Kap 1

I guds år 1882

Det lilla sköra spädbarnets bröstkorg skälver till i moderns famn, i samma takt som hennes hjärta skakar han. Det är så lite tid kvar tills han ska förändras, bli en fördömd, en gud lös och det är hennes plikt som en av många i guds hjord att förhindra detta, trotts att han är hennes egen son. Nej, nej det är han inte, han är en gud lös! Han har inget med henne att göra!

Det lilla barnet yrar i febern, och hans små ögon rullar ibland upp i huvudet. Det börjar bli bråttom nu, men de är snart framme. Bara bakom nästa hus så ska de se de fördömdas kyrka. Det ställe där de ska finna frid.

Det känns som om något jagar henne, hon stirrar hela tiden över axeln och skyndar på sina steg, det är antagligen ingenting, bara ett fantasifoster. Inget särskilt. Bara något som han fram kallar, det lilla missfostret.

”Vad är det jag tänker? Han är inget missfoster, han är min son!” Nej, nej ,nej! Det är han inte, det har han aldrig varit, trotts att han har mina ögon. ” Snälla gud, få mig att sluta känna i denna djävulens stund! Jag ber dig, hjälp mig ta mig igenom det här utan skuld.” Trotts att den är min…

Det var trotts allt hennes fel, till en del, att han fanns. Det var hennes fel det som skulle hända. Det var hon och inte han som hade förförts av mörkret. Hon hade älskat mörkret, hon hade älskat hans mystik. Hans sena nätter i hennes sängkammare, hans lidelse fulla kyssar.

”Men nu till sist ska jag gottgöra för mina synder, till sist ska vi få frid”  Hon stryker den lille över pannan med fingrarna och tycker honom närmare bröstet och den enda trygga punkten för honom.

Hon kunde komma ihåg de sista orden den lilles far hade sagt. ”Jag är rösten som kommer att få dig att lida, du kommer att gå hungrig, dina synder kommer aldrig förlåtas och det som växer inom dig är inte ett kärleks barn. Det du bär är en livsförtärare. En demon som sakta suger livet ur dig, skåda din framtid! Ty du Casandra är endast ett verktyg för en människa som skall sätta världen i brand!”

Han hade skadat hennes själ den natten. Hon hade inte trott på hans ord förrän den lille föddes, hon hade plågats så mycket, nästan blivit galen av smärtorna. Men mitt i galenskaperna fanns gud och han stred, han stred mot fadern till barnet.

Fadern skrek, han skrek av smärta då guds hand träffade hans bröst korg, ett brännmärke kröp sakta över huden. Löste upp honom inifrån. ” Kom ihåg det jag sa om den lille, han är ett djävulens barn, han kommer att störta dig!”

Han hade sett rätt på honom då han sade sina sista ord. Han svarta hår hade flugit i en osynlig vind och de djup gröna ögonen brunnit av hat, eller hade det varit ovillig kärlek. Hade han känt något?

De svänger runt hörnet och där ligger den, mitt bland de mörka husen ligger kyrkan. Den är låg och klocktornet sträcker sig endast någon meter ovanför det låga taket av svarta takpannor. Väggarna är av grå granit och porten har nästan vittrat sönder. Den bakre delen av kyrkan har rasat ihop och antagligen använts som stenbrott av några illvilliga, hädiska människor.

Hon stiger försiktigt in genom portens förmultnande plankor och smyger förbi den spräckta klockan som fallit från sin plats i klocktornet. Den här kyrkan har inte använts på länge, den här kyrkan är förbannad.

Hon stegar igenom gången mellan de trasiga och genom ruttna kyrkbänkarna som ligger huller om buller. Hon är tvungen att väja undan från en nedfallen takkrona. Fönstren i kyrkan visar bilder av djävlar och syndiga scener och inte guds änglar och Kristus korsfästelse. Vissa är sönderslagna och andra har genom ett mirakel klarat sig.

Längst fram i kyrkan ligger ett litet altare. Det är ett hädiskt altare med mystiska örter och kristaller, en skål ser ut att innehålla blod och en annan verkar innehålla belladonna som är allmänt giftig.

