Kan börja lägga upp denna som jag skrev inatt. Är inte särskilt bra på rim men tyckte dem blev ganska okej.

På radhuslängan är alla glada
Snart råder nog följdskada
Problem finns det inga av
Det fanns ingen som tillkännagav
De sjuka blir till ett folkhav

Lyckopiller knaprar alla i smyg
Jantelagen, du ska vara tyst och blyg
Oförskämdhet bryr sig ingen längre om
Nu är allt du rör din egendom

Vem bryr sig om tusen år
Om vad vi nu begår
Att det blir vår undergång är ingen nyhet
Ingen vill märka av nedstämhet

Vi lever i en värld av dubbelmoral
Med förvridna skönhetsideal
Skulle det få folk att reagera?
Då kan vi alltid omredigera

Välkommen hit och hoppas du ska trivas! Roligt att läsa din text, jag tycker den är jätteintressant och speglar den perfekta världen väldigt målande.

#2: åh, tack! =) Har tidigare tyckt det är väldigt pinsamt att visa texter eller så för andra, gör nog det lite fortfarande, så blir verkligen jätteglad när folk tycker de är bra =)

Passar på att lägga upp en till som jag skrev för någon månad sen.

Jag önskar att jag kunde se
Vad som nu skulle ske
Jag räknar ner
sju fyra ett
Det blev ganska rätt

För kanske var det du
som gjorde alla fel
Kanske var det jag
som förstod vad som hänt

Trots att vi var borta
i sinnet
såg vi nog alla
Vart det gick snett

Jag räknar igen
Åtta fem två
Det var inte så det skulle gå.

Vi får tacka för att du vågar öppna byrålådan för oss. Själv så är jag glad att man inte behöver rimma när man skriver poesi. Är helt värdelös på det.

Tycker om båda dikterna. Speciellt den andra.  Vad det gäller ettan så skulle jag låta den vila en liten stund och sedan använda innehållet, men utan rim. För innehållet är så bra att det inte behöver rimmas till den. 

Tack igen. /Vanessa

#4 håller inte med här! Jag tycker den är super som den är. Jag tycker rim gör Dikter mer intressanta och satiristiska på något sätt. Åtminstone denna.
Den andra var också väldigt bra. Jag gillar påhittigheten med siffrorna.

Skönt att vi inte håller med varandra ;-). Det visar att dikten berör och påverkar oss. Det är bra. /Vanessa

Tack för komentarerna, de vämer =)

Dem kallar mig för drömmare
som flyr till sin egna värld när det går lite fel.
En sådan som tänker för mycket och har för höga ambitoner
som planerar att skjuta 100 mål utan att lärt sig träffa bollen ännu.
Och som är överlägsen denna värld

Dem kallar mig för dagdrivare
som aldrig får något gjort.
En sådan som saknar drömmar och hopp
som inte ens försöker nå någonstans utan ständigt står stilla.
Och som aldrig kommer bli något

Jag kallar mig för livslängtan
som ständigt vill leva.
En sådan som långsamt klättrar mot toppen
som går in i sig själv när livet blir för realistiskt.
Och som tillslut kommer lyckas bättre än alla andra

Oj, den var bra. Full med innehåll och känsla. Faktiskt lite lika mig när jag var ung på 80-talet.

Skulle dock gärna se den finslipas lite. Dels finns det lite för många ord som inte tillägger något specifikt. Sedan så skulle jag gärna ta bort en massa "som", "sådan" och "och". 

Dem kallar mig för drömmare
som flyr till sin egna värld när det går lite fel.
En (sådan) som tänker för mycket och har för höga ambitoner
som planerar att skjuta 100 mål utan att lärt sig träffa bollen (ännu).
Och som är överlägsen denna värld

Dem kallar mig för dagdrivare
som aldrig får något gjort.
En (sådan) som saknar drömmar och hopp
(som) inte (ens) försöker nå någonstans utan ständigt står stilla.
Och som aldrig kommer bli något

Jag kallar mig för livslängtan
som ständigt vill leva.
En (sådan) som långsamt klättrar mot toppen
(som) går in i sig (mig) själv när livet blir för realistiskt.
Och som till slut kommer lyckas bättre än alla andra

Men gillar den för innehållet och känslan. Glöm inte det. /Vanessa

#9: tack för kritiken, uppskattar det verkligen.

