Ni får gärna skriva vad ni tycker..

 Jag skickade fem sidor till idag. komentera gärna… känner mig dum som fortsätter om ingen svarar..

Jag gick runt lite på skolgården och så såg jag en groda, fastfrusen mot väggen i ett hörn.

- Stackars liten…. Sa jag och hackade försiktigt loss grodan. 

- jag ska tina upp dig… sa jag och gick och stoppade ner den i min ryggsäck.

Då kom Moa (Min bästis) och Theodor (Hennes onda tvillingbror) gående.

- Jävlar… svor Theo när han såg att jag hade kommit först.

- Svär inte! Sa Moa till Theo.

Dom gick fram och släppte ner väskorna på snön, jag börja le, nu var jag jätte glad över att spiken var där.

- Moa, ska vi göra en snögubbe? Sa jag.

- Visst! Sa Moa.

- Jag vill göra en som liknar… Dig!

- Nja… sa Moa.

- Mig då? Sa jag.

- Okej, men bara om vi inte har sönder den.

- ja, ja, sa jag och höll tjuvkors bakom ryggen.

Jag gjorde en snöboll, och så började jag rulla den i snön.

- Snart så blir den nog ovalare en än amerikansk fotboll, sa Moa och fnissade.

Jag kollade ner på min snöboll, den var inte alls rund, utan mer som ett finger.

Jag gjorde en grimas.

- Blä, ful snöboll! Den är konstig och dum! Sa jag  bebisaktigt.

- Det kan jag fixa, sa Moa och började slå och trycka på det ovala snöfingret.

- Den börjar bli rund, sa jag.

- Ja, nu är neder kroppen klar, så jag börjar med över kroppen, sa Moa.

- Sweet, Och jag letar efter stenar och grenar, Sa jag.

Jag gick runt lite på måfå och drog och slet varje gren jag såg, men alla var fastfrusna i marken!

- Jag orkar inte leta mer! Vrålade jag ilsket när jag slitit och dragit i den 59onde bästa grenen som var fastfrusen i marken.

Jag vände mig om och såg att jag hamnat i den lilla skogen vid skolan.

Eller? Det där stora trädet brukade väl inte vara där?! Jag gick mot det håll jag antog att Myr-stigen borde vara.

- Skogen blir bara tätare och tätare ju längre jag går! Ropade jag skrämt när jag insåg att det nästan inte fanns något ljus kvar bland träden.

Det här är inte skogen vid skolan, det var klart nu. Men kan jag ha råkat gå förbi Bäverdalsparken? Nej, jag var nästan säker på att jag gick åt det andra hållet…

Plötsligt fastnade min blick på något uppe i ett stort träd. Trädet var långt och tjockt, med svart bark, men ändå såg det ut som om det nyss växt upp ur marken.

När jag tittade efter insåg jag att det måste ha gjort det, för på varje sida om trädet, fanns det ett halvt nyväxt träd. Och på varje sida av det, fanns det ett halvt fågelbo! Trädet måste ha delat på det!

Min blick fångades åter av den mystiska saken lite längre upp i trädet.

Den var spetsig och mörklila och… den kändes… … dragande … … på något sätt.

Jag satte prövande foten på den lästa grenen och gungade lite på den. Den verkade säker, så jag klev upp på den. Jag stod sen och övervägde om jag skulle ta den lila saken. Ja, vad skulle kunna hända? Jag sträckte mig mot den, ställde mig på tå, men nådde inte! Då tog jag ett hastigt beslut. Jag vet inte om det var instinkten, men jag kastade mig ut och fick tag i den, innan jag slog i marken.

- Aj! Ropade jag och gned mig om baken.

Jag lyfte upp den och granskade den.

Den var mörklila och den var kall, som sten. Jag slog den mot marken några gånger. När jag tittade efter hade den inte ens en skråma!

WoW, det är ju jätte kul att prata för mig själv…  Jag skickar nog fem sidor till…

Jag knackade lite på den, den lät musikalisk.

- Min kristall, viskade jag. Jag antog att det måste vara kristall.    

Jag förde den mot mitt hjärta, som jag alltid gör med något nytt.

Då hände något konstigt. Kristallen åkte in i mig, långsamt och smärtsamt, och jag riktigt kände hur den slöt sig runt mitt hjärta. 

*

Plötsligt kände jag lukten av grillat kött. Jag hörde också väldigt mycket, som `pip pip´ och `kvit kvi, kvit` det lät så nära men ändå så långt borta.

Jag hörde en mus springa bland löven lite längre bort. Sen märkte jag att jag stod på alla fyra. Jag försökte ställa mig upp, men då vinglade jag till och trillade på sidan. Där låg jag still och tänkte. Jag kan väll inte blivit så pass skadad när jag hoppade ner från trädet? Eller? Jag kanske ligger avsvimmad någonstans med kristallen spetsad igenom mig?

Jag kanske drömmer?

Jag lyfte armen för att nypa mig i axeln, men istället för en hand, hade jag en stor tass!!! Jag stirrade skräckslaget på min före detta hand.

Kan det här vara sant?!

Jag reste mig långsamt och smög fram till en vattenpöl lite längre bort.

Jag skrek så högt att jag själv fick ont i öronen. Tillbaka från vattenpölen stirrade två röda ögon, och ett stort svart katt huvud.

- J-jag är e-en p-panter? Stammade jag. Jag satte mig förvånat på svansen. Bakom mig prasslade det till. Jag spetsade öronen och vände på huvudet. Inget. Jag tittade ner i vattenpölen igen och flinade lite för mig själv. Jag är faktiskt ganska snygg! Då prasslade det till framför mig. Det luktade rädsla och gammalt blod. Jag ställde mig upp och morrade lågt.

- Hon har sätt oss, viskade någon bakom  mig.

- Nej, men som du har knakat och brakat igenom skogen har hon nog hört dig, viskade någon annan.

- Nu! Ropade någon framför mig, det lät som en pojkröst. Två män kom rusande från buskarna bakom mig, och en pojke framför. Alla kastade sig på mig, men jag stretade i mot.

- Sluta! Vill ni att jag ska döda er? Ropade jag men jag visste att jag aldrig skulle våga.

- Gud så hon ryter! Ropade någon. Dom hade knutit ett rep om mina bakben. Jag viftade vilt med mina framtassar.

- Aj! Ropade någon och jag kände lukten av färskt blod. Jag hade träffat någon!

- Där fick du! Ha, ha, ha! Ropade jag men viste inte att det var ett stort misstag att ha skadat mannen.

- Jävla kattskrälle! Ropade han vars kind blödde vilt. Ena sekunden var jag överlycklig, andra skrek jag av smärta. Något varmt rann nerför min sida och ner på marken.

- Vad gör du Herman?! Det där gör ju inte henne lugnare! Ropade den andra mannen.

- Du har rätt lille plutt, jag kommer döda er allihopa! Väste jag.

Herman backade och stod där och stirrade medan dem andra två virade ett rep om mina framtassar.

- Ni kommer… äh.., Jag tänkte lite på vad dom onda brukade säga i filmer när dom blev fångade, Ni kommer få ångra den dagen då ni skadade lilla mig! Äh.. jag menar Olivia!!!

Pojken, drog av sin tröja och slet sönder den för att sen placera den på mitt sår.

- Så ja lilla kisse, lugn nu, Viskade han i mitt öra. Han verkade snäll. I alla fall bättre en Herman. Han var lång och smal, med långt svart hår, som var uppsatt i en tofs i nacken. Han hade blå ögon, som fick himlen att värka konstjord. Jag tittade längtansfullt upp mot himlen, av någon anledning längtade jag efter stjärnorna, och månen!

Han klappade mig försiktigt på sidan långt bort från mitt huvud, antagligen för att jag inte skulle bita honom. När han förstod att jag inte skulle det, tog han försiktigt handen från min sida och bakom mitt öra. Jag kunde inte låta bli att spinna.

- Just där.. lite till väster.. Ja! Spann jag. Jag låg och njöt av hans kliade en lång stund, tills Herman ropade att det var dags att åka.