Hon sätter sig på knä framför altaret och nu till sist letar sig tårarna fram. Under häftiga snyftningar börjar hon ritualen. Hon doppar det ena fingret i  blodet och ritar ett pentagram på stengolvet framför sig. I pentagrammet lägger hon den lille, hon sätter en kniv mot sin hand och sakta, sakta blir knivbladet rött av hennes eget blod. Det här var det enda sättet. Det enda sättet för dem att få frid. Hon hulkade och böjde sig framåt mot den lille, kysste hans panna och viskade en välsignelse i hans öra. Sedan höjde hon kniven…

Han vaknar hastigt upp, med våta kinder och skakande händer sträcker han sig efter ett ljus och tänder det med tändaren vid sidan av sängen. Ett spöklikt ljus förändrar grottan, drar ut skuggorna och får bilden på hans mor på sängbordet att se skrämmande levande ut. På bilden är moderns ljusa, lockiga hår utsläppt och de isblå ögonen lyckliga. Vid hennes sida står fadern och hans buttra min syns inte särskilt bra då demoner inte gör sig bra på bild. Men man ser ändå hans beskyddande hand på moderns axel.

Moderns mage är stor, och rund. Bilden hade tagits innan fadern avslöjat sin rätta identitet. Innan han hade krossat deras familj.

Fotot var svartvit, men man kan ändå utskilja färger från de olika sepia tonerna och de små detaljerna. Det är ett vackert foto.

Han drar upp knäna mot bröstet och slår händerna runt dem, han kan fortfarande höra faderns ord. Ja, han är ett djävuls barn men den sista delen, den om att han ska sätta världen i brand är lite svårare att tyda. Fast det stämde nog, hans far hade varit en framtidsförtällare, ett orakel om man föredrar att kalla det det.

Han har hans moders isblå ögon och faderns slarviga, halvlånga och nattsvarta hårman och hans olivfärgade hy. Muskler spelar under den svarta t-shirten och han skulle definitivt kunna kallas magnifik, men han var även farlig. Han var ett mörkrets barn! Han kastar ilsket en bok tvärs över rummet. Ett mullrande av en stor bokhög som ramlar omkull var inte ett ovanligt ljud. Varenda yta i rummet täckts av böcker på grund av att den stora bok hyllan med en till hörande stege i mahogny längst den bortre väggen inte räcker till. De flesta av dem har han redan memorerat utantill, det blir lätt så när man kan leva i en evighet. Han är nu 425, han har levt i 400 år och plågas fortfarande av det som hände den där dagen, har fortfarande mardrömmar. Patetiskt.

Han bor nu i underjorden, med resten av de omänskliga, demonerna. Han är en halvdemon, hälften demon hälften människa trotts att hans demon hälft är väldigt mänsklig.

Om man inte vet vad en halvdemon är så ska man veta att de ser helt mänskliga ut, kan känna och älska, men de, liksom vanliga demoner och änglar har redan dött en gång och om de dör en andra gång så kommer de ,liksom vanliga demoner och änglar att hamna i intet. Intet är ett ställe där inget finns, inte luft, inte ljus, inte mörker, ingenting.

Hans mor hade varit väldigt intresserad av stjärnor då hennes far hade studerat dem. Så på grund av det hade även han fått ett brinnande intresse för himla kroppar. Hela hans grottas tak täcks av himlakroppar och hälften av hans boksamling är avhandlingar från de många århundradenas stora astrologer.

När han flyttade in hade han gjort sitt bästa för att göra grottan mindre… mindre ”grottig”. Han hade hängt upp tjocka siden draperier längst väggarna, flyttat in en stor schäslong och lagt tjocka mattor över blodfläckarna på golvet. Stanken hade han fått bort med hjälp av rökelser av sandelträd och ljusen i de många pelarna av silver sken upp grottan. Från ljusen hade det runnit stearin och täckt pelarna med ett tjockt lager av vit gegga.

Så nu var det mycket, mycket trevligare än förut. I varje fall enligt honom, de andra i helvetet har en lite… annorlunda smak.

