seriemördare var lika få som hagelstormar i öknen, men här hade en uppenbarat sig och han skulle lösa fallet. Detta tredje mord i samma stil hade sänt chockvågor genom polismyndigheten och en panikslagen allmänhet ivrigt påhejade av medierna skrek efter resultat. Men den här mördaren visste vad han gjorde. Det skulle inte dyka upp några vittnen, och mordplatserna skulle även i fortsättningen vara rena på bevis. Men Robert skulle låta mördarens offer berätta, och han skulle lyssna. Han skulle använda all sin yrkesskicklighet och tillsammans med hans noggranna forskning om seriemördares psyken och tillvägagångssätt så skulle han måla upp en bild av förövaren som skulle leda lagen på honom och Robert skulle gå i täten. Hans tankar avbröts abrupt av en hård knackning på dörren.

"Ett ögonblick." ropade han medan han samlade ihop dokumenten och snabbt stoppade tillbaka dem i portföljen. "Kom in!"

Kommissarie Constantin steg in och fyllde upp det lilla rummet med sin massiva kroppshydda. Han såg sig misstänksamt omkring som om han var övertygad om att något oanständigt måste ha försiggått i rummet sekunder tidigare och om han bara lät blicken svepa över detaljerna så skulle han finna bevisen han sökte. Robert reste sig upp för att kompensera höjdskillnaden dem emellan. Han kunde dock gott ha suttit kvar, kommissarien var fortfarande ett drygt huvud längre än doktorn.

"Nå?" Sa kommissarien och såg ogillande ner på rättsläkaren. Robert försökte komma på vad det var den kraftige mannen ville veta. "Rapporten, du skulle lämna upp den efter lunch. Hade du glömt det?"

"Javisst. Nej det hade jag inte. Jag har den här, ett ögonblick bara." Robert öppnade en låda i skrivbordet och bläddrade igenom innehållet tills han hittade vad han sökte. Den statyliknande mannen tog emot den renskrivna versionen av obduktionsutlåtandet med en ogillande blick och vände sedan om och gick utan ett ord. Hans närvaro måste ha lämnat ett avtryck i rummet för även efter det att han hade avlägsnat sig så kändes det ovanligt litet och trångt. Robert upptäckte att han hade hållit andan, tacksamt drog han åter in luft i lungorna.

Robert suckade och slog sig ner i den snedsuttna kontorsstolen. Det kunde inte fortsätta så här, något måste ändras. Kunde han bara komma på lösningen på den här senaste serien av döda kroppar så skulle de alla se på honom med en nyfunnen respekt. Eller skulle det göra den skillnaden han hoppades på? Han visste att människor gärna höll kvar sina medmänniskor i de roller där de var vana att se dem. Ingen gillade förändringar egentligen, speciellt inte sådana som inte var till fördel för dem själva. Det var möjligt att de skulle välja att inte se den insatts han hade bidragit med. Eller kanske en sådan som kommissarien skulle ta på sig äran, Robert hade inte svårt att se det scenariot hända. Han drog fingrarna genom håret och tvingade tankarna återgå till pappersarbetet han hade framför sig.

Amanda stängde tyst dörren bakom sig. Hon lyssnade in i lägenheten efter ljud som skulle avslöja om hon var ensam där eller inte. Till hennes lättnad var det enda ljudet som nådde henne inifrån kranen med den trasiga packningen. Det rytmiska drippdroppandet var irriterande men inte mer än så. Hon kunde hantera irriterande. Vad hon inte kunde hantera var att flina inställsamt en enda gång till under kvällen. Hon behövde dra mungiporna nedåt för att kompensera den soliga mask hon burit under sin arbetsdag. Arbetet som butiksbiträde var lättsamt och ställde inga större krav på henne att anstränga sig vare sig psykiskt eller fysiskt. Men det ständigt närvarande leendet med vilket de bemötte horderna av kunder var tröttsamt. Om en enda till person frågade henne efter vägen till hudvårdsprodukterna - de hyllor som man omöjligt kunde missa då de måste passeras för att komma in i butiken - skulle hon inte kunna hållas ansvarig för sina handlingar. Ljuden hon hade lyssnat efter skulle ha tillhört hennes sambo, Mathias. Till hennes lättnad verkade han ännu inte ha kommit hem. Kanske skulle detta vara kvällen då han aldrig mer gjorde det. Hon kunde väll hoppas. Hon hoppade ur de fruktansvärt snygga men hemskt obekväma skor hon hade burit under dagen och slängde väskan på golvet. Hon gick sedan in i badrummet och sköljde ansiktet med svalt vatten. Vattnet tog med sig mycket av hennes dåliga humör och hon passade på att gå in i vardagsrummet för att lägga upp fötterna högt och vila sig en stund. Hon han inte mer än att sluta ögonen innan ljudet av nycklar som rasslade i låset nådde henne. Hon knep ihop ögonen hårdare och försökte att inte vara medveten om vad som skedde runt omkring henne.

Mathias hostade högljutt och sparkade av sig skorna. Antingen såg han inte Amanda där hon låg eller så brydde han sig inte. Hon ville skrika åt honom att vara tyst och låta henne vila men hon visste att det inte skulle leda till någon förbättring. Hon visste vad hon behövde. Ett utlopp för all uppdämd frustration. Den sortens lättnad man upplever efter ett hårt träningspass där vardagliga bekymmer helt enkelt känns för små för att vara värt besväret. Hon slog upp ögonen och reste sig upp.

"Hej älskling, jag måste ha somnat till, jag hörde inte att du kom." sa hon medan hon gick fram till honom för att kyssa honom på kinden. Han tog självklart emot kyssen, uppenbart nöjd med det liv han hade skapat för sig själv. Han flinade och klappade till henne på rumpan. Hade han lagt märke till henne och inte tagit henne för givet så hade han kanske sett hur hennes leende breddade sig till att visa även de allra bakersta tänderna. Kanske hade han i detta leende sett mer likhet med ett varggrin än det varma leende hon hade lyckats åstadkomma i början av deras relation.

Medan hon förberedde kvällsmaten (Mathias låg som vanligt på soffan och snarkade redan ljudligt) så gled hennes tankar iväg åt ett oväntat håll. De besökte åter det lilla lunch caféet där hon suttit under sin rast. Och den märkliga mannen som brukade sitta där men som aldrig hade varit medveten om henne. Hon var van att vara målet för den manliga halvan av befolkningens blickar (och en hel del av kvinnornas). Hon var söt, rent av vacker, på det naturliga sätt som de flesta kvinnor försöker efterlikna med smink och accessoarer. Men att mannen vid caféet inte la märke till henne var intet som störde henne, tvärt om. Han var naturligtvis helt fel på alla sett. Han var en hel del äldre, inte i sitt livs form, och vad för arbete han än försörjde sig med så var det uppenbarligen ett där efterforskning om seriemördare inte var socialt oacceptabelt. Han var helt klart udda, en kuf. Men han var också intressant, något man inte med bästa vilja kunde kalla Mathias och de som han umgicks med. Den här märkliga mannen (han hette Robert ville hon minnas) lockade hennes fantasi. Han framstod som lika felplacerad på utsidan som hon kände sig på insidan. Förnuftet sa åt henne att släppa det, vilket hon skulle ha gjort utan en andra tanke för bara ett år sedan. Men saker och ting hade förvärrats för henne sen dess. Hon fick inte längre det utrymme hon behövde för att hålla sig själv i schack. En känlsa växte i henne som sa att något måste förändras, till vilket pris som helst.

Väckarklockan ringde klockan halv åtta på morgonen. En av fördelarna med att bara arbeta med döda människor var att de inte hade något emot om du tog sovmorgon. Robert rullade runt för att nå att få stopp på det enerverande pipandet men av någon anledning fans inte längre sängen där den borde vara. Efter drygt ett kvarts varv fans merparten av honom inte längre på fast underlag utan balanserade i luften innan tyngdlagen förstod vad som höll på att hända och med avsevärd drog ner honom mot det hårda kalla golvet.
Chockad kravlade han sig upp på knä och trevade med handen för att få tyst på oljudet. När han äntligen hade lyckats med det uppdraget satte han sig på sängkanten och tog sig några sekunder till att begrundade verkligheten. Han hade haft den här sängen i över en vecka nu men fortfarande hände det att han glömde bort att han hade bytt ut dubbelsängen mot den här mer hanterbara 90 sängen. Att hålla kvar vid den större sängen kändes inte längre meningsfullt. Han hade aldrig haft användning för den vänstra sidan, den hade på sin höjd fått tjäna som avläggningsplats åt hans kläder och böcker. Hade man inte större utrymme än två rum och kök så var varje centimeter av golvyta man kunde avvara viktig. Men att skiljas från den breda sängen hade känt lite som att ge upp. Men sanningen var att han hittills aldrig hade bjudit hem någon kvinna hit och chansen ökade inte direkt i takt med att åren gick.
Han hade vänt sig till en prostituerad en gång men det hade slutat med att han inte hade klarat av att genomföra vad han hade betalat för. Hela situationen hade känts absurd. Det var ingen tvekan om att det hade varit business as usual för henne, och att han förväntades att göra vad han skulle och sedan gå. Hon hade tagit honom till ett hotellrum som varit precis så sjaskigt som man kunde förvänta sig och då de gick in i rummet stod en man av avsevärd storlek utanför och kikade lojt på sitt armbandsur. Han hade betalat och gått därifrån. När han skyndade ut genom korridoren hade mannen utanför ropat efter honom: "problem med hydrauliken kompis?" Vilket hade fått Robert att röd i ansiktet öka takten tills han var långt utom synhåll från bostadskomplexet. Han hade inte försökt igen efter det.

Väl på jobbet slängde han en blick på tavlan. Inga nya kroppar hade kommit in över natten. Inne fanns bara de redan lappade och genomgångna döda samt tre andra. En äldre kvinna som hade hittats död i sitt hem efter flera veckor och seriemördarens senaste offer på vilken det bara återstod en del rutinjobb. Den tredje kroppen hade kommit in under gårdagen. Det var en yngre man som blivit brutalt mördad någon gång under natten till gårdagen. Han var ännu inte identifierad och arbetet med denna kroppen hade för tillfället högsta prioritet. Robert grimaserade när han synade likets ansikte. Trubbigt våld hade förvrängt dragen till oigenkännlighet. De flesta av tänderna var utslagna (en av dem hade på något sätt funnit en väg ut ur offrets högra kind), vilket ytterliggare skulle försvåra identifieringen. Brutna ben och blånader var i majoritet mot oskadade delar på kroppen. Det här var ett fall där offrets anhöriga inte skulle tillåtas att identifiera kroppen. Skulle Robert finna något identifierande kännetecken skulle denna del av kroppen fotograferas och dessa bilder skulle sedan användas för att bekräfta mannens identitet. Den här blodiga massan stod i skarp kontrast till de rena lik som Linköpingsmördaren lämnade efter sig. Linköpingsmördaren var pressens namn på mördaren som härjade i trakterna kring Linköping. När Robert tänkte på honom så brukade han använda "jägaren", detta på grund av mördarens snabba rena avlivande av sina offer. Det fanns inget som tydde på att han hade en överdrivet sadistisk läggning. Inget av offren hade behövt lida mer än nödvändigt. När döden väl kom hade det varit hastigt. Polisen kallade honom inte för något alls. De vägrade envist in i det sista att bekräfta att de tre offren var tagna av samma hand. Det hade ännu inte i polisens vetskap funnits en renodlad seriemördare som den här i Sveriges kriminalhistoria och de hade inte för avsikt att bekräfta att det fanns än så länge som det rådde det minsta tvivel. Det faktum att de hittills inte lyckats säkra något bindande bevis på någon av offren försvårade deras arbete, men det gjorde att de kunde hävda sannolikheten att de kunde ha fallit offer för mer än en gärningsman.

Robert märkte upp den sista påsen med det fysiska bevis som han hade samlat upp och la undan den med de andra för att senare skicka upp den till labbet. Han hade redan klippt upp och avlägsnat kläderna och nu återstod att rengöra kroppen för att lättare kunna lokalisera och identifiera de skador som hade åsakats kroppen. Robert gjorde en snabb överblick över offrets skador efter att den mjuka vattenstrålen hade stängts av. Han skulle få jobba över idag.

Då och då under arbetets gång såg han upp på den stora urtavlan ovanför dörren. En och en halv timma kvar till lunch.

Lunchrasten led mot sitt slut och Amanda smuttade på den sista skvätten av sitt te. Hon behövde gå tillbaka till arbetet inom fem minuter, tio max. Men hon gjorde sig ingen brådska. Prick klockan halv tolv kom han äntligen. Hon visste inte om att hon hade väntat på honom förrän han dök upp. Det oroade henne lite. Det oroade henne ännu mer att hon direkt hade noterat vid vilken tid han hade kommit, som för att kunna anpassa sin egen tid efter hans. Hon tog ännu en liten smutt av sitt nu ljumma te och iakttog honom över koppens kant. Han hade inte lika mycket med sig idag. Väskan var med men denna gången lät han den stå lutan mot stolsbenet med innehållet fortfarande nedstoppat. Det var kyligare idag och han hade varit förutseende nog att ta på sig en kavaj. Det var en vedervärdig grå sak i ett material som skulle ha kunnat vara tweed men hon var inte säker, avståndet var för stort emellan dem. Medan han satte sig så svepte han med blicken över området. När den nådde henne så höll den sig kvar i någon sekund innan han slog ner den. Hon undrade om han var blyg eller feg. Av någon anledning trodde hon inte att feghet låg för honom. Men om det var vad hon ville tro eller om det fanns sanning i det antagandet hade hon inget sätt att veta. Då och då sneglade han på henne ur ögonvrån. Hon gav honom inte så mycket som ett leende till svar på hans uppmärksamhet. Två minuter. Det fanns ingen anledning att sitta kvar. Hon visste inte vad hon ville så hon sköt beslutet på framtiden. Hon reste sig hastigt och promenerade iväg från serveringen. Hon anade hans blick i nacken men han gjorde ingen ansats till att följa efter henne.

Robert petade i sin pasta och kände hur det hettade i kinderna. Han kunde bara allt för väl föreställa sig vad hon tänkte om honom. Inget av det skulle vara smickrande, det kände han sig säker på. Hon hade mött hans blick då han satt sig på sin plats och det hade varit han som efter vad som kändts som en evighet hade slagit ner blicken. Hon hade sedan fortsatt att stirra på honom med lätt rynkad panna. Borta var det soliga leendet från föregående gång då de setts. Vad kände hon när hon så på honom? Irritation? Äckel?
Av någon anledning hade han hopats att han skulle stöta på henne där igen, men nu då det hade skett så önskade han att de aldrig hade möts. Det vore synd om han skulle behöva hitta ett nytt lunchställe. Han trivdes bra på den här undanskymda serveringen som han hade hittat av en slump några månader tidigare. Innan dess hade han som regel haft med sig matlådor hemifrån, vilka han hade ätit ensam inne på sitt kontor.
Nej, tänkte han. Om hon störde sig på honom så fick det vara hon som bytte ställe eller tid för sin lunch.
Han kände att detta beslutet var en liten seger för honom och för att understryka den så köpte han en tidning efter att maten var uppäten som han läste vid sitt bord till dess att han var tvungen att lämna det för nästa arbetspass.  
Det fans en bra sak med att huvudsakligen umgås med de döda, man behövde inte fundera över vad de tyckte.

Amanda låg med ryggen mot sovrumsdörren och lyssnade till ljuden som kom från badrummet. Mathias hade precis borstat tänderna och gurglade nu högljutt.
Det var värre nu. Hon kände hur trycket i henne steg för var dag. Allt han gjorde irriterade henne i någon grad. Sättet han harklade ur sig det sista tandkrämsresterna ur svalget, hur han ogenerat lät gaserna ljuda i hennes närhet och hur han klättrade upp i sängen utan respekt för att hon kanske redan hade somnat. Inte för att risken för det sistnämnda var stor. Hon kunde inte minnas sista gången som hon hade lyckats somna före klockan tre på natten. Sälsynta var de dagar då hon åkte till jobbet utvilad.
Sådana saker var de små irritationsmomenten, de som retade henne till vansinne först nu då de större hade vuxit sig för stora för att få grepp om. De var ändå hanterbara, de som var relativt tillfälliga. Men det förutsägbara i dem gjorde frustrationen över dem värre.
Snart skulle han komma in i rummet och lägga sig bredvid henne. Skulle han vela ha sex så skulle han meddela detta genom att dra med fingret längs med hennes axel. Hon hatade det. När han var klar skulle han kyssa henne en gång på munnen och rulla över till andra sidan där han skulle sova inom en minut. Förutsägbart.
För honom fyllde hon den roll som han villa att en tjej skulle ha. Hon klandrade honom inte för detta, han var när allt kom omkring inte mer än en pjäs i det liv hon försökt bygga upp runt sig själv. Han var perfekt för henne. En sån man som alla hennes vänner hade avundats henne, en sån som hon borde tacka sin lyckostjärna för att hon lyckats skaffa. Tack vare honom levde hon det liv som hon borde ha drömt om.
Och det var den huvudsakliga anledningen till att hon inte hade kunnat släppa det. Att ge upp på honom var att ge upp på hoppet hon hade haft om att bli den som de andra förväntade sig att hon skulle vara. Den bästa vännen, den perfekta frun, den lyckade dottern (dock hade hon ännu inte tvingats gifta sig med Mathias. Han var en av de män som var nöjd med att vara sambos så länge inte den andre parten krävde annat).
Hon hade lyckats med allt detta, men hon ville inte längre ha något av det. Problemet var bara att hon inte visste vad hon ville ha. Hon visste inget annat.

Mathias kröp ner i sängen vid hennes sida. Inom tjugo sekunder kände hon fingret löpa längs sin axel.

Jona Constantin gick genom en av de långa korridorerna i polishuset. Aktiviteten på den här våningen var låg. Vid den här tiden på kvällen hade de flesta som inte månade om sin övertid släckt ner sina dataskärmar och begett sig hemåt. Jona skulle snart även han vara hemma i sin lägenhet, men först hade han en sista sak att göra. Han knackade på och klev in i det största av kontorsrummen på våningen. Rummet var starkt upplyst av tre par lysrörsarmaturer vilka gav en onaturlig detaljrikedom till alla ting i rummet. Störst inverkan tycktes ljuset ha på den äldre mannen som satt bakom sitt skrivbord i rummets mitt. Det fick honom att se minst tio år äldre än han verkligen var, uråldrig. Mannen hade ett gammaldags gentlemanna- utseende som man förväntade sig se bakom ett rustiskt skrivbord i ek eller möjligtvis i teak och inte den slimmade rostfria skivan som bar upp hans dator och telefon. Ena väggen fylldes av en hyllsektion som svämmade över av äldre mappar och pärmar, en kvarleva från den för-datoriserade eran. Inga andra personliga föremål prydde utrymmet bortsätt från ett inramat fotografi på databordet som stod vänt bort från besökaren. Mannen i stolen lutade sig bakåt. Tröttheten i hans ansikte kom endast delvis av den sena timmen. Han hade spenderat merparten av tiden från dess att han hade gått upp den morgonen och fram tills nu med att sitta i olika telefonmöten.

"Säg att du har goda nyheter Jona." Började den äldre mannen.

Jona gick långsamt fram mot skrivbordet och försökte dra ut på att svara mannen.

"Nej, vi har inte hittat något nytt." Svarade han slutligen. "Inga vittnen har kommit fram och inga bevis har kunnat säkras." Den äldre mannen nickade långsamt. Det hade varit väntat.

"Hur har vi det med teorier?" Frågade han.

Jona skakade på huvudet. "Med tanke på brottens natur så kan vi inte längre blunda för att alla tre mord är utförda av samme gärningsman. I det här läget kan vi egentligen bara vänta på att han gör ett misstag."

"Vilket innebär att vi är beroende av att han mördar igen för att sätta fast den jäkeln?" Morrade den gamle mannen.

"Det verkar inte bättre, sir." Svarade Jona.

"Fan. Vi måste kunna visa på resultat. Vad säger profileraren?" Frågade mannen bakom skrivbordet och stötte frånvarande fingertopparna mot varandra i en taggig gest.

"Han har några teorier; ritualmord är väll den främsta för tillfället. Han tror också att det kan ligga sexuella motiv bakom, med tanke på att alla offren har varit vita individer i åldersspannet 20-35 år." Sa Jona.

"Och vad tror du om de här teorierna?" Undrade mannen.

"Frågar du mig sir så tror jag att han är full i skit. Han bara gissar som vi andra. En sexmördare som mördar både män och kvinnor? Och vi har inte funnit några bevis på att han skulle ha antastat dem, varken före eller efter dödstillfället." Svarade Jona sanningsenligt.

Mannen bakom skrivbordet nickade eftertänksamt. "Jag skulle lita på dina instinkter framför den där skrynklarens vilken dag som helst."

"Det var en sak sir" Sa Jona.

"Ja?" Sa mannen intresserat.

Jona tvekade. "Jag tror att vi kan utgå ifrån att den här mördaren är noggrann med hur själva akten utförs. Hittills har han varit extremt nitisk och utförandet har i de tre fallen varit lika nästan på millimetern. Jag tror inte för fem öre att det är något religiöst mumbo jumbo som driver den här killen, men utförandet har någon sorts betydelse för honom. Det kan vara viktigt."

Den äldre mannen såg genomträngande på honom och bröt sedan blicken med en suck.

"Åk hem och sov Jona, det ska jag göra. Gud vet att jag kommer att behöva vara utvilad imorgon, du kan lita på att hyenorna kommer att vara det. De vill smaka blod, och snart duger vems som helst. Även mitt. Jag önskade att jag kunde ha haft något att kasta åt dem för att hålla dem lugna en tid. Kanske något kommer till mig i sömnen. Men det skulle hur som helst bara varit en tillfällig lösning."

"Han kommer att göra ett misstag sir." Försäkrade Jona honom.

"God natt Jona."

"God natt sir."

Jona vände om och fortsatte tillbaka genom korridoren. Politik. Det var vad det handlade om nu mera. Inte hur bra jobb man utförde, eller hur väl man matchade sina spelare. Nådde man toppen så var man lovligt byte. Jona respekterade den äldre mannen. Han var skärpt och socialt kompetent och han hade en förmåga att sålla ut de under honom med störst potential och hjälpa dem att lyfta. Jona hade varit en av dessa utvalda. Någon skulle hänga för de här brotten. Var det inte galningen med kniv så var det den gamle mannen.

"Amanda?" Någon ropade på henne från en plats långt borta.

Amanda blinkade medan omgivningen åter kom i fokus runt henne. Kvinnan skrattade.

"Vart var du någonstans?" Frågade hon.

"Ingenstans." Mumlade Amanda medan hon återgick till inventeringen. Det var ingen främling som hade talat. Amanda och Anna hade jobbat tillsammans i snart två år nu. Men för ett ögonblick hade Amanda varit så långt bort i sina tankar att rösten hade kunnat tillhöra någon främling på andra sidan jorden.

"Vet du, ibland oroar jag mig för dig. Sover du ordentligt?" Frågade Anna.