Jag tycker att den är bra skriven, trots att du inte var så gammal när du började på den :) Spännande idé har du också, arbeta vidare på den! Sånna här berättelser kan ta tid, och då ändrar sig ofta skrivstilen med tiden. Jag har flera gamla noveller som jag arbetat på från fyran tills nu (är 16 nu). Det är jättestor skillnad på min skrivstil då jämfört med nu. Tycker dock att det bara är lite charmigt! Man kan läsa om texten några gånger, och ändra felaktiga meningsbildnader, men annars tycker jag att man ska lämna texten i originalskick (om man inte kopierar texten).

Lycka till med ditt skrivande! :)

jag har en så länge skrivit sextio sidor.. och tack för att du vågar skriva, jag bits ju faktiskt inte! eller jo, kanske lite.. he he.

#6 ingen orsak ;) jag vet själv hur grymt störande det är när ingen kommenterar ens arbeten.. Om du har lite tid över, läs gärna min novell, den ligger i tråden "Ny här på skrivlust" :)

#7 ska! jag skickar enu fem sidor nu.. =)

 =)

Då satte han sig på huk bredvid mitt huvud.

- Det är dags att åka nu, kissen, men ingen ska få skada dig, allt minst Herman! Han glodde olycksbådande mot Hermans håll. Sen, lyfte han snabbt och smidigt upp mig i sin famn och skrattade när jag gav ifrån mig ett häpet ljud.

- Vi måste iväg nu, Sir.

- Jag har ju sagt att i ska kalla mig Gress!

- Ja, Sir, nej, jag menar Gress!

- Det där är Nick, han är glömsk, viskade pojken och nickade mot Nick.

- Jaha, Sa jag ointresserat och min mage kurrade dämpat. - kan jag få mat?

- Är du hungrig? Ät inte upp någon av oss bara! Han skrattade lågt.

Han bar fram mig till en väg, och la mig försiktigt i ett tomt hölass draget av två hästar, sen gick han in i skogen igen. Jag tittade oroligt efter honom. Han kom strax ut med en död anka i handen. Det var den som luktat blod! Pojken hoppade upp på hölasset och satte sig i ett av hörnen.

- Om jag tar loss repen, sa han undrande, - Lovar du att inte äta mig då?

Jag nickade.

- Bra! Han lossade repet runt mina bakben och knöt det runt min hals, och sen runt några brädor för att vara säker på att jag inte rymde. Sen virrade han snabbt upp mina framben och hoppade in i hörnet igen.

Jag gick fram till ankan och luktade på den. Det var minst fem timmar sen den dödades. Den luktade sött av metall. Jag tog den i munnen och la mig så långt bort från Gress som repet lät mig. Jag tog ankan i mellan framtassarna och drog en stor köttbit från hennes kropp, och svalde den hel. Gott. Jag tog resten av ankan och svalde den också. Jag satte mig upp och slickade rent tassarna.

- Smaskigt… men lite för mycket fjädrar… Sa jag.

Jag märkte att Gress iakttog mig. Han satt där och log. Stilla, stilla, satt han där och log för sig själv.

Jag reste mig upp och tog ett steg mot honom. Och ett till. Pojken i hörnet log inte längre, hans ögon var glada och visade uppskattning, men hela hans kroppsspråk visade att han hälst bara ville springa där ifrån.

Då ryckte vagnen till, och började röra på sig. Jag gick ända fram till Gress som satt blickstilla.

- Om du inte rör dig gör hon dig inget, viskade han om och om igen. Det var inte sant. Jag skulle inte göra något mot honom i hela världen! Jag nosade lite på honom, han luktade blommor och solsken, men också blod. Jag puffade lekfullt hans arm med nosen och spetsade öronen framåt. Han lyfte långsamt armen och klappade mig under hakan.

Jag la mig ner bredvid honom och sänkte huvudet i hans händer.

- Jasså, du är en kelig en va? Du är den första honan bland alla pantrar här, och hanarna var inte särskilt snälla, sa han retsamt.

Jag brummade lite till svar. Han tog mitt huvud i mellan sina händer och tittade in i mina ögon.

- Det sägs att man kan se hurdan personen är om man tittar tillräckligt länge in i hennes ögon, viskade han.

Jag rodnade, det måste ha sett för jäkligt ut, för han skrattade till och gav mig en snabb puss på nosen.

- Jag är inte rädd för dig längre, dem där ögonen ser inte ut att ha gjort något ont, inte ens dödat någon! Han släppte mitt huvud och tittade på mig, med en liten rynka mellan ögonen. Jag stirrade tillbaka, men han tittade så intensivt på mig, så jag var tvungen att vända på huvudet.

Han lutade sig i mot plankan som vanligtvis höll höet på plats, och slöt ögonen. Jag lät mitt huvud falla till hans knä och somnade direkt.

förlåt jag har haft fullt upp, jag skickar tio sidor på MÅNDAG!

oj… skickar idag nu… förlåt, jag firade thanksgiving i måndags.. he, he he..

 Vill att ni svarar, jag dör annars!

Jag lyfte huvudet och fick en chock när alla lukter och ljud slog i mot mig samtidigt. Något lugnt smekte min nacke. Jag tittade upp och fick se Gress.

- Jasså, kissen vaknar till slut! Viskade Gress.

Jag suckade tungt och lade ner huvudet på tassarna.

Just då hörde jag fotsteg och röster närma sig.

- Men tio zez räcker inte! Hon är något speciellt, säger jag! Det var antagligen Nick.

- Tio zez räcker lugnt! Såsom hennes temperament är vill ingen köpa henne! Jag morrade, det var Herman.

Dom där ute tystnade och jag såg nu Nick och Herman komma gående. Dom stannade vid flaket.

- Hur mycket vill Ni sälja henne för, Sir? Frågade Herman.

- Vi fick ett erbjudande på tio zez, Sir, fortsatte Nick.

- Eller Ni kanske vill slakta henne och ge henne till hundarna, Sir? Frågade Herman och verkade ganska glad över den tanken.

- För det första, kalla mig Gress,

för det andra, hon skulle kosta mera en tio zez! För det tredje, hon är inte till salu, jag ska behålla henne själv!!! Gress lutade sig framåt och begravde näsan i min päls.

Då verkade Herman och Nick vakna till.

- Vad gör ni, Sir?! Hon är ju livsfarlig!! Dessutom kan hon ju ha löss och Tagarimaskar och…

- Tyst! Hon är inte farlig! Och hon har inte löss eller mask! Gress skakade av vrede. - Gå härifrån och låt mig och Gaish Vara!!!

- Har ni döpt den också? Den där fula kattrasan? Hon… försökte Herman.

- UT! BORT! FÖRSVINN!

- Ja, Sir! Nick och Herman bugade och vände sig sedan om och gick sin väg.

- Det gör väl inget att jag döpt dig? Du ska få bo med mig i slottet och vara min älskling, ströva fritt och hjälpa mig, låter det bra?

Jag nickade.

- Slottet? Vart är jag igentligen?!

- Bra, kom med mig bara, Gress knöt loss repet och hoppade ur vagnen, med mig hak i häl.

Nu såg jag att vi var vid ett slott, och

en röd matta var framrullad vid dörren.

Några trumpeter tutade.

Jag väste och la mig ner med tassarna över öronen, aj, vad högt det är!!

- Sluta! Vi vill bara in i mitt rum, Nu!

Trumpeterna tystnade och Gress gick förbi dem med mig bakom sig.

Vi kom in i slottet och gick bland stenväggar som var fulla av tavlor, golv i alla färger och dörr efter dörr.

Gress stannade vid den sista dörren i den långa korridoren och drog upp den. Jag hoppade till av förtjusning, ty där inne fanns världens snyggaste och största rum. Kanske inte färgen var den bästa, men sängen var enorm och täcket var av finaste sammet. Jag gick först in i rummet och gled ett par meter rakt in i väggen.

- Aj!! Röt jag.

- Vi får nog be tjänstefolket att sluta putsa golvet, sa Gress med ett snett leende.

