jag vet inte om det är självdestruktivitet eller vad det hela handlar om. jag vet bara att ärren på min vänster arm är lika äkta som för ett år sen och att smärtan i kroppen fortfarande vilar långt inne i mig. tryck me nålen tills blodet trycks upp såren pulserar min själ gråter min ytliga sida gråter, jag faller på knä vill kunna ställa mig upp men faller handlöst varje gång. Utnyttjar mig själv på alla sätt o vis, jag låter han få mig att spy bara han är glad har jag gjort världen glad jag vill kunna stå upp visa stolt det här är jag utan att världen ger mig en käftsmäll. utan en massa medeciner. utan rädslan… för att vara jag!