"Jag? Jo då, det är klart att det blir några timmar för lite ibland du vet, men jag får tillräckligt." Svarade Amanda. Det var en lögn. Det året eller så hade hon fått större och större svårigheter med sömnen. Ibland gick det veckor i sträck där hon inte fick mer än ett par timmar per natt. Inget av det berodde på ett vilt leverne men den verkliga orsaken var fortfarande okänd för henne. Ofta kunde hon under nätter då hon var totalt sömnlös klä sig och gå en långpromenad i natten. Den friska luften och mörkret hade god inverkan på henne och ofta sov hon som ett barn efter en sådan nattlig utflykt. Dessa strövtåg var något som hon höll för sig själv, inte ens Mathias visste vart hon tog vägen. De veckor då han arbetade borta kunde hon ibland vara ute en hel natt och efter det vara mer utvilad än om hon hade stannat hemma och försökt att sova. Hon tog en risk att smyga ut på nätterna när Mathias var hemma. Om han skulle vakna och finna hennes sida av sängen tom skulle han börja undra. Steget skulle inte vara långt till att misstänka en otrohetsaffär. Men han skulle aldrig ha släppt iväg henne om han visste vart hon gick heller. Inte nu när tidningarna skrev spaltmeter om "Linköpingsmördaren". Dessa stunder var för värdefulla för henne för att riskera att förlora dem. De var en av hennes viktigaste ventiler för att klara av vardagen.

Hon koncentrerade sig på varorna som hon räknade. Försökte att med viljekraft hindra tankarna från att vandra tillbaka dit de inte hörde hemma. Butiken var stängd för inventering hela dagen och alla räknade med att vara färdiga och kunna sluta till lunch. De andra hade stämt träff efter jobbet, de skulle gå ut och äta tillsammans och kanske gå en sväng på stan innan det blev mörkt men Amanda hade tackat nej. En vanlig kväll hade hon välkomnat distraktionen men Mathias skulle jobba sent idag och en helkväll hemma ensam var mer än vad hon stod ut att gå miste om.

Väl hemma så infann sig inte den känsla av frid som hon hade hoppats på. Istället för att njuta av ensamheten så fann hon sig själv allt som oftast med att undra om bordet i mitten på café serveringen hade stått tomt idag på lunchen. Varje gång sopade hon bort tanken men efter ett tag var den där i en något annorlunda form. Tillslut stod hon inte ut längre. Hon startade datorn och loggade in på Internet. Hon misstänkte att det var det främmande och okända med honom som lockade henne. Det faktum att han verkade så olik alla andra män hon hade träffat. Lösningen borde därför vara att lära sig mer om honom. På det sättet skulle hon inte behöva undra längre och lockelsen skulle dö med mysteriet. Hon hade aldrig träffat någon som inte blev tråkig och förutsägbar efter att hon lärt känna dem bättre, så varför skulle den här Robert vara annorlunda? Hon skrev facebook.com i adressfältet och sökte där på "Robert Söderlund". Tio träffar, men ingen av dem verkade vara rätt person. Okej, ingen panik. Hon hade inte tagit för givet att han skulle vara medlem, han hade inte direkt verkat som den typen. Hon hade fortfarande många alternativ att utforska. På Google.com fick hon drygt tretusen träffar men en snabb genomskanning av dem verkade inte ge något. Folkbokföringen hade hon för sig inte var sökbar annat än från skatteverkets egna datorer och hon hade ingen lust att ringa och begära ut uppgifterna. Hon funderade ett tag med fingrarna på tangenterna. Sedan återvände hon till Google.com och gjorde en sökning på orden 'söka personuppgifter'. Genast hittade hon ett tips om en sida som hette ratsit.se.

"Perfekt." sa hon till sig själv och fyllde i de uppgifter hon hade, Robert Söderlund, Linköping. Genast fylldes skärmen av information. "Civilstånd: ogift", hon svor för sig själv för att det var den första informationen hon la märke till. En snabb sökning på hitta.se talade om att bostadsadressen som sidan hänvisade till låg på andra sidan stan sett ifrån henne, så långt att buss, bil eller tunnelbana var det enda faktiska alternativet för att ta sig dit. Du ska inte ta dig dit! Påminde hon sig själv. Det var hela meningen med den här övningen. Hon hade fått veta att Robert som bodde på andra sidan Linköping sett ifrån henne saknade andranamn. Han var född på en torsdag och idag var han fyrtio fyra år och trehundrafemtiofem dagar gammal. Hon visste hans personnummer (minus de fyra sista siffrorna) och hans adress. Trots det hade sökningen varit en besvikelse. Hon hade hoppats att det någonstans på nätet skulle finnas ett spår att följa. En profil som avslöjade något mer om mannen bakom namnet. Hon tittade på födelsedatumet igen. Han skulle fylla år snart. Vad kunde avslöja mer om en person än hur han eller hon spenderade sin födelsedag? Kanske hon skulle göra ett besök hos honom ändå. Bara för att få veta.

Robert hade inte behövt oroa sig för en ytterligare konfrontation med kvinnan på serveringen. Under de följande luncherna vande han sig vid att se hennes bord stå tomt eller vara upptaget av tillfälliga nyttjare. Den triumf som han hade väntat sig att känna ville inte infinna sig. Efter en dryg veckas tid kändes lunchrasten vid caféet mer ensam än vad hans tidigare underjordiska luncher på kontoret hade gjort.
Det hände att han dagdrömde om henne. Han visste att han inte borde göra det. Och en del av honom tyckte att det kändes som att utnyttja den ovetandes kvinnan till något fult. Ändå sköt han inte bort de lockande tankarna när de besökte honom. Som dagdrömmar så var hans fantasier att betrakta som oskyldiga. De handlade mer ofta om än längtan efter förtrolighet än köttslig lusta och i dem kunde han dela sådant med henne som han aldrig skulle våga erkänna för någon och hon skulle acceptera honom precis så som han var.
Men han var fullt medveten om att det var fantasier. Uppdiktade önskningar om en sanning om tvåsamhet som i verkligheten är ouppnåelig för alla. Robert suckade tungt och lät verkligheten återvända till honom. De kanske bara var obetydliga osanningar som han roade sig med men de gjorde verkligheten mer uthärdlig, och de skadade väll ändå ingen.
Han plockade undan det som han hade arbetat på och släckte lyset till kontoret. Sedan ändrade han sig och tände lampan innan han gick fram till telefonen. Han kunde unna sig det här samtalet idag av alla dagar tänkte han och slog ett nummer.

"Hallå, Babylon Pizzeria hur kan jag hjälpa dig?" Svarade en manlig röst i andra änden.

Jätteintressant berättelse, jag blev helt fångad av den!

Det enda jag reagerade lite på var att den utspelar sig i Linköping men det var någon som kallade någon för sir. Fast det kan man kanske göra i Sverige också, jag vet inte riktigt.

Men annars jättebra skrivet! Du är duktig

Svar--
Tack för kommentaren, kul att någon följer den:)
Speciellt kul med konstruktiv kritik. Tyvärr har jag ett ganska dåligt svar. Att den utspelar sig i Linköping är bara för att det är en större stad där jag aldrig har satt mig fot. Jag vet inte mer om den än att den södra stambanan tydligen går igenom där och att statens rättskriminalverk (eller vad det heter) finns någonstanns i krokarna. Sen erkänner jag villigt att mina kunskaper om rättskriminalväsendet är nära noll, mannen utan namn fick därför kallas "sir" i brist på annat. Kommissarien är förmodligen inte korrekt heller. Men detta är som sagt skrivet lite som det kommer. Jag tänker inte göra några närmare efterforskningar förän jag vet om den är något att sattsa på. Hoppas du gillar fortsättningen, idag blir det två stycken då åskan har hindrat mig från att nå internet i 2 dagar:)

mvh Mantissa

---

Normalt skulle hon inte ha lånat sambons bil då han var bortrest men hon behövde den spontanitet och frihet som den silvriga Volvon erbjöd. Parkerad på andra sidan vägen, två trappgångar från nummer elva, höll hon uppsikt över fönsterraden som måste tillhöra honom. Hon började bli minst sagt otålig. Klockan närmade sig halv elva och hon hade väntat sedan fem över sju utan att se minsta ledtråd till vad som kunde försiggå där inne. Av de få människor som hade gått in i porten var det knappast någon som hon kunde se som bjuden till en fest. Han hade heller själv inte lämnat lägenheten. Kanske hade han åkt någonstans direkt efter jobbet, träffat några arbetskamrater och firade med dem. Hon kunde inte vara säker på att han fanns därinne, hon hade bara antagit det eftersom att lamporna var tända. Hon borde åka hem nu, glömma den här idiotin och försöka sova några timmar. Istället drog hon nyckeln ur tändningslåset och steg ur bilen.

Hon ringde på dörrklockan och väntade otåligt på att något skulle hända. Det hade varit lättare än vad hon hade förutsett att komma in i trappuppgången. Inget lås eller porttelefon hade stått mellan henne och den stillastående luften som mötte henne i entrén. Nu räknade hon sekunderna som gått sedan hennes finger lämnat ringklockan framför en av två identiska dörrar i mörkt trä. Hon hade ställt sig med flit så nära dörren att personen inifrån inte skulle kunna identifiera henne på utseendet ifall han valde att titta genom kikhålet. Elva sekunder. Hon ringde på igen.

Robert såg upp ifrån boken och lyssnade. Var det hans dörrklocka som hade ringt? Ljudisoleringen mellan de två lägenheterna som fanns på elvans tredje plan var undermålig och ibland kunde han uppfatta grannarnas klocka som sin egen. Det var för övrigt inte allt vad han fick lyssna på därifrån. Barnskrik, högljudda konversationer, flyttande av möbler (även köksstolar) och älskog två gånger i veckan som efter ett schema var vardag för honom. Antalet gånger som han förväntansfullt öppnat dörren bara för att finna trappuppgången tom började bli svårräknat. Så eftersom han inte väntade besök så låg han således kvar i den skinnklädda soffan och återvände till sin fackbok. Den andra ringningen var aggressivare än den första. Den höll på i säkert fyra sekunder och det var inte längre någon tvekan om att det var hans lägenhet den riktades till. Förbryllad la han ifrån sig läsningen och gick fram till ytterdörren och kikade ut. Personen utanför stod alldeles för nära dörren för att han skulle få en bra bild av vem det var. Han tvekade ett ögonblick, det kunde ju vara någon med onda avsikter. Men om så var fallet så skulle de bli besvikna. Han hade inte mycket i lägenheten som skulle vara av värde för någon annan. Hans nästan nya dvd spelare var inte bättre än att han kunde köpa en likvärdig i begagnat skick för ett par hundralappar på blocket.
Han slog upp dörren och hade genast inga svårigheter med att identifiera kvinnan som väntade utanför. Allt han fick fram var ett förvånat: "Du?"
Ett utryck av förvåning skiftade över kvinnans ansikte. Kanske hade hon inte väntat sig att någon skulle vara hemma. Hon samlade snabbt ihop sig och steg förbi Robert in i den lilla lägenheten. Robert stängde dörren efter dem medan hon tog in vad hon kunde se.
Direkt när man kom in i hallen så fick man en överblick över hela lägenheten. Vardagsrummet låg rakt fram och var sparsamt möblerat.
Trots detta gav raderna av överbelamrade bokhyllor rummet ett intryck av att vara trångt. Färgerna var dova, mahogny, svärtat trä blandades med inslag av plast och rostfritt. Detta rum skulle aldrig stå modell för ett uppslag i tidningen 'Hus och Hem' annat än möjligen som 'före bild' i något ambitiöst reportage om tvångsrenoveringar.
Till höger ifrån hallen sett fanns en dörr som ledde in till det trånga toalettutrymmet och framför det fanns en lika trång köksdel. Till vänster låg bara sovrummet dit dörren stod öppen och visade ett förvånansvärt prydligt utrymme.
Kvinnan tog in allt detta i en lång övergripande blick och muttrade så lågt att Robert bara knappt kunde höra det: "Fan."
"Hade du sagt att du skulle komma hade jag kunnat städa upp lite." Svarade han syrligt. Vem var hon att komma hit objuden och kritisera hans hem? Längre hann han inte komma i sina funderingar.
Kvinnan vände blicken mot honom och för ett ögonblick trodde Robert att hon kanske skulle klösa ut ögonen på honom. Men uttrycket i hennes ansikte förändrades och istället närmade hon sig och kysste honom med lätt darrande läppar. Situationen var så oväntad att Robert till en början bara stod där och tog emot kyssen. Då han till slut prövande besvarade den intensifierades genast hennes ansträngningar och snart hade han båda händerna intrasslade i hennes hår. Flämtande drog hon sig undan som om hon kommit på sig själv med att göra något förbjudet. Robert hade fortfarande svårt att förstå vad det just var som hade hänt. Att något sån här skulle hända honom fanns inte i hans värld. Möjligen skulle han ha kunnat fantisera ihop något liknande i någon våt dröm, men det hände här; i hans lägenhet med en varm mjuk levande kvinna (inte för att han brukade fantisera om de ej levande).
Han höll fortfarande sina händer in borrade i det mjuka håret och förlägen drog han undan dem.
Kvinnan tog hans händer i sina och förde dem bakom sin rygg. Sedan klev hon fram så att hela hennes kropp trycktes mot hans och återupptog kyssen som om avbrottet aldrig hade hänt.

Alarmklockan ringde och Robert slog benen över sängkanten och släntrade iväg mot badrummet. Han hade en blåsa som akut krävde att få tömmas.
Ljuset i lägenheten lurade honom först att tro att klockan måste vara mitt på dagen. Medan han lättade på trycket så insåg han att det var lamporna som var tända i hela lägenheten.
Hade han glömt att släcka dem föregående kvällen? Normalt var han noggrann med att lämna lampor och elektronik avstängda då han inte använde dem, men denna gång måste han ha glömt det.
Han tände lampan i det lilla badrummet (det fanns inget som inte var litet i den här lägenheten) och granskade sin spegelbild.
Det mörka håret stod som vanligt åt alla håll. Han hade en virvlig hårväxt som gjorde att han aldrig kunde få håret att ligga som han ville hur mycket spray eller gelé som han använde i det. Efter några timmar var det alltid en eller ett par hårtestar som lyckades bryta sig loss och peka ut åt ett helt annat håll än ved den ursprungliga tanken hade varit.
Han hade slutat att försöka, lättare var att hålla det kort och kamma det så gott som det gick. När han var yngre hade han låtit det växa sig lite längre vilket hade gjort att tyngdkraften hade hållit merparten av det på plats, men han insåg nu att en sådan frisyr inte längre var passande.
Trots att han aldrig hade varit fåfäng så var han alltid intensivt medveten om vad andra såg när de tittade på honom. Han hade aldrig hyst några illusioner om att hans utseende skulle ligga honom till gagn för något. Han var på intet sätt ful, men det skulle vara svårt att kalla honom något mer än alldaglig. Nu började dessutom åldern att sätta sina första spår. Huden var inte längre så flexibel som den hade varit och de första fasta linjerna hade etsat sig fast i ansiktet. 
Robert vände bort spegelglaset för att komma åt skåpet där bakom. Efter att han hade plockat fram tandborsten lät han skåpet var öppet. Han behövde inte se mer. Han tvättade händerna och plockade ur tandborsten ur det öppna badrumsskåpet.
När han var klar med rengöringen av tänderna så förberedde han huden för rakningen med lödder och gjorde försiktigt huden slät med engångshyveln. Jobbet gjordes svårare av att spegeldörren var bortvriden så han stängde skåpet igen med den fria handen. Chocken för vad han såg då hans spegelbild kom i fokus fick honom att hoppa till och dra ett långt blödande jack över kinden. Bakom honom stod en kvinna klädd endast i en t-shirt. Vid närmare granskning så var det hans t-shirt, den som han hade gått klädd i föregående kväll för att vara exakt. Han snodde runt så häftigt att han i rörelsen slog till glaset med tandborsten så att det for i golvet.
"Det var inte meningen att skrämma dig. Jag tänkte bara höra om du var klar snart, jag måste kissa typ nu." Sa hon och lutade sig mot dörrposten. Det lilla leende som spelade i hennes ansikte avslöjade att hon inte var helt missnöjd med den effekt hon hade på honom.
Robert tog en handduk för att torka av ansiktet på och ännu en för att skyla sig med och sedan lämnade han skyndsamt utrymmet åt henne. Med betydligt mer civiliserat uppträdande än vad han hade haft så gick hon lugnt in och stängde hon dörren om sig.
Robert gick in i sovrummet och stirrade på den obäddade sängen. Sakta började den förlorade gårdagen komma tillbaka till honom. Så det hade alltså hänt. Han hade ingen aning om hur eller varför, det hade inte funnits utrymme till prat. Hennes kläder låg hopvikta på en stol. Det var inte hur hon hade lämnat dem under kvällen så hon måste ha plockat ihop dem medan han var inne i badrummet. 
Han hade aldrig gjort något sånt här förut. Han var inte oskuld, men hans erfarenheter på det här planet var förhållandevis få och han hade aldrig haft en on night stand förut. Om nu det var vad det här var.
Han hade svårt att tro att den här kvinnan var ute efter något seriöst förhållande, men han hade i och för sig svårt att tro att hon skulle vara intresserad av någon form av förhållande med honom och det hade hon nu motbevisat.
Från badrummet hörde han hur duschen satte igång. Han misstänkte att det här var en sådan upplevelse som de flesta andra män drömde om och som de inte skulle kunna vänta på att skryta om för sina polare.
Men Roberts försökte minnas från kvällen före var om sexet hade varit oskyddat, om kvinnan hade sagt någonting om hur hon hade vetat vart han bodde eller varför det hade varit han.

Amanda lät det varma vattnet rinna över hennes kropp. Hon hade trott att hon skulle känna sig smutsig, men hon kände sig renare nu än hon kunde göra efter en natt med Mathias. Var inte det märkligt.
Inte för att hon hade planerat att det skulle bli så här. Fan, egentligen hade allt gått fel. Hon kunde knappt minnas varför hon hade gått upp till lägenheten till att börja med men hon hade inte väntat sig att finna honom där, och definitivt inte ensam.
Inte ens själva lägenheten hade varit som hon hade förväntat sig. Det var ingen tvekan om att möblemanget var valt endast med hänsyn till den boendes tycke och smak och inte efter hur det skulle se ut eller upplevas i en besökares ögon. Hon önskade att hon hade modet att göra en sån oskyldig men definitiv revolt.
Så varför hade hon kysst honom? Och ännu viktigare: varför hade hon haft sex med honom? Aldrig tidigare hade hon varit otrogen mot Mathias. Även fast att hon inte älskade honom så var deras förhållande äkta och troheten dem emellan var en av hörnstenarna som det var uppbyggt på.
Allt detta hade hon riskerat, och för vad?
Hon försökte fånga minnet av vad som rört sig i hennes huvud vid tillfället med den första kyssen. Det hade inte varit han som tagit initiativet, det hade varit hon. Hon hade velat.. vad? Döda spänningen en gång för alla? Kanske, men planen hade i så fall gått i baklås.
Det var inte det att han hade varit överdrivet bra på att kyssas. Han hade varit trevande, rent av osäker. Men han hade varit hundra procent närvarande och medveten på varje ansats som hon gjorde. Hans tankar kunde just då omöjligt ha varit någon annanstans än på henne.
Och inte förrän just då så visste hon hur mycket hon hade önskat den känslan, längtat efter den. Så hon hade låtit det ske, hon hade insisterat på att det skulle ske. Och här var hon nu; naken i en främmande mans dusch. Och när hon kom ut skulle han vilja ha svar.

Hon vände ansiktet mot strålen och drog ut på det oundvikliga i ytterligare några minuter. Hon tänkte att hon borde använda tiden till att hitta på en bra historia, vad som helst som kunde förklara vad hon gjorde där. Men bara tanken på vad det skulle vara fyllde henne med en överväldigande trötthet.
Vad underbart det skulle vara att någon gång vara helt ärlig med en annan människa. Att ha en relation med någon där man aldrig behövde oroa sig för att dömas av den andre människan. En relation helt utan lögner, även de små och oskyldiga.
Det visste hon var mer än vad hon kunde hoppas på, att vara ärlig skulle kosta henne allt och hon hade redan riskerat för mycket. Men vad som förvånade henne var att hon inte längre kände någon större rädsla för att förlora vad hon hade, snarare fanns där något lockande med tanken.
Tidigare hade det förutsägbara i hennes liv erbjudit henne trygghet och hon hade slagits för att behålla den, men på senare tid så var den smärta som kraven och rutinerna orsakade henne som ett skavsår som bara blev djupare för var dag. Smärtan som hennes livsval orsakade var nu större än rädslan för att förlora dem.
Medan hon vred av vattenflödet tog hon ett beslut. Hon skulle vara ärlig med den här mannen. Var det något hon inte kände sig bekväm att svara på så skulle hon inte säga något alls, hon hade fortfarande rätt till sina hemligheter. Det var som ett fasansfullt underbart experiment.
Uppmuntrad av sitt beslut virade hon en handduk runt kroppen och sneddade tvär över det smala korridors utrymme som sammanlänkade hallen med vardagsrummet. När hon hoppat i sina kläder från gårdagen tog hon ett djupt andetag och gick in i vardagsrummet där hon visste att han väntade.

Robert hörde henne komma gående så han la ifrån sig boken. Herregud vad hon var vacker. Han hade fortfarande inte kommit på vad som skulle vara det rätta att säga till henne. Som tur var för honom så var det hon som tog till orda först.
"Ledsen för att jag tog din tröja, jag ville inte använda mina innan jag hade duschat." Sa hon.
"Det är ingen fara, jag hoppas att du känner dig renare nu." Svarade han.
"Åh, det var inte så jag menade. Jag kände mig inte smutsig eller så. Bara, ja du vet, skitig." Bedyrade hon.
"Får jag fråga vad du heter eller är det emot reglerna?" Frågade Robert.
"Vilka regler?" Sa hon.
"Jag har, eh, aldrig gjort något sånt här förut. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska.." Fortsatte Robert.
"Har du aldrig legat med någon?" Frågade hon med höjda ögonbryn.
"Jo, självklart." Svarade han förnärmat. "Bara inte såhär."
Hon log mot honom som om han hade sagt något lustigt och satte sig bredvid honom på soffan och sneglade på titeln på boken som låg hopslagen på bordet.
Det var I huvudet på en seriemördare av författaren Sven Å Christianson. Robert förbannade tyst sig själv för att han inte hade valt någon mer lättsam läsning att ägna sig åt medan han väntade på att hon skulle bli färdig.
"Jag har heller aldrig gjort något sånt här. Jag vet att du säkert inte kommer att tro mig, men det var inte planerat." Sa hon.
"Jag vet inte varför, men jag tror dig." sa Robert. "Men har du lust att förklara för mig vad du gjorde i min lägenhet vid tio på kvällen?" Han tyckte själv att det var en berättigad fråga.
"Jag ville se vad du gjorde på din födelsedag." Svarade hon enkelt.
"Hur kom du hit?" Undrade han.
"Det är min den silverfärgade Volvon som står parkerad en bit längre upp. Eller rättare sagt är det min sambos." Sa hon med en grimas och pekade uppåt gatan.
"Aj då, de är väldigt nitiska med parkeringstillstånden här utanför." Sa Robert och försökte att ignorera det sista hon hade sagt. "Du får räkna med att du kan ha fått en böter."
"Spelar det roll för dig?" Undrade hon.
"Om du får en böter?"
"Att jag har en sambo?"
"Älskar du honom?"
"Nej."
"Varför är du då tillsammans med honom?"
"För att han är den bästa jag kan hoppas på att hitta."
"Leker du med mig?"
"Nej." Hon såg förbryllad ut.
"Okej." Svarade han, långt ifrån övertygad om att så inte var fallet.
"Du, jag måste gå nu. Men jag vill verkligen att du förstår att jag inte planerade något av det här." Sa kvinnan och reste sig ur soffan.
"Okej."
"Verkligen? Så vi kan träffas igen?" Frågade kvinnan.
"Om det är vad du vill så visst." Svarade han övertygad om att han aldrig mer skulle se henne. Och samtidigt lite lättad att samtalet verkade vara över. Han hade lite svårt att hänga med i svängarna.
Hon lös upp och sa att hon skulle höra av sig till honom. Sedan gick hon.
Innan hon stängde dörren efter sig så ropade hon in efter sig: "Åh just det, Grattis på födelsedagen. Du vet, i efterskott." Sen var hon borta och Robert insåg att han fortfarande inte visste vad kvinnan hette.

