Detta är en novell jag skrev för ett bra tag sen (är 18 år nu). Minns inte exakt när men några år sen i alla fall.
Min vän tipsade mig om den här sajten, och tyckte jag borde publicera något av mina verk för att se vad folk tycker.

Känn er fria att kritisera, så länge det är konstruktivt :)
Jag vill veta vad jag gör för fel så att jag kan lära mig det tills nästa gång. 
*ber om ursäkt på förhand ifall indragen inte kom med när jag klistrade in*

Det var som om träden utförde någon sorts dans. Jag lutade mig bakåt - stödjandes på mina späda armar - och betraktade träden noggrant när vinden grep tag i dem lövtäckta grenarna. Det torra gräset kittlades under handflatorna och jag kände hur en myra hade börjat vandra upp för min ena arm. Jag ryckte upp några strån från marken och borstade försiktigt bort den lilla insekten från min arm, innan jag åter igen lutade mig tillbaka - men denna gång la jag mig istället ner i det höga gräset.
Jag var helt ensam på den stora ängen. Min mor brukade kalla den för Guldängen, eftersom den var täckt av höga, guldbruna strån som sträckte sig upp mot skyn och gav en skarp kontrast mot den blåa himlen. Vi brukade besöka den tillsammans, min mor och jag. Vi kunde ligga här i flera timmar och bara låta tankarna leva sitt egna liv medan vi stirrade upp på molnen som mjukt svepte förbi på himlen.
Detta var första gången jag besökte ängen sedan min mor gick bort. Det kändes konstigt, och en aning dystert att vara där helt själv, men samtidigt fylldes jag av ett obeskrivligt lugn.
Jag slöt mina ögon och lät mig uppslukas helt av mina dagdrömmar. Jag tänkte på mamma, och undrade vart hon var just nu. Var hon en ängel? Såklart hon var. Det var hon redan när hon vandrade omkring på jorden och spred glädje var hon än satte sin fot.
Jag försökte föreställa mig hur underbart det måste vara att leva där uppe bland molnen. Jag höll andan och tänkte att om jag höll den tillräckligt länge så skulle jag kanske också få uppleva paradiset. Då skulle jag få slippa alla problem som fanns här nere på jorden.
Jag borde ha skäms över mina själviska tankar, men jag kände varken skam eller skuldkänsla. Sekunderna tickade långsamt på. Jag kände hur min kropp blev allt tyngre och tyngre.
Plötsligt rycktes jag upp ur mitt drömmande. Jag var inte längre ensam. Något eller någon hade stuckit hål på min lugna atmosfär och gjort den allt annat än lugn och trygg. Jag reste mig hastigt upp och tittade mig förvirrat omkring. Ingen där. Jag var fortfarande själv på den stora ängen. Men ändå hade det lugn som tidigare fyllt mitt inre ersatts av en obehaglig känsla. Kalla kårar gick som stötar ner för min rygg, och min kropp frös till is. Mitt minne började svika mig - vart var jag, och varför var jag här?
En välbekant doft av mango trängde sig in i mina näsborrar och gjorde min iskalla kropp varm igen.
Den doften, vart hade jag känt den doften?
Jag tog försiktigt några kliv framåt. Jag försökte tänka, försökte minnas. Ett starkt ljus skingrades från ett träd, bara några meter framför mig, och jag förde snabbt ena handen över ögonen för att inte bli bländad. Jag svalde hårt och fortsatte att gå framåt.
Jag kände hur min puls steg till en onaturlig hastighet - mitt hjärta dunkade ilsket och hårt innanför min bröstkorg. Jag ville vända om, jag vill vända mig om och springa så fort jag bara kunde. Jag ville springa bort från allt, försöka finna ro igen. Men jag drogs bara allt närmare och närmare skenet. För varje steg blev doften av mango starkare. Varför kunde jag inte placera den doften?
Jag försökte leta efter svaret i mitt huvud, men där var det ett totalt kaos. Det var som någon hade vänt min hjärna upp och ned, och skakat den så hänsynslöst att allt som fanns där var i en enda stor röra - bortom alla gränser.
