Kom vi går, låt dem inte skada oss.

Du och jag, för alltid, tillsammans.

Svara mig då, följ mig.

Varför så sorgsen, varför så tyst.

Smärtan inom dig för det att svida.

Enbart tystnad från dina läppar.

Jag älskar ju dig…

Lämna dem, släpp taget.

Splittrande tankar, skärvor vassa o så vassa.

Skriker ut min kärlek, min förtvivlan.

Vänd dig hit, se mig i ögonen.

Möt min blick, snälla prata med mig.

Kärleken är stark, men du är kall.

Säg att du älskar mig,

att livet har en mening,

Finns där inget kvar

gnistan den lilla, den värmande

vart har den tagit vägen?

Trolsk skog

Mjukt viskande i träden, en stilla förfrågan.

Månens benvita sken sätter skogen i brand.

Tystnaden hänger i luften.

Lätta steg på stigen. Regndroppar, tunga

plaskande ljuder stegen genom regnvåt skog

det benvita ljuset brutet i tusen strålar, regnets prisma,

regndroppar i ditt hår, på min kind.

Stilla tystnad, värmande ensamhet.

Trolska mörker, glödande skog.

Hej och mycket välkommen hit! Som du kanske märkt är jag en riktig kass kritiker på Dikter, är inte riktigt min grej, men börjar lära mig lite iaf! Jag fastnade på ordet "ljuder" i andra dikten.. Finns det ordet? Känner inte igen det…  I övrigt tyckte jag att du har en bra insikt i dikten med fina fraser så som trolska mörker och benvita sken.. =) Förklarande utan att kännas vardag!

Välkommen hit. :)

"Ljuder" är väl inget ord, om jag inte misstar mig?

(SEr nu att Emma kommenterat det med..)

Världens bästa poet! Du är duktig, Felis! Och jag är ganska säker på att ljuder är ett ord, smått gammaldags, men finns, tror jag allt att det gör!

Ljuder är allt ett ord tjejer!Att något låter…

Ordet "genljuder" har ni väl hört talas om?

varken ljuder eller genljuder finns i svenska akademiens ordlista… eller i wikipedia för den delen, så jag tror inte det är ett ord tyvär… aldrig någonsin hört det heller..

Jo, ljuder finns i Svenska Akademiens Ordbok, men man får kolla på grundformen som är ljuda.
(Dock inte det samma ljuda som man använder sig av när man lär sig uttala olika bokstäver och ord)

hm.. ok

Här kommer det två Dikter till några synpunkter?

På en mörkrets stig vandrar de två.

Hand i hand i mörkret.

Kanhända ett ljus de finner tillslut.

De två, till slut, mot slutet.

Springande, dansade vid vanvettets avgrund.

De två, en kamp i mörker.

Kämpande, förtvivlade i mardrömmens virvel.

De två, de två, allena.

Ett hopp där brinner, ett hopp där dör.

De två blev en.

Hand i hand mot slutet.

Mikaela Klang

och en till…

Jag är ett med vinden

Med farten

Med styrkan

Kraftfulla språng för oss undan det förflutna

Vindens lek med manen,

dansande i glädjeyra

Utan tanke blir vi ett

Mäktiga språng längs stigen,

hovars smattrande sång, genom nuet

Tiden suddas ut för oss lyckliga

På språng

Min sång

Mot framtiden

#11 Vacker dynamik och ordval som gör mig lycklig när jag läser :D!

#10 Väldigt vacker, finstämd och bidrar till eftertänksamhet. Man begrundar sitt eget liv.
Det enda jag skulle vilja peta på är:

"På en mörkrets stig vandrar de två.

Hand i hand i mörkret."

Jag skulle vilja att ett av mörkrena byttes ut till något närbesläktat, t.ex "Hand i hand i dunklet/skuggor/svärtan" etc, så att ordet inte upprepades så nära inpå det föregående.

Men väldigt fina Dikter, i vilket fall som helst!

Oj,så fina fikter!! Det där gjorde du bra Mikaela!

tack så mkt

#12 där har du en poäng ska klura på det där:)

jag tror jag har en lösning:)

På en mörkrets stig vandrar de två.

Hand i hand genom natten.

Kanhända ett ljus de finner tillslut.

De två, till slut, mot slutet.

Springande, dansade vid vanvettets avgrund.

De två, en kamp i mörker.

Kämpande, förtvivlade i mardrömmens virvel.

De två, de två, allena.

Ett hopp där brinner, ett hopp där dör.

De två blev en.

Hand i hand mot slutet.

Mikaela Klang

Nu var det längesedan jag skrev ngt här men här kommer det en ny smått deprimerande dikt

Vågar du utmana mörkret?

Smärtan

Vreden

Skräcken

Har du tilltro till ljuset

Kan du övervinna nattens demoner,

Med minnet av dagens ljus som pansar går jag till attack

Inom mig utom mig överallt tumlar det svarta, det mörka

Ljusets sköldar

Lycka

Solsken

Vänskap

Håller de måttet, kan de skydda oss

Rofyllda solsken, håll vakt

Du starka vänskap håll oss om ryggen

Du lyckans styrka överge oss inte

Med rustning och sköld trotsar vi mörkret!