Amanda satte sig bakom ratten och försökte få sina händer att sluta skaka. Hon hade gått så mycket över gränsen. Den här nya självdestruktiva sidan som hon hade sett hos sig själv på sista tiden skrämde henne.
Robert hade haft rätt, det satt en nyskriven bot fastklämd mellan vindrutan och torkarbladet. Det kändes som om hela hennes inre var i uppror. Motstridiga känslor och inre konflikter fick hennes hjärna att kännas som ett slagsfält. Där rådde för närvarande kaos, anarki.
Hon behövde ordning, något definitivt och säkert. Full kontroll. Mathias skulle inte vara hemma igen förrän dagen efter.
Det var onsdag och hon var redan sen till jobbet. Att komma nu i Mathias bil och i samma kläder som hon burit under gårdagen skulle väcka fler frågor än om hon inte kom alls. Hon slog numret till arbetet på mobiltelefonen.
"Hej det är jag. Jag kan inte komma in idag, jag har en grym migrän. (…) Ja, en riktig hink-bredvid-sängen-migrän. (…) Kan ni det? Lotta? (…) Jag vet inte, kanske jag kan komma senare på eftermiddagen men jag tror inte det. (…) Ja, imorgon kommer jag nog det brukar inte hålla i sig så länge." Kvinnan i luren var förstående, vad annat kunde hon vara? Hon hade inte rätt att tvinga in sin arbetskraft, inte om de var sjuka. Kvinnan önskade Amanda att hon skulle krya på sig snart och samtalet avslutades. Amanda nöp skinnet mellan ögonen hårt. All den här anspänningen var inte bra för henne, snart kanske lögnen skulle göras till sanning om hon inte aktade sig. Hon vred om nyckeln, la i driven och svängde ut på gatan.

Jona Constantin var på väg att göra något som äcklade honom. Han skulle stryka den obehagliga doktorn medhårs och se om han kunde få ut mer ifrån honom ansikte mot ansikte än det torftiga materialet som han hade skickat upp till utredningen. Han skrev in sig i besöks boken och slängde en genomträngande blick på vakten i båset. Jona var medveten om att det var ett ovanligt namn han bar. Hans föräldrar hade tillhört en religionsutövning som gränsade till kristendomen och där de hade haft en förkärlek för det storslagna och där de inte varit rädda att gå sin egen väg. Ett sådant namn skulle ha kunnat vara en skräck för vilket annat barn som helst som växte upp i det kommunala skolsystemet men Jonas närvaro hade alltid haft en förmåga att utplåna den komiska auran i namnet han drogs med. Som vuxen var han nu än mer respektingivande och det var åtskilliga år sedan han hade behövt klå upp någon lustigkurre. Den storvuxna kommissarien sköt tillbaka det påskrivna pappret över disken och fortsatte utan att vänta på vaktens klartecken.
Han väntade otåligt vid de blanka hissdörrarna och var redan inne och han trycka på knappen som skulle ta honom till det andra källarplanet innan dörr paret helt hade glidit upp. I den här byggnaden hade de inte kostat på någon trivsam bakgrundsmusik till hissutrymmena. Jona gissade att de som fördelade pengarna antog att de som arbetade vid den här avdelningen var tillräckligt luttrade för att inte behöva lugnande musik för att klara av att uppehålla sig i trånga utrymmen. Eller så insåg de att det fanns platser vars spöken inte kunde jagas bort med god vilja. Hissdörrarna gled upp och avslöjade en kal korridor som grenade sig åt tre håll. Jona vek in i den vänstra gången och längde på stegen för att snabbare ta sig till byggnadens andra ände. På vägen passerade han diverse förrådsutrymmen och kylrum, några kontor som de flesta stod oanvända och ytterliggare rum vars syfte var okänt och av litet intresse för honom. Jona saktade in när han närmade sig målet: två tvillingdörrar på korridorens vänstra sida. Den första ledde in i rättsläkarens arbetsrum och den andra in i det rum dit Jona mest av allt hoppades att hans döda kropp aldrig skulle hamna - obduktionsrummet.
Jona valde den första dörren. Normalt skulle han bara ha öppnat dörren och klivit in, kanske i hopp om att komma på doktorn med byxorna nere så att säga. Men idag var hans motiv för besöket ett annat och det slog honom att en förvarning om sin ankomst skulle kunna ligga honom i fatet så han knackade ljudligt på dörren tre gånger. Efter en kort paus hördes doktorns röst ropa år honom att komma in.
Jona klev in i kontoret och såg sig omkring.
"Kommissarien, vad för dig hit?" Frågade doktorn.
"Jag hoppades att du kanske hade något mer att komma med om de här Linköpingsmorden." Jona klev längre in i rummet och tog in alla detaljer han noterade. Det var en yrkesskada. Han hade tur, på arbetsbordet låg utskrifterna ifrån alla tre obduktionerna tillsammans med fotografier av skadorna. "Jag tänkte att du kanske hade något som inte riktigt var solitt nog för att komma med i rapporten. Kanske någon av dina teorier."
"Jag fick intrycket av att du inte fäste så stor vikt med mina teorier." Svarade doktorn.
Du, jag erkänner att jag kanske inte förstår varför du lägger ner så mycket energi på de här morden. Men vi spelar ju alla för samma lag så det finns ingen anledning till att vi inte kan hjälpa varandra, eller hur?" Sa Jona. Doktorn nickade men han såg inte övertygad ut. Jona insåg att han skulle behöva lägga korten rätt om han skulle få ut vad han hade kommit för.
"Svara på en sak bara: Varför tro du att du skulle kunna göra ett bättre jobb med att lösa det här än vad profilerarna och kriminalarna som har åratals av utbildning och erfarenhet i ämnet bakom sig kan göra? Ta inte det här fel men ditt expertisområde ligger ju en bit ifrån det mänskliga psyket. När de kommer till dig är allt det själsliv de kunde ha haft borta för alltid."
"De olyckliga människor som hamnar på mitt bord kanske inte längre kan prata på ett sätt som du är van att uppfatta. Men de har fortfarande en röst. De talar om hur deras liv har sett ut och hur det slutat. Och i fall som de här när de har blivit mördade har även gärningsmannen lämnat efter sig en röst. Jag vill tro att jag med mina år av expertis har utvecklat en känsla för den här dialogen. En känsla som kanske inte är vattentät nog för att få en person fälld, men kanske att den kan peka er åt rätt håll, när ni kör fast."
De sista orden undgick inte Jona men han tryckte undan vreden som docktorns spydighet tände på inom honom och klistrade fast den mask som så ofta hade hjälpt honom att få som han ville. Han såg ner på bordet tills han samlat sig och åter kunde vända sig mot doktorn.
"Okej." Sa han.
"Okej?" Undrade doktorn.
"Som du sa så har vi ingenting att gå på i utredningen just nu, vi griper efter halmstrån där uppe. Läget börjar bli desperat och jag är bered att prova vad som helst. Du får en chans, men på ett villkor. Du gör ingenting själv hör du det? Kommer du fram till något så tar du det med mig direkt, okej?" Sa Jona. "Är det något du behöver som kan hjälpa dig?"
Doktorn tvekade en stund innan han svarade. "Foton från brottsplatserna skulle hjälpa."
"Gjort." Svarade Jona. "Här har du mitt kort, behöver du något eller om du kommer på något så ring, du ser mitt mobilnummer där till höger. Jag ska se till att någon kommer med materialet innan dagen är slut."
Jona stängde dörren efter sig. Han undrade om han någonsin skulle kunna vänja sig vid den vidriga lukten där inne. Det här var en chansning, det visste han. Det var högst osannolikt att doktorn skulle bidra till utredningen. Men konstigare saker hade skett. Och om allt föll på plats så kanske han kunde få mer ut av det här än bara en ide som kunde föra utredningen framåt. Kanske planeternas inbördes ordning möjligen kunde förmå doktorn att få en snilleblixt som Jona kunde utnyttja och kanske samtidigt sätta sig själv i en sådan situation att han inte längre skulle ha ett arbete att återgå till här. Men eftersom han inte hade något till övers för astrologi så fick han helt enkelt förlita sig på gammalt hederligt flyt. Det skadade inte att hoppas.

Robert trodde inte för ett ögonblick på att kommissariens tal om laganda och gemensamt mål var något annat än fårakläder som dolde en mycket svulten och förrädisk varg. Det fanns inte och hade aldrig funnits något "vi" dem emellan.
Men sanningen var att kommissariens hjälp skulle kunna vara avgörande om han skulle ro i land vad han hade tagit sig för. Om det betydde att han skulle vara tvungen att spela med så länge så fick det vara så.
Han plockade undan den tomma pizza kartongen från vardagsrumsbordet och öppnade mappen som han hade mottagit tidigare under dagen. Han hade inte blivit besviken. Fotografierna visade de tre offren i alla möjliga tänkbara vinklar, vissa hade han gott kunnat klara sig utan.
Det fanns också detaljerade bilder på omgivningarna med tillhörande scheman och förklaringar över vad man såg. Med i mappen fanns även listor på personer som utredningen hade bearbetat. Intervjuer med vittnen och personen som gjorde det makabra fyndet.
Som väntat var intervjuerna ett totalt slöseri med tid. Robert spred ut bilderna över bordet och ordnade dem efter offer. Framför sig hade han ett makabert kollage som tillsammans med hans tidigare efterforskningar borde ta honom något närmare sanningen. Men det var ännu något som undgick honom.
Alla tre offer var funna i liknande miljöer, urbana skogs eller parkmiljöer där tillgången på skydd och skugga var god. Problemet för utredarna var att dessa miljöer i större eller mindre skala fanns i mängder runt om i hela stan. Det fanns inget sätt att förutse vart han skulle slå till härnäst.
Robert plockade fram en karta över stadsområdet och märkte ut fyndplatserna med klisterlappar. Den första kvinnan hade funnits strax utanför Linköpings västra sida, nära Segel gatan. Robert markerade platsen på kartan med en blå plupp.
Offer nummer två, mannen, hade hittats en bra bit utanför stadens nordöstra sida. Han fick en gul plupp.
Det senaste offret hade de hittat längre österut men även hon hade funnits i stadens norra regioner. Hennes fyndplats fick en röd plupp. Robert studerade kartan. Plupparna verkade utplacerade i en slumpmässig ordning. De fanns alla relativt nära Linköping så det kändes säkert att anta att det var här som mördaren bodde eller verkade.
Något på kartan fångade Roberts intresse. Han följde en linje med fingret. Det var långsökt, men det skadade inte att se efter. Snabbt klädde han på sig ytterkläderna och begav sig ut i kvällen.

Gatlyktorna som lyste upp gångvägen kastade långa skuggor över grönområdet. De var meningen att de skulle öka känslan av trygghet för de människor som behövde uppehålla sig i området efter mörkrets inbrott. Istället fångades de gående i en smal upplyst fålla utanför vilken det mörka okända lurade dolt för dem. Himlen var grå av ljusföroreningar så som den alltid var inne i stan, annat än under de allra klaraste nätterna.
På detta slagsfält var det alltid jägaren som hade övertaget. Dold i skuggorna stod en orörlig gestalt och tog in allt som skedde runt omkring.
Det avlägsna trafikbruset var inte tillräckligt för att dölja det ensamma par av fotsteg som närmade sig västerifrån. Av den lätta jäktade takten att döma tillhörde de en kvinna.
Monstret höll tillfälligt andan medan det med endast hörselns hjälp följde stegens riktning. Några hundra meter längre bort delade sig gångvägen. Åt det ena hållet kunde man följa den in mot centrum. Där fanns ljuset och den inbillade tryggheten som övriga nattvandrare kunde skänka. Det var inte uteslutna jaktmarker, men den ökade risken att bli upptäckt där var för tillfället oacceptabel.
Monstret skärpte hörseln när stegen närmade sig brytpunkten. Leva eller dö. En plötslig pust av den kärva nattluften omslöt jägaren som girigt fyllde sina lungor med dess budskap. Det var inte svårt att i den inbilla sig bytets vittring. Var det rädsla? Monstret höll huvudet på sned och grep hårdare om det blänkande föremålet som det höll i sin hand.
Det var nära nu och den välbekanta energi rusningen fyllde hela dess kropp med återhållen kraft. Kraften löpte från tårna och enda ut i knivspetsen och fyllde dess väg med pirrande värme. Det gjorde sig berett i skuggorna.
Nu hängde allt på bytet. För det är så det är i slutändan. För alla rovdjur och jägare är det alltid samma sak. Hur skicklig du än är, hur väl du än har förberett dig så är det bytet som vid något tillfälle väljer utgången av jakten.
Höger eller vänster. Slump eller instinkt, vad det än är som avgör om hjorten tar det där sista steget ut på hygget som gör den synlig för jägarens sikte så är det något som inte han kan påverka.
Han kan rigga spelfältet till sin fördel. Med lockrop eller löften om mat. Men det finns alltid den där lilla faktorn som verkar spela på det tilltänkta offrets sida. En känsla hon får av att något är fel.
Som tur var för just det här monstret så litar dess val av byte sällan till oförklarliga känslor och förnimmelser. De följer den utstakade planen till vad än för slut den än må leda dem. Monstret känner sina byten. Det vet hur människan fungerar men det kan inte läsa vad som sker i deras huvuden. Vad för planer de kan ha gjort tidigare under kvällen.
Och det är något med det som är mycket tilltalande. Slumpens avgörande. Och det var på detta som monstret nu väntade. Höger eller vänster. De sista stegen innan korsningen var tvekande. Hade hon sett något? Ett svagt blänkande i skuggorna?
Stegen ökade åter takten och nu var det inte längre någon tvekan om att de var på väg bortåt. Monstret slöt ögonen och följde kvinnan för sin inre syn. Föreställde sig vart hon var på väg och hur hennes kväll skulle sluta. För hon hade nu alla chanser att denna kväll bara skulle vara en i raden av många.
Hade hon vetat hur nära döden hon hade promenerat så kanske hon skulle leva resten av dem annorlunda.
Nåväl. Monstret log. Så det blev inte i natt. Det var okej, det skulle bli många nätter som den här. Var det något detta monster var begåvat med så var det tålamod. Utan tålamod hade kanske denna natt kunnat blivigt den sista för dem båda.

Robert huttrade i den kyliga kvällsluften. Han tittade på armbandsuret, 22.30. Det hade tagit honom knappa halvtimmen att ta sig hit och han uppskattade att de andra två mordplatserna även de låg på ungefär samma gångavstånd ifrån södra stambanans sträckning.
Robert undrade om möjligheten att mördaren kanske färdades mellan platserna med tåg överhuvudtaget var en möjlighet. Det här var en sådan information som om den stämde skulle kunna leda till stora framsteg i spaningsarbetet.
Han kunde tänka sig att det fanns en hel del övervakningsmaterial som skulle behövas gå igenom.
En rysning for igenom kroppen på honom. Detta var exakt en sådan plats som skulle passa mördaren. Med nackhåren på ända återvände han till gångvägen och började gå tillbaka mot stationen.
Plötsligt blev han medveten om steg som närmade sig bakifrån. Kanske det inte hade varit någon vidare bra ide att springa iväg och leta efter en seriemördares jaktmarker i mörkret. 
Robert övervägde att fortsätta vägen fram men han trodde inte att han skulle kunna hålla sin förföljare bakom sig tills han nådde tryggheten i bebyggelsen. Istället vek han av och försökte att smälta samman med buskaget i väntan på att förföljaren skulle passera.
Han lyssnade till stegen som kom allt närmare och föreställde sig om det var så här det kändes för mördaren sekunderna innan han utförde sina makabra gärningar. Han misstänkte dock att mördaren till skillnad från honom själv förmodligen inte riskerade att pinka på sig av nervositet vid tillfället. Förföljaren var nu bara en par meter bort och han skulle snart se personens ansikte. Rädslan som rann av honom så snart han insåg att hans förföljare bara var en kvinna vändes snabbt till förvåning när han kände igen ansiktet. Han steg ut på gatan bakom henne och den oväntade rörelsen fick henne att vända om på stället och konfrontera honom.
"Du?" Frågade han i brist på annat. Kvinnan fnittrade till och slappnade av.
"Ja, du brukar kalla mig det." Svarade kvinnan.
"Jag skulle sluta om du ville tala om för mig vad du hette." Sa Robert menande.
"Men om jag inte vill att du ska sluta?" Retades hon.
"Då bekräftar du bara att du leker med mig." Svarade Robert irriterat. Kvinnan skrattade till.
"Jag heter Amanda. Men du får kalla mig för "du" om du föredrar, jag har börjat svara på det också på sista tiden." Sa Amanda och log mot honom.
"Hur hittade du mig?" Frågade Robert.
"Det var väll ändå du som hittade mig? Det var inte jag som stod och kurade mig i buskarna!" Sa hon och snärtade till honom på axeln med sina fingrar.
"Jag ber om ursäkt för om jag skrämde dig." Sa Robert.
"Det är okej, jag tycker om att bli lite skrämd ibland." Svarade hon.
De fortsatte tillsammans tillbaka mot stationen.
"Så.." Började hon.  "Vill du förklara vad du gjorde i bukarna eller ska jag gissa?"Robert undvek att möta hennes blick medan han försökte komma på ett bra svar på hennes fråga.
"Det är nog bättre om du gissar." Föreslog han. "Det är förmodligen betydligt mer spännande än sanningen. Vad gör du själv här?"
"Det är nog inte så spännande det heller tyvärr. Jag brukar gå promenader ibland för att rensa skallen. Den här tiden och fram tills småtimmarna är min favorit tid på dygnet. Man kan tro att världen sover på natten, men det är inte sant. Faktiskt så är det mer aktivitet i naturen på nätterna än på dagen. Det är bara för att vi själva är dag aktiva som vi antar att resten av världen går i våra fotspår. Som om vi är det centrum efter vilket universum rätar sig. Lustigt eller hur?" sa Amanda.
"Jag tycker inte att det är särskilt lustigt att du vandrar omkring här ute alldeles själv efter mörkrets inbrott. Har du missat att det går en galen mördare lös? Som föredrar just såna här områden att slå till på?" Menade Robert.
"Det är klart att jag har hört. Vem har inte det? Men jag tror faktiskt att det är större chans att träffas av en fallande meteorit än att falla offer för en galen seriemördare. Och du ser mig inte gå omkring med ett paraply över huvudet eller hur?" Svarade Amanda.
"Hade du gått omkring med ett paraply över dig som skydd mot fallande rymdbråte så tror jag tyvärr att du hade varit galnare än Jägaren." Sa Robert.
"Jägaren?" Undrade hon.
"Ja, det är vad jag kallar honom, Linköpingsmördaren. Jag vet det är löjligt men.." Försökte Robert att förklara.
"Jag föredrar ditt namn framför tidningarnas. Jag menar vad var det för en kreativ snilleblixt som gav upphov till det?" Fnittrade hon.
De fortsatte en stund under tystnad. De hade båda slagit av avsevärt på takten som om de inte längre hade samma längtan efter att nå målet. Robert var intensivt medveten om de gånger deras pendlande händer snuddade vid varandra. Han undrade om det hade varit fel av honom att försöka gripa hennes hand i sin men sedan kom han på att hon under dagtid höll en annan mans hand. För att få bort den bilden ur huvudet så försökte han komma på någonting att fråga henne om.
"Så du bor häromkring? Jag antar att du känner de här områdena utan och innan." Sa han.
"Nej, jag bor en ganska bra bit bort. Men jag brukar åka hit ibland när jag känner at jag behöver komma bort. Normalt träffar jag aldrig på någon jag känner här, speciellt inte vid den här tiden. Gjorde jag de så kanske de skulle komma på tanken att tala om för Mathias att de sett mig här. Jag vill helst inte att han ska veta att jag går." Sa Amanda.
"Märker han inte att du försvinner?" Frågade han.
"Är han hemma så åker jag aldrig så här långt. Men om han som nu är bortrest så passar jag på." Var den förklaring hon gav.
"När kommer han hem?" Robert kunde inte låta bli att fråga.
"Imorgon." Svarade hon och tog hans hand i sin.

Robert låste upp lägenhetsdörren och släppte in dem i hallen.
"Är du hungrig? Törstig?" Frågade han medan han hängde av sig ytterkläderna.
"Jag tar gärna lite vatten." Svarade hon.
"Okej. Du kan vänta i vardagsrummet så kommer jag in med vattnet. Köket är lite för trångt för att vistas i båda två." Förklarade han och försvann in till höger. Efter en stund kom han ut i hallen bärandes på en bricka med två glas fyllda till bredden med vatten och is.
"Jag visste ju inte att du skulle komma så jag har inte städat." Ropade han. Inte för att han trodde att det skulle bekomma henne. Stället var inte i värre skick än då hon var där sista och då hade hon inte haft några invändningar.
Kanske hade hon denna gång andra prioriteringar för han var nästan framme till henne och hon hade fortfarande inte svarat något. Plötsligt blev Robert alldeles kall. Han hade ju inte städat, och vad var det sista han hade hållit på med innan han skyndat ut för att testa sin teori?
Amanda stod med ryggen mot honom vänd mot det fullbelamrade soffbordet. Tre döda individer vardera ur ett trettiotal olika vinklar grinade mot henne på de dödas likgiltiga sätt.
Robert stötte av misstag till henne med brickan och hon snodde runt på hälarna och stirrade på honom med uppspärrade ögon. Så gott som all färg var försvunnen ur hennes ansikte och innan Robert hann få undan klumpen i halsen så att han kunde få ur sig en förklaring så hade hon rusat ut ur lägenheten och lämnat honom ensam med brickan i händerna.
Det ena glaset låg på sidan och merparten av innehållet låg nu som en kall hand mot hans skjorta.
Kanske föll det redan då han stötte emot henne första gången, eller så hade hon råkat slå till det på sin flykt ut ur lägenheten. Det kändes oväsentligt nu. Han kunde bara föreställa sig vad hon trodde om honom nu, och det ena scenariot var värre än det andra.

Det kanske är förvånade för några att höra att männen är de som är enklast. Men tänker man mer på det så är det inte så konstigt. Kvinnor har mer anledning att förvänta sig ett angrepp, de har tvingats till större försiktighet och förutseende genom historien och det är inte annorlunda idag. Det finns alltid i bakhuvudet på dem att de är det svagare könet, och överfall på kvinnorna är så vanligt att det knappast uppmärksammas med mer än en notis i lokaltidningen.
Männen däremot är uppslukade i sin illusion av att chansen är liten att någon skulle bråka med dem just för att de skulle ha förmågan att försvara sig med större kraft. Men det är ju inte ett knytnävsslagsmål det handlar om, utan ett välplanerat överfall där förövaren har tillgång till ett vapen samt att överraskningsmomentet är på dennes sida. Monstret kunde klandras för mycket, men sexistiskt var det inte. Ingen valdes bort på grund av yttre förutsättningar. De som gick bort var de som färdades två och två eller i grupper. Anledningen till varför inget av dess offer hittills hade varit en kvinna av utländskt ursprung hade inget med rasism att göra. Det var helt enkelt svårare att träffa på en av dessa som var dum nog att vandra ensam genom monstrets jaktmarker efter mörkrets inbrott.  

