Lägger in en gammal text också som är en blandning mellan en dikt och en.. ptja.. novell, antar jag.

Aja, här är den iallafall! Skriven vid 13 års ålder (fjortenton nu) ;)

(Och ber om ursäkt för den lätt deprimerande tonen i samtliga av mina texter, men speciellt den under var skriven i en sådan.. period).

Ljuset
Jaha. Här ligger man alldeles själv. Solitär. Allena. Det finns tusen ord som alla säger samma sak, ensam.
Luften är sval och frisk i det ljusa rummet. Fönstret längs långsidan är öppet, och gardinerna fladdrar i vinden som sakta blåser in i rummet.
Hit in vill du inte, tänker jag tyst som ett svar på vindens vinande.
Jag rör lite på fötterna under det vita täcket, för att förvissa mig om att jag fortfarande lever. Att jag fortfarande har förmågan att röra mig.
Jag ville göra en insats för världen, jag ville hjälpa någon. Men det gjorde jag aldrig. Och nu är det försent.

Men inte fan tänker jag tillbringa mina sista dagar i den här sjukhussängen.
Under mina 26 år i livet har jag inte åstadkommit ett skit, kanske är det dags nu. Det är inte så att jag kommer få fler chanser efter det här, direkt.

Jag reser mig sakta. Känner hur tyngden på varje andetag ökar, samtidigt som viljan blir starkare och starkare. Jag ska dö, då kan jag lika gärna göra det fint. Kanske rent av vackert.
Nu sitter jag på sängen, i mitt fula nattlinne. Jag blickar glansigt ut genom fönstret. Blundar. Känner hur blåsten sakta smeker mitt ansikte.

Jag har ingen tid kvar. En dag, hade den oberörda mannen i vita rocken sagt.
Jag reser mig sakta, känner en dov smärta.
Mina fötter är bara, och golvet är kallt. Iskallt.
Jag böjer mig sakta fram mot garderoben, sätter på mig plagg efter plagg. Tyngd efter tyngd.
Sakta går jag ut från rummet. Ut från sjukhuset.
Jag ska klara av det här, säger jag tyst till mig själv.
En sjuksköterska ringer motvilligt en taxi, som jag sakta stapplar ut till. Kliver in i den.
Smärta.
Chauffören tittar snabbt bak, frågar vart jag ska. Det undrar jag med.
Jag vet inte, mumlar jag tyst.
Ett minne återkommer.
Till bergen i söder, svarade jag så högt jag förmår. Chauffören nickar och startar bilen.

Hela resan sitter jag tyst, trots den brunögde chaufförens tafatta försök att ta kontakt. Jag blickar ut genom fönstret, undrar om det är sista gången jag ser allt.
Hejdå, mumlar jag tyst. Chauffören slänger en blick på mig i backspegeln, nästan lite oroligt, för att sedan återigen koncentrera sig på vägen.

Efter två timmar är vi framme. Jag betalar mannen, och haltar sedan bort. Bort mot bergen.
Jag hör hur taxin sakta, lite motvilligt, kör iväg. Ser hur chauffören oroligt blickar bak en sista gång.
Kvällen börjar närma sig, och landskapet är omsvept i ett täcke av frost.
Det knastrar, när jag sakta rör mig upp för berget. Kroppen värker, men jag fortsätter. Jag tvingar mig själv.
Efter en timma börjar jag närma mig, snart är jag där. Snart är det klart. Solen är på väg ner borta vid horisonten. Himlen har antagit en aprikosfärgad nyans, och det glödande klotet, solen, är större än jag någonsin sett det tidigare.
Där står jag. Utsikten, över allt. Närmast är det hus, och längre bort ligger havet.
Jag blickar ut över solnedgången, känner hur benen viker sig. Lägger mig på marken, och sluter ögonen. Jag ska bara vila en liten stund.
Här vill jag dö, mumlar jag sakta, nästan ohörbart.
Ljuset försvinner.
Frosten täcker mig sakta.
Det är fint.

Det är till och med vackert.

EDIT: Såg nu efter att styckeindelningen blev lite knasig på vissa ställen, jaja.

Tack för den vackra texten!

Om jag får kommentera den så skulle jag ta bort orden :

, lite motvilligt,

samt:

 mumlar jag sakta, nästan ohörbart

för att dom verkar lite onödiga, för läsaren kan fylla på själv litegran.

Men jag vet  inte om det var viktigt att läsaren skall veta att hon mumlade?

#2 Tack för kritiken - den uppskattades verkligen!

Alltså.. viktigt och viktigt, jag tycker att det förbättrar bilden man får i huvudet då. Om jag inte skulle skriva att hon mumla skulle hon inte låta lika osäker som jag vill att hon framstår. Likadant med chauffören, jag tycer att det målar upp en starkare bild, men det är bara min personliga åsikt! :) Min svenska lärare har alltid sagt att jag beskriver för mycket

Hon hör stjärnornas stilla hummande

i bakgrunden av den sorgliga sången om hennes liv

De viskar mjukt att allt kommer bli bra

att allting till slut  kommer bli som de sa

Sakta sluter hon sina ögon

och undrar bittert varför just hon

Men natten ekar tom på svar

för man kan inte ändra på det som var

I takt med att hennes tårar sipprar ner

smeks hennes ansikte av månens mjuka sken

Och för några timmar tillåts hon sova

med hoppets hummande som bakgrund

Med hoppets hummande som stöd

Nästa morgon när flickan öppnar sina ögon

finns inte längre stjärnorna kvar

Ingenstans kan hon höra trygghetens hummande ljud

och ingenstans kan hon hitta känslan av hopp

Kvar efter natten finns bara känslan av att bli svekt

känslan av att ha blivit utsatt för någonting vekt

Ty stjärnorna hade inte talat sanning

när de sa att allt skulle bli bra

Hon hör ju fortfarande den sorgsna sången

och hon har ju fortfarande sitt liv kvar.

*

Det svider

när jag river hål i fasaden jag byggt upp

Det gör ont

när svarta tårar sipprar ner för min kind

Livet är inte ett schackbord

livet är inte svart och vitt

Livet är en grå sörja

utan någon som helst mening

(en värld utan känslor och färger är ingen värld)

Mina händer kröker sig

kring staketen där jag stängt in mina känslor

Där tänker jag snart bygga en mur av betong

och ordna en blockad

Då kommer mina känslor att svälta ihjäl

och hela jag kommer att gapa tom

Jag kommer inte finnas kvar

för ingen människa kan leva utan själ

Ingen människa kan leva utan sig själv

utan  det som gör en till den man är

Och jag är inget undantag

viskar de sipprande tårarna i mitt öra

Hon tänker

och argumenterar med sig själv

Varför tror ingen på det jag känner.

Varför bänder ingen upp mina krökta händer?

*

På mig har jag en blodigel

men istället för något så obetydligt som blod

suger den ut mig

och min lycka

jag sliter och drar

jag vill inte längre leva

men igeln sitter kvar

trots att det inget av mig finns kvar

jag har blivit fördömd

och berövad

först tog den min sömn

och sedan min lycka

kvar finns ett spöke

något som inte existerar

något som inte finns

jag finns

ingen tror mig

och ingen minns

men jag lovar

jag existerar lika mycket

som lögnen jag precis uttalat