Det hände sig för flera hundra år sedan i en tid jag ser lika klart som idag. Det är svårt att återge armodet, fattigdomen som måste ha rådit då.

I en smutsig gränd där allt är grått, kantad av stenbelagda hus går en ensam flicka ut för att skrapa ihop mat för dagen. Från alla gluggar i husen hon går förbi kastas skulorna, smutsigt vatten ut; förmodligen till de djur som går ute precis som hon.

Ingen tar emot henne i sitt hus, för vem vågar det i denna pestens tid? Hemmet som nu ligger bakom henne är fullt av skrikande tomma magar, av svaga kroppar som inte orkar söka föda, så nu vilar ansvaret på henne, den unga och ännu friska.

Hennes tungsinne borde kanske erövrat hennes sinne men i hennes hjärta bor en glädje, en tillförsikt som lyser upp de gråa gränder hon vandrar i.

Människorna i husen anar hennes ljus och tänker i stilla sinnen: "Nu är ängelen ute och vandrar igen", och slänger i hemlighet och utan att husbonden ser, den finaste brödskalken, den bästa ostbiten och en kvinna ställer försynt ut en liten mjölktina till den ljusa själen…

Så kan flickan ännu en dag komma hem till familjen och mätta de sina…

---------------------------------------------------

Nåt som jag bara skrev ihop, ibland får jag bilder för mig som jag inte kan måla, men då är det tur att man kan skriva om det istället!!!
Ni får gärna komma med tips och annat!

Kramar på er