Kvinnan med det rappa steget skulle ha blivit den fjärde. Tre liv hade hittills tagits för att monstret skulle överleva.
I början hade endast tanken på dådet varit tillräcklig. Bara beslutet att det så småningom skulle ske hade fått gnistan som varit släkt så länge att flamma upp igen. Den första hade tillfredsställt hungern länge, men hon hade också lämnat efter sig ett behov. Monstret hade upplevt att verkligheten bakom fantasierna var så närande som det hade hoppats. Det kunde leva bara om de dog.
Vetskapen om det oåterkalleliga i dådet hade varit både en källa till samvetskval och en sprudlande energi rusning, en kickstart av själslivet som slumrat länge nog. Men inga tvivel hade kunnat få monstret att se något moraliskt fel med sina handlingar. Hade så varit fallet hade det kanske valt den enkla vägen och bara tagit ett liv - sitt eget.
Men runtomkring det i världen kunde man se bevis på att det inte fanns något rätt eller fel, inget gudomligt ingripande eller ett allsmäktigt moraliskt riktmärke. Döden var alltid närvarande, vare sig den hade mening eller om den tedde sig slumpvis. Människor dog och dödade för makt, pengar eller av rädsla. Dessa var av samhället accepterade skäl som kallades till exempel för krig eller gudomlig rättvisa. Människor dör dagligen i ofattbara mängder av sjukdom och svält, naturkatastrofer eller i olyckor. För dessa dödsfall kunde ingen levande klandras, ändå envisades de flesta att tro på en gudomlig närvaro. Människor dödar andra människor aktivt till exempel i krigshandlingar, eller passivt genom att helt enkelt unna sig själv en ny plasma tv för pengar som skulle ha kunnat hålla en familj i ett svältande land vid liv i ett helt år.

Monstret såg på allt detta med likgiltighet liksom de flesta människor lärde sig att göra.
Efter mycket resonerande kunde det inte se sina handlingar som mer onda än de som rovdjuret utför på sitt byte. Bytet vill självklart inte dö, och har inte gjort mer för att förtjäna det än någon annan. 
Först i döden upphör lidandet. Samvetskvalen som plågar vårt monster är inte för de döda, det är för dem som snart ska dö.

Men trots detta så gömmer sig monstret åter igen i skuggorna. Väntar på ett tillfälle att möta ödet och vinna över det.

Trots att Robert för en stund hade känt det som att hela världen hade stannat så var det ingen annan än han som hade påverkats av de senaste händelserna i hans liv.
Utanför fortsatte vardagen som vanligt för de oräkneliga människor som var och en spelade sin roll i samhället. Alla unika i sin skapelse och person. Men i det stora hela har ingen av dem större värde än varje enskild stackmyra.
Någons sorg är en annans lycka, död ger plats för liv och oförtrutet tickar tiden vidare och lämnar det förgångna bakom sig. Det förflutna håller sig bara kvar i minnen, men inget minne är mer än en generation bort.
Inget av detta var något som Daniel Sorran slösade bort sin begränsade tid på jorden till att grubbla över då han långsamt promenerade tillbaka mot lägenheten. För honom fanns ingen viktigare person i hela världen än han själv. Festen som han var på väg hem ifrån var till för honom, eller den kunde lika gärna ha varit det. Morgondagen var hans.

Daniel såg på sig själv som en god människa, någon som fanns till hands för sina medmänniskor. Men den här kvällen var han trött och han behövde komma hem och sova. Han hade inte druckit på festen av hänsyn till tentan som han skulle göra morgonen efter. Han fördrev tiden under promenaden med att repetera vad han skulle behöva kunna under morgondagen och såg inte personen som kom emot honom förrän hans väg blockerades av den mörkklädde figuren.
"Ursäkta har du en klocka?" Frågade främlingen.
Trött trängde Daniel sig förbi utan att svara på frågan. Han hade visserligen mobilen på sig men han orkade inte fiska upp den ur fickan. Om andra studenter var oroliga över när det var dags att lägga sig så fick de ta ansvar över det själva, det var inte hans problem. Främlingen stod kvar ett ögonblick på gångvägen utan att säga något. Men så hörde Daniel fotsteg bakom sig och vände sig om.
"Men vad vill du? Har du problem eller?" Frågade han. Medan han talade kom främlingen så tätt inpå honom att han kände den svaga lukten av den andres andedräkt. Något pressade Daniel i sidan och han hoppade bakåt, det kändes som om han hade fått en pisksnärt över bröstkorgen.
Daniel såg ner på bröstet och kände med handen över skjortan. Det var blött och varmt. Förbryllad såg han upp på främlingen som nu kom mot honom igen. Insikten av vad som hade hänt sköljde över honom men han var för chockad för att ropa på hjälp.
Men han var inte för tagen för att fly och det var vad han gjorde. Han sprang så fort benen bar honom längs med gångvägen och sedan vidare in i vegetationen. En gång såg han bakom sig över axeln och upptäckte till sin förskräckelse att han var förföljd. Han fokuserade framåt och försökte öka takten för att skaka av sig sin förföljare. Tröttheten var som bortblåst men mörkret gjorde det svårt för honom att bedöma avstånd och han skrapade då och då i stammen på någon av de grova lindarna som växte i området. Han försökte än en gång att se bakom sig men snavade genast i undervegetationen. Han rullade runt precis i tid för att se den mörkklädde förföljaren kasta sig över honom som en hungrig tiger. Daniel försökte desperat att hålla sin fiende ifrån sig. Han fick tag i motståndarens ena hand och vred runt. För sent insåg han att det bara var förövarens handske som han hade fått tag i. Han blev plötsligt onaturligt orkeslös och med sina sista krafter såg han åter ner på sitt bröst. Handtaget på kniven stack upp ur bröstet och en av de sista tankarna som han någonsin skulle ha var att skaftet i den vinkeln var märkligt likt ett födelsedagsljus på en tårta. Så underligt. Innan han gled in i medvetslösheten möte han sin mördares blick. Ögonen var gröna och det såg ut som om de grät. Även det slog honom som märkligt.

Robert satt tillsammans med Amanda i soffan. Han visste inte hur han hade burit sig åt för att få henne dit men han tänkte inte missa den här chansen till att göra allt bra igen. Han försökte förklara för henne hur hon måste ha missförstått alltihopa, att det var han som var hjälten och inget annat. Men hela tiden var det något som överröstade honom. Varje gång han skulle öppna munnen så avbröts han av ett öronbedövande larm. Han blev mer och mer frustrerad i sina försök och till slut sparkade han i sin ilska till kaffebordet så att det flög över rummet. Smärtan i tån var obeskrivlig. Amanda var borta tillsammans med kaffebordet. Det enda som fanns kvar var det förbannade ringandet. Det tog ytterligare någon sekund innan han insåg att det var telefonen som lät. Förvirrad tittade han på alarmklockan. Den visade på 5.45. Irriterad linkade han bort till telefonen och tog luren. Innan han hann presentera sig tog en röst till orda i andra änden.
"Äntligen! Du måste in, vi har hittat en till." Gormade rösten i luren. Inget av detta betydde något för Robert. Det enda logiska var att de hade fått tag i fel nummer.
"Förlåt nu vet jag inte vad du menar, du måste ha sökt någon annan. Jag heter Robert Söderlund och jag låg och sov.." Försökte han.
"Robert, visst, självklart. Stig upp nu. Madde kunde inte komma. Vi behöver dig på fält. Nu. Han har slagit till igen." Mannen pratade nu som man gör till någon som är sinnesslö. Den Madde som mannen hänvisade till var Madelene Andersson. Hon var den av rättsläkarna som först ringdes ut till platser där grövre våldsbrott hade begåtts. Hon var ansvarig över det lilla teamet av rättsläkare och som samordnade och delegerade arbetsuppgifter. Robert misstänkte att det låg mer bakom hennes befordran än skicklighet. Hon var kompetent, men hennes tekniska skicklighet kunde knappast jämföras med hans egen. Men politik hade aldrig varit hans starka sida. Och huruvida hon hade fått tjänsten för att hon var kvinna eller på grund av sina personliga relationer till någon på toppen spelade inte Robert någon roll. Han var inte ute efter att avancera. Han trivdes med sin plats, eller han hade brukat göra det i alla fall. I laboratoriet kunde han briljera. Normalt skickade de inte ut doktor Andersson till fältarbete, men detta var ett hög profilerat fall och de hade massmedias blickar på sig. Inget fick tyda på att de inte gjorde mindre än allt de kunde för att komma den här mördaren på spåren.
Äntligen gick det upp för Robert vad som höll på att hända och all trötthet rann ur honom.
"Vart behöver ni mig?" Frågade han.

Det låg en spänning i luften så stark att det var lätt att föreställa sig den som fysisk. Det var polisväsendets uppgift att lösa brott och att se till att förövarna ställdes inför rätta, och tyckte man inte om det sökte man sig en annan yrkesbana.
Men den här mördaren hade fått ett rykte om sig för att vara han som var smartare än poliserna. I snart två år hade han gäckat dem och fått dem att i brist på annat jaga sina egna svansar. Ingen gillar att känna sig utmanövrerad, allra minst en polis. Men där känslan man fick på den förra mordplatsen hade varit nedslagen så surrade det den här gången av en känsla av hoppfullhet. Det fanns en kollektiv känsla av att "den här gången tar vi honom" bland utredarna på platsen som var uppenbar redan då Robert steg ur polisbilen som precis hade kört honom till platsen.
Även Robert kände av spänningen, men för honom var den av ett annat slag. Han skulle äntligen få uppleva Jägarens verk i verkligheten. Fotografier och rapporter i all ära men att vara på plats och se brottsplatsen i orört skick? Han lotsades av den unga aspiranten genom den glesa vegetationen. De var en bra bit från gångvägen nu, mycket längre än något av de tidigare offren.
"Vem var det som hittade honom?" Frågade Robert medan han koncentrerade sig på vart han placerade fötterna.
"Det var några ungdomar från universitetet som var på väg hem sent, eller tidigt beroende på hur du ser det, ifrån en fest en bit härifrån. De var lite på lyset och en av dem bokstavligen snubblade över kroppen. De hade mobilerna med sig och ringde in det på en gång så vi vet ganska exakt mellan vilka klockslag det har hänt." Svarade aspiranten muntert.
"Så ni vet vem han var? När han försvann?" Sa Robert.
"Ja, de här tre ungdomarna hade tydligen varit på samma fest som den här killen hade lämnat tidigare på natten. De kunde identifiera honom på plats och de visste ganska exakt när det hade varit som han gick."
När de närmade sig platsen fick de kryssa mellan poliser som märkte ut möjliga bevis med små flaggor medan andra skyndade sig att fotografera fynden innan någon skulle råka förstöra dem genom att oavsiktligt kliva i dem. Från tjugo meter bort kunde de skymta offret som låg med ansiktet uppåt på den fuktiga marken. När de äntligen nådde fram till liket förstod Robert varför stämningen bland poliserna den här morgonen var så mycket lättare än vad den hade varit tidigare. Det var uppenbart att något hade gått fel för mördaren den här gången. Offret var full i blod och lera och på marken runt omkring honom fanns tydliga spår efter en kamp. Robert betraktade den långe mannen på marken. Han hade kort mörkt hår och var skägglös. Vid en första anblick såg han ut att kunna vara av sydeuropeiskt ursprung. Även efter att döden gjort hans kropp slapp och formlös kunde man se att han varit en kraftig och fysiskt stark man som borde ha haft en god chans att ta hand om sig själv. Kanske hade Jägaren denna gång bitit av en större tugga än vad han förmådde att svälja, tänkte Robert.
Robert gick närmare och satte sig ner på knä bredvid offret. Det markområdet var redan noggrant säkrat av teknikerna. Han plockade fram några instrument ur sin väska och valde ut ett av dem.
"Levertemperaturen tyder på att offret har varit död i ganska precis åtta timmar. Det ger oss ett dödstillfälle någonstans mellan klockan elva och ett i natt." Sa Robert åt utredarna som otåligt rörde sig runt honom i väntan på svar.
"Det stämmer bra med när han sågs lämna det där stället." Bekräftade en av poliserna bakom Roberts rygg. Robert plockade fram ytterliggare instrument och undersökte kroppen noggrannare.
"Dödsorsaken verkar vara yttre våld med ett stickvapen. Skadorna är av en sådan art att de inte kan vara självförvållade." Det kanske var uppenbart men det hörde till rutinerna att utesluta andra tänkbara händelseförlopp i ett tidigt skede. Det faktum att mannen stuckits ihjäl och mordvapnet saknades var annars en ganska bra bekräftelse på att det här rörde sig om något annat än en tragisk olyckshändelse.
Robert fortsatte rutinmässigt med sitt arbete och lämnade sedan utrymme för teknikerna att säkra de spår som behövde säkras innan man kunde flytta kroppen. Han förstod att kommande dagar skulle bli häktiska.

Robert slängde än en gång en lång blick på klockan. Resultaten ifrån den tekniska undersökningen av kroppen borde ha varit tillbaka för länge sedan. Han knackade rytmiskt med fingret mot bordet och väntade ytterliggare en stund. Jo, nu måste de ha kommit.
Om inte så hade det varit för att något gått katastrofalt fel och då borde någon ha kommit och talat om det för honom. Fast de kunde ju ha glömt bort honom förstås. Det skulle inte ha varit första gången. Han bestämde sig för att det var bäst att ta saken i egna händer och begav sig upp till laboratorieavdelningen.

Hissdörrarna öppnade sig och han kunde höra människorna på den tredje våningen långt innan han såg dem. Upphetsade röster strömmade mot honom genom korridoren och när han skulle gå in i rummet varifrån de mesta konversationerna verkade ta plats så stötte han ihop med en ung labbassistent. Han höll ut en arm för att hindra mannen och frågade honom vad det var frågan om. Mannen mötte hans blick som om Robert var den sista människan på jorden som inte hade hört det senaste om att jorden var rund.
"Vi har säkrat ett fingeravtryck, en del av ett i alla fall. Nu dröjer det inte länge innan han är fast!" Förklarade den unge mannen med bruten röst.
Robert släppte honom och fortsatte in i rummet. Överallt fanns triumferande leenden och han såg till och med två män ge varandra en high five. Robert förstod att han borde ha delat deras glädje. Att också han borde ha skrattat och utdelat uppmuntrande ryggdunkar. Vad han kände var en sten som långsamt sjönk genom bröstet. Det var alltså så här det skulle sluta.
Han tvingade sig själv att lyfta upp hakan och se lite mer entusiastisk ut. Han var ju ändå på polisens sida. Ingen del hos honom hade önskat någons död, det var hoppets död som en del av honom nu sörjde.

"Vad menar du med att han inte finns i våra register?" Jona Constantin var ursinnig och det var den olycklige konstapeln framför honom som fick ta smällen. "Det är en omöjlighet!"
"Vi har kollat flera gånger. Vi kör till och med avtrycket genom interpool men det ser mörkt ut." Pep konstapeln som tycktes krympa under kommissariens skugga. Jona knep ihop ögonen. Det tjänade inget till att ta ut sin frustration över sina underordnade. De gjorde bara sitt jobb, även om Jona gärna hade drivit dem hårdare. Han vinkade ut konstapeln ur rummet och han behövde inte be den gänglige mannen två gånger. Jona satte sig på skrivbordskanten och kramade träet med näven. Han blev plötsligt medveten om att han inte var ensam i rummet. Först antog han att det var konstapeln som hade kommit tillbaka men då han såg upp var det den obehaglige lik-doktorn som stod i dörröppningen. Jona fick påminna sig själv om att han fortfarande borde eftersträva att vara på god kant med rättsläkaren.
"Doktor Söderlund. Vad kan jag hjälpa dig med?" Frågade han med spelad entusiasm.
Rättsläkaren klev ytterligare två steg längre in i rummet som om detta var den inbjudan han hade väntat på.
"Jag vet att detta kanske inte är så betydelsefullt, nu när vi har fått så stora framsteg i fallet," började han, "men jag har en teori om varför han mördar där han gör."
"Som du säkert har hört så verkar det som om fingeravtrycket vi hade säkrat inte kommer att vara till någon större hjälp för oss för än vi har hittat en misstänkt att matcha det mot. Vad har du?" Sa Jona.
Doktorn förnekade inte att så var fallet utan började snabbt förklara den teorin han hade utarbetat. Men inte så snabbt att Jona missade den lilla min av lättnad eller möjligtvis tillfredsställelse som hastigt drog över doktorns ansikte innan han hann dölja den. Jona lyssnade på teorin med halva sin uppmärksamhet medan han funderade på vad för anledning doktorn kunde ha att vilja se seriemördaren undgå lagen ännu en gång.
"Så du menar att han åker med södra stambanan och väljer mordplatsen först, och sen bara väntar på att ett lämpligt offer ska knalla förbi? Det låter långsökt." Sa Jona då doktorn var klar.
"Jag vet hur det låter." Sa Robert och vecklade upp en karta på vilken han hade klistrat fast ett antal färgglada prickar. "Men se här, alla de tidigare mordplatserna har legat max trettio minuters gångväg ifrån någon av de norra stationerna. Och se vart vi hittade den sista."
Läkaren pekade på en plats några centimeter ifrån en på spårets sträckning utmärkt hållplats.
Jona synade kartan med rynkad panna. De borde ha gjort den här kopplingen redan efter det andra offret. Han skulle aldrig erkänna det men doktorns teori om mördarens tillvägagångssätt skulle förklara både varför han valde de platser han gjorde och det faktum att de hittills inte kunnat hitta någon gemensam nämnare mellan offren. Han nickade eftertänksamt.
"Jag ska ta det här till utredarna, men jag kan inte lova att det leder till någonting." Sa han med en uppgiven axelryckning. Doktorn såg besviken ut men han nickade och lämnade rummet på eget initiativ.
Jona behöll kartan och synade den noggrannare efter det att doktorn hade gått. Fan, att han inte hade sett det här själv. Nåväl, han skulle göra det näst bästa. Han skulle framföra idén som sin egen. Doktorn skulle ändå inte vara involverad.

Robert steg ut ur kommissariens kontor med blandade känslor. Han förnekade inte för ett ögonblick att kommissarien skulle ta hans teori som sin egen, men det hade han vetat innan han kom dit.
Han hade haft fler än ett syfte med besöket och han ansåg nog att det hela hade utlöpt i stort sett som han hade hoppats. Den främsta vinsten var informationen om att sökningen efter ett matchande fingeravtryck i databasen ännu inte hade gett något resultat.
Det var sådan information som normalt i ett sånt här skede av utredningen inte fick läcka längre än till de mest berörda. Mannarna behövde tro att utredningen äntligen hade lossnat.
Den andra avsikten med besöket hade varit att få kommissarien att tro att han fortfarande var intresserad av att samarbeta. Så länge han trodde det så kunde Robert hoppas på att ta del av annan viktig information rörande utredningen.
Den tredje avsikten hade varit att få sin stambane-teori bedömd och han var ganska så säker på att den hade imponerat på kommissarien. Samtidigt var det aldrig roligt att veta att någon försökte göra allt i sin makt för att utnyttja honom.
Tillbaka i sitt svala andra hem gjorde han sig redo för att fastställa händelseförloppet som hade lett till Daniel Sorrans för tidiga död. Kroppen låg redo och förberedd på metallbordet. 
Han tyckte att han kände den här mördaren så väl nu. Mördarens metodik och teknik var vid det här laget välbekanta för Robert som hade studerat dem så noga under så lång tid..
Medan han arbetade kunde han praktiskt taget se händelseförloppet utspela sig i sitt huvud. Ibland kändes det som om han såg det hela ur offrets ögon, oftare så var hans blick en mördares.
Något hade gått fel redan under konfrontationen. Normalt valde Jägaren mordplatsen nära något solitt föremål som ett träd eller en vägg. Något mot vilken han kunde trycka upp sitt offer och hålla denne stilla. Allt tydde på att offret denna gång hade rört sig bort ifrån Jägaren redan under det första hugget. Sticket var djupt, men vinkeln var fel och inga väsäntliga organ hade skadats. Därefter hade jakten börjat på riktigt.
Robert undrade om mördaren någonsin tidigare hade behövt ta beslutet huruvida han skulle förfölja ett skadat offer eller inte. Riskerna blev så mycket större då, vilket han hade bevisat nu med att lämna efter sig ett fingeravtryck.
Om offret flydde förlorade Jägaren den kontroll över mordplatsen som han annars kunde ha. Men den främsta risken kom sig av att Daniel i det här skedet var medveten om att han flydde för sitt liv. En människa i en sådan situation var en oberäknelig motståndare. Men hade Jägaren istället valt att avbryta så hade han lämnat ett farligt vittne vid liv.
I slutändan var det turen som hade varit på Jägarens sida. Daniel hade fallit, och därmed minskat sina chanser för överlevnad avsevärt.
Robert böjde sig fram och dokumenterade blånaden runt fotleden. Möjligen hade något där under gått sönder i fallet. Mördaren hade sedan hållit fast honom med sin kroppsvikt och snabbt avslutat vad han påbörjat. Det andra sticket var djupt och hade effektivt stoppat hjärtat från att slå. Blödningarna hade då omedelbart minskat nästan helt, men inget nytt syre kom heller Daniels kämpande muskler till hjälp.
"Obduktionen avslutad 15.46" Sa han och tryckte på stoppknappen på bandspelaren.

Mathias öppnade slött tidningen. Porträttet av en ung man prydde omslaget under rubriken "STUDENT FJÄRDE OFFRET FÖR LINKÖPINGSMÖRDAREN".
Mathias tittade lite närmare. Det var något bekant över den mörkhårige killen på bilden. Nyfiken slog han upp tidningen på de hänvisade sidorna och läste om mördarens senaste dåd.
Nu förstod Mathias vad det var som var bekant över honom.
Killen hade varit på Adams fest kvällen då han blev mördad, samma fest som Mathias hade varit på.
Vad otäckt. Det var lätt att bortse ifrån våldet som ständigt fanns närvarande i samhället, speciellt nuförtiden. Människorna behövde göra det för att fortsätta med sina liv. Men när det hände så här nära..
Mathias rös och fortsatte att läsa. Han ville diskutera det här med Amanda men kunde inte. Så vitt hon visste hade han varit bortrest på arbete den här kvällen, när han i själva verket hade kommit tillbaka redan på torsdagen och sovit hos Sebbe i två nätter.
Adam var en kompis till honom och Mathias hade gått till festen tillsammans med Sebbe. Han tyckte mycket om Amanda, men ibland behövde han lite omväxling från vardagen. Vad hon inte visste skulle inte skada henne.
Kvällarna med Sebbe var fler nu för tiden, kanske han borde lugna ner sig lite. Men Amanda var inte mycket för fester längre, inte alls som hon hade varit då de träffats och hon kunde hålla igång fram till morgontimmarna. Jäklar vilken fart det hade varit på henne då. Men han gillade den nya Amanda. Hon tog ansvar och betedde sig vuxet, det var bra.
Han drog sig till minnes vart han hade sett den här killen Sorran på festen. Det var så mycket folk i lägenheten och av dem kände Mathias bara igen ett fåtal. Adams fester var välkända och lockade besökare från vida omkring. Nu mindes han Daniel Sorran. De kände inte varandra men Mathias hade genast tyckt illa om killen. En präktig typ som tackade nej när det bjöds. Och nu var han alltså död. Det var svårt att fatta. Helt otroligt jävla ofattbart.
Det kunde lika gärna ha varit han! Han hade lämnat festen tillsammans med en brud som Mathias inte kom ihåg namnet på vid ungefär samma tid som tidningen uppskattade att Daniel Sorran hade gjort. De hade gått genom ungefär samma område till hennes lägenhet.
Mathias kände sig alldeles kall. En skarp kontrast till de varma tilltalande dofter som nådde honom från spisen där hans Amanda flitigt arbetade.