Jag ställde mig upp och tassade försiktigt bort till sängen, tog ett språng och landade mitt i den.

Jag sträckte ut mig till min fulla längd och la mig på rygg med tassarna hängande söt vikta över magen.

Jag spann belåtet.

- Jaså, någon tycker visst om sammet! Sa Gress nöjt och gick fram till sängen. Han tog en filt från byrålådan och la den över mig.

- Jag måste uträtta några ärenden, men jag stannar tills du somnar, ok? Han tittade undrande på mig.

Jag nickade lite till svar.

Något konstigt läte fyllde rummet. Jag spetsade öronen. Det tog ett tag innan jag förstod att det var Gress som lät. Han nynnade någon melodi jag inte förstod men den var väldigt vacker. Lika vacker som Gress…

Plötsligt försvann rummet. Jag föll. Det var speglar omkring mig. Jag såg mig själv, jag var vanlig! Mitt ansikte ändrade form till en panter. En svart panter. Då skrek jag, väldigt mycket. Men allt som kom från min mun var rytande.

Någonting klappade mig på halsen. Jag slutade att falla och befann mig åter i Gress rum.

- Hade du en mardröm?

Jag såg mig omkring. Det var mitt i natten och jag hade tydligen väckt Gress. Han låg under täcket och jag låg vid hans fötter. Jag la mig ner igen och blundade. Återigen kom mardrömmen farande. Jag ställde mig upp och tog ett skutt bort till Gress och landade bredvid honom. Jag la mig ovanpå täcket. Gress klappade mig länge, men tillslut la han armarna om mig i en stor kram och somnade. Där låg jag och slets i mellan drömmens rike och värkligheten. Om jag somnade skulle jag säkert drömma mardrömmar. Men om jag var vaken kunde jag somna. Vilket var värst?! Tillslut somnade jag i alla fall. Jag drömde ingenting.

 '

Någonting blött nuddade vid min nos. Jag hoppade till av förskräckelse men insåg snart att det bara var Gress som gav mig en morgonpuss.

- Jag önskar att du var människa, sa han och hoppade ur sängen. Han hade nya kläder på sig så han måste ha vart vaken ett bra tag. Jag sträckte på mig och såg ut genom fönstret. Det var ett torg där och det vimlade redan av människor.

Det knackade plötsligt på dörren.

- Ja? Ropade Gress.

En tjänsteflicka kom in.

- Ska Ni äta här eller i matsalen?

Gress kollade på mig. Jag nickade två gånger.

- Matsalen.

- Bra, vi gör i ordning frukost för en, och skickar upp resterna till Den, hon nickade mot mig och vände sig om för att gå.

- Gör i ordning mat för två, sa Gress.

- Ska bli, Sir.

Hon vände på klacken och gick ut.

Min mage kurrade och jag gick några steg mot den stängda dörren. Jag stannade och tittade mot Gress.

- Snälla, kan vi inte äta snart?! Om jag blir hungrigare får jag äta upp dig! Brummade jag.

Gress gick förbi mig och öppnade dörren, jag sniffade i luften, det luktade ljuvligt! Jag slank ut igenom dörren och rusade mot hållet lukten kom ifrån. Jag sprang igenom dörrar och korridorer när jag tillslut stannade vid ett stort bord. Jag hade hamnat i ett stort rum.

Jag ställde mig på bakbenen med framtassarna vilande mot bordskanten och tittade på det proppfulla bordet. Där fanns grillad kyckling, kalkon, kalv, gris, sallad, potatis, ris, pasta, mjölk, vatten, och två skålar, var och en i ändarna av det långa bordet.

Jag hörde att dörren slog igen bakom mig.

- Någon är hungrig! Bäst vi serverar prinsessan!

Han gick fram till mig och visade mig till en av ändarna. Jag hoppade lydigt upp på stolen och väntade. Gress tog kalkon och gris och la det i skålen. Sen fyllde han en till skål från ingenstans med mjölk.

Därefter gick han bort till sin ända.

Jag visste att om man åt borta skulle man vänta tills hon eller han sa varsågod. Jag väntade.

- Vad, vill du inte ha din mat? Jag hörde honom knappt, men nickade ändå.

Då förstod han.

- Jaha, du var mig en väluppfostrad typ! Varsågod! Innan han sagt klart ordet hade jag börjat käka på min mat. Så god den var!

Jag åt upp allt i en tugga och slickade i mig av den sista mjölken. Sen i ett stort skutt, var jag uppe på bordet och utforskade vad som mer fanns att äta. Jag gick mitt i bordet och åt allt i min väg.

- Ska vi skjuta henne, Sir? Det hade kommit in några från livgardet, för att kolla vad allt väsen kom ifrån.

- Nej, få se vad hon gör först, svarade Gress och vinkade åt dem att ta ner vapnen. Dem gjorde som dem blev tillsagda. Jag såg att Gress tittade nyfiket på mig. Så, bara för skojs skull, och hans, tog jag ett lekfullt skutt mot honom. Genast höjde livgardet sina vapen.

- Om den attackerar dig, kan vi, med rätt av din säkerhet, skjuta den, sa en av dem.

Jag började gå långsamt mot Gress, väl medveten om att dem kunde skjuta när som helst. Gress satt tyst och stilla medan jag gick fram till honom. När jag var framme, la jag mig ner, så att jag kom ner i samma höjd som honom, och såg honom långt in i ögonen.

- Dem skjuter mig inte va? Du kan väll be dem gå? Jag såg bedjande in i hans vackra ögon, men viste att han inte förstod. Han såg tillbaka in i mina, och någonting blev plötsligt klart för mig. Han älskade mig. Om han gjorde det som familj eller kärlek visste jag inte. Jag slickade honom i ansiktet och han skrattade lågt.

- Lilla busunge! Jag älskar dig med!

 Hallå! Vem är det som sköter denna sida? Kan inte ens du komentera mig eller? Ingen ide´ att fortsätta annars! Jag VILL att alla som läser detta komenterar mig! Om det så bara är "Bra" eller "jättedåligt" eller "fattar inte någonting" eller "konstigt!" Jag blir glad vilketsom!!!!!! När jag skriver detta har 80pers läst sidan, och bara en har komenterat!!!! Grrr…. Är jag så dålig?

Efter frukosten skulle han och jag badas. Det var jätte kul! Jag skvätte hela tiden på livgardet, som blev tvungna att bada mig, för ingen av tjänstefolket vågade.

- Såja, lyft på tassen, sa en av alla livgardisterna till mig.

Efter badet var jag tvungen att torkas. Jag tyckte inte alls att det var roligt, för dem la alltid handduken över ögonen på mig och det var otäckt.

- Hej, hördes en bekant röst, Jag har något åt dig!!! Jag skakade av mig alla handdukar och hoppade fram till Gress.

Gress tog mitt huvud i mellan sina händer och gav mig en vänlig puss.

- Kolla vad vackert, jag designade det själv! Han höll fram ett halsband, det var av lila sammet och hade en liten guldpingla på sig. Jag blev så glad att jag hoppade på honom så att han välte och slickade honom i ansiktet. Om inte livgardisterna tvättat mig och lagt undan sina vapen hade jag vart död nu.

Livgardet sprang snabbt som blixten och lyfte bort mig från honom. Jag sates ner tre meter ifrån honom.

- Va? Vadå? Vad gjorde jag? Har jag dödat honom?!  

Jag hörde ett hjärtligt skratt.

- Jaha, så du är ny här, eller? Jag vände mig om och fick se ett lejon.

- Jag heter Tassen, min sköna, sa Tassen och tog ett stort kliv fram så att jag kunde känna hans andedräkt i morrhåren.

- Hmm… sa jag och tog ofrivilligt ett steg fram.

- Ska jag visa dig runt?

- Ähh… visst.

- Följ med mig, sa han och gick iväg. Jag tittade mot Gress, som låg på marken och höll sig på magen, där han allt i mellan fick skrattattacker. (han gör så när han tror att han ska dö…)

Sen vände jag och gick efter Tassen, som redan hunnit halvvägs uppför trappan.