Men natten för oss dit skräcken bor,

motar undan solskenet,

lämnad i mörker rusar jag i blindo.

Vreden ligger på lur,

Jag värjer mig med näbbar och klor men lyckan tar till flykten..

Med enbart den undflyende förnimmelsen av vänskap finner mig så smärtan

ensam,

värnlös.

Alltjämt ett fall i mörker…

Åh vilken bra! Jag ser framför mig Bröderna Lejonhjärta som kämpar och slåss. Jättejättebra!

tackar

Lilla Felis! Är så duktig!

Ett sommarminne

Sommarens trygga ljus

Siluetten på klippan

Min lycka, min sorg

fiskar i djupet, tryggt simmande.

Skrovlig sten under mina fötter, saltstänk på min kind.

Hisnande känsla, skummande bränningar mot stenarna.

Ett lättjefullt moln, formar ditt ansikte.

Stenar i vattnet långt där nere

från molnen ler du mot mig

förhatlig, älskvärd, underbar.

Glada skratt på stranden

En enda gång den hisnande känslan

våra glada steg i vattenbrynet.

Ett ögonblick, det är allt

Vargen

Genom skogen går jag på jakt

Vackert graciös i all min prakt.

Av många är jag skydd som pesten

Men varför hatas jag så förresten.

De vet ej bättre men de är rädda.

Det blir kalabalik om vi blir sedda.

Men inte är vi några fasansfulla odjur

Inte ska väl vi tvingas i bur.

Vi är stolta och följer naturens lag

så ska någon i bur, så inte är det jag.

Då har människan gjort värre brott

För naturens lag har många förrått,

så lämna oss nu i fred är ni snälla

och sluta att på oss gnata och gnälla.

Stanna ni hemma om ni vill och var rädda

För vi vill ändå helst inte bli sedda

#21
Oj,vad bra, den borde många läsa.

#21, vad bra text. Så sant så sant

en till dikt

Ljusets timma är kommen, mörkret är kampen ovärdig.

Ändå sitter jag vek, försvagad

Mörkret tvingas sakta ge vika för en ny gryning

Mitt hjärta svagt av förlust

Dimmans älvor väcks av värmen

De samlas runt mig leende, utan förståelse för min smärta

Lättjefullt breder de ut sig över ängen

Att man kan älska tills hjärtat blir hårt, och så skört att det faller i bitar

Solens värme flyter i vågor, färgar ängens dimmor gyllene.

Jag är vek, förlamad av kärlek

Älvors lätta fötter ger liv åt dimman, altjämt road av vinden.

Mitt brustna hjärta blöder

Dimmans älvor sprids ut över näjden, gränslöst sträcker de sig mot solen

droppe för droppe berövas jag livet…

Oh, så bra, men oh så sorglig!

Hejsan nu är det återigen längesedan jag bidrog med något på sidan, men här kommer det ytterligare en dikt…

En önskan att få vara nära

att inte lämnas ensam

att alltid finnas för dig

känslan av närhet, ömhet

en önskan

Känner du vinden

Hur ömt den smeker din kind

vinden som viskar om kärlek

om vår evighet

Träden förtydligar dess budskap

vaggande i vinden, böjda under dess styrka

Känner din hand i min

och jag är i högsta grad levande

Du är en periodare Flickan! Du kommer inte så ofta, men när du gör det, så kommer du med stil

Har inte själv varit här på länge. Men dina texter förför mig fortfarande. Tack för dikterna. /Vanessa

Feli! Din senaste dikt, den berörde mig verkligen. Jag hoppas att du vet hur begåvad du faktiskt är. Du är ju en poet, hela du.

Älskar dig, vännen! Sluta aldrig skriva!

#21. vargen.

så sant. "då ha människan gjort värre brott"

Tackar och bugar, blir alltid lika barnsligt glad när någon tycker om det jag skriver

här kommer det ytterligare en ny dikt hoppas ni gillar den, vill gjärna ha kritik på vad som skulle kunna gjöra den bättre annars…

Tårar av eld längs fenixens fjädrar i eldfågelns hjärta det bodde I blåklädda himlen som ovanför hägrar lyckan ej fanns där han trodde I tvekans hemman han långtida färdats med minnet som trognaste vän av kärlekens smärta han långsamt har härdats ty flickan hon stillsamt gick hän solen vars ljusglans i prisma slår ut träden som nu måste grönska Freden är färgad av svartaste krut Riket har fallit i glömska I tystnad böjs alla de nackar i sorg För eldfågelns slutliga öde Med eldtårar nogsamt samlat i korg lågorna följde den döde

Det känns som att det ramlat bort några enter här och var? Eftersom att det inte finns några punkter, tänkte jag… Vill du prova igen? Då bilr det nog lättare att läsa och få känsla i texten =)

Hej

 ja givetvis skulle det inte se ut så där, det verkar vara lite problem att klippa ut från ett dokument och klistra in det här. det formaterar om sig alldeles.