Amanda stod vis spisen och rörde i såsen så att den inte skulle klumpa sig. Mathias satt vid köksbordet och läste kvällstidningen med en halväten kaka i handen.
"Vill du vara snäll och duka?" Frågade hon. Mathias hummade jakande medan han vände blad. Amanda visste att det betydde ungefär 'Efter den här artikeln älskling' och att det innebar att hon skulle vara klar med det sista av matlagningen och själv hinna ställa fram bestick och tallrikar innan han lagt undan tidningen. Normalt så hade en sådan grej fått Amanda att koka inombords men den här kvällen var hon fylld av ett beslutsamhetens lugn. Hon väntade på ett tecken på att hon var på väg att slå in på fel väg men skulle det komma så hoppades hon att hon skulle ha styrkan att blunda. Amanda drog kastrullen åt sidan och plockade fram på bordet. Mathias höjde på tidningen så att hon skulle komma åt att ställa fram åt honom också och gjorde en min som skulle betyda att han bara hade en eller ett par meningar kvar att läsa, sedan skulle han hjälpa till. Amanda log åt honom. Alla rörelser hos henne var så lätta och mjuka. Till och med leendet kändes milt. Äntligen vek Mathias ihop tidningen och log förvånat och urskuldande åt att hans sysslor på något sätt blivit gjorda utan hans inblandning.
De åt tillsammans under det vanliga småpratet om mest ingenting och Amanda drog ut på alla detaljer i ritualen. När de var klara reste sig Mathias upp och meddelade att han skulle lägga sig på soffan en stund och smälta maten. Amanda hade inga invändningar utan plockade själv av ifrån bordet. Vilken omställning det skulle bli för honom att göra allt detta själv, tänkte hon. Nog kunde hon unna honom en kvälls frid för all tid de hade haft tillsammans.
Hon ställde sig mot dörrkarmen till vardagsrummet och såg på honom där han låg utfläkt i soffan och såg på eftermiddagskomedierna på TVn.
Det var lika mycket för hans skull som för hennes som hon nu skulle lämna honom. Hon älskade honom inte men han hade alltid varit god mot henne och hon uppskattade det, även efter hur det hade blivit mot slutet. De hade aldrig bråkat och så vitt som hon visste så hade han varit henne trogen. Han förtjänade bättre. Han älskade den han trodde att hon var. Det enda hon hade att erbjuda honom nu var smärta. Bättre då att den varade en kort stund än i flera år, resonerade hon och gick med beslutsamma steg in till honom.

Mathias var säker på att han måste ha hört fel första gången.
"Lämnar du mig?" Frågade han förvånat. "Varför då?"
"Vi vill inte samma saker, det finns ingen anledning till att dra ut på det. Bättre nu än om tio år." Sa Amanda.
Han förstod ingenting. De hade ju allt. Deras liv gick som på räls och snart var allt som fattades dem bara barn och hus. Kanske giftermål också om det kom upp. De hade det trevligt ihop och de bråkade aldrig. I hans ögon och de flesta av deras vänners så var han och Amanda det perfekta paret.
"Vad är det som du vill ha annorlunda? Tala om det så fixar vi det." Försökte han desperat.
"Det skulle bara såra dig, det tjänar ingenting till. Jag är säker på det här." Sa Amanda lugnt.
"Det är någon annan eller hur? Är det Daniel?" Sa Mathias. Det var så det måste vara, inget annat stämde. Fan, han skulle döda honom!
"Det är inte därför." Sa hon. Mathias noterade att hon heller inte förnekade det.
"Säg det då!" Vrålade han. "Vad är det du inte är nöjd med? Vad är det jag inte kan ge dig?"
Amanda såg på honom med medlidande innan hon bestämde sig för att han förtjänade att höra sanningen.
"Jag vill bli fri alla förväntningar, jag vill kunna leva på ett sätt som andra tycker är fel och misslyckas om jag måste. Jag vill inte bli sittandes någonstans med en villa och ett sommarhus. Jag vill inte fira jul med mina svärföräldrar. Jag vill inte ha barn. Jag hatar att färgen på tapeterna måste matcha och jag vill ha vänner som tycker om mig för den jag är och inte för hur de ser ut i mitt sällskap. Jag vill ha ett jobb där jag känner att jag gör skillnad hellre än ett där jag tjänar bättre och alltid är hemma i tid för att laga middag. Jag vill ha en man som kan överraska mig och som anstränger sig för att se mig. Jag vill uppleva hur det är att inte veta vart morgondagens mål mat kommer att vara och jag vill inte ta ansvar för någon annan än mig själv." När fördämningarna väl släppt hade hon svårt att hålla tillbaka. Mathias stirrade oförstående på henne.
"Varför har du aldrig sagt något av det här förut?" Frågade han.
"För att det inte var vad du ville höra." Förklarade hon.
"Vad mer har du ljugit om? Har vi det inte bra i sovrummet heller kanske?" Fräste han.
"Nej." Svarade Amanda kallt. Nu var det sanningen hela vägen som gällde.
Chockad backade Mathias ett steg ifrån henne.
"Jag känner dig inte alls längre." Sa han.
"Nej, och det är det som är vårt största problem." Höll hon med. "Jag behöver inte mycket. Jag kan vara härifrån om tio minuter."
Mathias stod som fastfrusen och sa inte ett ord. Amanda smet iväg för att samla ihop de nödvändigaste. Mathias stod kvar i mitten av vardagsrummet och hörde henne rota i skåp och lådor. Han hade svårt att få tankarna att fungera som de brukade. Han kände sig arg och sviken men samtidigt var det en del av hans hjärna som sa att detta inte behövde vara en katastrof. De grälade, par gör det ibland, sa den förnuftiga delen hos honnom. Och i gräl säger man ibland saker som man inte menar. Men Amanda hade verkat så kall och saklig och inte rasande eller sårad och det skrämde honom mer än något annat just då.
Han visste att livet med Amanda var bättre än vad det skulle ha varit utan henne. Hon var duktig hemma, fin i sängen. Hans föräldrar älskade henne och hon var snygg att se på. Han hade knappt trott att det var sant när hon hade valt honom av alla killar som hon hade kunnat få. Nog var det sant att han kanske hade börjat ta henne lite grand för givet, men han hade ansträngt sig att visa sin uppskattning. Han smekte henne eller gav henne komplimanger och hon hade verkat som om hon gillade det. Vad de hade nu var en kris, en tillfällig svacka. Det skulle kräva tid och arbete, men de skulle ta sig igenom det. Amanda kom ut i hallen med en fullpackad kasse.
"Mandy." Sa Mathias. "Vi klarar det här. Ge inte upp på oss."
"Nej Mathias, det har gått för långt. Det är oåterkalleligt." Sa Amanda med blicken i golvet.
"Okej, jag ska ge dig tid om det är vad du behöver. Men jag vägrar att tro att det här är slutet. Vi är rätt för varandra, det vet du." Mathias gick fram till henne och slog armarna runt hennes smala kropp. "Jag kommer att vänta på dig." Viskade han i hennes öra. Amanda stelnade till och drog sig undan.
"Gör inte det." Sa hon. "Du hade rätt, jag träffade en annan man. Jag har varit otrogen mot dig."
"Säg inte så." Bad Mathias.
"Jag önskar att jag hade gjort det här först, innan jag hoppade i säng med någon annan. Men nu är det gjort. Jag ville inte såra dig mer än nödvändigt men du måste förstå att det verkligen är över för oss."
Mathias blinkade stumt mot henne. Innan han förstod vad som höll på att hända hade han dragit näven i ansiktet på henne. Han ville skrika åt henne att hon hade varit en idiot som hade slängt bort allt som de hade byggt upp tillsammans. Vråla att hon var grym som hade legat i en annan mans säng medan hon var hans och därigenom riskera att smitta honom med gud vet vilka sjukdomar. Men allt han gjorde var att stirra på den lilla rännilen med blod som sipprade fram från hennes spruckna läpp. Sakta strök hon håret ur ansiktet och andades flämtande. Hennes ögon mötte hans och blicken i dem var skrämmande hård. Det var han som tvingades att se bort först och inte förrän då plockade hon upp sina saker och lämnade honom.

Amanda kastade en blick på mobiltelefonens display: inget missat samtal och inget nytt meddelande. Hon misstänkte att hon kanske skulle höra ifrån honom efter en tid. När han hade hunnit smälta allt som hade sagts och gjorts. Inte för att det skulle göra någon skillnad. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen och inte hur hennes liv skulle se ut från och med nu, men i det fanns en spirande känsla av äventyrslusta. För första gången i sitt liv var hon inte definierad som person. Hon skulle kunna vara vem hon ville, hur skrämmande det än var.
Hon kände försiktigt på den ömmande läppen. Aldrig förr hade han höjt en hand emot henne. Hon slickade försiktigt på såret som ännu inte hade slutat blöda. Smaken var metallisk och obehaglig men hon välkomnade den. Han hade kunnat göra något mycket värre mot henne, och hon skulle ha förtjänat det. Men detta enda blodvite hade underlättat det för henne. Hon hade inte på något sätt vacklat i sitt beslut när hon lämnade honom som hon hade fruktat att hon skulle göra.
Hon satte sig på busshållplatsen och funderade på vart hon skulle ta vägen medan hon väntade på bussen som skulle ta henne igenom centrala Linköping om knappa femton minuter. Hon hade fått med sig två matkassar med kläder och en med badrumstillbehör och sminkgrejer. Allt hon skulle behöva inför en arbetsdag. Även arbetssituationen skulle behöva förändras men hon hade inte för avsikt att utöva total anarki i sitt liv på en och samma dag. I plånboken vilade Visa kortet, hennes trygghet. Nu var hon mycket tacksam över att Mathias insisterat på att de skulle ha separata bankkonton. Det var bara början på september och hon gissade att det skulle finnas en bit över tolv tusen på lönekontot, och hon hade dessutom tillgång till sitt personliga sparkonto. Det skulle hon klara sig mer än väl på så länge.
Bussen kom och hon klev på den. Hon skulle åka till ett hotell som hon visste låg en bit utanför stan. Det var inte samma klass på det som de hotell som fanns inom stadskärnan men just därför var dygnsavgiften lite mer i hennes budget. Med tanke på hur länge hon hade förberett sig mentalt för att göra den här förändringen så skulle man tro att hon även tagit lite tid för att planera tiden efter separationen. Men där hon satt på bussen på väg mot sitt nya liv så sträckte sig hennes planer inte längre än till hotellets reception.

Jona Constantin rufsade frustrerat omkring i sitt gråsprängda hår då han läst färdigt rapporten som han hade begärt.
Ett andra obduktionsutlåtande på var och en av de människor som hittills hade fallit offer för Linköpingsmördaren. Kanske hade inte doktor Söderlund något att göra med den olösta raden av mord som hade drabbat Linköping under snart ett och ett halvt års tid, men Jonas instinkt sa honom att det fanns mer hos doktorn än vad han gav sken av.
Tyvärr hade den andre rättsläkaren inte kommit till någon annan slutsats än vad Söderlund redan hade gjort vilket betydde att Jona var tillbaka på ruta ett med inget mer än sina misstankar mot den märkliga mannen.Den enda skillnaden i denne rättsläkarens rapport från doktor Söderlunds var att doktor Englund trodde att mordvapnet på det senaste offret inte var samma. Sticksåret var något bredare i fallet Daniel Sorran än vad det hade varit på de tidigare offren. Profileraren hade även han talat om en möjlig efterapare då det fanns vissa skillnader i MO mot för i tidigare fall. Inget av detta pekade på Söderlunds skuld, möjligen på hans okompetens.
Om inget annat kom upp så skulle Jona i vart fall ha det.
Jona var en god människokännare, en egenskap som han hade finslipat till perfektion under sina år inom kriminalenheten. Robert Söderlund var en god skådespelare, men inte så bra att Jona hade undgått de små men påtagliga felen som då och då förekom i doktorns tonläge och mimik.
Han hade snart upptäckt att misstagen blev fler då doktorn utsattes för press eller social stress. Jona hade inga som helst problem att föreställa sig att den till synes beskedlige och harmlöse rättsläkaren själv skulle vara boven som låg bakom morden.
Men det fanns inga bevis. Detta var det genomgående problemet med hela utredningen. De bevis de hade var knapphändiga och förutom fingeravtrycket så skulle inget av dem vara bindande trots en skälig misstänkt.
Naturligtvis hade Jona redan jämfört avtrycket med Roberts utan resultat. Han hade tvingats att erkänna att det omöjligt kunde vara doktorns på grund av de två avtryckens många olikheter.
Ny taktik. Han kunde inte sätta span på doktorn utan skälig misstanke, men han kunde lägga ner sin egen tid i projektet.
Fan, det var ju inte som att han hade något bättre för sig om kvällarna nu när utredningen verkade ha gått i stå åter igen. Förmodligen skulle han inte kunna binda doktorn till just det här fallet, men något skulle han väll kunna komma på honom med att göra som han inte borde.
Bara att hitta ett sätt att förödmjuka honom ordentligt skulle göra det värt besväret.
Det hade gått en månad sedan det sista offret hade hittats och till och med kvällstidningarna hade tröttnat på att komma med nya uppslag om dådet.
Den exalterade stämningen på stationen var sedan ett par veckor tillbaka som bortblåst och man kunde ana grimaser av tristess hos männen som var anvisade att arbeta med ett av Sveriges mest spektakulära serie av mordfall.
Jona slog på datorn och öppnade upp rättsläkare Robert Söderlunds fil. Han skrev ner informationen för hand, det var onödigt att lämna pappersspår efter sig. När han var klar kände han sig märkbart bättre till mods.
Han mådde alltid bäst då han kunde begrava sig i arbete. Om inte jobbet försåg honom med tillräckligt så fick han bli kreativ och improvisera.

Mathias öppnade kylskåpsdörren av gammal vana trots att han visste att han inte skulle finna något där som var värt besväret att förtära. Han dunkade lätt med pannan mot den svala dörrkarmen. Han hade glömt bort att handla igen.
Med en suck slog han igen dörren och drog fram den lilla högen med take-out menyer som han hade samlat på sig sedan Amanda hade stuckit.
Han kunde fortfarande inte förstå att hon hade lämnat honom, det var för overkligt på något sätt. Ändå var hennes frånvaro påtaglig i varje aspekt av hans liv.
Basvarorna i kylskåpet var alltid slut och även sängen var tom och kall.
Han förstod att han skulle behöva ta sig ur det av egen kraft.
Att det nu var hans ansvar att få vardagen att fungera. Men att göra det var att acceptera att hon inte skulle komma tillbaka. Att inget skulle bli som det skulle vara igen.
Han tog fram den bärbara telefonen för att slå numret till Thairestaurangen de brukade gå till. Innan han slagit färdigt numret förlamades han av gråt. Det var de första tårar som han hade fält sedan Amanda lämnade honom för flera veckor sedan. De första tårar sedan han som fjortonåring förödmjukad hade lämnat skolgården efter ett nu sedan länge glömt förlorat slagsmål.
Nu grät han över förlusten av Amanda. För hur hans föräldrar skulle reagera, vad hans vänner skulle tro? Han hade fortfarande inte talat om det för någon av dem.
Han sörjde den framtid som han hade byggt upp inom sig och som nu kanske aldrig skulle bli verklighet.
Efter ett tag tog tårarna slut men då hade han tappat allt sug efter mat. Med tanke på all vätska som precis hade läckt ur honom var det förvånande hur tungt huvudet kändes. Uttröttad gick han och la sig. Klockan var kvart i åtta på kvällen.

Morgonen efter var en lördag och därför fanns det ingen tid för Mathias att passa. Helgerna var jobbigast. Då fanns ingen rutin som kunde distrahera honom.
Eller det fanns en rutin, men att följa den var att påminna sig om allt som var förändrat till det sämre. Tio timmars sömn hade inte gjort något för att sudda ut den djupgående trötthet som på sista tiden alltid tycktes närvarande.
Det verkade lite som att själva lufttrycket i världen hade förändrats och det en gång lätta medium som omgav honom var nu tungt och hårt. Varenda rörelse kändes ansträngande som om han hela tiden arbetade mot en motsträvig kraft.
Lättast skulle det var att helt enkelt ge efter. Att låta sig tryckas ner till marknivån och stanna där. För vad hade han längre att kämpa för?
Nej. Han var inte en sån som gav upp. Allt skulle bli bra igen, det krävdes bara lite ansträngning från hans sida.
Han plockade upp telefonluren som han lagt ifrån sig föregående dag och slog numret till Evelina Svensson, Amandas vän och arbetskamrat.

Den sista människan som han hade förväntat sig att han skulle träffa på serveringen var Amanda. Han hade inte sett eller hört ifrån henne sen hon hade stormat ut ur hans lägenhet nästan på dagen två månader tidigare.
Han hade velat söka upp henne, men även om han skulle ha vågat så hade han bara hennes förnamn att gå på. Och han var inte en lika duktig efterforskare som hon tycktes vara.
Nu satt hon på samma bord som han normalt använde och verkade uppenbarligen vänta på honom. Hennes ansikte var lugnt och avvaktande och kvar fanns inget av den chock som hade förvrägnt de fina dragen tidigare.
Hon höll händerna knutna ovanpå bordsskivan och följde honom med blicken medan han närmade sig.
Det slog honom att det kanske fanns en bra anledning till att hon valde att konfrontera honom på den här platsen, bland många vittnen. Så vitt som hon visste så kunde det ju vara han som var Linköpingsmördaren. Han hade ju så gott som haft ordet 'seriemördare' skrivet i pannan vid det här laget.
I vart fall på ett pappersark.
Dessutom hade hon sett honom smyga omkring i mörka buskage och hon visste att han hade flera fotografier på offren tagna på mordplatsen. Vid närmare eftertanke så förvånade det honom att hon vågade möta honom igen över huvud taget.
"Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen." Sa Robert medan han slog sig ner på stolen mitt emot henne.
"All logik säger åt mig att jag borde hålla mig så långt borta från dig som jag kan." Svarade Amanda, nu med ett outgrundligt ansiktsuttryck.
"Så varför är du då här?" Frågade Robert.
"Trots allt så är det en del av mig som inte kan släppa dig, fast att jag vet att det är vansinne. Är det inte lustigt?" Sa hon.
"Du har en märklig syn på humor." Amanda log men blev sedan allvarlig och lutade sig närmare över bordet.
"Berätta sanningen för mig. Är du polis?" Frågade hon.
"Nej jag är inte polis. Men jag arbetar med fallet, Linköpingsmördaren alltså. Men jag är bara rättsläkare." Svarade Robert.
"Du borde inte snacka inte ner din egen insats. Läkare låter mycket mer avancerat än polis." Sa hon allvarligt.
"Så du tror mig?" Robert hade svårt att tro att det hade gått så lätt.
"Självklart. Jag har inte ljugit för dig och jag har bestämt mig för att utgå ifrån att du inte ljuger för mig heller. Hade du däremot sagt att du var polis så hade jag stuckit. Du ser inte ut som en snut för fem öre." Flinade hon. Robert besvarade leendet. Det kom sig naturligt för honom i hennes sällskap.  
"Jag har lämnat honom." Sa Amanda efter en stunds tystnad.
"Var han inte den bäste du kan hoppas på att få?" Undrade Robert och försökte dölja glädjen som trängde sig upp som en luftbubbla i hans bröst.
"Jo, det är han. Men jag kanske inte vill ha det längre. Jag vet inte vad jag vill. Det måste du vara okej med." Sa hon.
"Är du säker på vad jag vill då?" Undrade Robert.
"Ja det är jag." Svarade Amanda och sprack upp i det varma leendet igen. Robert kunde inte säga emot.
"Kan jag äntligen få reda på vad du heter?" Frågade han.
"Har jag inte sagt det? Jag heter något så unikt som Amanda Olsson. Det är inte direkt ett namn som man slänger omkring sig som en statussymbol." Förklarade hon.
"Jag tycker det är vackert. Förresten slår du mig inte som en person som tycker status är någonting att sträva efter." Sa han.
"Det gör jag kanske inte heller, men jag gör inte alltid som jag tycker. Och jag lever inte direkt som jag lär heller." Svarade Amanda.
"Kan man bli lycklig så?" Undrade han.
"Det kanske du kan svara bättre på. Men jag tänkte att det är dags att prova något nytt. Skaka om grundvallarna.
Det måste finnas mer." Sa hon.
För det mesta fanns det något retfullt i hennes röst, men vid de här sista orden kunde han skönja en underliggande desperation i hennes ögon. En sårbarhet som han misstänkte sällan om någonsin fick komma till uttryck inför en annan människa.
Robert gissade att hon hade luskat reda på hans telefonnummer tillsammans med adressen och hennes skratt på frågan bekräftade detta för honom. Han frågade om han kunde få hennes men hon svarade bara kryptiskt att det numret inte skulle vara hennes särskilt länge till.
Roberts rast var slut alldeles för fort och de skildes med löften om att träffas igen snart. Robert kunde bara hoppas att hon menade det. Det var många år sen han hade känt sig så upprymd som han gjorde på väg tillbaka till laboratoriet.
Hoppfullhet var vad denna återfunna känsla kallades och han välkomnade den varmt.

Blåmärket på Amandas ansikte hade tagit lång tid på sig att blekna. Svullnaden hade varit svårast att dölja men den hade försvunnit fortare.
Men hade det inte varit för skadan så kanske hon hade förivrat sig och sprungit iväg efter honom på än gång i brist på annat. Hon hade behövt tiden för att känna efter vad hon verkligen ville.
Robert var fortfarande ett osäkert kort. Hon visste inte längre vart hon hade honom. Men att ta risker hade blivit lite av en drog för henne på sista tiden. Och hon hade nu inget annat att förlora än sitt liv.
Som Amanda såg det så var all hennes tid från och med nu en bonus. Hon skulle ha dött som den mus hon varit i klorna på tristessen om inte Robert hade hjälpt henne ur dem. Nog var det värt att ta en chansning med honom?
Men hon insåg motvilligt att det inte nödvändigtvis var bra för henne att kasta sig från en relation och rakt in i en annan. Infektionen som hade grott i den förra behövde tid för att läka ut om den inte skulle sprida sig även till den nya friska relationen.
Hon hade heller inte velat stå på hans tröskel, svullen och blåslagen och mer eller mindre tvinga honom att rädda henne.
Under nästan två månaders tid hade hon levt på hotellet och fortsatt sitt arbete i butiken.
Jobbet var lättare nu än någonsin och vissa dagar såg hon fram emot omväxlingen som det innebar att vara där. Till slut hade hon känt sig mogen att försöka återuppta socialiseringen med några av sina gamla vänner.
Det hade dock visat sig vara ett misstag. Mathias version om vad som hade hänt hade spritt sig som en löpeld genom deras gemensamma vänskapskrets. Vännerna pratade med henne och log, men Amanda anade en beräknande kyla.
De fiskade efter troféer att visa upp för de andra flockmedlemmarna vid ett senare tillfälle då Amanda inte var med. Hon kunde se dem framför sig hur de satt i grupp och förtroligt delade med sig av sina erövringar.
De sa saker som: "Till mig sa hon att", eller "jag råkar veta att hon..", och så vidare. Amanda hade suttit med i fler såna cirklar där den omtalade hade varit någon annan än vad hon orkade minnas.
I slutändan var det lättare att göra slut med vännerna än vad hon hade trott att det skulle bli. Deras relationer byggde mer på status än på tillit. De var alla ögontjänare, även hon.
Hon kunde mycket väl tänka sig vad de skulle säga (och säkert sa) om hennes nuvarande tillvaro. Och hon kunde hålla med om att den säkert tedde sig torftig mot för hur hon varit van att leva. Hon arbetade och återvände till sitt hotellrum för att sedan gå ut för att ta sig en bit mat, oftast på ett snabbmatsställe.
Hon visste att hon borde ha letat sig en egen lägenhet vid det här laget. Hotellet var dyrt i längden, men hon kunde säga upp rummet med mindre än en dags varsel.
Var dag var ett oskrivet blad för henne. Hon ville aldrig byta tillbaka.
Hon hade fått tid att komma ikapp sig själv och först då hade hon beslutat sig för att söka upp honom. Det hade varit rätt att vänta, hon kände det nu. Vad som skulle hända nu fick tiden utvisa.
Hon lät bollen ligga i hans händer.

