Hej :) Håller på och skriver en novell som jag tror att jag ska lämna in som en bit av den skriftliga delen nu sista terminen i nian. Men har helt fastnat. Har skrivit en A4 nu, men skulle behöva skriva lite mer.

Vägen tillbaka

Om 20 minuter går starten. Jag försöker värma upp och komma igång lite, men kroppen är stel. Jag har alltid haft problem med att hålla nerverna i styr, men det här är rena tortyren. Jag försöker att intala mig själv att det bara är 200 meter, efter några sekunder är det över. Jag har sprungit den här sträckan så många gånger tidigare, men den här gången är det annorlunda.

Jag har alltid varit sportig. I skolan var det jag som var den som hoppade högst, sparkade längst, simmade snabbast och orkade mest. Ofta fick jag höra vilken talang jag hade, hur duktig jag var. Men så var det den där kvällen för tre år sedan när jag var på väg hem från träningen. Det var tre veckor före jul och snön yrde omkring mig. Jag kände hur halt det var under cykeldäcken, men var för trött för att orka gå hela vägen hem. Det är något jag har ångrat många gånger. Bara en liten bit hemifrån är det en väg jag var tvungen korsa. Just när jag var halvvägs över sladdade cykeln och jag låg på marken. Jag kände hur jag hade skrapat knäet och en droppe blod spirade ner för mitt ben. Det sved och jag tänkte att det skulle bli svårt att röra det dagen efter. Jag föste bort cykeln och reste mig. När jag väl ställt mig upp och höll på att borsta bort snön och smutsen som fastnade på mina kläder märkte jag hur ljus kastades över mig. Jag hann precis se upp och uppfatta två lampor komma mot mig.

Föraren som körde på mig ringde efter ambulans. Skulle han inte gjort det skulle jag inte vara vid liv idag. Dock var läget väldigt kritiskt det första dygnet och ingen visste om jag skulle överleva. Efter tre, fyra dygn blev det mer stabilt, och chanserna att jag skulle dö var små. Jag minns väldigt lite av detta. Det enda jag kommer ihåg är en hemsk smärta. Att jag någonsin skulle kunna komma ut på banan igen fick jag snart veta var så gott som omöjligt. Om jag ens skulle kunna gå igen skulle det vara en enorm bedrift.

Just när jag fick beskedet tänkte jag inte så mycket på det. Mesta delen av tiden sov jag, och när jag väl var vaken var jag så påverkad av alla mediciner att jag inte tänkte mycket alls. Men desto längre tiden gick så tänkte jag mer och mer på det.

Efter ett tag fick jag börja med rehabilitering. Jag visste inte riktigt vad det skulle vara bra för, om jag ändå inte skulle kunna gå igen. Men jag tyckte att det var rätt trevligt att vara där, även om jag ständigt blev påmind om hur illa olyckan tagit på mig. Ganska snart fick jag lämna sjukhuset. Eftersom att jag inte kunde gå fick jag en rullstol. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag fick komma ut från sjukhuset. Kanske att folk skulle fråga mig vad som hänt. Hur det än var våndades jag över att behöva möta alla bekanta igen. Men det var ingen som frågade vad som hänt. Alla visste redan. Jag hade varit på första sidan när olyckan inträffade och flera små notiser om mitt uppvaknande hade noterats i tidningen.

Jag kände mig väldigt utsatt när jag satt där i min rullstol. Alla jag mötte frågade hur jag mådde, om jag skulle kunna gå igen, hur det kändes att inte skulle kunna idrotta mer. Alla som pratade med mig böjde sig antigen på huk eller tittade ner på mig. Det kändes som att de pratade med ett litet barn. Men mitt huvud hade inte fått en skråma under olyckan. Det var mina ben som hade blivit totalt krossade. Jag gjorde mitt bästa för att hålla humöret uppe och verka positiv. Ty jag märkte snabbt att en person i rullstol som jämt är glad och skämtsam blir oftare behandlad som en vuxen, fullt frisk person, än en som är sorgsen och ledsen. Men det var ofta svårt, för jag visste att jag aldrig mer skulle kunna gå, aldrig mer kunna springa. Vissa dagar var bättre än andra.

Efter tre månader så hade de flesta i min omgivning vant sig en aning vid att jag satt i rullstol. De tog sällan upp det, och jag var tacksam för det, för hur det än var så var tyckte jag fortfarande att det var jobbigt och jag hade inte helt accepterat att jag inte skulle kunna gå igen. Men var jag ute någonstans fick jag alltid blickar med medlidande eller förakt i. Ibland kändes det som att jag var ett djur på zoo. Jag insåg snabbt att det alltid skulle vara så. Därför gick jag allt mer sällan ut. Jag hoppades att jag en dag skulle kunna acceptera att folk kollade, men inte nu. Jag isolerade mig till endast min närmaste bekantskapskrets. Min familj och mina vänner försökte hjälpa mig och vara förstående. Några behandlade mig som om ingenting hade hänt och förväntade sig att jag skulle kunna göra allting jag kunnat göra innan min kollision, medan andra hjälpte mig med allting och verkade tro att jag inte kunde göra någonting själv.

Sedan kommer jag inte längre. Har  väldigt dålig fantasi så ^^Tänkte kanske att huvudpersonen kunde träffa någon som fick denne att kämpa vidare och sådär, så att den tillslut kommer till där novellen började. Typ en gammal vän eller något, men ja, vet inte riktigt. :P Har inte tänkt att det ska bli någon jättelång novell, men kanske en två-tre A4.