Jag mår så bra om natten
när det fortfarande är flera timmar kvar tills solen går upp, och det finns ingen som kan säga vad som måste göras.
Då kan jag dunka Have heart eller caesars i hörlurarna eller bara stirra upp i taket utan att bry mig om vad klockan är.
Och ibland öppnar jag fönstret bara för att andas.
I timmar kan jag titta på Amilo som sover med ögon som inte är helt slutna och bara le över hur mycket jag älskar honom.
när jag blir lite för trött sätter jag mig i hörnet och bara tittar på allt, det blir så annorlunda än på dagen

Så kan jag le över hur vackra alla stjärnor är utanför fönstret

Ibland väntar jag enda tills solen går upp, så jag kan fyllas av dendär härliga känslan
Att allting är okej, att varje dag är en nystart, att våren snart är här.

Och egentligen, så är allt så vackert.

Jag saknar mig själv ibland.
Mitt leende, min rynkande panna och mina alltid lika smutsiga fötter.
Jag saknar mitt sätt att knacka på bordet med pennan under tråkiga mattelektioner och mitt sätt att lika ivrigt försöka förklara vad jag menar.
Hur jag satt ute med vänner sena sommarkvällar och skrattade åt allt åt inget.
Jag saknar gången då jag fick skäll för att slagit sönder en glasflaska utanför en röd villa och jag saknar att med arga blickar stirra ut dem som "inte var som oss". Och hur vi sen berättade hur mycket bättre vi var, hur mycket mer "äkta" och hur vi aldrig skulle bli sådan.
Och jag saknar att inte bry mig om framtiden, att äta glass i gamla stan och gå på spelningar som man egentligen inte brydde sig om. Bara för att alla andra skulle dit, bara för att sedan kunna känna hur huvudet dunkade och det pep i öronen. när man trängde sig längst fram och alltid ville stå närmast högtalarna.  Och hur jag alltid träffade nytt folk och spänningen fanns i luften. Hur jag kunde kyssa någon och sedan vara kär i någon annan, och ingen ens brydde sig om att klaga. För alla andra var likadana, och vi samlades alltid efteråt och viskade om våra romanser. Jag saknar hur omtyckt man alltid kände sig när folk visste vem man var och hoppade fram för att kramas, tio åt gången och man ramlade ihop i en hög och inte kunde sluta skratta.
Och när jag alltid var arg och ändå lyckligast i världen.
Jag saknar mig själv ibland, ganska ofta faktiskt.

Båda texterna var verklligen fulla med liv. Tack för läsningen du bjöd på. /Vanessa

Vad ska du bli när du blir stor?
Snälla svara snabbt, du måste veta nu
Skynda dig, har du valt karriär?
Vill du inte bli advokat, läkare eller forskare?
Men lilla vän, vad ska det bli av dig då?

Har du inga hopp, drömmar eller ambitoner?
Skynda dig, välj fort och vänta inte så alla platser tar slut
Men tänk noga, akta dig för att välja fel
Bestäm nu
Annars får du jobba i lager i 20 år och sedan på hemköp i 30.
Och blir den som blev kvar när alla andra försvann

Ingen pressar och ingen trycker på
Men vi vill höra nu, vad du ska bli när du blir stor.
Det var ju dig som det skulle bli något av.

_gå, dra, försvinn.
_Lämna mig och titta inte tillbaka.

Eller vänta, kom hit igen
Sitt en stund, laga mig och pussla mig hel.

nej gå, och ta med dig allt du jort
Rör mig inte och vänd inte igen

Kom tillbaka, se mig
Lyssna, trösta och krama
Bara en liten stund
Men sedan vill jag nog att du går.

När jag var liten (eller mindre, jag är väl fortfarande liten egentligen) så älskade jag rosa. Jag tyckte att allt skulle vara rosa, jag ville helst ha rosa kläder hela tiden och jag drömde om ett skrikrosa sovrum med massa söta gosedjur. En gång hörde jag till och med en pojke säga "Vem är dendär flickan som alltid har något rosa på sig?"
Och jag tyckte om hästar. Min favorithäst hette Hamlet och var en brun shetlandsponny. Han var alltid jättejobbig att rida men jag tyckte om honom ändå, för han var så snäll och lugn när man skulle rykta. Och aldrig försökte han sparka mig när jag skulle kratsa hans hovar.

Jag skämdes över att fortfarande leka med dockor när jag var åtta år. I skolan gick jag alltid i det största tjejgänget, jag var aldrig någonsin utanför. Vi fnissade och viskade om knattediscot, tjöt av skratt när pojkarna jagade oss och smet ibland iväg till godisaffären efter lektionerna. Det pinsammaste som fanns var att tappa ett glas eller en tallrik i matsalen, eller att stava fel när man skulle skriva på tavlan.
Det bästa bandet i världen var Spicegirls eller E.M.M.A. , om jag kände mig extra cool lyssnade jag på Green day eller My chemical Romance.
När jag blev stor skulle jag bli pizzabagare, sångerska, advokat, skådespelerska och bo på en stor gård.