Ett nytt försök

Tårar av eld längs fenixens fjädrar

i eldfågelns hjärta det bodde

I blåklädda himlen som ovanför hägrar

lyckan ej fanns där han trodde

I tvekans hemman han långtida färdats

med minnet som trognaste vän

av kärlekens smärta han långsamt har härdats

ty flickan hon stillsamt gick hän

solen vars ljusglans i prisma slår ut

träden som nu måste grönska

Freden är färgad av svartaste krut

Riket har fallit i glömska

I tystnad böjs alla de nackar i sorg

För eldfågelns slutliga öde

Med eldtårar nogsamt samlat i korg

lågorna följde den döde

Åh mycket bättre =)

här kommer det en till dikt…

De vise säger att kunskapen är kall

det kan du säga högt till din ilska

så kan jag klargjöra det för min själ

ropar ut i tystnaden att jag inte vill vara ensam

ropar högt att du ska lämna mig ifred

När allt ditt hat gått över i sorg

där du faller allt djupare

var jag förvånad

under alla dessa dagar såg jag aldrig klart

när hatet blivit sorg och brutit sig in i din själs varje rum

när den höll dig fast som den dåre du är

hindrade dig från att falla

visste jag att aldrig hade jag älskat dig så

det är en underlig känsla, den har hänfört mig

och nu vet jag inte längre vad som är sanning eller lögn

du kommer åter då regnet faller

sakta rinnande längs ditt hår och dina axlar

jag möter dig och lyses upp av din strålglans

och när jag vaknar, stående i regn

vet jag att regnet kommer stanna hos mig

Jag håller dig nära

här kommer en ny dikt

inget skydd finns att vänta

lågorna i mitt inre bränner

Han sa, ta mina händer

som att greppa en sol, bränner mig på dina händer

vreden har skurit bort mina vingar

mörkret sluter sig tätare

ser lågorna i mörkret men vet att räddningen är nära

trots mina brutna vingar en hand sträcks ut

ignorerar hettan, dras upp ur natten

med brutna vingar och bortveddd hand, pånyttfödd,

väntad av ett väsen, så oväntat

försöker dra mig undan

men vet att mitt öde är här hos dig

tillsammans kan vi lägga världen för våra fötter

ingen kan stå emot oss

känner du det också

älskade, du brännheta med vingar söndertrasade,

bortslitna med våld

mina ögon brinner, din hetta har smittat mig

vägen utstakat, ödet det bästa

inget kan stoppa oss

Du kan dikta du Flickan!

Jisses, du kan verkligen skriva. När kommer din bok? För har du inte gjort det så bör det bli en. /Vanessa

hej!

Tack så mkt, nej jag har inte någon bok men jo jag har tänkt skicka in dikterna, måste bara samla mod först…

Samla på, och håll dörrarna öppna på alla håll. /Vanessa

hejsan

nu är det åter evigheter sedan jag senast gästade denna sida men här kommer ett nytt inlägg iallafall…

Rytm av musik, rytm av vårt hjärta

En virvlande dans i extas

svettiga händer, luften den dallrar

världen har halkat ur fas

Högsta volym, fönstren de skallrar

mitt hjärta av kärlek är fullt

glädjen som flödar, känslor så sköra

medlem av dansgolvets kult

Tillsammans i nuet, inget kan störa

en gonggong i världen slåtts till

sackande ryter, ögon så djupa

det enda, det stora jag vill

I handen ditt hjärta, ditt väsen vill kupa

ögon som strålar av ljus

sakta vi dansar, mot omvärldens rytmer

Musiken förpassats till sus

Du är så bra!

Hej Flickan.

Dina Dikter är djupa och väcker många funderingar.

Jag hittade en rad som du kunde jobba med litet mer.

"en gonggong i världen slåtts til"

Jag reagerar på ordet "slåtts" Det känns fel på något vis.

Kanske det blir bättre om du omarbetar den meningen

men behåller "ljudet av gonggongen" som "finns" men inte "stör"

i den djupa ghemenskapen…

Jag är så imponerad av dina Dikter min kära älskade dotter.

tack tack:)

Men gud, att jag har missat dig!

Du MÅSTE ge ut en bok! Jag ÄLSKAR dina texter. Det går lätt att läsa dem och man leksom flyter som en fjäder i en underbar värld. Man får en inre styrka och en kraft av dina Dikter. Nästan ridderligt och sagolikt!

Storslaget!

tackar. det är alltid kul när någon gillar det man gör:D

dags för ett nytt inlägg igen då;)

Nattens är bruden, med ögon som brunnar
skådas i nattskuggans dal
Eldhärjat väsen sin brudgum förkunnar
Bröllop i dödskonungs sal

Tusentals själar i slöjan vävts in
Följet av mörkaste makt
I smärta de döptes, det gjör honom din
klagande brudmarshens takt

Vindlar gjör gången, följd utav andar
Vigda av mörkast begär
Världarnas öde hos brudparet landar
slutet är närmare här

Härar av eld, härar av stål
hylla bör de er båda
Spänningen tät, tusendes vrål
Den synen världen må skåda

Den var riktigt häftig…

Kolla publit om du är intresserad av Egenutgivning.

http://www.publit.se/cms/