Kap 1

I guds år 1882

Det lilla sköra spädbarnets bröstkorg skälver till i moderns famn, i samma takt som hennes hjärta skakar han. Det är så lite tid kvar tills han ska förändras, bli en fördömd, en gud lös och det är hennes plikt som en av många i guds hjord att förhindra detta, trotts att han är hennes egen son. Nej, nej det är han inte, han är en gud lös! Han har inget med henne att göra!

Det lilla barnet yrar i febern, och hans små ögon rullar ibland upp i huvudet. Det börjar bli bråttom nu, men de är snart framme. Bara bakom nästa hus så ska de se de fördömdas kyrka. Det ställe där de ska finna frid.

Det känns som om något jagar henne, hon stirrar hela tiden över axeln och skyndar på sina steg, det är antagligen ingenting, bara ett fantasifoster. Inget särskilt. Bara något som han fram kallar, det lilla missfostret.

”Vad är det jag tänker? Han är inget missfoster, han är min son!” Nej, nej ,nej! Det är han inte, det har han aldrig varit, trotts att han har mina ögon. ” Snälla gud, få mig att sluta känna i denna djävulens stund! Jag ber dig, hjälp mig ta mig igenom det här utan skuld.” Trotts att den är min…

Det var trotts allt hennes fel, till en del, att han fanns. Det var hennes fel det som skulle hända. Det var hon och inte han som hade förförts av mörkret. Hon hade älskat mörkret, hon hade älskat hans mystik. Hans sena nätter i hennes sängkammare, hans lidelse fulla kyssar.

”Men nu till sist ska jag gottgöra för mina synder, till sist ska vi få frid”  Hon stryker den lille över pannan med fingrarna och tycker honom närmare bröstet och den enda trygga punkten för honom.

Hon kunde komma ihåg de sista orden den lilles far hade sagt. ”Jag är rösten som kommer att få dig att lida, du kommer att gå hungrig, dina synder kommer aldrig förlåtas och det som växer inom dig är inte ett kärleks barn. Det du bär är en livsförtärare. En demon som sakta suger livet ur dig, skåda din framtid! Ty du Casandra är endast ett verktyg för en människa som skall sätta världen i brand!”

Han hade skadat hennes själ den natten. Hon hade inte trott på hans ord förrän den lille föddes, hon hade plågats så mycket, nästan blivit galen av smärtorna. Men mitt i galenskaperna fanns gud och han stred, han stred mot fadern till barnet.

Fadern skrek, han skrek av smärta då guds hand träffade hans bröst korg, ett brännmärke kröp sakta över huden. Löste upp honom inifrån. ” Kom ihåg det jag sa om den lille, han är ett djävulens barn, han kommer att störta dig!”

Han hade sett rätt på honom då han sade sina sista ord. Han svarta hår hade flugit i en osynlig vind och de djup gröna ögonen brunnit av hat, eller hade det varit ovillig kärlek. Hade han känt något?

De svänger runt hörnet och där ligger den, mitt bland de mörka husen ligger kyrkan. Den är låg och klocktornet sträcker sig endast någon meter ovanför det låga taket av svarta takpannor. Väggarna är av grå granit och porten har nästan vittrat sönder. Den bakre delen av kyrkan har rasat ihop och antagligen använts som stenbrott av några illvilliga, hädiska människor.

Hon stiger försiktigt in genom portens förmultnande plankor och smyger förbi den spräckta klockan som fallit från sin plats i klocktornet. Den här kyrkan har inte använts på länge, den här kyrkan är förbannad.

Hon stegar igenom gången mellan de trasiga och genom ruttna kyrkbänkarna som ligger huller om buller. Hon är tvungen att väja undan från en nedfallen takkrona. Fönstren i kyrkan visar bilder av djävlar och syndiga scener och inte guds änglar och Kristus korsfästelse. Vissa är sönderslagna och andra har genom ett mirakel klarat sig.

Längst fram i kyrkan ligger ett litet altare. Det är ett hädiskt altare med mystiska örter och kristaller, en skål ser ut att innehålla blod och en annan verkar innehålla belladonna som är allmänt giftig.