*

Tassen och jag hade det trevligt hela eftermiddagen, han visade mig vart man kunde få extra mat, vart trädgården låg, när man fick följa med på jakt, vart man kunde smita ut igenom murarna och vilka som var vänner. I slutet av dagen satt jag och Tassen på taket och tittade på solnedgången.

- Får jag fråga en sak? Frågade Tassen.

- Ja, svarade jag.

- Du är inte härifrån, eller hur?

- Nej, jag letade efter pinnar och vips så var jag här.

- Är du verkligen katt?

- Nej, jag tog i en kristall, och nu är jag det!

- Så du var hund förut?! Han blotade ett par vassa tänder och reste ragg.

- Nej, nej! Jag var människa.

- Men du letade efter pinnar?! Hur många tår har en människa, då? Han log elakt och jag förstod att han ville testa mig.

- Tio, sa jag och log snett tillbaka mot honom. I samma sekund spetsade han öronen.

- Jessy ropar, måste gå! Han gav mig en snabb puff med nosen och sprang sedan snabbt mot Jessy.

- Vem är Jessy?! Ropade jag efter honom.

- Gress lillasyster! Ropade han snabbt tillbaka innan han försvann bakom ett hörn.

- Jasså, Gress har en lillasyster, mumlade jag för mig själv.

Jag började gå tillbaka i mot slottet.

Innan jag hann gå igenom dörren till Gress rum, kände jag två händer vila på mina höfter, och jag drogs hjälplöst in igenom dörren bredvid Gress rum.

Jag morrade högt när dörren slog igen.

- Shhh!!! Jag vände på huvudet och fick se en ung pojke på cirka tolv år som höll mig i ett järn grepp. Han liknade Gress på många sätt, han hade långt blont hår, och samma ansikte som Gress, bara att hans ögon var en aning större och läpparna en aning fylligare. Han betraktade mig upp och ner.

- Släpp mig ditt perversa äckel!! Röt jag och visade tänderna.

- Shhh!!! Han satte snabbt en hand över min mun utan att tänka sig för. Skriket som följde näst slutade snabbt med att pojken satte en hand över sin egen mun. Han satte sig snabbt på baken med ryggen mot dörren.

Därefter svor han en rad av svärord som inte ens jag kände till. Jag tyckte synd om pojken som höll om den blödande handen medans han svor, så jag la mig bredvid honom och slickade honom lätt på den skadade handen. Han lyfte den friska handen och började klappa mig. Jag spann medans jag slickade rent såret.

- Du vet att Gress letar efter dig, va? Du bara försvann, och han blev så orolig! Pojkens ögon fylldes plötsligt av värme och han gav mig en lång kram.

- Nu fattar jag varför han tycker om dig, din lilla hår-boll! Han rufsade mig lätt i pälsen och log. Sedan reste han sig och gick in i det rum som vi var i. Det såg precis ut som ett laboratorium, faktum var att det var det. Ett stort skrivbord stod mitt i rummet och på det stod det massor med flaskor med olika vätskor i. Runt väggarna var det fyllt med bokhyllor och i dem var det liknande vätskor och böcker.

- Jag måste ta några tester, förklarade han.

Hej igen. Alltså, aktiviteten är iinte skyhög här inne, så alla inlägg blir inte kommenterade speciellt ofta. Att inlägget lästs 80 gånger betyder inte att 80 olika personer varit här o läst, utan att det varit 80 sidöppningar. Så det kan lika gärna varit du och jag som stått för alla sidöppningar ;)

Mmm, men det är ju inte särskilt troligt, att det bara är vi som har öppnat det… men det är inte så kul att t.ex om vi säger, fem personer MINST måste ha sett detta, och jag skulle faktiskt vilja ha mer komentarer. även om dem är elaka! =P. Så känner du någon eller så här, snälla be dem komentera min skrivning!

tio sidor till =P

- Visst, visst. Du får det bara för att jag råkade bita dig. Men annars hade du inte levat nu, Morrade jag.

Han tog fram en lång stor spruta.

- Vänta lite nu!!!!!! Jag tänker absolut inte acceptera att den där stora… AJ!!!!!!!

Han drog sprutan ut ur min rumpa och slängde den i en papperskorg.

- Såja, såja. Jag tog bara den här sprutan för att se om du är "onskefull." han betonade ordet mycket och rullade på ögonen.

- Vissa byter skepnad bara för att få veta hemligheter bakom fiendelinjer. Det värsta är att dem aldrig kan byta tillbaka igen, sa han sorgset.

Jag skrumpnade ihop. Var det vad jag hade gjort? Jag kände mig yr. Jag lade mig ner på sidan och slöt ögonen hårt. Jag hörde att pojken pratade, men inte vad.

Sen blev det tyst en stund. Jag vaknade av ett lågt "Åhh". Innan jag slog upp ögonen förstod jag att det var Gress.

- Vad gör du i min säng, inte för att jag inte tycker det är bra men…

- Mitt huvud… gnällde jag.

- Vilken vacker röst du har, flicka.- Va?

- Ja, mjuk som sammet. Har du sett en stor svart panter med namnet Gaisha?

- Ähh… jag är här här.. tror jag. Hur förstår du vad jag säger?

- Påstår du att du är min panter Gaisha?

- Ja. Jag var det i alla fall. Har du en spegel?

- Ja, en stor där på väggen, han pekade bortåt. Jag hoppade ur sängen och trippade bort mot spegeln. Det kändes fel att gå på två ben igen. Jag kom fram till spegeln.

- Ooooh… Jag drog in andan. I spegeln stod en vacker tjej. Hon hade brunt, långt vågigt hår ända ner till knäväcken och stora gröna ögon, fylliga läppar och en rak näsa. Mitt på huvudet var två kattöron och vid baken en svans. Hon hade långa ben och smal midja. Det tog ett tag innan jag förstod att det var jag. Först nu såg jag mina kläder. Ett par byxor som var avrivna vid låren och en t-shirt som var avriven så att magen syntes. Runt halsen hade jag halsbandet av lila sammet. Pinglan pinglade glatt. Jag tittade mig storögt i spegeln.- Hur mycket drack jag igår? Mumlade Gress och tog sig för huvudet. Jag kommer inte ens ihåg när du kom in här…

- Jag är människa IGEN!!!! Ropade jag glatt.

- Igen? Han såg mitt halsband. Du är Gaisha eller hur!? Vad vacker du är, jag visste att du var speciel! Han log stort. Jag log snett tillbaka. Han tittade på mig från topp till tå.

- Hm, hmm!! Fnös jag. Han hade inte märkt att han stirrade. Han tittade bort och rodnade.

- Du måste få på dig kläder, jag skulle inte ha något i mot att du gick runt så, men min pappa skulle.

- Inte ha något i mot…? Himla pervo… mumlade jag.

- Jag måste bara hämta lite kläder ifrån Jessy. Dem är nog lite små, men bättre en mina i alla fall. Han hoppade ut ur sängen och slank ut igenom dörren. Jag satte mig ner tungt på sängen och suckade. Först nu började jag tänka på min mamma och pappa. Och min lillasyster såklart. Och minna kaniner, och mina råttor… En varm hand lades på mina axlar. Jag skrek till.

- Shhh!!! Folk sover. Han gav mig ett bylte med kläder, och lite smycken och stod kvar.

- Om jag ska byta om vill jag inte att du är här! Sa jag argt.

- Visst, visst. Jag trodde du tyckte om mig!

- Men jag vill väll inte att du ska kolla när jag byter om!

- Ja, ja, jag skulle… muttrade Gress medans han gick ut ur rummet. Jag tog upp en utav kläderna. Det var en lila-svart prinsessklänning.

- Du måste skämta, eller hur…!? Mumlade jag. Ut ur klänningen trillade det ut ett par skor. Det var högklackade kängor med snöring, som var upp till knäna. Åtta stycken runda silverörhängen och hårband fanns det också. Jag tittade mig missnöjt omkring. Där, bredvid spegeln, låg en sax. Jag log stort.

*

När jag kom ut ur rummet en halvtimme senare gapade Gress stort.

