Tar gärna emot konstruktiv kritik :) Inspirationen när jag skrev den var August Strindbergs novell "Ett halvt ark papper" (absolut inte lika bra som hans, dock).

-----------------------------------------------------------------

En flicka med blanka ögon och kristallblanka kinder sitter i en soffa långt långt borta. I sitt knä håller hon varsamt en framtidens skrivmaskin, som artonhundratalets skribenter bara kunnat drömma om.

Hon öppnar det digitala kommunikationsprogrammet som förvarar hennes enda sociala konversationer det senaste halvåret. Hon ska ta reda på varför hon är som hon är nu. Vad anledningen till bristen av tankar är.

Flickan låter ögonen smeka skärmen, som talar om för henne att just den dagen att hon inte gjort så mycket. Inte heller nästa dag hade hon gjort mycket. Nej, inte ens dagen efter det hade det hänt något.

Flickan låter sitt pekfinger pressas mot en tangent, och med ens dyker nya konversationer upp. Med ens dyker nya glömda drömmar upp.

Hon läser de gamla texterna, och ser hur hennes liv sakta hade rasat ihop. Hur konversationerna blivit mer och mer meningslösa.

De blanka ögonen immas plötsligt igen. Förtvivat gnuggar flickan ögonlocken, rädd för att i annat fall skulle hennes syn på sin värdighet förändras. Dimman försvinner då snabbt, och förmodligen hennes värdighet också. Återigen. Som tur var har väl värdigheten nio liv, och hennes värdighet måste ha åtminstone ett kvar.

Flickan bläddrar vidare i arkivet av tankar, tills dess att hon kommer till tankarna hon inte vill låtsas om. Minnena hon önskar att hon kunde glömma.

Det hade hänt något, det kunde hon inte förneka. Han hade stulit hennes rätt att vara barn. Vips, så fanns den inte längre kvar. Den hade varit något hon hade tagit för givet, men som nu orsakade ett tomt hål i bröstet.

Hon hade inte längre rätt att vara ett oskyldigt litet barn utan någon kontakt med den vuxna världen. Flickan hade puttats ner från ungdomens ravin till de vuxnas land.

Han hade tryckt sig på henne. Pressat henne neråt, tills dess att hon nådde botten på det bottenlösa hålet. I slutet hade hon inte ens haft sin självbevarelsedrift helt kvar, och flickan hade planerat hur hon skulle bli kvitt den helt.

Men egentligen hade hon nog bara varit rädd för att hon kanske inte hade styrkan att ta sig upp ur hålet hon befann sig i.

Men nu står flickan ändå här, på kanten av djupet, storögt blickande ner i det svarta hålet som svalt hennes stolthet kanske en åtta gånger.

Detta djup är dessutom orsakat av den hon hatar mest, så varför fortsätter hon låta den svälja skärvor av hennes liv?

Nu var konversationerna över, och hon hade inga tankar kvar. Bakom pannan på flickan är det lika tomt som på den blinkande skärmen framför densamme.

Hon glor tomt framför sig. Hon har åtminstone minnena av den forna tiden kvar. En tid då hon kunde tänka, trots att det bara var dåliga tankar.

Flickan förblöder sakta när droppar av blod färgar hennes kinder röda. Bara en näsduk av tankar kan rädda henne.

Men en sådan kommer hon ju förstås aldrig få.