Hon log mot mig med sina blanka ögon.

Det var första gången jag någonsin sett ett leende på hennes läppar på en väldigt lång tid hela hennes ansikte var blekt och läpparna darrade.

Lena du gör mig stark sa hon, jag var en hennes hjälte sen stack jag bara därifrån. En hjälte sticker aldrig från den som är i nöd, men det gjorde jag, ja stack från min egen vän. eller var hon min vän? vad hade hänt med anna? hon hade förändrats ända sen deprisionen kom och hon hade bytt personlighet och utseende, det fanns ingenting i annas blick. inte ens hennes runda rosiga kinder fanns kvar där. Ingen anna och ingen lena heller.

bara en sjuk anna och en lena som jämt svek.

Februari Mars April Maj Juni hade gått, och nu var det i januari anna hade lagts in lena hade bara besökt henne en gång i januari men nu var det dags igen hela lena skämdes hon hade aldrig svarat dem få gångerna anna hade tillgång till, vårdens telefon.

När lena väl var där sprang ingen Anna fram med rosiga kinder det var en blek anna, som stirrade ut i intet, och log med sina darrande läppar. Du är min hjälte lena.

Dem satt ute på balkongen och drack te Lena hade med sig mariekex, Anna du måste lyssna på mig jag har vart jätteupptagen med plugget och.. sedan avbröts hon jag förstår dig du behöver inte ljuga för mig något mer, Lena sökte efter något ansiktsutryck i annas ansikte men det fanns som normalt nuförtiden ingenting där bara hennes tomma ögon som stirrade på någonting ute i luften..

Visst var marie kexen goda du älskar ju marie kex sa lena anna log bara och plötsligt var dem ute i hallen igen lena tod sin ryggsäck på axeln och tittade in i annas ögon, jag ska gå nu… Gå du Min hjälte.. en dag blir jag frisk!