- Vad?! Frågade jag kallt.

Han ryggade tillbaka, aldrig hade han hört något så kallt, aldrig. För en stund jämförde han om han helst ville bli dumpad i Snöriket naken eller vara i samma rum som mig när jag var på det där humöret. Det första vann absolut.

- Inget, det klär dig, mumlade han och tittade bort. Jag hade klippt av den långa klänningen, kort, kort och klippt av ärmarna. Nu satt klänningen ifrån armhålorna till en bit längre ner en baken, den syntes i alla fall inte. Dem åtta örhängena satt i kattöronen och framför dem satt det svarta hårbandet. Jag hade klippt en sned lugg, men den var fortfarande lång, och jag hade slagit bort klacken ifrån kängorna, så nu såg dem ut som goth-skor.

- Är du hungrig, då? Han drog av sig sin tröja. Jag ryggade snabbt tillbaka, hu, så hemskt!!!

- Jag måste bara byta tröja, man vill ju inte se ut som skit när pappa hälsar på, muttrade han lågt.

Jasså, det var därför han ville att jag skulle ha på mig den där.

- Förlåt, mumlade jag lågt.

- Nej, det passar dig, svarade han. Han började knäppa upp byxorna.

- Hallå!! Vi står mitt i korridoren! Du kan inte byta om här..!

- Jo, det kan jag! Han drog av sig brallorna. Jag skrek högt och blundade. Han skrattade lågt. Jag öppnade ena ögat. Han hade ett till par byxor under. Jag suckade tungt.

- Äckel… du kan väl säga att du har byxor under, jag menar.. Usch!

- Lite spänning måste det ju vara,om jag inte hade haft…

- Hej.. Vi vände oss om mot rösten. Det var en tjänsteflicka.

- Jag har inget imot att ni pratar om sånt, nu när ni är ihop, men när jag är här…

- Vi är INTE ihop!!!!!!!!!!!!!!!! Skrek jag. Gress tog tag i min arm och drog mig bort. Nerför trappan till frukosten. Innan vi kom ner kom Tassen och Jessy gående och anslöt sig till oss. Tassen tittade misstänksamt på mig. Jag log snett och pekade på mina tår. Sen visade jag tio fingrar. Hans ögon blev större.

- Gaisha?! Herre djur, du är ju människa!!

- Ok, skumt att jag fortfarande fattar vad du säger.

- Vad morrar ni för då? Gress tittade misstänksamt på oss. Han fattade inte vad vi sa, coolt!

- Inget! Sa jag snabbt och blinkade mot Tassen. Han förde ena tassen mot bröstet och bugade djupt. Vi gick runt hörnet till matsalen. En liten skum figur med bruntrött hår som stod upp tittade bort mot mig.

- Hej Olivia! Sa figuren med ett leende.

- Hon hete faktiskt Gaisha! Påpekade Gress. Nu såg jag vem det var, Moa! Jag insåg att Gress skulle göra henne något om hon inte kallade mig det.

- Kalla mig det! Viskade jag snabbt.

- Ok, sa Moa tyst. Jag suckade lågt, och fortsatte samtalet.

- Hej, Moa! Sa jag.

- Hon heter Waterfall! Sa Jessy näsvist. Jag rullade på ögonen.

- Waterfall, mumlade jag och smakade på ordet.

- Känner ni varandra? Frågade Gress.

Jättespännande berättelse och bra idé! Vill läsa fortsättningen. Jag läste den igårkväll men orkade inte kommentera den då, tror till och med att jag drömde om den inatt… Jag drömde något med en panter iallafall :)

Jippi! en till komentar! jag kommer skicka fortsättningen på onsdag!

sorry glömde, nu får nu får ni 4sidor till.. PS. jag skriver i JAG form men inte om mig själv, karaktärerna är påhittade men jag skriver om min "Gamla skola"

 - Vi är bästisar! Sa jag och tyckte att han var bra dum.

- Va?! Sa Jessy. Moa tittade oroligt på mig.- Mm, nu måste jag skrubba golvet i köket, vi hörs sen! Hon försökte byta samtalsämne, av någon andledning, det puckot. Hon fyllde en hink med vatten och började skrubba. Gress tittade på henne ett tag tills jag drog honom bortåt.

- Hon måste få andra kläder! Viskade jag äcklat. Hon hade

smutsiga kläder, dem hon hade haft på sig när vi var i skolan, bara att dem hade gått sönder så att dem såg ut som trasor.

Dessutom var håret ovanligt spretigt idag, som jag minns henne hade hon håret spretande åt sidorna mest, inte uppåt, till och med luggen var uppåtvänd. Jag sprang snabbt bort till en tjänare och bad henne att hämta kläder i storlek XL. När hon kom tillbaka till matsalen såg kläderna ofattbart små ut.

- Hallå? Sa jag inte XL?

• - Jo, madam, men dem krympte i tvätten! sa hon och log. Gress hade med sig ett grönblått halsband som det stod "Waterfall" på.
• - Vart är hon någonstans?
• - Ähh… jag vet inte riktigt! Svarade jag. I samma stund kom den gråa gestalten in i rummet, hennes ögon var en aning skrämda.
• - Eftersom du är Gaishas bästa vän ska vi behandla er lika! Men jag kommer nog aldrig att känna likadant för dig som för Gaisha… sa Gress. Jag blev röd i ansiktet och slog honom hårt i sidan med armbågen.
• - Tack, Gress, sa WF och blinkade otroligt mycket med ögonfransarna, med det märkte hon nog inte själv.
• - Det var så lite så, sa han och log. Jag blev en aning irriterad. WF tog sina kläder och min arm och drog upp mig till Gress rum. Hur hon visste vilket det var förblev ett mysterium.
• - Hej OJW! Sa hon glatt. Jag har inte sätt dig på länge, du är så annorlunda!!!
• - Hejsan WF, sa jag retsamt.
• - Vad betyder det? Sa WF undrande.
• - Whata fuck, svarade jag och log elakt WF tog saxen i fönstret och klippte i alla kläder.
• - Ok… du gjorde i princip samma sak som jag… med saxen alltså… men inte alls samma kläder! Skit snygga asså! Sa jag.
• - Tack, sa WF. Så är det när man har vart kompisar i tre år… man tänker ungefär samma sak, nästan, ibland…

Hon hade lindat in sig i bandage, och totalförstört Jessys finskjorta, och sidenkjol. Nu visste jag hur snopen Gress var när han såg mig.

• - Hm…. Jag måste säga förlåt till Gress, Mumlade Gaisha.

Mumlade jag!* skrev väldigt fel! sista raden. OJW står för olivia jansson Walberg, en ganska kul figur jag kommit på.=P Förlåt för svärorden, jag lät en utav mina kompisar vandalisera skrivandet medans jag var på toa…

Ja, man märket ju kanske av några små fel i början, men eftersom du gjorde den i 4 så blev helbra :) haha, när jag gick i 4 skrev ja osammanhängande texter, vilket du har klarat ganska bra :)

Så ja tycker att du ska fortsätta spåna vidare på din idé, den kan bli riktigt bra!

21# =D Tack! Några sidor till nu… 

Vi gick ner till frukosten. Maten var som vanligt god. Men den smakade lite annorlunda en när jag var en panter.

• - Jag tänkte gå och ta ett dopp i sjön sen, påpekade Gress. Och jag vill att du ska med, Gaisha! Jag höll på att spy.
• - WF får följa med, sa jag snabbt.
• - Jag vill också följa med! Ropade Jessy från andra sidan bordet.
• - Nej, Jessy, du måste rykta Bruno! Sa stallvärden som precis kommit in i rummet.
• - Men…
• - Inga men, kom NU!!! Jessy suckade och reste sig från bordet. Nu var alla vid bordet klara, och jag mätt.
• - Vi går nu! Sa Gress. Alla reste sig. Jag såg att Gress log, han var nöjd att jag skulle följa med. Jag rös.

*

• - Vilken vacker utsikt! Tjöt jag. Vi var vid sjön, och vattnet var brusigt. Himlen var blå och det var massor med blommor vid vattnet. Det var som en äng, som slutade i vatten.