Jag bestämde mig för att ta ännu ett steg framåt - och med ett långt och bestämt kliv stod jag nu framför trädet som jag hade sett det starka ljuset komma ifrån.
Jag blinkade några gånger. Ljuset förflyttade sig bland trädgrenarna, och jag insåg att ljuset kom från en människa. Eller var det verkligen en människa? Jag kisade med ögonen. Doften av mangon var nu så stark att jag nästan höll på att förlora medvetandet. Ingenting hängde ihop - hur kunde just den doften få mig att känna så vimmelkantig?
Skenet blev svagare, och varelsen framför mig blev allt tydligare.
Jag höll på att tappa andan.
Aldrig tidigare hade jag sett något så vackert, så… sagolikt. Jag stirrade - med munnen vidöppen- på den undersköna kvinna som nu var knappt två meter framför mig. Hon hade långt, blont hår som föll över hennes späda axlar. Hennes hy var vit som snö, med en lyster som vi andra bara kan drömma om. Hennes ljusblå ögon tittade in i mina och jag kände hur jag åter igen höll på att förlora mitt medvetande. Jag svalde hårt, och tog ett steg mot henne.
Då såg jag vad som var så annorlunda med henne; hon var en ängel. Hennes stora, vita vingar sträckte sig bakom hennes rygg - och om jag inte redan såg ut som en gapande fisk, så gjorde jag det definitivt nu.
Jag svalde hårt och försökte komma på något att säga - vad som helst - men inte ett enda ljud lyckades lämna min mun. Just när jag trodde att tystnaden skulle driva mig till vansinne, fylldes mina öron med en underbar melodi. De var dem mest ljuvaste toner jag hört, främmande men ändå så välbekanta. Precis som med doften. Varför vägrade mitt minne att samarbeta?
Ängeln fortsatte att sjunga på den underbara melodin utan ord, medans hon sträckte fram sin hand mot mig. Jag stirrade på hennes hand för att sedan titta in i hennes ögon. Ännu en stöt for igenom min kropp och fick mig att stelna till. Jag kände igenom dem där ögonen.
Allt började sakta klarna för mig. Jag slöt ögonen ett par sekunder, och öppnade dem igen. Ängel var fortfarande kvar, med handen utsträckt. Jag hade knappt märkt att hon slutat sjunga. Hon tittade djupt in i mina ögon och log.
Jag visste exakt vad som skulle hända om jag tog i hennes hand. Eller exakt visste jag kanske inte, men jag kunde ana. Ana vad som skulle ske. Ana vart hon skulle föra mig.
Jag kunde se paradiset framför mig. Jag kunde se allt jag saknat, all kärlek, all värme. Mitt hjärta skrek åt mig, skrek att jag skulle ta hennes hand. Hela min kropp skrek åt mig att ta hennes hand - förutom mitt huvud.   Min hjärna visste att mitt hjärta hade fel den här gången. Allt det där med att följa sitt hjärta, det gällde inte denna gång. Denna gång skulle jag följa vad mitt huvud sa.
Ängeln såg på mig, med ögon fyllda med sorg. Det var som om hon kunde se igenom mig, se hur mycket jag tvekade. Jag ville inte tveka, jag ville inte tänka. Men det var inte rätt av mig att bara släppa allt och följa med den vackra ängeln. Jag kunde inte vara självisk längre.
Jag svalde ännu en klump i halsen och backade långsamt ifrån henne. Hon sänkte sin hand och la huvudet på sned.
Jag kände hur en tår gled ner för min kind. Jag tog några djupa andetag - jag kunde inte låta gråten få mig att tappa kontrollen. Inte nu.
Jag förde handen mot mitt hjärta medans tårarna rann ut, en efter en ur min ögonvrå. Jag drog en djup suck, och tittade in i ängelns ögon - lika djupt som hon nyss hade tittat in i mina. Jag andades in den underbara mangodoften för en sista gång. Ängeln blev allt otydligare medans jag sakta lät orden lämna mina darrande läppar:
"Inte idag mamma, inte idag"