Idag äger jag inte ett enda rosa plagg, min garderob är istället fylld av svart, grått, blått och vitt. Jag skulle aldrig någonsin vilja ha ett rosa rum och alla barbies kastade jag iväg för längesen. Nu vill jag ha ett ljusgult rum, vackra tavlor och LP-skivor istället.
Hästar är ingenting jag intresserar mig för längre, jag vistas inte gärna i ett stall och att i regn sitta på en hästrygg och försöka få hästen att göra som jag vill skulle troligen få mig att spy av uttråkning. Jag tänker sällan på Hamlet, tror inte jag ens skänkt honom en tanke på flera år.
Jag älskar kaniner, att sitta på mitt rum och lyssna på musik, titta på regnet och umgås med mina vänner.

Det var år sen jag tillhörde ett tjejgäng och jag förstår mig inte på deras ihärdiga idioti. Om en kille skulle jaga mig nu skulle jag troligen bli livrädd och att gå till godisaffären känns inte som ett stort äventyr. Att tappa ett glas i matsalen vore ingen stor grej och att stava fel vore snarare ett bevis på att man är en av de tuffa ungarna, en som inte bryr sig.
Att jag inte kan sjunga eller agera har jag lärt mig, pizzabagare vore extremt fantasilöst, advokat detsamma och att bo på en gård är orealistiskt.
Jag spyr på Spicegirls och E.M.M.A , Green day och My chemical romance lyssnar jag aldrig på. Istället fyller jag mina playlist med Have Heart, Comeback Kid, Underoath och I hate myself.

Jag önskar att jag fortfarande var den populära, glada rosa häst-tjejen med stora framtidsdrömmar istället för den bittra, rebelliska, hatiska tonåringen med krossade visioner.

Vilken bara beskrivning  av längtan tillbaka och  förvandligen till något helt annat - jag kunde leva in i sakanden så att fick tårar  på riktigt (det är ovanligt för mig när jag läser)

Tack för tårarna borde kanske sägas!

Skriv mer…

#16: Oj, tack så mycket. Kul att du gillade den :)

 -

De ler emot henne.
"Nejdå, det syns inte. Jadå, du är fin. Nej, håret ser inte konstigt ut. Ja, kläderna passar bra. Skärp dig nu, det ser bra ut!"

Hon nästan snubblar ner för trappen och ut på gatan, ut i världen. Sträcker på sig, axlarna bakåt och huvudet högt. Undrar om det syns att hjärtat bankar så hårt att det säkert skulle kunna slå sig ut, undrar om hon går konstigt eller om det bara känns så, undrar om det syns hur hon svettas.
Passerar den första människan, han ler lite. Ser hon hemsk ut? Hånflinade han åt henne? Kommer han berätta för sina vänner sen om den "fula, äckliga bruden" han såg på vägen dit?

Sjunker ner lite, inte för mycket. Kanske ser man divig ut om man går helt rakt. Faktiskt så gör man nog det, hon är nästan säker. Men hon kan inte gå för ihopsjunkt heller, vill ju inte ha dålig hållning. Nej, avslappnat ska hon gå, lugnt. Harmoniskt, oberoende. Varken utmanande eller slappt, bara.. normalt.
Går förbi ett par, de tittar inte ens åt henne. Är hon så ful? Kastade de en blick tidigare och tänkte, "nej fyfan" och nu vill de inte ens se på henne? Hon vänder sig om lite snabbt och ser hur de kollar efter henne. Ändrade dem sig, tyckte dem att hon faktiskt var så motbjudande att de ville titta ändå? Bara för att se, förstå hur så hemska människor vågar visa sig ute.

Hon vet plötsligt inte vart hon ska fästa blicken, benen rör sig inte som hon vill och hållningen fungerar inte alls. "Skärp dig" ekar i hennes huvud, fan, hon ska ju bara gå till affären! Lidande granskar hon andra människors gångstil, försöker härma, lyckas inte, förbannar sig över hur hon kan glömma hur man ska gå ordentligt. Hon har ju övat hemma massor av gånger, har tittat i spegeln och testat tills det är perfekt. Fötterna känns tunga, stegen är för korta eller långa, hon kan inte avgöra. Blicken fladdrar runt och hon måste öppna munnen för att kunna andas. Kinderna är varma och säkerligen helt röda, hjärtat dunkar så hårt att hon är övertygad om att det måste höras på flera meters avstånd.

