RUE, del 1

Samtidigt som hon biter på naglarna på ena handen, så tvinnar hon hår mellan pekfingret och tummen med den andra handen. Tristessen har verkligen fått tag i henne ordentligt, och i sin frustration biter hon sönder naglarna och leker med sitt hår. Hon hänger inte längre med några kompisar, hon är för det mesta ensam. Trivs hon med det? Svar nej. Men hennes vänner står inte ut med hennes depression, hon är alltid tyst. Hon är helt enkelt inte samma Rue som hon var innan. Nu är hon bara tråkig och grå. Ja, hon är faktiskt grå.

Depressionen som slagit till henne när han helt plötsligt slutat att smsa, ringa, den är svår att handskas med och hon är ofta såpass frustrerad att hon inte sover på natten och inte är vaken på dagen. 16-åringen tvingar sig själv upp ifrån soffan och med trötta steg tar hon sig själv mot köket, hon behöver något som smakade bättre än naglar. Såklart finns det ingenting alls som hon var sugen på, hon hittar en liten påse med nötter som hon envist försöker få upp, " 'Riv här', aa visst”, kraxar hon sarkastiskt samtidigt som hon envist försöker riva upp påsen. När hon biter i kanten på påsen så går den äntligen upp o0ch hon sticker ner fingrarna för att fång aupp några små, saltade jordnötter som hon sedan smaskade nöjt på.

Påvägen tillbaks till vardagsrummet så stöter hon på en spegel, och hon tvingar fram ett stopp och hon vänder sig mot spegeln. Mörka, mörka ringar under ögonen, osminkad är hon också. Var det kanske därför han lämnat henne sådär, för att hon var ful? Hon släpper jordnöttspåsen på bänken under spegeln för att dra fingrarna längst de mörka påsarna under ögonen. Rue suckar djupt, ja, det var nog därför. Hon känner för att gråta, som hon gjort de två första månaderna, men hon går bort ifrån spegeln med fingrarna i jordnöttspåsen igen.

Hon hinner knappt sätta sig ner i soffan förren det knackar på dörren. Våldsamma knackningar, och hon tittar på klockan och sedan mot dörren. Rösten som sedan ekade in i hallen fick henne att släppa påsen och resa sig upp. Vad gjorde han här, klockan halv elva i November?! Med relativt snabba steg tar hon sig mot dörren innan hon stannar framför den. Handen förs mot handtaget och hon trycker ner den. Och där står han, och hon ser direkt på honom att något inte är rätt. Men fin är han, som alltid. " Ja? " säger hon sedan, ville verka ointresserad även fast hon inte fullt lyckades med det.

Den här lyckades jag skriva ihop idag, tråkigt hade jag och fantasin verkligen flödade :) Och Rue är hennes namn :-D

Jag vill ha kritik på den här, och jag kan också skriva mer om intresset finns att veta vem det var som faktiskt knackade på :)