Tre dagar, det var vad regeln sa att det skulle gå från det att man fick en persons nummer till dess att man ringde.
Mindre och du verkade för angelägen, och gick det längre tid så kunde man tolkas som ointresserad.
Huruvida det fanns en regel som sa hur lång tid det skulle gå emellan det att man fick reda på tjejens namn och hennes nummer när man redan två månader tidigare dansade horisontalt tillsammans i sin egen säng visste inte Robert.
Men så var sociala regler heller inte hans starka sida. Tveksamheten som han kände när han snurrade den lilla nummerklädda papperslappen i handen var inte för hans intresse för tjejen i fråga. Hon var underbar på alla sätt. Hon hade naturligtvis sin historia och en del bagage, man tenderade att skaffa sig sånt av att leva. Hon var vacker på ett sätt som för Robert alltid hade tett sig ouppnåeligt. Men det var inte hennes utseende som lockade honom och drog honom till sig.
Visserligen så skulle han kanske efter alla år av ensamhet till slut ha nöjt sig med vem som helst som visade intresse för honom. Om nu det skulle råka hända. Men det fanns inget hos Amanda som fick honom att känna att han nöjde sig med henne i brist på bättre.
Det bästa med henne var hur hon kunde se helt ordinära saker ur oväntade vinklar och vända och vrida på dem tills de kändes nya. Robert log och tog upp den bärbara telefonluren och slog numret. Han var angelägen om att träffa henne igen. Ville hon något annat så fick hon säga det. Hon svarade på tredje signalen. Rösten lät försiktig, nästan osäker. Han kunde inte minnas att han hade hört henne låta så förut.
"Hej, det är Robert." Började han. Kanske hade det varit för tidigt ändå.
"Robert. Vad glad jag är att du ringde!" Svarade hon och blåste bort den osäkerheten som hastigt hade börjat gro i honom. Han beslutade sig för att säga sanningen så långt han förmådde.
"Jag ville inte vänta, jag vill träffa dig igen." Sa han rättframt.
"Jag kommer över." Svarade hon snabbt och la på.
Robert stirrade på luren. Hade det varit så lätt? En rak och ärlig kommunikation med en annan människa.
Han log för sig själv, hon var på väg. Hon var på väg! Raskt reste han på sig och tog fram dammsugaren.

Robert Söderlund var måhända den mest ointressanta och patetiska mannen på planeten. Jona Constantin hade varit lika säker på detta påstående som att jorden var rundad.
I drygt tre veckors tid hade han suttit utanför doktorns lägenhet under sina lediga kvällar och fört statistik över doktorns vanor och noterat de människor som kom och gick ifrån porten där doktorn bodde.
Hyreshuset var tre våningar högt och i varje port kunde man nå sex lägenheter, två på varje plan. Doktorn bodde till vänster i det övre paret och från Jonas position kunde han se två av doktorns fönster som för kvällen var upplysta.
Båda fönstren verkade visa delar av samma rum. Ett förhållandevis osmakligt möblerat vardagsrum där de osmakliga inslagen snarare gav intryck av att vara dammigt gammaldags än skräniga. Taket var av standardfärgad beigevitt väv och upplyst av en ensam trearmad armatur. Ingen konst prydde de väggar som Jona kunde se. Från ungefär mitten av rummet sträckte sig en small hall ända fram till ytterdörren som var av något mörkt träslag.
Jona kände alla dessa detaljer utan och innan för vid det här laget hade han stirrat på dem i dagar i brist på annat. Under alla de kvällar då han suttit på sin post hade han sett doktorn lämna lägenheten vid sju tillfällen. Alla gånger hade förflyttningen lett till det närliggande köpcentret och han hade återvänt hem inom en och en halv timme. Alltid med matvarukassar i armarna.
En gång hade doktorn varit sen hem vilket hade verkat lovande ända tills Jona hade kunnat finna förklaringen till den sena ankomsten i rättsläkarens tids rapporter. Många människor passerade porten, men ingen av främlingarna fortsatte hela vägen upp till Roberts dörr.
Jona misstänkte allt oftare att den växande tristessen var mer skadlig för hans blodtryck än vad någon stress kunde vara.

En kvinna kom gående på gatan från väster. Jona plockade fram kameran med teleobjektivet för att se bättre. Han visslade uppskattande för sig själv och tog några bilder av henne. I vanliga fall dokumenterade han bara dem som kom ut ur hyreshuset. Men kameran var digital så han brydde sig inte om att spara på minnet.
Han zoomade in kameran så att kvinnans ansikte blev tydligare. Det långa håret var guldigt till färgen men då det tunnades ut av vinddraget anade han en rödare ton i det ljusa. Hon bar en elegant svart kappa och utstyrseln livades upp av en färgglad scarf. Hon log åt något som Jona bara kunde föreställa sig men leendet var smittande och han kom på sig själv med att flina dumt för sig själv.
Han tog ett par bilder till för sitt eget intresses skull. Innan han hade tagit ögat från sökaren så försvann hon in i en av portarna. Han hade haft zoomen för nära inställd när han följde henne för att vara säker på vilken av de tre portarna hon hade tagit sin tillflykt till.
Dumt nog fanns det inga fönster till trappuppgången på den här sidan av huset. Men han hade valt bort sidan med trappuppgången och sovrumsfönstren av praktiska skäl. Härifrån kunde han ändå se vilka som kom in i lägenheten och få en bättre bild över vad de gjorde och samtidigt kunna ta bra bilder av misstänkta personer då de kom ut. Nu sökte han på måfå med blicken över raderna med fönster. Han föreställde sig hur hon gick i trappan och beräknade tiden varje våning skulle ta henne baserat på takten hon hade hållit på gatan utanför.
Hon borde ha nått första våningen nu men ingen av dörrarna öppnade sig. Andra våningen.
Jona höll på att sätta tuggummit i halsen när han såg doktorn skynda fram för att öppna sin ytterdörr.

Det var uppenbart att han hade jobbat hårt under den dryga halvtimmen som gått sedan de talade i telefon med varandra. När han öppnade dörren stod håret på ända och han såg varm ut i bomullsskjortan.
Allt detta gjorde Amanda belåten. Äntligen var det någon som ansträngde sig för hennes skull. Hon klev på och hängde av sig ytterkläderna.
"Vill du ha någonting först? Kaffe? Te?" Frågade Robert och blev genast lätt röd i ansiktet. "Jag menade inte så. Eller jag menar, inte före.. Jag förutsätter inte att något kommer att hända."
Amanda skrattade. Han var så mån om vad hon tyckte om honom, vad underbart det kändes.
"Lugn, jag lovar att jag inte ska hoppa på dig utan förvarning igen." Sa hon med ett leende.
"Har du plockat undan din fotosamling?" Frågade hon och gick mot vardagsrummet.
"Jo på tal om det." Sa han och skyndade efter henne. "Du förstår att det hörde till jobbet eller hur?"
"Jo juste, ditt polisjobb?" Sa Amanda och såg sig intresserat omkring i rummet. "Sen när får en rättsläkare i uppgift att fånga seriemördare?"
"Bara mellan oss?" Frågande han och hon nickade till svar. Han förklarade för henne om hur han hade fått allt svårare att finna mening i sitt arbete. Hur han kände att en insats utöver vad som förväntades av honom i ett så hög profilerat fall som detta med Linköpingsmördaren kanske skulle skänka honom en annan sorts tillfredsställelse.
Hela tiden lyssnade Amanda intresserat och ställde frågor vid de rätta tillfällena. Om hans arbete, hans chefer, längtan och tristess. Till hans förvåning så var det lätt för honom att öppna sig inför henne. Kanske var det för att hon förekommit så många gånger i hans fantasier som förstående och tillitsfull.
Eller så kanske det låg något i att man blev mindre blyg inför varandra efter att man hade sett varandras "kom" -miner.
Så trevligt var samtalet att ingen av dem tänkte på att tiden sprang iväg. Innan kaffekokaren var igångsatt så var klockan halv tolv.
"Ursäkta, jag hade ingen aning om att klockan var så mycket!" Sa Robert efter att han på Amandas förfrågan kontrollerat tiden på sin mobiltelefon.
"Är det okej om jag sover här? Du vet bara sova?" Frågade Amanda.
"Självklart." Svarade han utan att behöva tänka efter. Han erbjöd henne att han kunde sova på tvåsitts soffan men hon insisterade på att de båda kunde få plats i sängen.
Robert var inte lika övertygad. Han ångrade nu bittert att han gjort sig av med dubbelsängen. Medan hon var i badrummet passade han på att byta sängkläder.
Amanda skyndade sig att klä av sig och hoppa i sängen innan han kom tillbaka ifrån badrummet. De hade sett varandra nakna, men omständigheterna hade varit andra då. Det hade inte funnits tid att känna skam eller obeslutsamhet.
Nu däremot kände hon lite av båda. Hon visste inte hur han skulle reagera. Skulle han förvänta sig att de hade sex? Hon hade ju ändå insisterat på att ligga i stort sett naken i hans enkelsäng tillsammans med honom. Hon kunde knappast klandra honom om han inte nöjde sig med det.
Hon drog upp täcket till axlarna och vände ansiktet mot väggen. Hon hörde hur han klev in i sovrummet och tvekade en stund vid dörren innan han stängde den och släckte lampan. Tyst smög han fram till sängen och klättrade ner.
Han måste verkligen ha ansträngt sig för det var nästan märkligt att han lyckades lägga sig i sängen utan att råka nudda vid henne. Hon fick en inre bild av hur han balanserade längst ut på kanten av sängen och fick kämpa emot en impuls att knuffa till honom lite grand. Efter ett tag rättade han till sig på sin sida och Amanda började slappna av. Han tänkte respektera hennes önskemål. Sängen var verkligen inte gjord för två personer. Hon låg själv obekvämt inklämd som en sill emot väggen.
"Robert?" Viskade hon tyst då hon inte visste om han redan kanske hade somnat.
"Mhm?" Svarade han.
"Är det okej om jag lägger mig lite närmare?" Frågade hon försiktigt. Han sa ingenting men rättade till sin position så att hon kunde maka sig närmare. Hon gjorde så och efter en stund kände hon hans arm vila mycket lätt emot hennes sida. Då hon inte gjorde någon ansatts till att avvisa den så slappnade han tillslut av. Det fanns inget påträngande i gesten. Förmodligen var det en nödvändighet för att han skulle kunna somna utan att rasa i golvet, men det kändes fint på något sätt. Kravlöst.
Han drog ett djupt andetag och hon kände luften kittla mot sitt hår. Hans totala avslappning smittade av sig på henne och innan hon förstod vad som höll på att hända så hade hon somnat.
Den natten sov hon längre än vad hon hade gjort obrutet under två års tid.

Det var något som inte var som det skulle med de digitala siffrorna som visade tiden. Jona glodde maktlöst på dem. Han kunde inte tro att de visade den tid som de gjorde.
Han ville inte tro det för det skulle kunna innebära att världen var bra mycket mer orättvis än vad han hade fruktat. Enligt displayen hade han suttit utanför hyreshuset i snart tio timmar. Kvinnan hade kommit strax efter nio och sedan halv tolv så hade allt ljus i lägenheten varit släckt. Det var fyra och en halv timme sedan. Förnuftet sa honom att en man som Robert Söderlund omöjligt kunde landa en brud som hon som kommit in flera timmar tidigare.
Naturligtvis hade hon betalt för sina tjänster, det måste vara så. Men en envis röst inom honom skrek att det var något som inte stämde med hans resonemang. Såvida hon inte fick betalt för att sitta och snacka förstås. För vilken hora skulle stanna över natten? En sak var säker. Han skulle ta reda på precis allt om den här människan. Vem var hon, och vad i hela världen såg hon hos honom?
Jona knäckte knogarna så att de smattrade om dem och vred om nyckeln i tändningslåset. Han var nyfiken på att se på vilket sätt hon skulle lämna lägenheten. Skamset? Smygande?
Men han insåg vikten av att få någon timmes sömn och en ren skjorta innan dagens arbetspass.

Robert stirrade misstänksamt på föremålet som hängde en decimeter framför hans ansikte.
"Du kan inte hata det om du inte har provat." Insisterade Amanda. Robert såg fortfarande skeptisk ut. Föremålet såg ut som ett litet stycke hoprullad hud, komplett med droppande blod. Med andra ord allt annat än aptitligt. Knappast värdigt att kallas för maträtt. Han öppnade munnen och genast fylldes den av något varmt och mjukt med en konsistens som låg åt det degiga hållet. Han tuggade försiktigt några gånger.
"Ser du?" Sa hon triumferande. "Man kan visst ha ketchup på allt!"
Robert försökte le men allt han lyckades uppbåda var en grimas. Han kunde inte förmå sig att svälja utan spottade ut tuggan på tallriken till Amandas uppenbara besvikelse.
"Jag är ledsen." Sa han. "Men inte på pannkaka. Jag kan inte hålla med dig om det."
Amanda ryckte på axlarna och tog en ny tugga av sin version av tunnpannkaka.
"Jag vill inte att du skulle hålla med mig." Förklarade hon. "Jag vill att du ska tycka själv."
"Jag är säker på att den där kombinationen är förbjuden i vissa länder." Muttrade Robert och sträckte sig efter sirapen. "Föresten är väll pannkaka knappast en maträtt, det är väl mer som någon sorts efterrätt?"
"Det är frukost, då är det 'vad som helst går' som gäller." Skrattade hon. Det var hon som hade föreslagit frukost efter att noggrant ha synat innehållet i hans skafferi och kylskåp. De fortsatte att äta medan de bläddrade i varsin del av morgontidningen.
"Vart bor du nu?" Robert viste inte att han hade tänkt att fråga innan orden redan var ute ur hans mun. "Det var inte meningen att snoka. Det var bara det att du sa att, att du och din sambo.."
"Jag bor på hotell just nu." Svarade hon efter en kort paus.
"Blir inte det väldigt dyrt i längden?" Fortsatte han fast han ville slå sig själv i ansiktet efteråt.
"Jag klarar det, jag hade en del undanstoppat. Och det är inte det klassigaste hotellet i stan." Svarade hon sakligt. "Hur så?"
"Jag tänkte, du skulle ju lika gärna kunna bo.. ja, här." Sa Robert och såg försiktigt på henne osäker på hur hon skulle tolka frågan.
Amanda la ner besticken och såg forskande på honom. "Jag tror inte det. Jag känner att jag skulle behöva komma och gå som jag vill ett tag nu. Och det känns väl tidigt att bo ihop på det här stadiet."
"Jag förstår." Svarade han. "Men det skulle inte behöva vara som ett förhållande. Du skulle ju bara kunna bo här. Som en inneboende eller så. Och du skulle få flytta ut när du vill. Det är inte som om jag inte klarar av hyran på egen hand. Den är inte så hög i vilket fall."
Herregud vad gjorde han! Aldrig förut hade han haft en tanke på att be någon att flytta in. Han var normalt mycket mån om sitt privata utrymme. Och här höll han på och försökte övertala en person som inte bara var tveksam utan som han dessutom bara hade känt under en extremt kort tid.
Detta var vansinne och han visste det, men något inom hon gjorde uppror. En del som var avgrundstrött på att alltid bli överröstad av logik och förnuft. Han kunde känna hur han skakade. Han var så rädd för att hon skulle säga ja, och samtidigt vettskrämd för att hon skulle neka.
"Tror du inte det skulle bli fasligt trångt?" Undrade hon och såg sig menande omkring i rummet som utgjorde större delen av tvårumslägenheten.
"Det skulle inte göra mig något. Det är upp till dig." Sa han och försökte dölja kriget som pågick i hans själsliv.
Amanda gnagde på läppen och verkade väga fördelarna mot nackdelarna. För Robert var varje sekund halvtimmeslång i denna avgörande skärseld.
"Okej." Sa hon slutligen och ryckte leende på axlarna. "Vi gör ett försök."
Robert jublade inombords och undrade hur han kunde ha fattat ett sådant tycke för en människa som kunde välja att flytta hem till en man som hon knappt kände. Hon måste vara lika galen som han hade varit som frågat henne.

Hon skulle förmodligen ångra det inom en dag. Men just nu såg Amanda fram emot att göra något utanför sina vanligtvis strikta ramar. Och fungerade det inte så kunde hon ju alltid välja hotellet igen.
Det var inte som att hon band upp sig till något.
Och hon gillade stället. Inte bara för att det praktiskt nog låg närmare hennes arbete än vad både hennes förra lägenhet och hotellet hade gjort.
Det var litet, det gick inte att komma ifrån, men det fanns ändå något hemtrevligt över de få rummen.
Det var torsdag idag. Skulle arrangemanget inte fungera så skulle det definitivt märkas efter en hel lång helg tillsammans.
Hon skulle kunna åka förbi hotellet efter arbetet. Det borde gå fort att packa sina få tillhörigheter och checka ut.
Innan hon lämnade lägenheten hade frågat om de skulle träffas på lunchen och de gjorde upp att de skulle mötas elva på det vanliga stället.
På vägen till jobbet funderade hon över hur deras relation kunde kännas så naturlig och okonstlad, speciellt efter en så kort tid. Hon hoppades att det skulle vara ett gott tecken.

Evelina var redan på plats och väntade på henne och tillsammans förberedde de butiken för öppningen.  
Evelina som vanligen var en sprudlande pratkvarn var den här morgonen okaraktäristiskt sluten i sina egna funderingar. Amanda välkomnade andrummet och arbetade på under tystnad.
Först när grinden till butiken hade rullats upp och öppettiden passerats tog Evelina till orda.
Hon lät lika glad och öppen som vanligt men det var något med kontrasten mellan det nya sinneslaget och det tidigare som gjorde Amanda misstänksam. Men hur hon än tolkade situationen så kunde hon inte komma på en orsak till varför Evelina skulle ha några baktankar med något hon gjorde eller sa. Den biten skulle vara klart för Amanda först senare under dagen.
"Ska vi träffas på lunchen idag?" Frågade Evelina vilket slog Amanda som märkligt eftersom det var länge sedan de spenderade lunchen tillsammans.
"Jag har redan bestämt träff med någon." Sa Amanda och noterade att Evelina förväntade sig att bli medbjuden. "En annan gång?"
Evelina var uppenbarligen inte helt nöjd med svaret men hon log brett och höll med om att det skulle de absolut göra.
Hennes leende är lika falskt som mitt, tänkte Amanda.

En gång hade de varit goda vänner med det senaste året hade Amanda saknat energin som krävdes för att hålla igång en vänskapsrelation med någon som Evelina.
Hon hade reagerat tydligt då Amanda började dra sig undan och hålla sig mer för sig själv. Det var sällan de pratade eller gjorde planer numera annat än i grupp.
Amanda saknade inte deras vänskap som trots ömhetsbedyrelser hade varit kall och ytlig. Evelina var född till en sån person som Amanda alltid försökt att vara, och som hon tack vare ett gott sinne för teatrik och det sociala spelet hade övertygat alla i sin omgivning att hon var.
Vad mycket lättare livet måste vara för sådana som Evelina. Det största bekymret skulle vara vilken outfit man skulle välja till kvällen eller hålla reda på vem som legat med vem.
Okej, det var en förenkling, det medgav hon, men allt som oftast var det detta som diskussionerna i gruppen kretsade kring. Amanda hade alltid levt i den världen så hon kände den väl. Hon både längtade efter den och äcklades av den.
Hon ansträngde sig till att prata med Evelina och försökte under dagen luska ut vad det var hon ville åt, men utan framgång. Då klockan visade tio i elva jublade hon inombords för att hon skulle slippa den här mindre versionen av fängelse som hon hade skapat åt sig själv.
Snabbt satte hon på sig ytterkläderna och skyndade iväg.

"Skaldjurssallad i Augusti? Jag viste att du var galen men jag hade ingen aning om att du ville ta livet av dig." Sa Robert medan han och Amanda gick tillsammans mot ett av de lediga borden på uteserveringen. "Men du bad i vart fall inte att få ketchup på den." La han till och belönades med en retsam armbåge mellan revbenen.
Den smeksamma vinden bar hennes hår så att det strök mot hans kind och han önskade att han hade kunnat frysa ögonblicket och leva i det för alltid.
Var det rätt att dra fram stolen åt henne?
Gjorde man över huvud taget sånt nu för tiden?
Det var mindre åldersskillnaden än Roberts oerfarenhet när det gällde relationer med kvinnor som orsakade dilemmat. Amanda slog sig snabbt ner på sin stol innan Robert hunnit med att ställa ifrån sig sin bricka och dödade på så sätt de flesta nya kval som vällde upp i honom.
Kanske utnyttjade hon honom bara. Det skulle förklara saken, för hur annars kunde hon välja någon som han?
Använde honom för att göra sin sambo svartsjuk? Kanske.
För hans pengars skull? Möjligt, fast hon skulle i så fall komma att bli besviken.
Var det gratis boende som lockade? Troligt, men det var ju han som hade föreslagit att hon skulle flytta in. Så såvida hon inte var en mästare på manipulation så kunde han nog stryka det alternativet.
Kanske ville hon bara åt honom för hans kropp, en sexslav. Skrattretande.
"Har ni fått in några nya döingar?" Förutom att hon var vacker hade hon en perfekt känsla för matkonversation.
"Alltid." Svarade han. Det enda säkra i världen numera verkade vara att de döda fortsatte att landa på hans bord.
"Några som är extra.. intressanta?" Luskade hon vidare.
"Om du menar om vår 'vän' Linköpingsmördaren har varit framme igen så verkar det inte så. Kanske blev han försiktigare efter förra gången, han gjorde en del grova misstag då." Sa Robert medan han försökte att spetsa pastan på gaffeln.
"Hur menar du?" Frågade hon lite lägre och lutade sig närmare. Hon förstod att samtalet kanske inte lämpade sig att höras av vem som helst. Robert var intensivt medveten om varje centimeter hon hade minskat på avståndet dem emellan. Huden på den kind som var närmast hennes kändes närmast elektrisk.
"Det senaste offret slog tillbaka." Förklarade han lågt. Han var ivrig att öka hennes intresse ytterliggare. "Det här får inte komma ut, men vi hittade vissa tekniska bevis på kroppen och i området runt den. Bland annat en mycket tydlig del av ett fingeravtryck."
Amandas ögon vidgades. "Så nu tar ni mördaren snart?"
"Inte ännu. Det resulterade inte i någon träff i den nationella databasen. Men hittar vi en misstänkt så kan vi med säkerhet binda eller utesluta honom." Sa Robert allvarligt.
"Varför får det inte komma ut? Är det inte bra om folk får veta att ni gör framsteg." Sa Amanda och såg sig omkring på de andra gästerna.
"De vill inte att han ska få veta vad de har, hur lite det än är. Då kanske han blir ännu försiktigare nästa gång." Förklarade Robert.
"Eller så kanske det inte blir en nästa gång." Sa Amanda hoppfullt.
Robert fnös. "Det enda säkra med seriemördare är att de aldrig slutar så till vida de inte fångas eller dör."
Amanda begrundade detta medan hon petade runt på innehållet på tallriken. Hon var så inne i sina funderingar att hon inte märkte mannen som iakttagit dem under samtalet och nu gick fram.

