Här kommer en klassisk saga som jag fick nöta ut ut skallen på mig :) Ja, jag vet att det inte går att börja en mening med "Och inte.." men det gör jag ändå två gånger i texten (kanske mer, höhö). Varför? Jo, för att jag vill att det ska låta gammaldags :p

Nu ska ja inte babbla mer utan här kommer…

FISKARPRINSEN

En gång för länge sedan levde det en god och ärofull kung. Folket i landet älskade honom så mycket att de lät bygga ett slott av guld åt honom, och det ansågs vara det vackraste i världen.

Runt slottet fanns en vacker slottsträdgård med många exotiska blommor och växter.

Utanför slottsträdgården fanns en stor skog, som sträckte sig ända till havet.

Kungen hade tre söner, och när han dog delades hans arv upp. Den äldste fick slottet och blev kung, den andre fick skogen och blev hertig, och den tredje fick havet och blev fiskare. Den tredje sonen var mycket godhjärtad och var nöjd med sin lott. De äldre bröderna brukade bråka eftersom dom tärdes av avundsjuka och girighet efter att äga mer.

Den yngste brodern brukade kallas Fiskarprinsen bland folket i landet, och i motsats till sina bröder delade han generöst sina små inkomster till bättre behövande.

En morgon såg Fiskarprinsen ett skepp anlägga hamnen. Skeppets kanter var prydda med diamanter och seglen var sydda med silvertråd. Och ur skeppet steg en flicka som var den renaste uppenbarelsen solen någonsin skinit på.

Flickans kläder såg ut att vara av finaste siden, och när den rika flickan gick förbi Fiskarprinsen snavade hon på sin klänning. Men hon hann inte mer än vingla, innan Fiskarprinsen tagit ett stadigt tag om hennes arm så att hon bibehöll balansen.

Flickans pappa, en väldig karl, kom genast fram och undrade vresigt varför han höll i hennes arm. Flickan, som visade sig vara en prinsessa, sa att han hindrat henne från att falla.

Fadern som älskade sin dotter djupt tackade och erbjöd en stor summa pengar för att han hjälpt prinsessan. Men Fiskarprinsen tackade artigt nej, han mådde bra utan något överflöd.

Då fadern frågade vad han då önskade sig, svarade Fiskarprinsen att allt han önskade var att få gifta sig med prinsessan.

Men fadern skakade på huvudet, prinsessan skulle hälsa på Hertigen och sedan Kungen. När Fiskarprinsen frågade om prinsessan ville gifta sig med honom, svarade hon rodnade att om Hertigen eller Kungen inte var trevliga, så jo, då skulle hon gifta sig med Fiskarprinsen.

När prinsessan och hennes far konungen anlände till den stilige Hertigen tog han emot dom i överdåd, och han visade mer än gärna sina marker, sin boskap och sina egendomar för prinsessan och kungen.

Han bjöd på den läckraste mat och hade klätt tjänarna i deras bästa kläder, och pratade om sitt fina släktnamn, sin härkomst, sina tillgångar, allt.

Och inte frågade han kungen eller prinsessan någonting.

När solen börjat stiga ner och månen upp, friade Hertigen till prinsessan.

Prinsessan skakade på huvudet,

"Inte vill jag vara gift med en sådan självupptagen man som du, hur rik du än är" suckade prinsessan.

"Nå, nu måste jag åka. Jag skall träffa din bror kungen imorgon, jag hoppas han är bättre än dig" sa hon.

Nästa dag reste prinsessan till den ännu mer stilige Kungen, som tog emot dom med ännu mera glans än sin yngre bror. Prinsessan hade hoppats på för mycket när hon sa att kungen nog skulle vara bättre än sin yngre bror, ack Kungen skröt påtagligt mycket över sina marker, sin boskap och sina egendomar. Prinsessan suckade tyst och tänkte på sin Fiskarprins, som var ful och fattig jämfört med sina bröder, men hade ett rent hjärta och var vänlig utan att vara det minsta självgod.