Och vad de måste tänka.
"Vad är fel på henne egentligen? Kan hon inte ens göra en enkel liten skitsak? Hon ser ut som fan också, herregud. Vad pinsamt, sådana människor borde ju inte ens röra sig utomhus."
Hon vänder sig om, försöker styra stegen hemåt. Vet att folk måste stirra, vem fan vänder sig om helt plötsligt och går tillbaka? Hon måste se så dum ut, så oerhört korkad och ful. Ful ful ful.

När hon kommer hem igen smiter hon in i badrummet. Stirrar på sin spegelbild alldeles för länge. Sätter igång duschen och sköljer sig med alldeles för varmt vatten. Försöker desperat att riva bort alla fel och biter så hårt i tungan att den börjar blöda.

Efteråt går hon upp igen, tar på nya kläder, lägger på nytt smink och sätter upp håret i en ny tofs. Ställer sig framför spegeln, övar olika sätt att gå på, att stå på och att sitta på. Funderar över hur hon ska kunna le utan att visa de hemska tänderna men ändå inte dra ut munnen så långt så att hon ser ut som en idiot. Testar olika blickar, rörelser, skratt.
Det måste bli perfekt nu, måste fungera åtminstonde en gång. Helst två eller tre, eller hela tiden. Annars kan hon lika gärna lägga sig och dö.

Hon är inte värd mer än så.

Jag börjar med den första text du lagt in även om det var ett tag sedan du skrev den. Bildspråket är intressant, jag gillar att den rimmar. Det brukar sägas att man knaprar antidepressiva, men sväljer man dem inte hela, rent praktiskt? Inget du behöver ändra, min fundering bara. Trodde först att det var en vuxen person som skrivit texten, men jag misstänkter du är lite yngre när jag läst vidare. Din text förmedlar en känsla som många kan känna igen sig i, både tonåringar och vuxna.

I din första dikt nämner du Jantelagen. Har du läst Sandemose som skrivit ner Jantelagen i sin bok "En flykting korsar sitt spår"? Jantelagen, du ska vara tyst och blyg, skriver du. Menar du att Jantelagen säger att du ska vara tyst och blyg, eller syftar du på det som Jantelagen egentligen innebär, nämligen att du ska ha klart för dig att du ingenting duger till och inte kan göra något åt det heller. Sandemose är min favoritförfattare, därför undrar jag lite grand. Det är inte fel att låna Jantelagen, och tolka den utifrån sina egna syften. Jantelagen som begrepp är mer känt än dess budord.

Dina två senaste texter är skönlitterära. I den andra texten knyter du an till det du skrivit tidigare. Jag lyssnar inte på den musik du skriver om. En del artister har jag bara en svag uppfattning om, andra är totalt okända för mig. Trots det så förstår jag vad det handlar om, musik man lyssnar på när man mår dåligt. Du skriver om hon istället för jag, vilket är positivt. Det är ofta lättare för läsaren att ta till sig en text i tredje person jämfört med en som är skriven i jagform. Eller för att säga det kort: #15 och #17 är två bra texter, som handlar om att vara barn och att tvingas bli växa upp.

#18: Hej!
Ber om ursäkt för sent svar, hade nästan glömt bort denna sida helt och hållet.

Jo, man sväljer de flesta antidepressiva hela (åtminstone de jag hört talas om) men jag tyckte att "knaprar" passade bättre in i texten.
Jag har inte läst "En flykting korsar sitt spår", har dock hört att den ska vara bra. Med jantelagen menar jag att man aldrig ska tro att man är bättre än andra och inte sticka ut, men det hör väl ihop med att man ska vara tyst och blyg ifall man spånar vidare lite.

Föredrar att skriva i tredje person istället för jagform, känns som att man kan avslöja mer känslor utan att lämna ut sig själv helt och hållet, om du förstår hur jag menar?
Tack för kritiken, den uppskattas.

När blev det fel att tänka själv?

"Men vadå, grönsaker lever ju också!"
Det är så typiskt, så förutsett och så oerhört självklart. Och givetvis väldigt roligt också, det här med att driva med folk som inte äter kött. Fast mest är det nog bara irriterande.

Jag har svårt att förstå människor som har något emot vegetarianer eller veganer, kan inte ens komma på ett enda vettigt argument för att avsky någon som har ett annat kostval. Veganism gör inte mer skada än köttätande, du blir inte sjuk av att att avstå från att äta kött eller animaliska produkter överhuvudtaget och du blir inte på något sätt mindre värd.
Den enda anledningen som jag har hört är att "veganer beter sig alltid som att är mycket bättre människor." , vilket alltid leder till följdfrågorna "Har du träffat alla veganer i världen?" och "Tror du att alla veganer är så?" Och svaren är ju så självklara, egentligen. Vi vet ju att man inte ska dra alla över en kant och vi vet ju att alla veganer inte tror att de är bättre än andra. 

