Hej svejs! Detta är ett sort utkast.. behöver finslipas. Hjälp mig gärna!

* *

Mot okända hav

Vill du följa mig

Mot okända hav

Genom regn och storm

Mot okända hav

Var inte rädd, jag bara ger dig en del

av allt du gav

En stark våg av längtan väller upp inom mig och jag kan inte hejda tårarna. Jag lyssnar till Marie Fredriksson, hennes sång och orden i texten slår sig brutalt rakt in i mig. Trots att sång och musik är finstämd och innerlig så är den också naken, äkta och så fylld av sorg och längtan att jag nästan inte uthärdar.

Jag slår armarna om bröst och mage och viker mig nästan dubbel, ambivalent mellan det omedelbara behovet av att fly från obehaget och det betydligt djupare, mer komplexa behovet av utmana mig själv, förvandla rädslan till ett redskap istället för ett hinder. Jag behöver det för jag är nämligen redan på väg - mot okända hav.

Viljan att fly är stark, fly tillbaka till det invanda. Jag är verkligen rädd, som gällde det mitt liv. En paradox, för mitt liv är verkligen inte hotat, det är bara som det känns! Jag vet det och likafullt är jag rädd. Människan – en hopplöst felkonstruerad varelse vars kreativitet verkar vara som allra störst när den uppfinner och förstorar problem som egentligen inte finns. Sådan är även jag, trots att jag redan många gånger har stirrat skräcken i vitögat och faktiskt lyckats betvinga den.

Som tur är finns motmedel, som ser till att rädslan tvingas tillbaka till sin skamvrå där den kan sitta och blänga bäst den vill. Mina motmedel är mina drömmar, min nyfikenhet och envishet. De har fått ny fart på sistone, drömmarna. De låg halvkvävda under lager av plikter och var ytterst oklara på grund av min egen feghet och dåliga självkännedom. Nu är det annorlunda – jag plockade fram de stackas spillrorna och gav dem uppmärksamhet och tid. Nu lever de - äntligen.

Inte vet jag särskilt mycket om hur mitt liv kommer att se ut, min kompass är ju inställd mot det okända, men när man börjar se sig själv och sina drömmar som värdefulla, då får allting plötsligt mening. Men blir ovilse. Man känner sig inte lika ensam längre även om man längtar efter en like, för man har ju sig själv. Meningen med mitt liv är fascinerande enkel – det är meningen att jag ska leva det levande!

Jag kastar alla livlinor, trotsar hämmande spelregler, går mot strömmen och slår mig fri! Vad ska jag med alla dessa konventioner, när de tar bort livet ur mitt liv? De skapar i bästa fall en illusion av trygghet och vad ska jag med illusioner till? Trygghet är något jag väljer att placera inom mig själv, inte i amorteringar och inrutad vardag, för vem vet ändå vart nästa våg kommer föra en?

Nästa våg kommer att vara en ny möjlighet, extra bränsle till mina motorer och jag tänker hålla mig vaken vid rorpinnen, så jag inte missar de chanser som kommer! Det spelar ingen roll alls att jag börjar min resa som jag gör - på egen hand. För jag är säker – någonstans där ute kommer jag att möta honom, min reskamrat! Han som förstår sig på det fina med drömmar och därför har egna. Han som har en likadan kompass som jag, som han använder. Han som delar hamn med mig där vi råkar befinna oss, medan vi styr vidare tillsammans - mot nya, okända hav.