Medan solen sjönk över slottet så serverades den mest utsökta mat prinsessan och hennes far någonsin ätit, och prinsessan kunde nästan ha svurit på att tjänarnas kläder var nya. När de ätit klart den delikata måltiden hade månen redan stigit upp, men inte hade Kungen friat än.

Prinsessan ville få det överstökat, hon hade redan blivit förälskad i Fiskarprinsen, och ville inte gifta sig med någon av hans bortskämda bröder.

Det var först när det blev gryning Kungen friade till den trötta prinsessan.

"Jag ville fria till dig i gryningen för att jag vill att du ska bli den första jag ser när dagen gryr" sa Kungen enligt sig själv poetiskt.

"Kära Kung", började prinsessan surt, "Nu kommer ni bara få se mig somna istället! Nej tack, jag föredrar er bror"

Med dom orden lämnade hon Kungens slott.

Kungen tänkte bara på att det var hans bror, Hertigen, som skulle få prinsessan till hustru, och Kungen blev då så fruktansvärt svartsjuk att han red hem till Hertigen och började slåss.

Sedan blev det så, då båda bröderna var lika hetlevrade, att de tog ihjäl varandra.

Detta ledde till att Fiskarprinsen inte längre var en prins, utan en kung, eftersom han var den ende arvingen kvar av konungaätten.

Och inte fick han nöja sig med titeln, utan han fick också sin prinsessa.

Fiskarkungens generositet fortsatte gentemot folket, vilket gjorde honom och drottningen lika populära som hans far en gång var.

Om inte mer…

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Vilken underbar saga! Och vilket härligt slut ;)

Fortsätt så!

Haha , tack ! ;))

 1950, mindre stad i Norfolk.

James Blackworth stod på torget och småfrös.

Han såg på de höga byggnaderna och personerna och allt han kunde se verkade gunga, sakta upp och ner.

Just i det ögonblicket, då James visste att Han inte skulle komma, fattade han det beslut som skulle få fatala följder.

Han skulle inte stanna kvar där bredvid korvkiosken och vänta som de bestämt.

Varför skulle han göra det? Allt var ändå förstört.

Han hade just väntat i en kvart, fem minuter innan den bestämda tiden hade han anlänt till platsen bredvid kiosken, och tio minuter över för att se om Han kanske bara var försenad.

Han visste att klockan visade tio över tolv. Blackworth hade nämligen räknat minuterna.

Till vilken nytta?

Arvtagaren till den stora Blackworthförmögenheten såg sig smått nervöst omkring, ty han kände en olustkänsla. Som om han var iakttagen.

Nej, det är omöjligt, tänkte han. Ingen kände igen honom i de lågklassiga kläderna och den röda kepsen som till synes gav honom ett något för avlångt ansikte för att kunna se bra ut.

James gnuggade händerna i ett halvhjärtat försök att få dom varma, och bestämde sig för att gå till närmaste hotell, checka in sig, och vänta på telefonsamtalet som med all säkerhet skulle komma.

James blundade, och visste att han skulle ångra sig.

"Vad har jag gjort?" undrade han tyst för sig själv.

Han hade inom ett lopp av tre sekunder, förstört sin familjs liv.

Och mer väntade honom.

Någon som kan kritisera denna text? :) ska göra början på en novell, som ja gått å tänkt på ett tag (; skrev denna snabbt bara, tog typ 10 min :p

Någon? :)

Jättespännande! Jag undrar ju naturligtvis vad James har gjort som är så omvälvande.

Men om han ska kunna ta emot telefonsamtalet som med all säkerhet kommer komma så borde väl hotellet redan vara klart och inte vara det närmaste. Förstår du hur jag menar?!

Oj tackar (;

Jo jag förstår ! Tack för att du lade märke till det, såna små "fel" kan vara svåra att hitta om man skrivit texten själv :)