Det knackar på den tunga träporten och den öppnas med ett gnissel. I korridoren utanför stod nu en av smådjävlarna. Den lille räcker honom bara upp till knäskålarna, men om det inte var för puckelryggen så skulle han ha räckt honom upp för halva låret. Ansiktet är förvridet och rött, med stora, buskiga ögonbryn och ett litet bockskägg. Hjässan är kal och små horn ser ut att plågsamt vrida sig upp ur skallen. Näsan är platt och uppsvullen som om han hade slagit den i väggen ett hundratals gången. Huden är röd med svarta blodskorpor efter några av hans vansinnes attacker, sådana brukar smådjävlar få då som straff för deras förräderi mot gud, det är nämligen dessa som är fallna änglar. Fallna änglar är inte någon sorts ståtliga, undersköna män med ett mystiskt skimmer runt sig och stora, svarta fjädervingar. De är små förvridna gubbar och kärringar, lika förvridna som folk med spetälska, om inte värre.

Den lille vrider upp huvudet för att se honom i ögonen och den lilles ögon är kol svarta, över det ena löper ett ärr. Det var en av de gammla, de som kämpat vid Lucifers sida och som störtats ner tillsammans med honom. Men för dem hade livet blivit värre, de hade hamnat längst ner i ranknings systemet.

-Hans lord har skickat efter er och det var självklart stackars Madodia som var tvungen att går, stackars lilla Madodia.. hans röst var hes och raspande. Han verkade plågas och hans självömkan verkade oändligt irriterande.
Berätta för Lord Lucifer att jag inte har tid! Jake var fortfarande upprör efter drömmen och om han varit vid sina sinnens fulla bruk så skulle han inte ha fräst åt Madodia.

-Madodia kan inte göra en sådan sak, fruktansvärda konsekvenser, fruktansvärda! Den lille verkade helt förskräckt och hans röst började darra.
Då får Madodia ta dessa konsekvenser!

-Smutsunge, oren, han är oooren! Så oren har aldrig Madodia varit, aldrig har lilla Madodia varit smutsig, den lilla fallna varelsen verkade helt vansinnig, och ärligt talat var han det, men att anklaga Jake, honom, för att vara oren. Det var visserligen sant, han var ett halvblod, men hans far hade varit siaren! Framtids skådaren!

-Tyst! Jake röt till och kände för att sparka den lilla, äckliga varelsen tvärsöver grottgången där utanför.

-Halvblod säger åt stackars Madodia att vara tyst, halvblod borde själv vara tyst! Lord har viktigt att berätta, kom. Kom! Han ryckte tag i Jakes arm och börjar dra bort honom från hans grottas trygghet med tvivelaktig styrka.

Någon som orkar läsa igenom de första sidorna ^^'

Hej

Ditt uppläg är väldigt bra på berättelsen, gillar att du ger en bakgrundshistoria före prologen. Kanske lite mer beskriving av hur Jake ser ut, det skulle ge en klarare bild av honom. Annars väldigt bra skrivet, mycket intressan enligt min mening. Vill gärna läsa mera :)

Tackar för en gedigen läs stund!

/Hieronymus

håller med föregående på allt utom att jag inte vill ha mer beskrivning av hur huvudpersonen ser ut. Jag vill inte byta ut min version av den "magnifike" jake:)

jag kan bli såå trött på detaljerade beskrivningar av hur en rollfigur ser ut då jag läser det. Jag syndar gärna med sånt "skit" då jag skriver (den egna versionen är ju alltid bäst och då vill man pracka på den på andra).
Jag tror att man ska hålla sig till det viktigaste  beskrivningarna och låta läsaren lägga i sina egna ideal. tex istället för att beskriva näsans form kan den (om formen är viktig) vara "ful", "grotesk", "näpen", "ädel" osv.

Tack så mycket båda två, detta är min fjärde version av samma berättelse så mer kommer, det lovar jag! Och Det är lite meningen att jag har så få karaktärs beskrivningar. För enligt mig är den vackraste personen i världen kanske lång, men enligt någon annan kort. Så jag försöker hålla mig långt borta från person beskrivningar.