"Din jävla hora!" Var det första Mathias fick ur sig när hon såg på honom. Det var inte i närheten av vad han kommit för att säga, men att se henne sitta tillsammans med den andre mannen och intimt viska till varandra hade effektivt suddat ut alla väl förberedda manus han hade skapat i sitt sinne.
"Vänta här nu!" Sa den medelålders mannen och reste sig osmidigt ifrån sin stol. Mathias kunde inte fatta det. Han hade blivit bortvald för den där.
"Mathias! Vad gör du här?" Frågade Amanda utan att låta varken överraskad eller glad åt att se honom. Det gjorde honom av någon anledning ännu argare men han kände sig ändå nödgad att förklara sig.
"Evelina sa att hon hade sett dig här med någon konstig typ. Att ni hade sett kärvänliga ut med varandra. Hon sa att det var en gammal nörd som klädde sig som någon gammal lodis. Jag kunde aldrig tänka mig att hon underdrev honom!" Sa Mathias spydigt mot mannen som nu var högröd i ansiktet men som fortfarande stod kvar mellan honom och Amanda.
Amanda själv satt fortfarande lugnt kvar i sin stol och betraktade dem. Det var det fler som gjorde. På hela serveringen hade huvuden vänt mer eller mindre öppet åt deras håll och vissa hade till och med oblygt flyttat sig närmare för att inte missa någon smaskig detalj från spektaklet som utspelade sig framför dem. Mathias brydde sig inte. De kunde stirra bäst fan de ville.
"Gå härifrån." Sa Amanda så lågt att knappt de tre runt bordet hörde det. Men vad hennes ord saknade i styrka uppvägde hon med en blick som hade kunnat skära genom granit. Det var en kall men totalt närvarande blick som gjorde Mathias illa till mods. Den var olik något han hade sett hos henne under alla deras år tillsammans.
Han hade kommit förberedd för en konfrontation, en ordväxling eller till och med ett bråk. Men denna kalla avvisning sa honom mer än vad en lång harrang med verb kunde.
Han fann det svårt att bryta ögonkontakten dem emellan, han var som hypnotiserad av denna plötsliga förändring hos henne.
"Fy fan vad du kommer att ångra dig." Sa han åt henne medan han gick därifrån. "Ni kommer att ångra er båda två!"

Robert kände sig fortfarande lite ur balans efter händelsen på lunchen. Det hade kanske varit oundvikligt att konfronteras med hennes ex förr eller senare och på sätt och vis så var det skönt att ha det avklarat.
Han hoppades i varje fall att det var över nu. Vad som helt säkert var över var Amandas förhållande till den där typen. Han hade sett uttrycket i Amandas ansikte och där fanns ingen tillgivenhet eller saknad. Ilska, vrede eller till och med ett uttryck av äckel hade kunnat tyda på en kvardröjande passion men där hade inte funnits någonting.
Han var inget för henne längre, på något annat sätt kunde inte Robert tolka det.
Han slängde en blick på kalendern och drog sedan ut båren med kroppen som han hade arbetat med innan rasten. I vanliga fall skulle han inte ha avbrutit sig mitt i en utredning, men i normalt hade han heller ingen som väntade på honom på rasten.
Robert log för sig själv och visslade en melodi medan han plockade fram instrumenten och sedan med van hand pressade ner skalpellens blad i den rynkiga döda huden så att såret fick formen av ett utdraget "Y".

Kommissarie Jona Constantin hörde ljudet av visslandet redan i korridoren. Han visste mycket väl källan till melodin långt innan han fick den bekräftad. Han skulle aldrig kunna lita på en man som fann ett sådant nöje i det makabra arbete han utförde.
Doktorn stod vid sitt kalla bord bakom kroppen av en äldre dam och vände precis undan hud lagren så att bröstkorgen blev blottad. Lukten kombinerat med den makabra synen fick det att vända sig i magen på Jona, trots alla år av erfarenheter av avlidna människor. Han ångrade den dubbla Subway mackan han hade ätit till lunch. De våta ljud som doktorns arbete alstrade hjälpte inte magen att få lugn.
Innan doktorn han använda den överdimensionerade saxen som han nu hade plockat upp harklade sig Jona för att meddela sin ankomst. Gesten kom inte av artighet utan av en djupt rotad önskan om att aldrig någonsin få veta vad ett sådant redskap var tänkt att användas till.
Doktorn avbröt visslandet mitt i en melodi och såg upp ifrån sitt arbete. När han kände igen mannen i rummet så utropade han ett litet "Åh". Jona klev de få steg närmare som krävdes av honom för att de skulle kunna tala till varandra i normal samtalston.
Innan han sa något synade han doktorn noggrant men denna gång visade han inget tecken på att darra. Till Jonas stora irritation mötte doktorn hans blick med en lugn förväntan.
"En kort fråga." Började Jona. "Hur kommer det sig att du inte la till i din rapport att det senaste offret troligtvis dödades av ett annat vapen än de tidigare?"
"För att han inte gjorde det." Svarade doktorn enkelt.
"Eftersom det här är ett så hög profilerat fall så tog jag mig friheten att ansöka om ett andra rättsmedicinskt utlåtande."
"Får jag fråga vem detta andra utlåtande kommer ifrån?" Undrade Robert.
"Spelar det någon roll?"
De två stirrade på varandra en kort stund under tystnad innan Jona fortsatte.
"Så då utesluter du också att det kan röra sig om en andra gärningsman?"
"Jag bedömer möjligheten som liten. Oddsen att två.."
"Nu var det din rättsmedicinska åsikt jag sökte, inte din hobby som amatör profilerare."
"Du har rätt. Jag kan ha fel. Satsa på din hemlige andra rättsläkare, jag har gjort mitt jobb och sagt vad jag tycker." Sa doktorn och lyfte instrumentet för att markera att han inte hade något mer att tillföra.
Jona följde doktorns rörelser med blicken innan han bestämde sig för att han inte skulle få något mer uträttat där. Han vände sig om och lämnade doktorn ensam. Ut från salen följde honom några synnerligen obehagliga knäckande och krasande ljud som Jona var glad att slippa ifrån.
Doktorn visslade i vilket fall inte längre. Jona hade åtminstone åstadkommit den effekten på honom.
Föresten hade Jona andra saker att ta itu med nu. Till exempel att ta reda på vem kvinnan i Roberts lägenhet hade varit.
Han spillde ingen tid när han kom in på sitt kontor. Han la upp bilden på kvinnan som han hade tagit den föregående kvällen på datorn och lät det automatiska identifikationsprogrammet matcha hennes ansikte mot de många tusentals som fanns i de svenska id-handlingarna.
Processen som kunde ta flera timmar kortades avsevärt i och med att han kunde avgränsa sökningen ganska mycket. Då inga manliga identiteter var aktuella så kunde han direkt frånta ca
50 % av människorna i databasen.
Han antog att hon bodde i området så han begränsade sökningen till ett par lokala postnummer. Jona uppskattade hennes ålder till ca 30. För säkerhets skull tog han med hela åldersspannet 20 - 35 år i sökningen.
Sedan fick datorn göra sitt jobb medan Jona förpassade tiden med lite pappersarbete som han hade skjutit framför sig. Ett plötsligt blinkande på skärmen fångade hans uppmärksamhet. Meddelandet löd: FUNNEN, 1 TRÄFF
"Hallå där Amanda Olsson, vem är du?" Muttrade Jona för sig själv medan han ögnade igenom informationen som fanns registrerad om henne.
Inte så mycket som en parkeringsbot fanns registrerat för Amanda Olsson i polisens register och än mindre några sedlighets företeelser. De enda uppgifterna han hittade var de allmänna information som skatteverket och körkortsverket hade registrerat. Hon bodde på Karlsgatan, en adress hon delade med en Mathias Carlström. Så hon var otrogen? Det resulterade tyvärr inte ens i böter nu mera.
Amanda Olsson var 171 cm lång, blont hår, gröna ögon och nuvarande arbetsplatsen låg i Hills Galleria inne i stan. Inget av det spelade Jona någon roll. Han skulle kanske kunna få reda på mer men då riskerade han att väcka uppmärksamhet, något som han ville undvika så länge som han inte hade något konkret att gå på.
Föresten så var chansen liten att det skulle finnas något intressant där. I så fall hade det funnits indikationer bland den informationen han redan hade fått fram.
Jona stängde frustrerat av skärmen. Hittills hade han inte fått några nya ledtrådar som kunde styrka hans misstankar. Allt han hade var sin känsla.
Nåväl, han litade på sina instinkter. De hade aldrig svikit honom förut.

Amanda hängde upp de sista plaggen som hon hade hämtat ifrån provhytten på sina rätta platser. Ibland ville hjälpsamma kunder själva gå tillbaka med kläderna vilket så gott som uteslutande resulterade i extraarbete för personalen som både behövde leta rätt på kläderna igen och hänga tillbaka dem där de hörde hemma.
Trots händelserna på lunchen var Amanda på bättre humör än på länge. Hon nynnade med till bakgrundsmusiken som spelade på låg volym i butiken medan hon sorterade tunikorna efter modell och storleksordning.
Mannen som hade kommit fram bakom henne måste ha väntat tills hon var klar för det var inte förrän hon reste sig upp om som hon blev medveten om hans närvaro och vände sig om.
"Ursäkta damen, kan du möjligtvis hjälpa mig?" Frågade mannen som såg precis så vilsen ut som hans fråga antydde. Han var stor och kraftig och såg malplacerad ut i en butik med enbart moderiktiga kvinnokläder.
"Absolut!" Sa Amanda med sitt allra mest hjälpsamma leende och väntade på att mannen skulle antyda vad exakt det var han ville ha hjälp med. Var det kläder åt honom själv han var ute efter så skulle hon behöva göra honom besviken. De hade inte de storlekarna i lager.
"Jo jag skulle ha en.." Mannen sökte med blicken över affären men utan att lyckas lokalisera något som passade in på vad han var ute efter.
"Okej, om vi börjar i andra änden." Sa Amanda för att hjälpa honom på traven. "Vem ska det vara till?"
"Till min flickvän.. Syster." Mannen flinade med spelad förlägenhet som avslöjade att han var van att få positiva reaktioner från det motsatta könet. "Okej, jag erkänner, jag ville bara prata med dig."
Aj då, inte vad hon var ute efter. Amanda flackade lite med blicken och försökte hitta hjälp bland någon av sina arbetskamrater. Men allt hon fick var en vass blick av Evelina som skulle kunnat ha varit avundsjuka. Den kraftige mannen framför henne väntade intresserat på hennes reaktion. För intresserat. Amanda som inte var rädd för att befinna sig i blickfånget fick plötsligt lust att krypa under en sten någonstans.
"Nå?" Frågade han med höjda ögonbryn.
"Vaddå?" Var allt hon fick ur sig. Vilken märklig påverkan han hade på henne. Han var lite äldre men med normala mått mätt attraktiv även utan muskelmassan och längden. Det fanns helt enkelt så mycket av honom. Hon hade viss förståelse för Evelinas avundsjuka blickar. Av hennes ansiktsuttryck att döma skulle den här mannen säkert medverka i någon av hennes mer kreativa fantasier i framtiden.
Ändå var det något som var så fel med honom. Han var för intensiv även då han inte sa ett ord. Varningsklockan som ringde i Amandas huvud var endast av akademisk art. Hon hade ingen som helst lust att utforska en relation med den här mannen.
Även om han var som tagen ur en actionfilm.
"Vill du gå ut med mig?" Frågade han mjukt och klev närmare. Amanda flyttade sig instinktivt bakåt och log urskuldande åt honom.
"Jag är redan i ett förhållande, men tack i alla fall."
"Du kan inte mena att du har hittat någon bättre?"
Outch, avtändande. Mannen lutade sig bakåt som om han var övertygad om att Amanda måste ha missat någon av de närmare 200 centimetrarna av honom. Amanda pekade mot kassorna.
"Du ser tjejen där i det röda håret? Jag råkar veta att hon är singel och hon dräglar redan över dig. Prova lyckan där istället."
"Du vet inte vad du missar." Sa mannen utan att se mot Evelina. Det insmilande leendet var nu helt borta från hans ansikte. Amanda satte upp handen till avsked och lämnade honom bland trosor och behåar.

Amanda lutade ryggen mot busskuren och dåsade bort. Kvällen var kväljande varm. Det var lätt att lura sig att tro att sommaren var på väg tillbaka igen. Dagar som den här önskade hon att hon kunde slippa stadens avgaser och trängsel och bara hoppa i naken i en undanskymd skogssjö någonstans.
Varför inte? Nu hade hon inget som höll henne kvar. Tanken på det var i alla fall oemotståndlig. Även fast att hon misstänkte att verkligheten inte skulle hålla samma romantiska skimmer som hennes fantasibild hade gjort. Blodsugande insekter, myror och vassa barr skulle nog effektivt sätta stopp för ett allt för utdraget njutande.
Hon hörde det välbekanta ljudet av en buss som närmade sig och öppnade ögonen för att identifiera numret. Bussen vars ljud hade dragit henne ur hennes dagdrömmar kunde inte vara hennes. Tiden och bussens nummer var rätt men den kom på fel sida av vägen. Vid närmare eftertanke så var det hon som var på fel sida av vägen.
Hon hade av gammal vana satt sig i kuren som skulle ha tagit henne tillbaka mot lägenheten där hon hade bott tillsammans med Mathias! Hon svor för sig själv och samlade ihop sina saker innan hon sprintade över till den motsatta sidan för att hinna med bussen innan den hann åka vidare.
Lättad sjönk hon ner på ett ledigt säte invid ett fönster och lutade pannan mot den svala rutan. Precis när bussen svängde ut i trafiken igen så tyckte hon att hon skymtade något som väckte hennes uppmärksamhet ute på den närliggande parkeringen. Hon hann inte se efter noggrannare innan bussen hade accelererat och lämnat centrumet bakom sig.
En ögonblickslång glimt av en storväxt person som hade något bekant över sig var allt vad hon kunde få fram av minnesbilden. Naturligtvis fanns det fler än en mörkblond man i den storleken i staden. Mannen som hade stått lutad mot en mörk bil var förmodligen inte samma som hon hade träffat på i butiken tidigare på dagen. Och även om han var det så fanns det säkert tusen anledningar till varför han hade befunnit sig där just då. Förmodligen betydde det ingenting. Hon bet sig i läppen och lutade åter huvudet mot glasrutan.

Robert var ännu inte hemma när hon kom innanför dörren. Hon la ifrån sig väskan och ytterkläderna som hon hade burit över armen och gick ett varv i lägenheten. Utrymmet kändes annorlunda när han inte var där. Ännu fanns det inget spår av henne där. Men trots allt var det där hon bodde nu. Skulle hon behöva gå omkring alltid och känna sig som en gäst?
Hon gick fram till bokhyllan och inspekterade innehållet. Drog ut de böcker vars titlar inte avslöjades av ryggarna och läste i dem som hon fann intressanta eller vars innehåll inte genast avslöjades utvändigt. Var det fel att gå igenom hans grejer? Det kändes lite så men samtidigt så trodde hon inte att han skulle lämna något hemligt så öppet.
Å andra sidan kunde det vara så att han inte tidigare hade haft någon anledning att värna om sitt privata.
"Känn dig som hemma, sa han." Mumlade hon för sig själv och drog fram en tung papplåda ifrån den nedre hyllan. Hade han absolut inte velat att någon annan skulle se innehållet så borde han väll allraminst ha skrivit något på locket? Som Hands off! eller Öppnande av denna låda bestraffas med döden. Hon fnittrade till och synade lådan närmare. Det ljusbruna locket var blankt och avslöjade ingenting.
Nyfiken bar hon bort lådan till bordet och öppnade den.
Bilderna på de döda kroppar som låg huller om buller överst i lådan skrämde henne inte. Hon hade sett dem förut.
Nu visste hon vad de var och varför han hade dem. Ho la undan bilderna utan att se på dem närmare och plockade upp mappar och lösa papper ifrån lådan. Snart hade hon tömt ut allt innehåll och sorterat det i högar på vardagsrumsbordet.
I stort sett så fanns där kopior på varenda viktig aspekt i hela utredningen om Linköpingsmördaren. Intresserat började hon läsa och snart existerade ingenting längre runtomkring henne.

Ytterdörren var upplåst när Robert kom hem. Det skulle ta ett tag för honom att vänja sig vid det. Det skulle ta honom ett tag att vänja sig vid många saker.
Han behövde inte mer än att öppna dörren för att se henne sitta med ryggen mot honom vid soffbordet omgiven av utredningen som vid det här laget hade blivit något av ett ständigt närvarande dåligt samvete för honom. Hon verkade inte märka att han hade kommit så han stängde försiktigt dörren bakom sig och smög in i rummet.
"Du förstår väll att vi båda kan få en hel del problem om det här skulle komma ut?" Sa han med myndig stämma medan han gav henne sin bästa "nu har du gjort något dumt"-min.
Amanda skvätte till och kom på fötter. Hon såg inte så skamsen ut som han hade hoppats.
Han borde ha varit arg på henne. Förbannad till och med över att hon hade rotat inte bara i hans privata saker utan i en öppen utredning. Vem som helst borde förstå att det materialet är förbjudet område för oinvigda.
Kanske var det så man visste att man var kär. Att det logiska och det normala inte längre gällde. Han såg ner på bordet och granskade de olika högarna som hon hade skapat. Det var något som var annorlunda med dem mot för hur han hade ordnat dem.
"Vad är den högen för?" Frågade han och pekade på en hög som verkade innehålla lösa papper ifrån flera olika fall.
"Det är, ehm, en hög med oviktigt." Sa hon tvekande.
Robert steg fram och bläddrade igenom högen.
"Oviktigt på vilket sätt?" Undrade han.
"Jo, det finns så mycket här i som inte hör hemma i utredningen. Jag förstår att alla detaljer är viktiga då man kommer till en ny brottsplats, men någon gång måste man ju kunna börja sålla bort lite som inte passar in eller hur?" Hon såg frågande på honom och han nickade åt henne att fortsätta. "Som det här till exempel. Tre sidor med dokumentationer av fotavtryck i området när ingen av dem förekommer vid någon av de andra mordplatserna? Fingeravtryck där ni redan har kunnat utesluta personen ifrån utredningen? Bort. Fibrer vars närvaro kunde förklaras av naturliga orsaker? Bort. Och så vidare. Man får en mycket bättre bild när man lyckas sålla lite bland informationen."
Robert satte sig i soffan och stödde hakan mot händerna. Samtidigt som en del av honom ville släppa allt som hade med utredningen att göra så var en annan del nyfiken på att höra vad hon hade kommit fram till. En tredje del ville bara sitta ner och lyssna till hennes röst.
"Ett andra rättsläkareutlåtande lät höra att det fjärde offret troligen inte togs ihjäl av samma gärningsman, vad tror du om det?" Frågade han.
"På grund av att sårbredden var bredare?" Robert nickade. Amanda rynkade pannan och funderade. "Jag kan inte hålla med om det. Inte om det är som du skriver att det är det kan förklaras av ett sidvärts tryck som uppstod under kampen. Och skillnaderna var ju ändå inte så stora. Jag tror hellre på det än att det finns två sådana här människor där ute."
Precis så hade även han resonerat. Men det verkade inte spela någon roll. Han var inget närmare lösningen vare sig det fanns en eller två mördare där ute. Han suckade och slängde tillbaka papperna på bordet.
"Har du provat att återskapa händelseförloppet?" Frågade Amanda efter att ha suttit försjunken i tankar en stund.
"Inte mer än i mitt eget huvud." Erkände han.
"Då är det där vi måste börja. Jag slår vad om att du kommer att kunna kasta ännu fler av de här teorierna när du märker hur dåligt de fungerar i verkligheten!"
Amanda drog upp Robert på fötter och ledde honom bort till ett rymligare hörn av rummet.
"Kom igen då." Sa Amanda och räckte honom en brevkniv i trä. "Döda mig!"

Med bister min följde Mathias vad som pågick ett stycke längre in i parkområdet. Han hade förberett sig på möjligheten att det skulle kunna vara så här men att se det  med egna ögon var något helt annat.
Amanda och mannen hade lämnat hans lägenhet omkring klockan nio på kvällen. Uppenbarligen omedvetna om att de var förföljda hade de tagit tåget några stationer norrut och fortsatt ifrån stationen till fots. Mathias hade suttit i samma vagn som dem men de hade bara haft uppmärksamhet för varandra. Det var något mäktigt i känslan av att ligga steget före någon. Att veta vad inte de visste och att ha deras framtid i sina händer. Att se utan att bli sedd. Mathias var nu hög på det.
Han hade rättfärdigat det intrång han gjorde i Amandas privatliv med att han behövde komma nära henne för att få en chans att tala förstånd med henne igen. Men en annan del av honom tyckte inte att hon hade gjort sig förtjänt av ett privatliv. Den delen suktade efter en tid då Amanda inte längre hade makten att förstöra hans liv genom sina handlingar. En dag då hon inte var mer än stoft av ett minne.
Vad för syfte Amanda och mannen hade med att komma till just den här avskilda platsen kunde Mathias bara föreställa sig. Men han valde att inte göra det. Vad han såg var illa nog.
De två hade lämnat gångvägen tillsammans under lågmält småpratande vars innehåll Mathias inte kunde urskilja. Han var för långt bort för att se och höra alla detaljer av vad som försiggick, men det gick inte att undgå att se vad de gjorde nu där de stod ansikte mot ansikte, tätt omslingrade mot en trädstam.
Den okontrollerbara ilska som Mathias kände kom sig bara delvis av avundsjukan i att se kvinnan han skulle ha levt resten av sitt liv tillsammans med i armarna på en annan (sämre) man. Större var kanske då avundsjukan i att hon aldrig hade gjort något sånt här med honom.
Hon hade förstört hans liv, och det var den mannen som hade fått henne att göra det.
Han klarade inte av att se mer. Varje sekund som han lät det pågå var en sekund som han aldrig skulle kunna radera ur sitt minne. Ur jackfickan fiskade han upp hammaren som han hade tagit med sig. Vikten av den kändes nästan levande i hans hand.
När han plockade på sig den tidigare samma kväll hade han inte vetat varför den kändes viktig. Självförsvar? Knappast, han skulle kunna slå den där mannen även med en hand bunden bakom ryggen om situationen krävde det.
Vad anledningen än hade varit från början så var Mathias inte längre i ett tillstånd där ett hållbart resonemang betydde något för honom.
Han grep hårdare om skaftet och skyndade ljudlöst fram över den mjuka vegetationen.
Fram emot de två älskande vilka var för djupt försjunkna i sitt eget för att uppmärksamma faran som närmade sig bakifrån.

