utandningsluft av stjärnor

ska jag också säga
hoppsan, och sedan
tyna bort i dimman
av alla ord som
aldrig sas
den där dagen i maj
då sommaren låg
framför oss
kommer du ihåg den?
världen låg för våra
smutsslitna ljusblå
converse och den log
mot oss och ritade
kärlek i luften

och om dagarna
ritade vi stjärnor på
varandras skor med en
nedbiten blyertspenna i
gräset och vi skrattade mot
världen och solen ville aldrig
gå i moln

om nätterna tog vi våra kuddar
och ramlade upp på något tak
tittade upp mot några stjärnor
ackompanjerade av toner från
brustna gitarrsträngar
och stjärnsprudlande andetag
så som kärlek låter
vi var kärleken

så kom mörkret och kylan
och inget kunde värma
våra söndertrasade vinterhjärtan

och nu har din doft i min kudde
bleknat och stjärnorna du
ritade på smutsblå skor de
där sommaren för många stunder sen
har nötts bort
långsamt skavts av som ett skavsår
som skaverskaverskaver och man
vill inte låtsas om det men till slut
måste man för man kommer
ingenstans och då är det försent
så jävla försent
precis som när du och jag
till slut fastnade i spindelväven av lögner