Lucifers håla, mörkrets fäste, djävulens näste. Vad man nu föredrog att kalla platsen var den hemsk. Den stalaktiter som bildade pelare på måfå i det stora mörkret. Över golvet rann het magma som pumpades upp från jordens inre. Bredvid Jake skyndade små förvridna varelser, likt Madodia med kol svarta ögon, i förstora, svarta kappor som släpade efter deras tunna, knotiga ben.
Längst bort i mörkret, på en tron i svart marmor, satt han. Mörkrets herre. Lidande själar hade avbildats på tronens armstöd och ovanför mannens huvud sträckte sig en svart ängel uppåt, mot himlen. Ängelns ansikte verkade längta efter friheten. Nedanför satt den avbildade, trotts att likheten var slående, var det inte samma person som fanns avbildad som satt framför honom.
Mannen framför honom hade röd hud som fjällade sig upp mot skallen. Torkat blod fick pannan att verka mörkare och en nattsvart hår man sträckte sig bakåt i en elegant hästsvans. Han hade en svart kostym på sig med en förvittrad röd ros i bröst fickan. Hon hade halvslutna ögon, tittade ner på rosen.
Rosen verkade vara några år gammal. Rosens blomblad böjde och vred sig. Den var röd, men i flera nyanser av rött. Längst ut på blombladen och längst in var den mörkt blodröd och i mitten närmare orange.
Han öppnade ögonen och de gula, reptil liknande ögonen stirrade på honom. De verkade brinna, som om det enda han såg var hat. Liksom de gamla hade han tecken av vansinne. De långa naglarna var svarta av blod och två infekterade rivsår gick från vänster öga ner mot munnen. Köttet runt såren var uppsvullet och ögat vid sårets kant var rödsprängt. Han log, ett ursinnigt leende och reptil tungan fladdrade mellan de svarta läpparna. 
-Så, han har till sist kommit, djävulens röst liknade en orms. Han väste fram orden och tungan spelade.
-Jake, kära Jake! Du är här, vad roligt att han är här! Inte sant Madodia?
-Roligt lord, roligt! Madodia lät lika vansinnig som djävulen och såg ut som en utsvulten hundvalp som för första gången blivit tilltalad.
-Tyst! Djävulen väste ut sitt vansinne.
-Varför kallade du mig till dig lord Lucifer? Jakes röst ekade i grottan och kastade tillbaka hans ord. Han hade sjunkit ner på knä och med blicken sneglandes upp genom ögonfransarna betraktade han Lucifers vid öppna ögon.
-Så han vill veta varför jag kallade honom! Jo då ska jag berätta! Han tog en lång paus och pillade bort lite av det uråldriga blodet under naglarna.
-Jag vill att han visar runt en nykomling, färsk som en ny plockad höna! Djävulen skrattade och det sprutade ut blod blandat slem på sten trappan framför honom.
-Kluck, kluck, kluck! Madodias svaga röst reste sig mot taket.
-Precis Madodia! Så nu, kära Jake, så ska du presenteras! Adam. Adam!
Jake vände sig hastigt om. Bakom honom kom en ung man gående. Han hade tunna fashionabla glasögon och en blåvit skjorta. Han var av asiatiskt påbrå och hade svart, kort hår med bruna inslag.
-Herre min… förlåt! Men det här är helt otroligt! Han kom fram till Jake och sträckte fram sin hand
-Adam, ny bliven demon! Han lät uppspelt, men vad fanns det att vara uppspelt för? HAn hade hamnat i ett helvete den här mannen, frivilligt.
-Jake, det var kort, enkelt och kallt.
-Vad roligt, vad roligt! Alla lär känna varandra, djävulen tittade uppfordrande på dem båda. Ögonen stod ut som på en padda och såg ut att vara på väg att åka ut ur sina ögonhålor.
-Trevligt, Jake behöll sitt kalla tonfall och vände sig mot djävulen. Var det något mer?
-Hmm, få se. Ja! Nej… Ja! Ja det var det! Om tredagar beger sig en delegation upp till himlen på vår vanliga visit hos den där illmariga, idiotiska, imbecilla…
Djävulen såg ut att vilja fortsätta, men grottan skakade till och han vaknade upp från sina drömmar och följden av kränkande ord gentemot gud slutade.
-Och du Jake, ska följa med den delegationen!
-Tack så mycket för möjligheten lord men…
-Det var ingen möjlighet, det var en order! Se så ge er iväg nu ungdomar!
Jake drog med sig Adam därifrån och djävulen sjönk utmattat ihop, han stirrade rakt fram. Även när porten var stängd så fortsatte han stirra rakt fram. Han spände ögonen i porten och mumlade, han blinkade inte på flera minuter, bara stirrade på porten.
Plötsligt väste han till och från skuggorna på djävulens högra sida steg en ovanligt lång man fram. Han hade en svart mask på sig. Masken var formad som en fågelnäbb och den såg ut att endast bringa död och förtvivlan med sig. Det var det den här mannen porträtterade, död och förtvivlan. Han var döden, Lucifers högra hand och en mördare. Han var stork lik, över två meter och hade smala armar och ben. Han gömde sig själv, dold av en kappa med kapuschong.
-Cicogna, vad skulle jag ta mig till utan dig? Djävulen stängde ögonen och ruskade på huvudet.
-Du skulle tyna bort, bortglömd av omvärlden.
-Så sant, allt du säger är så sant…
-Han verkar falla för betet lord Lucifer.
-Snart, snart har han gått i min fälla, snart har rävsaxens slagit igen. Snart…