- Det ser vilt ut, men under

vattenytan är det lugnt, sa Gress och log. Vi hade fått på oss något som liknade baddräkter och bikinis. Jag hade typ som en bikini, bara att den satt ihop på magen i ett snöre. WF hade en baddräkt utan mage, så att naveln syntes. Jag ville i. Jag tog ett skutt, och formade mig till en bomb.

• - Bomben!!! Skrek jag. Men innan jag slog i marken kände jag en förändring. Jag hörde mer, och jag ville plötsligt INTE i. Jag skrek. Jag slog i vattnet och sjönk. Jag försökte simma uppåt, men då såg jag WF hemska ansikte komma mot mig, och jag simmade genast neråt. Plötsligt vek sig vattnet och jag åkte iväg. Men jag hann höra ett dunsande. Jag skrattade och bubblor kom ut ur munnen. Jag såg hur WF sprang mot mig, men vattnet undvek henne och jag åkte iväg medans hon sprang efter.
• - Stanna! Ropade Gress. Medans WF stannade hoppade han i vattnet och hämtade upp mig. Han tryckte mig i mot sitt bara bröst och hoppade upp ur vattnet. Där lade han sig ner och flåsade. Jag själv skakade. Det var kalt och all min päls var blöt. Päls? PÄLS?! Jag var djur igen!!!!!! Jag lade mig ner på rygg med alla tassarna i luften. Sen slöt jag ögonen och lätt tungan hänga utanför. Nu var jag död. Gress vände sig om mot mig och killade mig på magen. Jag öppnade ögonen.
• - Vilken söt kanin! Sa han förtjust. Kanin? Ha, ha, ha, jätte kul. Något coolare måste jag ha blivit, eller? Plötsligt blev allting mörkt. Någon klappade mig igenom mörkret. Jag grävde med nosen. Plötsligt kom jag ut i friheten igen. Gress hade lagt en handduk över mig!
• - Hjälp! Ett tyst skrik ifrån vattnet. Då kom Gress ihåg WF. Han rusade bort och hjälpte henne upp. Hon kravlade sig upp på land.
• - Tack. Hur är det med Gaisha?
• - Hon har blivit kanin. Tror jag. Jag torkar henne nu, sa Gress. Han gick bort till mig igen, och tog bort handduken. Jag kände mig väldigt torr, men varm. WF brast ut i skratt.
• - Hon ser ut som en dammråtta! Hon är alldeles fluffig!
• - Åh, vad kul. Vill du veta vad jag tycker du ser ut som? Du ser ut som en…. Började jag.

Gress tog upp mig.

• - Vi måste borsta henne! Vi gick snabbt mot slottet. Gress var varm. Plötsligt kom jag på en fråga.

Vad heter det här stället? Jag hade helt glömt bort att dem inte fattade, eller inte var tillräckligt smarta att förstå mitt språk. Så jag suckade och fick finna mig i att sitta still.

 Sen har jag inte skrivit mer…. Jag håller på nu.

• - Så fort vi kom hem fick vi mat, jag ett helt fat med morötter och dem kyckling. När dem ätit klart tog dem mig till Gress "personliga" frisör. Först tvättade han mig med medeltida shampoo av grodblad, sen med balsam av hallon. Jag blev torkad och sen lade dem mig på ett bord.
• - Jag ska kamma henne och klippa henne, sa den gamle frisören och hostade lågt. Han tog med darriga händer upp en kam och började kamma en mittbena på mig. När han fått bort massor med tovor tog han fram saxen. Jag ryggade och trillade baklänges av bordet. Chocken fick mig skrika. Har ni någonsin hört en kanin skrika? Det låter precis som en människa, men mer plågsamt. Gress tog upp mig i sin famn.
• - Såja, vi försöker igen. Han lade mig på bordet och höll mig i nackskinnet. Saxen klippte av min långa vita päls bit för bit. Först ryggen, sen magen. Allt klippte dem bort.
• - Oj, vad hon är liten! Utbrast WF. Hon såg ju mycket tjockare ut med all päls!
• - Tack… fräste jag. Det kan man säga om dig med, oj, just det! Du har ingen päls…!
• - Waterfall, sa Gress lugnt, Jag tror hon hatar dig… Jag fräste ilsket mot WF. Hon hoppade undan, och undvek att bli biten i handen. Hon drämde till mig i huvudet av ilska.

INTE bita mig! Skrek hon. Jag kved och gjorde mig så liten som möjligt.

 Sen har jag inte skrivit mer…. Jag håller på nu.

• - Så fort vi kom hem fick vi mat, jag ett helt fat med morötter och dem kyckling. När dem ätit klart tog dem mig till Gress "personliga" frisör. Först tvättade han mig med medeltida shampoo av grodblad, sen med balsam av hallon. Jag blev torkad och sen lade dem mig på ett bord.
• - Jag ska kamma henne och klippa henne, sa den gamle frisören och hostade lågt. Han tog med darriga händer upp en kam och började kamma en mittbena på mig. När han fått bort massor med tovor tog han fram saxen. Jag ryggade och trillade baklänges av bordet. Chocken fick mig skrika. Har ni någonsin hört en kanin skrika? Det låter precis som en människa, men mer plågsamt. Gress tog upp mig i sin famn.
• - Såja, vi försöker igen. Han lade mig på bordet och höll mig i nackskinnet. Saxen klippte av min långa vita päls bit för bit. Först ryggen, sen magen. Allt klippte dem bort.
• - Oj, vad hon är liten! Utbrast WF. Hon såg ju mycket tjockare ut med all päls!
• - Tack… fräste jag. Det kan man säga om dig med, oj, just det! Du har ingen päls…!
• - Waterfall, sa Gress lugnt, Jag tror hon hatar dig… Jag fräste ilsket mot WF. Hon hoppade undan, och undvek att bli biten i handen. Hon drämde till mig i huvudet av ilska.

INTE bita mig! Skrek hon. Jag kved och gjorde mig så liten som möjligt.

Okej, jag ska kommentera. Det är en rörig berättelse med alldeles för mycket Dialog. Men ganska intressant, lite som Alice i Underlandet.

=3 tack.. Alice i underlandet???

Jag och Macho skrev berättelsen samtidigt, från olika håll.. =) Så här kommer min historia, kortare, från  den där Moas håll. =)

Det började i gryningen jag stod i morgonrocken när mamma ropade och Theo kom springande upp för trappen och han ramlade.

- Ha, ha, skrattade jag åt Theo men då ropade mamma igen att jag skulle komma ner till tvättstugan.

• - Vad? sa jag, med en lite skrattig röst.
• - Jag vill att du går ut och hämtar ved, nu!!!
• - Va! Jag har bara morgonrock på mig.
• - Ja, men det är kallt här inne och Victor är sjuk!!!!!! Sa mamma.
• - Ja, men varför jag, du då?
• - Jag ska duscha nu.
• - Jag med!!!
• - Men du duscha i går!! Sa mamma.
• - Och!!!!!!
• - Nej, du får inte duscha igen du får kluvna toppar!!!
• - Det har jag redan!! Nej, jag har kluvna hår toppar, neeejjjjjjj!!!!!
• - Sluta nu, ta på kläder och gör dig i ordning, vi kan klippa dig sen efter skolan.
• - Men, men, men jag kan inte gå till skolan så här, hjälp!!!
• - Gå nu, sa mamma lite argt.
• - Ja, ja, sa jag och gick upp och började reta Theo.
• - Mamma, skrek Theo!!!!!!
• - Vad, sa mamma och kom upp.

Jag sprang in på mitt rum och tog på mig kläderna snabbt innan mamma kom upp.

• - Vad händer här, sa mamma???
• - Moa retade mig, sa Theo med en snyftig röst.
• - Moa, är det sant?
• - Nej, så klart inte för då skulle Theo slå mig.
• - Ja, det är sant.
• - Ha, ha, sa jag åt Theo.
• - Mamma säg till henne nu!!!!
• - Du är ingen bäbis Theo!
• - Mamma kan du hämta mina byxor, sa Victor som hade vaknat.
• - Nej, det får du göra själv!!!
• - Nej, du! ropade Victor.
• - Okej, jag kommer, sa mamma besviket och gick ner till tvättstugan.
• - Dummer det är hennes namstadag idiot, sa jag till Victor.
• - Nu åker vi pappa, sa jag.