Hon sätter sig på knä framför altaret och nu till sist letar sig tårarna fram. Under häftiga snyftningar börjar hon ritualen. Hon doppar det ena fingret i  blodet och ritar ett pentagram på stengolvet framför sig. I pentagrammet lägger hon den lille, hon sätter en kniv mot sin hand och sakta, sakta blir knivbladet rött av hennes eget blod. Det här var det enda sättet. Det enda sättet för dem att få frid. Hon hulkade och böjde sig framåt mot den lille, kysste hans panna och viskade en välsignelse i hans öra. Sedan höjde hon kniven…

Han vaknar hastigt upp, med våta kinder och skakande händer sträcker han sig efter ett ljus och tänder det med tändaren vid sidan av sängen. Ett spöklikt ljus förändrar grottan, drar ut skuggorna och får bilden på hans mor på sängbordet att se skrämmande levande ut. På bilden är moderns ljusa, lockiga hår utsläppt och de isblå ögonen lyckliga. Vid hennes sida står fadern och hans buttra min syns inte särskilt bra då demoner inte gör sig bra på bild. Men man ser ändå hans beskyddande hand på moderns axel.

Moderns mage är stor, och rund. Bilden hade tagits innan fadern avslöjat sin rätta identitet. Innan han hade krossat deras familj.

Fotot var svartvit, men man kan ändå utskilja färger från de olika sepia tonerna och de små detaljerna. Det ärr ett vackert foto.

Han drar upp knäna mot bröstet och slår händerna runt dem, han kan fortfarande höra faderns ord. Ja, han är ett djävuls barn men den sista delen, den om att han ska sätta världen i brand är lite svårare att tyda. Fast det stämde nog, hans far hade varit en framtidsförtällare, ett orakel om man föredrar att kalla det det.

Han har hans moders isblå ögon och faderns slarviga, halvlånga och nattsvarta hårman och hans olivfärgade hy. Muskler spelar under den svarta t-shirten och han skulle definitivt kunna kallas magnifik, men han var även farlig. Han var ett mörkrets barn! Han kastar ilsket en bok tvärs över rummet. Ett mullrande av en stor bokhög som ramlar omkull var inte ett ovanligt ljud. Varenda yta i rummet täckts av böcker på grund av att den stora bok hyllan med en till hörande stege i mahogny längst den bortre väggen inte räcker till. De flesta av dem har han redan memorerat utantill, det blir lätt så när man kan leva i en evighet. Han är nu 425, han har levt i 400 år och plågas fortfarande av det som hände den där dagen, har fortfarande mardrömmar. Patetiskt.

Han bor nu i underjorden, med resten av de omänskliga, demonerna. Han är en halvdemon, hälften demon hälften människa trotts att hans demon hälft är väldigt mänsklig.

Om man inte vet vad en halvdemon är så ska man veta att de ser helt mänskliga ut, kan känna och älska, men de, liksom vanliga demoner och änglar har redan dött en gång och om de dör en andra gång så kommer de ,liksom vanliga demoner och änglar att hamna i intet. Intet är ett ställe där inget finns, inte luft, inte ljus, inte mörker, ingenting.

Hans mor hade varit väldigt intresserad av stjärnor då hennes far hade studerat dem. Så på grund av det hade även han fått ett brinnande intresse för himla kroppar. Hela hans grottas tak täcks av himlakroppar och hälften av hans boksamling är avhandlingar från de många århundradenas stora astrologer.

När han flyttade in hade han gjort sitt bästa för att göra grottan mindre… mindre ”grottig”. Han hade hänt upp tjocka siden draperier längst väggarna, flyttat in en stor schäslong och lagt tjocka mattor över blodfläckarna på golvet. Stanken hade han fått bort med hjälp av rökelser av sandelträd och ljusen i de många pelarna av silver sken upp grottan. Från ljusen hade det runnit stearin och täckt pelarna med ett tjockt lager av vit gegga.

Ingen som orkar ta sig igenom det?