Det blir bara intressantare och intressantare:)

Tyckte att fortsättningen höll sig beundrasnvärt bra , och du skapade en högaförväntningar med att introducera 'döden' Cicogna på slutet. Vill veta vad djävulen och han har kokat ihop:)

Om du fortsätt så, så kommer du ha en trogen läsare!

/Hieronymus

putt

Den mörka korridoren av granit slöt sina våta käftar omkring dem och sög in dem i ett halvmörker som kyligt välkomnade dem.
Det hördes ett svagt droppande från vatten som föll från stalaktiterna i taket och det enda som lyste upp gången var ett par underjordiska lysande kristaller, uppsatta på måfå och i vissa fall med flera meters mellanrum.
När de kommit en bit tryckte Jake upp Adam mot väggen och han flämtade till, tappade andan, och stirrade skrämt på Jake.
-Vad fan gör du! Är du inte klok? Adam lät skärrad och darrade på rösten.
-Vet du inte vad du gjort? Hur jävla korkad får man vara? Jakes djuriska instinkter höll på att ta över och han morrade fram orden.
-Vad då? Det är mitt beslut, du är också en demon!
-Visserligen, ja, men jag valde det inte frivilligt!
-Inte. Mitt. Problem.
Jake var så arg att han kokade. Vad hade denne man för rätt att vara så pass nedlåtande? Han hade inte det minsta hyfs! Men vad kunde han förvänta sig, ingen hade något hyfs längre.
-Och det är inte mitt problem att du valt ett helvete, bokstavligen! Väste han fram.
Jake släppte den irriterande mannen och fortsatte gå i den stilla, hemska tystnaden. Hans steg ekade mellan väggarna och ljudet kastades tillbaka mot honom. De passerade öppningar, grottor, i väggen och han undvek att kika in av vana, han hade under sina tidigare år tittat in i ett antal och synerna som mött honom hade varit allt förutom angenäma.
Han kastade en blick över axeln och skådade Adams ansikte byta färg och bli grönt av illamående, dock fortsatte han kika in genom öppningarna. Han verkade inte riktigt förstå vad det var som hände där inne.
-Vad är det du stirrar på? Snäste Jake till.
-Vad är det de håller på med där inne?
Ett gällt kvinnoskrik kastades mot dem och snart tystnade det. I tystnaden som fanns kvar hördes det hur ben brast och kött förtärdes.
-Jag skulle chansa på att de äter middag.
Adam bara stirrade på honom med stora ögon, sedan lutade han sig fram och spydde. Jake kände sig osäker och studerade bara på gallan och maten på golvet. Han lade osäkert handen på Adams rygg och klappade den lätt, men motvilligt.
När Adam kände sig bättre fortsatte de ner längst korridoren och fortsatte passera grott ingångarna. Det hördes ljud från orgier, då åtminstone en av parterna var en ovillig människoskäl.
Smådjävlar passerade deras ben och vissa släpade på hemska verktyg. Tumskruvar, oslipade yxor och skalpeller. Vissa släpade också på människor, de drog dem bakom sig och virade in sina seniga, små händer i människornas hår.
Jake hade visserligen vant sig vid dessa dagliga rutiner, helvettet var trotts allt en arbetsplats och de små monstren gjorde bara deras arbeten, det de blivit skapade för att göra, men när han såg människornas bedjande ögon kunde han inte hjälpa att vända undan blicken. Precis som när man passerar något avskyvärt som får det att krypa i ryggraden bara man ser på det.
-Hur långt är det kvar egentligen? Pustade Adam och andades högljutt, han hade stannat och vilade sina händer på knäna.
-Du borde verkligen träna upp din kondition, du vill inte vara trött när du försöker springa ifrån en djävulshund under låg konjunktur.
En låg konjunktur i helvettet var lika med ingen mänsklig föda. Ingen mänsklig föda resulterade i att man lätt kunde bli vad den där kvinnan blivit, middag.
Adam blev blek och var äntligen tyst. Jake njöt av tystnaden när de fortsatte sin vandring. Han visste inte riktigt vart de var på väg, men antagligen var det väll bäst om han visade Adam Centrat.
Centrat var medel punkten för allt ont. Djävulen och demonernas högkvarter skulle man antagligen kunna kalla det. Det var här, i denna spiral som borrade sig in i urtiden själv var det som målarna som målat av helvettet hämtat sin inspiration.
De stod till sist i öppningen till ett av Centrats över våningsplan och nedanför dem sjöd kittlar av kokande olja. En flod rann längst med kanten ner mot den svarta punkten långt där nere. Ingen visste hur långt Centrat skruvade sig ner i underjorden, ingen hade någonsin vågat utforska saken närmare.
Centrat bestod av ett stort, geometriskt hål med sluttande våningar. De liknade lite en korkskruv i konstruktionen. För varje våningsplan blev demonerna vildare och hemskare, tortyren mer motbjudande och människorna som utsattes för det färre och färre.
Vem vet, där nere någonstans på 2345 våningen kanske Hitler tog sig ett dopp i lava floden?