*

• - Kör, kör vi blir försenade kör.

"Ringe ring" jag ringde Olivia på mobilen och hon svara.

- Moa vad vi du? Sa Olivia.

• - Hej, vad gör du? Sa jag.
• - Jag är i skolan, sa Olivia.
• - Jag är på väg till skolan, sa jag.
• - Kommer du snart?
• - Ja!!! Hej då Olivia, sa jag
• - Hej då, sa Olivia.
• - Är vi frame snart pappa eller, sa jag.
• - Ja, ta det lugnt, sa pappa.
• - Men Olivia och jag tävlar om vem som kan komma först!!!
• - Okej, då vänder vi hem igen, sa pappa retsamt.
• - Va?! nej, jag skoja bara, sa jag.
• - jag med, sa pappa.
• - Å, tur tack pappa, sa jag.

När vi kom till skolan var Olivia redan där.

• - jävlar… svor Theo.
• - Svär inte! Sa jag till Theo.

Jag och Theo gick fram och la väskorna på snön.

Helt plötslig såg jag att Olivia började le men frågade inte.

• - Moa, ska vi göra en snögubbe? frågade Olivia.
• - Visst, sa jag.
• - Jag vill göra en som liknar…. Dig!
• - Nja…. Sa jag.
• - Mej då? Sa Olivia.
• - Okej, men bara om vi inte har sönder den.
• - Ja ja, sa Olivia.

Olivia gjorde en snöboll och rulla den i snön.

• - Snart så blir den ovalare en än a amerikansk fotboll, sa jag och fnissade.

Olivia kolla ner på snöbollen.

Olivia gjorde en grimas.

• - blä, ful snöboll! Den är konstig och dum! Sa Olivia.
• - Det kan jag fixa, sa jag och började slå och trycka på det ovala snö fingret.
• - Den börjar blir rund, sa Olivia.
• - Ja, nu är neder kroppen klar, så jag börja med över kroppen, sa jag.
• - Sweet, och jag letar efter stenar och grenar, sa Olivia.

Olivia gick iväg. Jag vände mig om och kramade en ny snöboll. Jag börja rulla den i snön. Jag kände hur den blev större och större under min hand.

Jag vände min blick upp mot den stora skol klockan. Den var kvart i åtta.

Lite tid kvar att göra klart snögubbens huvud. Men var var Olivia?

Klockan ringde och jag skyndade mig in. Men var var nu Olivia?!

Jag och Macho skrev berättelsen samtidigt, från olika håll.. =) Så här kommer min historia, kortare, från  den där Moas håll. =)

Det började i gryningen jag stod i morgonrocken när mamma ropade och Theo kom springande upp för trappen och han ramlade.

- Ha, ha, skrattade jag åt Theo men då ropade mamma igen att jag skulle komma ner till tvättstugan.

• - Vad? sa jag, med en lite skrattig röst.
• - Jag vill att du går ut och hämtar ved, nu!!!
• - Va! Jag har bara morgonrock på mig.
• - Ja, men det är kallt här inne och Victor är sjuk!!!!!! Sa mamma.
• - Ja, men varför jag, du då?
• - Jag ska duscha nu.
• - Jag med!!!
• - Men du duscha i går!! Sa mamma.
• - Och!!!!!!
• - Nej, du får inte duscha igen du får kluvna toppar!!!
• - Det har jag redan!! Nej, jag har kluvna hår toppar, neeejjjjjjj!!!!!
• - Sluta nu, ta på kläder och gör dig i ordning, vi kan klippa dig sen efter skolan.
• - Men, men, men jag kan inte gå till skolan så här, hjälp!!!
• - Gå nu, sa mamma lite argt.
• - Ja, ja, sa jag och gick upp och började reta Theo.
• - Mamma, skrek Theo!!!!!!
• - Vad, sa mamma och kom upp.

Jag sprang in på mitt rum och tog på mig kläderna snabbt innan mamma kom upp.

• - Vad händer här, sa mamma???
• - Moa retade mig, sa Theo med en snyftig röst.
• - Moa, är det sant?
• - Nej, så klart inte för då skulle Theo slå mig.
• - Ja, det är sant.
• - Ha, ha, sa jag åt Theo.
• - Mamma säg till henne nu!!!!
• - Du är ingen bäbis Theo!
• - Mamma kan du hämta mina byxor, sa Victor som hade vaknat.
• - Nej, det får du göra själv!!!
• - Nej, du! ropade Victor.
• - Okej, jag kommer, sa mamma besviket och gick ner till tvättstugan.
• - Dummer det är hennes namstadag idiot, sa jag till Victor.
• - Nu åker vi pappa, sa jag.

*

• - Kör, kör vi blir försenade kör.

"Ringe ring" jag ringde Olivia på mobilen och hon svara.

- Moa vad vi du? Sa Olivia.

• - Hej, vad gör du? Sa jag.
• - Jag är i skolan, sa Olivia.
• - Jag är på väg till skolan, sa jag.
• - Kommer du snart?
• - Ja!!! Hej då Olivia, sa jag
• - Hej då, sa Olivia.
• - Är vi frame snart pappa eller, sa jag.
• - Ja, ta det lugnt, sa pappa.
• - Men Olivia och jag tävlar om vem som kan komma först!!!
• - Okej, då vänder vi hem igen, sa pappa retsamt.
• - Va?! nej, jag skoja bara, sa jag.
• - jag med, sa pappa.
• - Å, tur tack pappa, sa jag.

När vi kom till skolan var Olivia redan där.

• - jävlar… svor Theo.
• - Svär inte! Sa jag till Theo.

Jag och Theo gick fram och la väskorna på snön.

Helt plötslig såg jag att Olivia började le men frågade inte.

• - Moa, ska vi göra en snögubbe? frågade Olivia.
• - Visst, sa jag.
• - Jag vill göra en som liknar…. Dig!
• - Nja…. Sa jag.
• - Mej då? Sa Olivia.
• - Okej, men bara om vi inte har sönder den.
• - Ja ja, sa Olivia.

Olivia gjorde en snöboll och rulla den i snön.

• - Snart så blir den ovalare en än a amerikansk fotboll, sa jag och fnissade.

Olivia kolla ner på snöbollen.

Olivia gjorde en grimas.

• - blä, ful snöboll! Den är konstig och dum! Sa Olivia.
• - Det kan jag fixa, sa jag och började slå och trycka på det ovala snö fingret.
• - Den börjar blir rund, sa Olivia.
• - Ja, nu är neder kroppen klar, så jag börja med över kroppen, sa jag.
• - Sweet, och jag letar efter stenar och grenar, sa Olivia.

Olivia gick iväg. Jag vände mig om och kramade en ny snöboll. Jag börja rulla den i snön. Jag kände hur den blev större och större under min hand.

Jag vände min blick upp mot den stora skol klockan. Den var kvart i åtta.

Lite tid kvar att göra klart snögubbens huvud. Men var var Olivia?

Klockan ringde och jag skyndade mig in. Men var var nu Olivia?!

Jag och Macho skrev berättelsen samtidigt, från olika håll.. =) Så här kommer min historia, kortare, från  den där Moas håll. =)

Det började i gryningen jag stod i morgonrocken när mamma ropade och Theo kom springande upp för trappen och han ramlade.

- Ha, ha, skrattade jag åt Theo men då ropade mamma igen att jag skulle komma ner till tvättstugan.

