Iskallt Glas
av en dröm, nu som bortblåst
vandrar enhörning lika tom
som rustningen på dess rygg,

ärrad av alla dessa strider,
hemsökt av alla dessa minnen,
all kärlek, ett förlorat hjärta
nu genomborrat av tusen svärd,

men endast riddjuret gråter
när själlösa sporrar driver bortåt
en dröm, sedan länge svunnen tid
som två skärvor av en måne, fragment,
av händelser som böjde rum och tid,

en bro, en regnbåge förfrusen till is,
ord och hovslag, lika hård, lika vassa
som skridskoskär på en nyfrusen sjö,

och som alltid otillräcklig, det brister,
i bitar, i spillror och allting faller ner,
i mina tankar ett dödens, tomhetens hav
av iskallt, sylvasst glas.

Helhjärtat
Att se dig djupt i ögonen,
få dela dina tankar och känslor,
känna att vi förstår varandra,
Får det mörka och sorgsna
i djupet av min själ att fly iväg,
i skepnad av de lyckligaste tårar.
Äntligen talar tystanden klarspråk
och ingenting håller fast mig,
du finns bara där och håller om.

och jag ler varmt, helhjärtat: - som om det vore första gången.

Förlåt lilla flicka
I minsta av askar,
prinsessa hon står,
ett med musiken,
högt upp på tår.

Vackrast av alla,
till melodin som hon fick,
rör sig med mildhet,
men stolthet i blick.

Tvingad att dansa,
ändå så fri,
för evigt en fånge,
i asken hon blir.

Ett virrvarr av toner, får mig att drömma, om den enda person, jag önskar glömma.

Förlåt lilla flicka, jag vill ej förstöra, men att stänga locket, är allt jag kan göra.

#3 Wow, den var verkligen otroligt vacker!

Du skriver fint, håller med Vargnatt att #3 är mycket vacker.
Jag älskar rim!

Bland de bästa texter jag läst. Det här är riktigt, riktigt bra. 

God språkkänsla, intressant symbol- och bildspråk. 

Har du testat dina texter i något större sammanhang?

Tack för alla fina kommentarer om mina Dikter.

#6 Jag tackar och bockar för berömmet.
Nej det har jag inte. Faktum är att det mesta blir kvar på datorn bara för att jag är så fruktansvärt självkritisk till allt jag lyckas åstakomma. Tycker att det inte är något att komma med i jämförelse med så många jag läst av.. och jag har nog inte läst så mycket ändå.

Lugnet före Stormen
Jag ser dig,
var dag
var natt
Du ser inte mig,
Jag är alldeles osynlig.

likt en skugga blicken följer vem du är och vad du döljer

Jag känner dig,
din styrka
din svaghet
Du känner inte mig,
Jag är för overklig.

utan glädje inget minne lockar fram ett hämndfullt sinne

Jag hör dig,
dina tankar
dina hemligheter
Du hör inte mig,
Jag är kusligt tyst.

talar ekon ord som brus ur trasig tv hämndens rus

Dolt under ytan,
i djupet
i själen
Allt du inte vet,
Lugnet före stormen.

åskan dånar aldrig varlig otämjd vacker dödligt farlig

Dina ord
Förstår du inte, jag skyddar mig bara, mot dina ord.

Du får såra någon annan nu,
leta reda på en ny leksak.
För jag vill inte ha en vän,
som slår sönder mig i småbitar.
Jag är trött på att bli glad,
av dina meningslösa ord,
trött på att bli glad av din röst.
Jag orkar inte med att ljuga,
dig rakt i ansiktet längre.

Du drar in mig i en dimma,
av något som aldrig fanns.
Det är dags att finna mig själv,
inte irra runt i ändlösa cirklar,
av gamla minnen, inte igen.
Men som ett spöklikt eko,
tar jag dig alltid tillbaka.
När hjärtat skriker att jag,
borde be dig gå för alltid.

Förstår du inte, jag skyddar dig bara, mot min falskhet.

Du skriver jättebra! :) Det känns så naturligt, som om du är född till att skriva. ;)

Wow! du är ju jättebra!

Dina texter äe jättefina! Du skulle kunna komma långt med de här dikterna.

Jag tyckte väldigt mycket om #3

#10 och #11 Tack! verkligen jättekul att höra :)

det Vackra
Under silvriga kaskader,
i frusen vinternatt,
lyfter jag nu måne,
åt dig min höga hatt.

Aldrig mera bortglömd,
likt skuggorna omkring,
ingen verkar bry sig,
men nu gör det ingeting.

Men dessa klara nätter,
bleknar alltid bort,
och allting kommer åter,
att det vackra är för kort.

en Ynka Sekund
I ett stjärnfall, som en
ensam tårdroppe över
ett kristallkart himlavalv,
kan en ensam människa i
den mörkaste natt och förtvivlan
glädjas att önska något.
Borde då inte denna
vilja lära sig värdesätta
de vackraste tingen i livet,
när även den odödlige
slutligen måste bege sig på
sin sista resa, alldeles ensam
- i den kortaste av evigheter
när man fridfullt får somna
med en ynka sekund att ta farväl.

Levande Begravd
Jag grävde ner det förgångna
och dit, hör även du.
Begravde allt ur min åsyn.
För att göra mer än betrakta
min framtid, jag vet ju,
att jag måste ta stegen fram.

Men gravstenen är som
en milstolpe i själen.
Hur långt den än lämnas
bakom, visar den ändå
samma sak, lika tydligt
om så för en tusendels sekund.

Ditt namn ger en olustig
verklighetskänsla, som igår.
Tycker mig kunna känna
dina hjärtslag i bröstet.
Sålänge jag andas, förblir du
bara levande begravd inom mig.

(för minnen
är och förblir
eviga).

Andas Vakum
kanske är rymden den enda plats
som är kallare än den hatkärlek som finns oss emellan,
kanske är regnbågen den enda väg
vi kan vandra utan risk för att falla genom illusionerna,
kanske är månen är den enda mark för oss
som aldrig bottnat i våra känslor,
som om vi hela livet andats vakum,
istället för luft.

Jag dör inombords. Duskriver jätte bra! alla de jag läst som du lagt upp i denna tråd. Herregud. jag finner verkligen inte ord.

Många baar passar så bra för hur det är för mig nu. Jag kan läsa dessa om och om igen.

Som sagt finner inga ord för hur känne rnär jag läser dem. Underbartskrivet! <3