"Här?" Robert nickade. Det här stället var precis ett sådant som Jägaren skulle ha kunnat välja för sitt nästa offer. En naturlig glänta i lövskogen, ett stenkast ifrån den upplysta gångvägen men ändå dold i dunkel. Det mjuka marktäcket var ett idealiskt underlag att smyga sig nära ett ovetandes offer på och det fanns gott om undervegetation som skulle ge en förberedd jägare ett övertag på sitt offer.
Försöken i lägenheten att efterlikna händelseförloppet hade visat sig svårare än vad någon av dem kunde föreställa sig. Bokhyllor, dörrkarmar och soffmöblerna hindrade effektivt någon sorts sammanhang i övningarna. De flesta försöken var rent ut sagt dråpliga och fyllda mer av humor än av allvar.
Robert hade dessutom vissa svårigheter att sätta sig in i rollen som mördaren. Okej, stora svårigheter. Men hur lätt är det att gå in i en roll där målet är att simulera dödandet av den person som har kommit att betyda mest för honom i världen?
Han hade aldrig påstått att han var en skådespelare.
Han grep det lilla träskaftet hårdare och med kniven i brösthöjd närmade han sig Amanda smygandes. Att hon uppenbarligen hade svårt att hålla sig för skratt gjorde inte saken lättare.
"Jag tror knappast att något av de andra offren fann situationen riktigt så roande som du." Muttrade han och avbröt försöket.
"Men hur troligt tror du att det är att han smyger sig på dem så där? Skulle det vara jag så hade jag lagt benen på ryggen direkt. Han måste ju ha något sätt att komma inpå dem förstår du väll!" Amanda hade gett upp att hålla tillbaka och vred sig i skratt. Det hade faktiskt funnits en hel del gemensamt mellan Roberts version av Jägaren och Dracula i den tidiga vampyrfilmen Nosferatu. Brr, Skrämmande.
"Gör det bättre själv." Sa Robert och kastade åt Amanda kniven. Hon fångade den med lätthet och återfick med viss svårighet kontrollen över sig själv.
"Okej." Sa hon och gick närmare honom. "För det första skulle jag inte vifta med kniven framför ögonen på dig. Jag skulle komma på en förevändning till att komma dig riktigt nära.."
Amanda kröp upp intill honom och snuddade honom med läpparna.
"Han kysser dem knappast, inget DNA har hittats på kropparna." Protesterade Robert motvilligt. Amanda tog ett steg tillbaka och funderade.
"En tjänst då? 'Hjälp, jag har tappat min mobiltelefon' till exempel?"
"Möjligt, det skulle i alla fall kunna locka bort dem ifrån vägen. Men tror du verkligen att inte fler skulle ha funnit det suspekt om en främling - mitt it natten - försöker locka in dem i en mörk skogsdunge? Vi borde ha fått in fler rapporter om liknande händelser i så fall."
Amanda hade flyttat sig en aning åt sidan. Plötsligt kastade hon sig framåt mot honom och Robert kände hur de båda föll. Efter bara ett par decimetrar tog fallet abrupt slut mot en kraftig trädstam. Amandas kropp var hårt tryckt emot honom och mellan dem fanns den lilla brevkniven av trä.
"Överraskningsmoment då?" Flämtade Amanda i hans öra. Naturligtvis. Det kändes rätt på fler än ett sätt. Kunde han bara komma dem tillräckligt nära så skulle det fungera. Han hade ju själv precis upplevt hur den plötsliga känslan av att falla raserade alla försvar han hade satt upp just då. Alla hans reflexer riktade in sig på att lindra fallet och en stundande attack var just då långt bort i hans medvetande.
Amanda pressade sig ännu närmare och denna gång protesterade han inte då hennes läppar mötte hans. Kniven föll ljudlöst till marken och allt han hörde var deras gemensamma andetag som nu höll samma snabba takt.
Plötsligt for Amandas huvud åt sidan och hon blev tung och orörlig i hans armar. Då hon gled ner längs med hans kropp avslöjades mannen som hade stått dold för Robert bakom henne. Robert kunde inte avgöra om grinet i mannens ansikte var ett leende eller en grimas, men de förvridna dragen var obehagligt välbekanta.
Robert såg ner på den formlösa högen vid sina fötter som för ett ögonblick sedan hade varit hans livs kärlek. Varken sorg eller ilska fyllde Robert då han tog in den sorgliga synen framför sig. Allt han kände var en sugande tomhet. Hela världen runt omkring honom verkade röra sig i ultrarapid. Mathias höjde åter igen hammaren och det var på millimetern att Robert han ducka undan slaget innan det krossade hans tinning.

Amanda hade aldrig varit målet, men hon fick skylla sig själv när hon skyddade den mänskliga kackerlackan med sin kropp. Mathias tvekade ett ögonblick vid synen av sin forna kärleks livlösa kropp. Något inom honom skrek att så här skulle det inte bli. Det han hade gjort var OÅTERKALLELIGT. Han var på väg att bli ett monster. Men han hade inte tid att lyssna. Kackerlackan mötte hans blick och Mathias var säker på att mannen kände igen honom. Genast höjde han hammaren igen för att slå ut de där ögonen en gång för alla.
Mannen var snabbare än vad Mathias hade beräknat. Men så är det väll med all ohyra. De ser tröga och orörliga ut, men ge dem en anledning att springa och de kilar iväg snabbare än ögat.
Robert snubblade iväg mellan träden och Mathias följde efter.
Det nästan svarta mörkret blev totalt ogenomträngligt vid marknivån där ormbunkar och buskar skuggade alla rötter och stenar som hotade lägga krokben för någon som var desperat nog att springa genom skogen. Mathias hade fördelen av att vara den som förföljde. Han kunde se på den jagade vart underlaget var som mest svårforcerat och undvika de bitarna. Han kunde även passa på att gena de gånger Robert tvingades att byta riktning. De var nu en bra bit ifrån gångvägen och inget ljus därifrån hjälpte dem. Mathias längd och kondition gjorde att han kom närmare sitt byte för varje steg. Det dröjde inte länge förens han inte var mer än en armslängd ifrån Roberts rygg och då skyndade han sig att slå med hammaren. Slaget träffade Roberts axel och det var något overkligt över det krasande ljudet som kom där inifrån. Slaget som hade träffat Amanda i bakhuvudet hade inte givit upphov till mer än ett hårt knock-ljud, som av trä. Men det här ljudet liknade mer det mjuka krakelerande som uppstår då du trampar sönder det tunna isskiktet på en vattenpöl.
Kackerlacks-mannen var tuff. Han gnällde till av smärtan i axeln men han tog sig aldrig tid till att sakta in. Det var Mathias som kom på efterkälken efter denna nya konfrontation och nu behövde arbeta för att ta i avståndet dem emellan.
Alla timmar på gymmet hade givit resultat. Mathias flög fram över marken. Han kände sig oövervinnelig.
Någon gång under flykten hade Roberts språngmars lett honom fram i en oregelbunden cirkel. Framför dem skymtade nu de glesa ljuspunkterna från gatubelysningen och synen av dessa verkade ge den gänglige mannen nytt mod. Han fann kraft någonstans ifrån att öka takten och hade kanske klarat det ut ur skogen om han inte fallit.
I sin iver att hinna fram till mannen så föll även Mathias och i fallet så vevade han till med hammaren så att dess huvud föll hårt och knäckte mannens knäskål. Robert vrålade av smärta och gjorde inga fler försök att fly. Mathias kröp närmare och stående på knä måttade han för slaget som skulle göra slut på alla deras lidanden en gång för alla.

"POLIS! LÄGG NER VAPNET!" Konstapel Constantin stod skjutklar vid skogsbrynet. Under alla sina år som polis hade han aldrig behövt avfyra sitt vapen i tjänsten. Men mannen som stod med hammaren höjd över huvudet gjorde ingen ansatts att lyda honom. Innan han kunde låta hammaren falla så träffades han av två skott. Ett tog i axeln och det andra punkterade mannens lunga. Kraften i skottet fick mannen att tappa greppet om vapnet och efter att ha vacklat en kort stund så segnade han ner ovanpå den andre mannen som låg på backen under honom. Trots att avståndet var stort så kunde mannen med hammaren omöjligt ha varit rättsläkaren. Kroppsbyggnaden var helt fel.
Jona skyndade fram emot de två männen. Förövarens kropp dolde offret och Jona fick rulla bort honom innan han kunde identifiera mannen som låg underst. Självklart var det han. Hur han hade kunnat sluta som offret i den här historien kunde Jona ännu inte förstå. Men han skulle komma till botten med det också. Jona fiskade upp mobilen ur jackfickan och slog direktnumret till stationen. Han förklarade i korta drag vad som hade hänt och begärde ut förstärkning till platsen medan han kontrollerade pulsen på förövaren. Den var svag men stadig. Mannen andades rosslande.
Rättsläkaren var inte i värre skick än att han skulle överleva. Han såg rätt så borta ut, förmodligen nära att förlora medvetandet av smärtorna.
"Doktor Söderlund? Robert!" Jona ruskade honom lätt i axeln och doktorn skrek. För sent lade Jona märke till den mörka fläck som bredde ut sig på baksidan av doktorns skjorta. Han gjorde en grimas och torkade av sig handen mot sina byxor. Smärtan hade tillfälligt fört tillbaka Robert till nuet och nu fäste han blicken på sin räddare.
"Amanda." Kraxade han och grep med den oskadade vänsterarmen om Jonas jacka. Jona förstod genast vem han talade om.
Han hade som vanligt stått utanför Roberts lägenhet den här kvällen. Då han och Amanda begett sig ut hade Jona sett det som ett lovande och välkommet avbrott i den förutsägbara rutinen de hade skaffat sig. Robert och Amanda gav sig av till fots så Jona beslutade sig för att göra detsamma för att inte förlora dem ur sikte. Men innan han hade hunnit öppna bildörren hade han lagt märke till en man som betedde sig underligt. Även han verkade ha ett onormalt intresse för de två och han såg hela tiden till att håla sig utom synhåll. Istället för att hålla ett öga på Robert och Amanda hade Jona följt sina instinkter och hakat på den här nya mannen istället. Samma man som han nu en och en halv timma senare hade tvingats att skjuta med två skott. Jona hade placerat sig i en annan vagn än de andra, men därifrån hade han ändå haft en god uppsikt över vilka som lämnade tåget. När de tre personerna han skuggade hade lämnat vagnen följde han efter. Han hade varit tvungen att hålla ett stort avstånd till Robert och Amanda och mannen som i sin tur skuggade dem för att inte någon av dem av misstag skulle få syn på honom. Risken fanns annars att främlingen skulle göra ett misstag som skulle kunna avslöja dem båda. Följden blev att han hade dålig koll på exakt vad som försiggick på platsen där konfrontationen hade ägt rum. När han kom fram hade han funnit Amanda liggandes livlös på marken. Efter en snabb koll kunde han konstatera att hon fortfarande andades men att hon blödde kraftigt ifrån ett sår på huvudet. Efter att ha lagt henne tillrätta gav han sig av för att hitta Robert, utan att veta om han var gärningsmannen eller offret.
"Hon lever." Sa Jona och orden tycktes lugna doktorn som slöt ögonen. Skönt, Jona hade aldrig gillat den där blicken. Det avlägsna ljudet av sirener nådde dem från motorvägen. Det dröjde inte länge innan Jona kunde urskilja patrullbilarna ifrån ambulanserna. Han satt kvar vid doktorn och den för honom okända mannen som allt jämt andades tills de kom närmare.

Amanda tog sig försiktigt fram genom sjukhusets många korridorer och förbi sterila lokaler mot den ortopediska salen. Hon hade haft änglavakt. Hammaren hade inte lyckats krossa skallbenet men slaget hade varit så tungt att hon omedelbart hade blivit medvetslös. När hon äntligen fick upp ögonen igen hade det gått två dygn. För att kunna kontrollera hennes värden bättre hade läkarna hållit henne nedsövd under den första tiden. De hade varit rädda för att hennes hjärna skulle svullna upp 'vilket kunde ha varit mycket illa' som de upplyste henne om. Det hade inte hänt tack och lov, men med tanke på hur hennes huvud kändes nu var hon ändå tacksam till att ha sluppit vara medveten om de där två dagarna. Huvudet bultade och hon fick yrsel och kräktes ibland, båda symptom på den hjärnskakning hon drabbats av. Men hon levde, och som det såg ut nu skulle hon få fortsätta att leva. Och det skulle han också. Hon hasade in i rummet för att göra färden så mjuk som möjligt för hennes ömmande hjärna och satte sig försiktigt i stolen som stod framdragen vid britsens vänstra sida. Sköterskan i rummet log emot henne och Amanda besvarade leendet utan att riktigt se sköterskan.
Robert såg upp på henne från sängen. Han hade hissat upp ryggdelen till nästan sittande. Detta gav honom en bättre överblick över vad som hände i rummet, men främst var det gjort för att avlasta hans krossade skulderblad. En komplicerad stålkonstruktion höll alla bitar på plats och han hade blivit lovad full rörlighet efter läkning och en obestämd tid av sjukgymnastik. Knäskålen var de inte lika optimistiska med. Även om de bytte till en konstgjord led så fanns det en överhängande risk för en permanent hälta. Inget av detta bekymrade Amanda, idag var en bra dag. Hon log emot mannen som hon älskade och sträckte sig över sängen för att ta hans högra hand i sin.
"Vad är du så glad över?" Frågade han med ett oförstående leende. Han hade svårare än vad hon hade för att se den här senaste kedjan av händelser som en välsignelse. Sköterskan såg på de två och lämnade taktfullt rummet.
"Jag har pratat med polisen idag." Svarade hon. Robert hissade upp ögonbrynen i väntan på poängen. Efter en stund gav hon efter för hans behov av förtydligande. "Det var något som Evelina sa tidigare som jag inte förstod var viktigt då. Hon sa att Mathias hade varit på fest här hemma fast han hade sagt till mig att han varit borta på jobb. Hon sa det för att hon ville att jag skulle veta att han ljög eller något. Inte för att hon brydde sig om mig, men hon ville väll ha lite mer drama. Sen har jag misstänkt att hon velat ha honom rätt länge så kanske var det här bara ett sätt att se till att vårat uppbrott blev mer permanent."
"Nu hänger jag inte med. Mathias var på en fest? Vad har det med något att göra?"
"Okej, jag tar det långsamt: Mathias var på en fest. På samma fest fanns en viss Daniel Sorran. Det är mycket troligt att Mathias träffade på honom där. Polisen ska ta reda på vid vilken tid han lämnade lokalen. Förstår du nu? Polisen tror alltså att Mathias skulle kunna vara Linköpingsmördaren!" Robert försökte sätta sig käpprak upp men det misslyckades. Han sjönk tillbaka mot kuddarna.
"Hur är det bra att ditt ex kan vara en SERIEMÖRDARE?" Robert undvek att skrika men han lyckades betona det sista ordet så att det inte fanns någon tvekan om att han gärna skulle ha velat höja rösten.
"Jag trodde att du skulle bli glad. Nu behöver du ju kanske inte leta efter mördaren längre." Sa Amanda oförstående. Robert suckade och såg upp i taket. Jakten på Jägaren hade aldrig känts så oviktig som nu. Han hade kommit så nära att förlora allt. Det var få saker som verkade väsentliga efter det.
"Är du besviken för att jag inte pratade med dig först? Jag ville det när jag kom på hur det kunde hänga ihop, men så kom de och frågade ut mig. Jag kunde inte gärna säga en sak till dem och en annan till dig?"
Robert lyfte hennes hand och kysste den. Inget annat spelade någon roll. Mathias levde, ännu i varje fall. Han låg uppkopplad till en respirator. Men levde han så skulle han i vilket fall vara inlåst i lång tid. De skulle inte behöva bekymra sig över honom på många år.
Han önskade bara att han kunde sudda ut bilden av Amandas livlösa kropp ifrån sitt minne. Då skulle allt kunna bli perfekt. Nåja, sånär som på ett lätt haltande.

På dagen två månader efter överfallet åkte Robert med hissen upp till byggnadens tredje våning för att lämna av det senaste obduktionsutlåtandet till labbavdelningen. Första veckan tillbaka på arbetet hade gått över förväntan. Människorna där behandlade honom annorlunda nu. En del undvek honom, andra pratade med honom eller rentav gav honom någon enstaka ryggdunk. Men de såg honom alla när han mötte dem. Ingen kunde egentligen undgå att höra att han kom. Kryckorna som han fortfarande använde, och förmodligen skulle använda under merparten av ett halvår, gjorde det omöjligt att smyga sig fram på korridorernas hårda golv. Ibland saknade han anonymiteten som han var van att leva med, men då han misstänkte att detta nya kändisskap var starkt tidsbegränsat så han bekymrade sig inte om det.
Han hade haft mycket tid att tänka och han hade kommit fram till att han inte trivdes speciellt bra med vad han gjorde längre. Kanske hade han hållit kvar vid arbetet så länge av rädsla för förändring. Att veta att man inte trivdes var kanske tryggare än att inte veta vad man skulle känna alls. Eller så var det Amandas nyfunna törst efter det okända som började smitta av sig på honom. De hade pratat lite löst om möjligheterna att flytta ut på landet någon stans. Kanske norrut.
Men det tog emot att ge upp den ekonomiska och sociala trygghet som arbetet ändå utgjorde. Det var som tur var inget han behövde besluta på stående fot. Han hade ännu inte dryftat dessa tankar med sin chef.
Robert slängde ner mappen i inkorgen och skulle just vända sig om när en av labbteknikerna hejdade honom.
"Det måste kännas värdelöst att de kanske ändå inte lyckas binda honom till något av morden. Jag menar, efter vad ni var med om och allt." Sa han med ett uttryck som låg precis mitt emellan beklagande och nyfikenhet.
"Vad menar du?" Undrade Robert irriterat. För hans del var han klar med allt sånt nu. Inget han sa eller gjorde kunde nu påverka utgången av den rättegången som skulle komma. Han fick helt enkelt lita till att utredare och åklagare var kompetenta nog att låta hela historien få ett avslut på egen hand.
"Jo han åker ju dit för överfallet på er båda, men morden? Det finns inga bindande bevis. Han har varit för grundlig den jäveln."
"Var fingeravtrycket inte hans?" Detta var trots allt nyheter som fångade Roberts intresse. Han hade helt enkelt tagit för givet att avtrycket de hade hittat skulle visa sig vara Mathias. Vems skulle det annars kunna vara än mördarens?
"Nej, det var ju Amanda Olssons? Men det visste väll du. Hon var ju tydligen på den där festen och Mathias såg henne hångla med det sista offret, Daniel Sorran. Det var väll då som hennes fingeravtryck hamnade på Daniels hals. Mathias hade väll ihjäl Daniel sedan av svartsjuka, men det kan de inte heller bevisa." Labteknikern såg på Robert som om han om någon borde ha fattat hur det hängde ihop vid det här laget.
"Jag förstår." Mumlade Robert och ursäktade sig. Det ringde en klocka i bakhuvudet på honom. Han missade något viktigt. Det fick helt enkelt vänta. Han hade en nära på dubbel arbetsbörda som väntade honom. De andra rättsläkarna hade inte direkt arbetat arslet av sig i hans frånvaro. Men hela tiden fanns där en gnagande känsla av visshet i bakhuvudet.
När han kom hem plockade han fram bevis lådan som fortfarande stod längst ner i bokhyllan. Amanda hade ännu inte hunnit hem.
Robert plockade ut vissa av pappren ifrån sina mappar och kontrollerade datum och tider med nya ögon.
Att han inte hade sett det förut. Han hade inte reagerat förrän han hört att det hade varit hennes avtryck på Daniel Sorrans hals. Hon hade inte varit på festen, det var han säker på. Hon hade överhuvudtaget inte vetat om att den hade funnits förrän Evelina hade talat om den efteråt. Den kvällen hade hon varit hos honom tills att hon chockad hade sprungit ut ur lägenheten efter att ha hittat polisutredningen framme på bordet. Han slängde en blick på klockan. Hon skulle vara hemma inom tio minuter.

Det var idioti. Det hade hon vetat sedan det gick upp för henne att hon höll på att falla för mannen som la ner hela sin själ i att ställa henne till svars för de brott hon hade begått. Hon borde ha flytt direkt precis som hennes instinkter hade skrikit åt henne att göra. Vart var hennes självbevarelsedrift nu?
Robert såg på henne och väntade på en bekräftelse. Hoppades på förnekelse. Skulle hon förneka allt nu så skulle han tro henne. Inte för att han borde utan för att han ville. Men hon respekterade honom för mycket för att ljuga för honom.
Föresten, skulle hon åka fast så föredrog hon att det var han. Han skulle inte få den tillfredsställelsen som han hade hoppats på då det här fallet avslutades. Skulle han ha styrkan att ta åt sig äran som han förtjänade? Hon hoppades det. Ur fickan plockade hon fram den lilla kniven som hon hade burit där i den sista tiden i väntan på det här ögonblicket.
Hon hade aldrig riktigt kunnat tro att hon skulle komma undan med det.
Robert följde hennes rörelser med blicken I hans ansikte fanns varken skräck eller avsky. Bara en djup sorg eller möjligen besvikelse.
"Det är jag." Svarade hon på frågan om det var hon som låg bakom Linköpingsmorden. Hon lyckades inte möta hans blick så hon höll den riktad ner på det blänkande och noggrant rengjorda bladet.
"Tänker du döda mig nu?" Frågade han lugnt. Kanske en del av honom längtade efter ett slut på de sinneskval som plågade honom. Amanda lyfte blicken och såg på honom. Hon kunde fortfarande fly. Kanske till och med komma undan med det. Det skulle inte vara allt för svårt att ta sig utomlands och försvinna. Börja om på nytt. Han visste det också och nu väntade han på ett beslut. Logiken sa åt henne att hon hade bråttom. Att fönstret som gläntade mot ett nytt liv, ett fortsatt liv, var på väg att stängas. Hon svalde för att bida tid och för att samla kraft att göra det svåra. Hon hade ju trots allt inte hamnat i den här situationen för att hon hade lyssnat för mycket på sitt förnuft, så varför skulle hon börja nu? I bakgrunden kunde hon höra sirener som närmade sig. Robert hörde dem också, han kastade en snabb blick ut genom fönstret. Sekunderna tickade iväg men det började kännas mer okej. Det var som det skulle vara. Kanske var det här hon hade väntat på hela tiden. Sökt efter någon som var stark och smart nog att stoppa henne.
Hon la försiktigt ner kniven på soffbordet som om det hade varit han som var beväpnad och backade långsamt två steg för att han skulle känna sig tryggare. Han var nu närmare vapnet än vad hon var och om han kastade sig efter det nu skulle han ta det före henne.
"Nej." Sa hon medan ljudet av fler sirener än en blev starkare. "Jag kan inte döda dig."
På något sätt lyckades Robert förstärka uttrycket av bedrövelse i sitt ansikte. Något som Amanda inte hade trott var möjligt. Men han grät inte. Hon hatade att se honom så här och hon hatade sig själv för att hon var orsaken bakom hans lidande. Det blåa ljuset från polisbilarna kastade reflektioner genom rummet som förvrängde färgerna i deras ansikten.
"Det är okej." Sa hon med ett svagt försök till ett leende. "Hellre att det var du."
Robert såg på henne och sedan ut genom fönstret.
"Gå!" Sa han högt. "Skynda dig, SPRING!"

                                                      -SLUT-

Någonstans måste det ju ta slut, nu fick det bli här. Berättelsen blev på tok för lång mot för vad jag hade tänkt mig, men då jag inte riktigt visste vart den skulle ta vägen kunde jag inte direkt begränsa den heller. Det är en del som varit inne och kikat i alla fall.

Någon som vågar erkänna det? Tyckte ni om den så tala gärna om det, gjorde ni det inte så låt gärna bli:)

Jättespännande var den! Intressant vändning där i slutet.

Det var kul att du la upp nya avsnitt så ofta också :)