• - Vad? sa jag, med en lite skrattig röst.
• - Jag vill att du går ut och hämtar ved, nu!!!
• - Va! Jag har bara morgonrock på mig.
• - Ja, men det är kallt här inne och Victor är sjuk!!!!!! Sa mamma.
• - Ja, men varför jag, du då?
• - Jag ska duscha nu.
• - Jag med!!!
• - Men du duscha i går!! Sa mamma.
• - Och!!!!!!
• - Nej, du får inte duscha igen du får kluvna toppar!!!
• - Det har jag redan!! Nej, jag har kluvna hår toppar, neeejjjjjjj!!!!!
• - Sluta nu, ta på kläder och gör dig i ordning, vi kan klippa dig sen efter skolan.
• - Men, men, men jag kan inte gå till skolan så här, hjälp!!!
• - Gå nu, sa mamma lite argt.
• - Ja, ja, sa jag och gick upp och började reta Theo.
• - Mamma, skrek Theo!!!!!!
• - Vad, sa mamma och kom upp.

Jag sprang in på mitt rum och tog på mig kläderna snabbt innan mamma kom upp.

• - Vad händer här, sa mamma???
• - Moa retade mig, sa Theo med en snyftig röst.
• - Moa, är det sant?
• - Nej, så klart inte för då skulle Theo slå mig.
• - Ja, det är sant.
• - Ha, ha, sa jag åt Theo.
• - Mamma säg till henne nu!!!!
• - Du är ingen bäbis Theo!
• - Mamma kan du hämta mina byxor, sa Victor som hade vaknat.
• - Nej, det får du göra själv!!!
• - Nej, du! ropade Victor.
• - Okej, jag kommer, sa mamma besviket och gick ner till tvättstugan.
• - Dummer det är hennes namstadag idiot, sa jag till Victor.
• - Nu åker vi pappa, sa jag.

*

• - Kör, kör vi blir försenade kör.

"Ringe ring" jag ringde Olivia på mobilen och hon svara.

- Moa vad vi du? Sa Olivia.

• - Hej, vad gör du? Sa jag.
• - Jag är i skolan, sa Olivia.
• - Jag är på väg till skolan, sa jag.
• - Kommer du snart?
• - Ja!!! Hej då Olivia, sa jag
• - Hej då, sa Olivia.
• - Är vi frame snart pappa eller, sa jag.
• - Ja, ta det lugnt, sa pappa.
• - Men Olivia och jag tävlar om vem som kan komma först!!!
• - Okej, då vänder vi hem igen, sa pappa retsamt.
• - Va?! nej, jag skoja bara, sa jag.
• - jag med, sa pappa.
• - Å, tur tack pappa, sa jag.

När vi kom till skolan var Olivia redan där.

• - jävlar… svor Theo.
• - Svär inte! Sa jag till Theo.

Jag och Theo gick fram och la väskorna på snön.

Helt plötslig såg jag att Olivia började le men frågade inte.

• - Moa, ska vi göra en snögubbe? frågade Olivia.
• - Visst, sa jag.
• - Jag vill göra en som liknar…. Dig!
• - Nja…. Sa jag.
• - Mej då? Sa Olivia.
• - Okej, men bara om vi inte har sönder den.
• - Ja ja, sa Olivia.

Olivia gjorde en snöboll och rulla den i snön.

• - Snart så blir den ovalare en än a amerikansk fotboll, sa jag och fnissade.

Olivia kolla ner på snöbollen.

Olivia gjorde en grimas.

• - blä, ful snöboll! Den är konstig och dum! Sa Olivia.
• - Det kan jag fixa, sa jag och började slå och trycka på det ovala snö fingret.
• - Den börjar blir rund, sa Olivia.
• - Ja, nu är neder kroppen klar, så jag börja med över kroppen, sa jag.
• - Sweet, och jag letar efter stenar och grenar, sa Olivia.

Olivia gick iväg. Jag vände mig om och kramade en ny snöboll. Jag börja rulla den i snön. Jag kände hur den blev större och större under min hand.

Jag vände min blick upp mot den stora skol klockan. Den var kvart i åtta.

Lite tid kvar att göra klart snögubbens huvud. Men var var Olivia?

Klockan ringde och jag skyndade mig in. Men var var nu Olivia?!

Just det =) Men det där är ju inte hela.. skicka den med!

Dagarna gick, men Olivia syntes inte till. Jag fick ett telefonsamtal av Olivias föräldrar, men vågade inte berätta om snögubben och när hon försvann.

Skoldagarna gick, jag hade tråkigt utan Olivia. Vart var hon? Det gick rykten om att hon blivit kidnappad, eller dödad. Några sa att hon hittat en skatt i källaren och för att få tyst på henne hade lärarna låst in henne. Det var inte sant, det visste jag. Theo var överlycklig men Maria, Sara och Beatrice satt och grät hela tiden och trodde att deras fel!

På väg hem gick jag och tänkte på sista dagen jag hade sätt Olivia, helt plötsligt var jag vilse. Jag var i en stor ljus skog och solen sken för fullt. Vart var jag? Jag promenerade fram lite och trodde att jag skulle hitta ut, jag kunde ju inte hunnit så långt in i skogen, men istället hörde jag någon kalla på mig.

Det ända jag såg var stora träd, men vad var det? Det blänkte som en pärla. Jag gick fram och började klättra uppåt och uppåt. Nu såg jag vad det var! Det var en kristall, en rund kristall. Jag rörde vid kristallen och plötsligt försvann den in i mig.

*

Jag vaknade på marken. Jag var fortfarande i skogen. Plötsligt hördes ljud från en vagn som kom närmare. Arga röster skrek på varandra. Jag svimmade igen. Jag vaknade av att marken skakade. Jag satte mig upp och tittade runt. Jag var i ett mörkt rum med några lådor. När jag lyssnade ordentligt hörde jag en häst som gnäggade,  jag var i vagnen.

En man kom in och hämtade öl, han såg att jag var vaken och lyfte upp mig på axeln och gick ut.

När han lyfte upp mig rev snöret runt min handled till hårt och jag började blöda.

• - Aj! Skrek jag.
• - Tyst med dig din förgrymmade onge! Sa mannen.
• - Nej det tänker jag inte jag är inte rädd för dig! Sa jag.
• - Visst få se vad du går för, jag tänkte ändå sälja dig inför kriget, sa mannen.
• - Okej var bered på att få ett par sparkar i magen, sa jag.

Han knöt upp repet runt min handled och satte ner mig.

Jag ställde mig i karate position men jag hade inte en aning om hur jag skulle göra.

Han var typ tre gånger så stor och ställde sig som vanligt och log.

• - Du ska få mycket stryk tjejen, sa mannen.
• - Det får väll vi se! Sa jag.

Jag slog till honom på käften och sprang! Jag sprang ett tag på vägen, jag visste att han hade slutat följa efter men jag sprang ändå.

*

Jag sprang rätt in i en tjej som såg väldigt fattig ut men under hade hon fina dyra kläder.

• - förlåt jag såg dig inte, sa jag.
• - Det gör inget, sa flickan.
• - Vad heter du? Sa jag
• - Jessy, vad heter du? Sa Jessy.
• - Jag vet inte, sa jag.
• - Då döper jag dig till Waterfall, sa Jessy.
• - Okej tack, sa jag. Ursäkta men är inte du från slottet? Jag tittade bakom hennes axel på slottet.
• - Jo men säg inget, sa Jessy oroligt. Kom jag vet var du kan sova och få mat.
• - Okej, sa jag.

Vi gick inte så långt efter som vi var ganska nära, precis när hon öppnade dörren kom ett stort lejon springande.

• - spring! Skrek jag.
• - Lugnt det här är Tassen mitt lejon, sa Jessy.
• - Mm det var ju bra att veta, finns det flera djur här? Sa jag oroligt.
• - Bara ett till min storebrors panter Gaisha men hon är inte farlig, sa Jessy.
• - Åå kan jag få träffa henne och honom? Sa jag.
• - Jag tror dem sover, du får vänta till på frukosten. Har du imot ett jobb?
• - Nej..
• - Bra, vill du jobba som städerska? Sa Jessy.
• - Det går bra, men om det är okej vill jag nog sova först, sa jag.
• - Det går bra kom jag visar vägen, sa Jessy.

Kommer med fortsättning snart hade glömt lösenet :S

ahaha, kommer ihåg när du skrev det… X3 LoLz, länge sen..