Det här var inte något han var stolt över, hans tillvaro var något han inte var stolt över. Han var ändå en av de få som insåg det på det här stället. De andra såg det som ett jobb, ett jobb de njöt av.

• Jag är så hungrig! Adams ord följdes av ett dovt rumlande och en suck. Han var så irriterande, han spelade praktiskt taget piano på Jakes sista nerver.
• Som du önskar…

De fortsatte gå, ut genom dörren och mot en av häng broarna som ledde mot plattformen av gammalt trä i mitten.

När de gick förbi de olika arbetarnas arbetsplatser såg de förskräckliga saker. Människor som kokades i olja, människor som simmade och simmade för att komma upp till ytan i en vattentank och människor som infekterades av demon gener. Genen injekterades i handen och sedan kröp den så sakta att blotta ögat inte kunde se det genom blodet. Där den passerat svullnade blodådern upp och blev tjock och mörkröd. Efter att ådern plågsamt svullnat upp sprack den. Det var en avskyvärd metod som endast användes av Cicognas undersåtar.

Det fanns sex av dem, häng broarna, som fortfarande höll. Resten dinglade i halv avskurna rep och kedjor. Det var inte den säkraste platsen, men det var det enda sättet att ta sig över. Om man inte förstås var en manticora eller liknande varelser med vingar.

Dessa plattformar var ett nytt påfund, hade bara funnits i sådär 300 år. De användes som matplats och borden stod i långa rader. Mögliga bänkar beklädde bordens alla långsidor och stora fläckar efter en lite väl slafsig måltid fanns nästan över allt på den skrovliga ytan.

Längst en av den sexkantiga plattformens långsidor stod ett bord utan bänkar. Där fanns buffén. Det serverades bland annat stuvad själ, blodbärs soppa och inälvs korv. Det var inte de mest aptitliga måltider för människoliknande demon så därför hade det för ungefär 150 år sedan tillförts en något normal rätt. Men varje dag var det samma rätt. blodgröt smakar inte särskilt mycket efter de 50 första dagarna…

Adam såg tvivlande ut, hans glasögon hade glidit ner och hamnat på nästippen. Hans panna var rynkade av avsmak och Jake förstod honom, sympatiserade med honom för första gången. Och att sympatisera var något han inte var bekväm med. Sympati i helvettet tog en inte långt och om han hade den minsta känsla för någon annan i hela helvettet så skulle han någon dag dö. Dö på grund av den risk han tog att vänta in någon då han behövde springa så fort han kunde…

Det hade hänt en gång förut, en kvinnlig halvdemon hade fångat honom. Fått honom att känna. Men den kvinnan hade försvunnit, på grund av att hon väntat in honom. Han var orsaken till den kvinnans död. Och det var inte något han var stolt över.

