Här är en till:) 

Hon vände sig om, drog fram kniven och stötte den hårt in i kroppen.

Hon kände hur revbenen gav vika, hon hörde hur de krasades sönder av eggen från kniven.

Hon tänkte dra ut den men ångrade sig. Istället stötte hon in den hårdare och vred om, var på hon slutligen drog ut den.

Kroppen ryckte till när hon sakta drog i den och blodet började spruta.

Den föll till golvet när benen gav vika.

Ännu hade inget ljud kommit ifrån den. "Varför? Varför sa den inget, den bara låg där?"

Blicken blev grumlig, allt flöt ihop.

Plötsligt lät den, ett rasslande andetag, den försökte dra in luft.

Men tydligen hade hon punkterat lungan.

Men äntligen lät den, en sådan lättnad spred sig igenom henne.

Hon hörde en hes röst, och såg hur munnen formade orden. Förlåt mig, snälla…

Det klart hon förlät, det var ju de vänner var tillför.

Så hon lade händerna över hålet i bröstkorgen.

Kroppen drog in luft, och slutligen blev de ett.

Både hon och kroppen hjälpte till inför sitt sista andetag.

Sedan hörde hon sig själv säga, "Tack"

Äntligen tänkte hon…

Sen blev allt mörkt, allt tog slut.

/Hieronymus

Efter tystnaden, framträdde tomheten. Och tomheten sög åt sig allt, Tankar, känslor, minnen. Den tog allt och svalde tills tomheten var fulkomlig, påträngande och kvävande. Det blev mörkare för var minut. Ögonen vände sig aldrig vid den betryckande svärtan, som omslöt mig. Aldrig har jag känt mig så ensam, så otrygg och så rädd. Jag lyfte händerna, försökte komma upp på fötter, ta mig framåt. Men mina försök var fruktlösa. Varje gång som jag pressade, slog mörkret mot ännu mer. Som ett starkt medvetande som bara ville pressa mig till det yttersta. Jag kände hur tomheten berövad mig min styrka. "Hjälp!", skrek jag i huvudet. Rösten hade redan blivit tagen. Stulen ifrån mig. Inte ens tårarna fanns kvar, bara rädslan. Ingen smärta och inga andetag. Min kropp hade givit till det yttersta och var beredd att slutligen ge upp. Det fanns inga år kvar, inga minuter endast ett fåtal sekunder. Sekunder som sprang fram lika snabbt som galopperande hästar. Min sista tanke var Hjälp mig! Snälla! Sista andetaget. Sedan blev jag ett med mörkret med tystnaden och tomheten. Det tryckande medvetandet avtog. Jag lämnades med mitt eget krossade medvetande, med mitt eget avslutade liv.

Det blev lite fel på texten ovanför! här är det lättare att läsa:)

/Hieronymus

En till, kommentera :) 

Dömer du mig? Vad har du för rätt att döma mig? 
Du känner inte ens mig! Så ta dina dömmande blickar och dit nedlåtande flin, lämmna mig.
Låt mig vara! eftersom du inte ens vill försöka att förstå mig, försöka lära känna mig. Så gå din väg innan du säger något du kommer att ångra. För jag lovar, nej jag svär att du kommer ångra dig. När du förstår vad du har gjort. När du ser den sårade blicken i mina ögon. Då kommer du att inse att du var just den personen som jag hade bestämt mig för att öppna upp för och släppa in. Låta bryta ner mina barriärer. Men när du väl ser min blick, då är det försent. För då har du slagit igen dörren så hårt att den aldrig mer kommer att öppna sig. Varken för dig eller någon annan. För det var sista gången jag chansade och följde den väg som mitt hjärta ville. Men nu har mitt hjärta ingen vilja, mitt hjärta har inga känslor. För jag vill inte bli sårad en gång till. Jag vill vågar inte ens försöka mig på den lycka du just berövat mig, igen. Bara dragit ifrån mitt leende, stampat på mina känslor. Varför? Varför klarade du inte av att lyssna när jag ville förklara för dig hur jag kände mig. Varför ville du inte lyssna när jag ville förklara hur mycket du betyde för mig? 
Fan vad jag hatar dig! Fan vad jag hatar mig!
Varför lät jag dig göra så mot mig? Varför släppte jag in dig över tröskeln?
Fan!

/Hieronymus

Gud vad härligt du skriver, någon sorts form av en blandning mellan dikt och novell. De är svåra att förstå sig på men ger en en känsla!

Tack så mycket för din kommentar.

Vad glad jag blir, att det ger en känsla.

Det betyder mycket, vill att texterna ska beröra:)

/Hieronymus

En liten dikt, är dåligt på sånt men kommentera!:)

Vad, skulle det ha blivit av oss?

Om vi hade fortsatt med, vårt meningslösa grälande?

Om vi hade hållit oss till lögnerna?

Om vi hade bestämt oss, för att ett VI inte betydde något?

Jag, vill inte veta!

För det, jag inte delar med dig.

Tankar!

Ord!

Känslor!

De är meningslösa.

Så därför är blev jag så glad när du slutligen sa:

Kan det inte bara bli ett VI?

Inget du eller jag, bara ett Vi.

Tårarna jag fällde då,

Tårarna du fällde då,

skapade ett band, som jag ber till Gud att aldrig bryta.

/Hieronymus

En till dikt, kommentera.

Moder Jord

Allt tillhör, Modern.

Modern, hon som är jorden.

Allt, ska givas.

Allt, ska skänkas.

Vår kära moder

Allt, hon ger oss

Allt, hon skänker oss.

Med Fader natur

Hon, finns där

I varje andetag

I varje, tanke

I varje, grynings morgon

I varje, kvälls rodnad

Det är glädje, hon skänker

Det ger lycka i själen min

Aldrig skall, jag sluta

Älska och Vörda

Dotter Himlen

Sonen Marken

Fastern Vinden

Allt är till mitt förfogande

När helst jag behöver det.

Ack, hon är modern

All vetande och berörande

Och står fast, när vi

Förstör henne

/Hieronymus