Den här vill jag gärna läsa mer av!

Lite senare, fortfarande med Adam i hälarna fortsatte han till den plats som Adam tilldelats arbeta. Han arbetade inte i fält, med att tortera och utplåna eller att störa ängla Väktarna, utan han arbetade med kontors arbete.

Själv var han tvungen att ge sig av och lämna Adam bland de övriga kontorssnobbarna. De förstod inte hur det var att vara en i fältet. Att varje dag riskera sin plats här på jorden och försvinna.

Han var en utbildad ängla jägare. Han var byggd på det viset. Hans kropp reagerade på änglastoftet som fanns kvar i luften där ängeln nyss stått.

Skyddshelgon, skydds ängel, ängla väktare… Vad man nu föredrog att kalla dem utsöndrade de en doft, eller inte riktigt en doft. Mer som ett stoft som ängla jägarna kunde uppfatta. Det var deras övertag, de kunde spåra änglarna men änglarna kunde inte spåra dem.

För att närmare gå in på vad ”att arbeta i fältet” innebär så måste man förstå varför man började med att arbeta i fält.

Till en början krävdes inga ängla jägare, inga ängla mördare och inga kontorssnobbar. Då felade människorna själva och enkla demoner kunde lätt locka till sig en hel hord av människor som villigt följde honom genom helvettets portar.

Men självklart såg guds nya ärkeängel detta som ett hot. Lucia… Den Lucia som skapade de fördömdas kyrka. Den Lucia som tvingat honom till ett liv bland de som valt sitt liv som dömda, inte de som blivit tvingade till det.

Hon satte skyddsänglar på de lätt manipulerade människorna. Satte in en röst som sa vad som var rätt och fel. Gjorde dem misstänksamma…

Detta resulterade i att det blev svårare och svårare, även för de högt klassade demonerna, att göra sitt jobb. Så då sattes en styrka in.

Styrkan består utav ett flertal demoner som är indelade i grupper om tre. Jägaren, lockaren och kontorsnissen, eller ”assistenten” som han föredrar. Alla dessa jobb krävde utbildning och innan de satte upp ordentliga utbildnings lokaler och hittade duktiga lärare var det ett rent kaos.

Jake hade börjat sin utbildning som ung, si så där femtio år, och det hade lett honom till JA, jägarnas akademi. Där hade han fått utstå en hård utbildning, något som krävdes då han var gruppens så kallade ”vägvisare”.

Utbildningen krävde ett århundrade och i längden blev de outtröttliga lärarnas tjafs om änglastoft och skyddsänglar lite av ett mummel i bakhuvudet… Och det var precis det som var den önskade effekten. Som ängla jägare var man tvungen att kunna stänga av sina övriga sinnen och bara fokusera på ett åt gången. Det var därför som jägarna kunde känna det fina stoftet.

Så vad är det som behövs i en grupp förutom jägaren, vars uppgift är att döda? En lockare är en av de få i helvettet som slipper göra så värst mycket. En lockare måste bara veta en sak… Och det är vad offret vill ha. Om det är en kvinna som letar efter lite passion kan lockaren förändra sin själ och sitt utseende till att bli perfekt. Om det är en man som behöver en kvinnas famn, så vipps står där kvinnan av deras drömmar med utsträckta armar.

Lockarna är livsfarliga, även för demoner, och är därför en någorlunda åtskild grupp. De tvingas söka sig ner i Centrats inre där de inte kan skada någon.

Den allra farligaste i lockarnas grupp är den uråldrige. Den uråldrige är en fristående makt som slagit sina styrkor samman med djävulen. Han var den som först tillfört lockarna och har därför den fulla makten över sina undersåtars handlingar.

Jake rös vid tankarna på den äldste, han hade aldrig sätt honom i person och än mindre talat med denna mystiska, mörka varelse. Men alla hade hört talas om honom, han sades bo på botten av Centrat. Från centrats mitt hade man i ängla jakts utbildningen fått se skisser.