Det handlar nog mest om att det är ett såpass känsligt ämne, många vet att det inte går så bra till på gårdarna som man önskar att det gjorde, många vet att kor inte behandlas så väl som de borde och många vet att dunindustrin inte är en vacker historia. Man vill blunda för sanningen och det går inte om man ska disskutera ämnet.
 Två eller tre gånger har jag stött på dessa "översittare" inom veganismen, annars har de flesta varit väldigt trevliga. Jag kan inte låta bli att fundera över om människor bara inbillar sig hela översittar-grejen för att de egentligen skäms över att äta kött. Attack är bästa försvaret så att säga.

 Något annat som irriterat mig lite på sistonde är att somliga verkar tycka det är löjligt att vara vegetarian för djurens skull. När blev det töntigt att bry sig om andra levande varelser? Så sjukt att man ens kan nedvärdera någon som faktiskt försöker göra något för att hjälpa andra.
 Personligen är jag inte så himla känslig rörande ämnet, men jag känner en hel del som tar väldigt illa upp av att folk äter kött. Jag säger inte att det är rätt att hata köttätare men jag kan förstå dessa människors frustration.
Jämför med att jag skulle börja äta människor, de skulle hållas i trånga utrymmen och behandlas som produkter och inte varelser med känslor och tankar. Många skulle rent ut sagt bli galna och helvetet skulle braka loss, för så gör man ju bara inte. Ungefär så känns det för mig när folk äter djur, det är ett så konstigt och oförståeligt beslut i mina ögon. Att döda någon för att det är gott att äta upp denne, när det är fullt möjligt att överleva utan. Självklart kommer en del gnälla över att det är en orimlig parallell att dra, men är det verkligen det? Jag känner så och jag kan inte rå för vad jag känner, och isåfall är det ju en högst rimlig parallell att dra då båda sakerna är lika avskyvärda för mig.

Jag hatar inte folk som äter kött, jag sitter inte och spyr ur mig kommentarer om att det är äckligt och fruktansvärt. Det finns människor som gör det men jag är inte en av dem. Precis samma sak som att de finns människor som respekterar folk som valt en annan kost och att de finns människor som av någon anledning verkligen inte kan acceptera detta.
Det är ju bara dumt, ärligt talat. Att man ens kan se ner på något pågrund av hur denne tänker. När blev det fel att tänka själv?

Vill gärna ha kritik för hur jag skriver, om det är tilltalade eller uttråkande alltså. Förvisso att jag gärnar argumenterar för mina åsikter men jag tror inte en disskution om själva innehållet är så nödvändig här.

Du skriver otroligt bra!

#21: Oh, tack så mycket :)

 Att identifiera sig med en sjukdom

Jag är deprimerad.
Och det har jag varit ett tag nu, ganska länge faktiskt. Så länge att jag inte riktigt minns hur det är att inte vara deprimerad, så länge att jag inte riktigt förstår människor som inte är deprimerade.

Enda sedan jag fick min diagnos så har jag identifierat mig med den. Jag har sett mig själv som psykiskt sjuk och ingenting annat, mitt liv har kretsat runt det och jag har ansett att jag inte duger för jag är ändå bara ledsen och tycker allting är jobbigt hela tiden.
Och ja, jag tycker det mesta är jobbigt och jag måste sitta flera timmar nästan varje dag och tänka, för annars kan jag inte hålla ihop allting. Jag har dumma tankar och pessimistiska synsätt som jag inte kan bli av med, iallafall inte just nu.
Jag är deprimerad, men jag är inte depression. Depression är en del av mig, ibland en stor del som påverkar mig mer än någonting annat och ibland en liten tanke som bara sitter i bakhuvudet. Men aldrig, någonsin, är depression hela mig. Jag är mycket mer än bara tio bokstäver, jag är mycket mer än bara ett dåligt psyke.

Okej, jag lider av depression, ibland mår jag så dåligt att jag vill ta livet av mig och ibland begränsar det mig väldigt mycket.
Okej, jag tycker om att skriva, ibland gör jag det hela tiden och ibland blir jag frustrerad över att jag inte skriver tillräckligt bra.
Okej, jag har väldigt fina kaniner, ibland gör de mig lyckligast i världen och ibland tycker jag det är tråkigt att behöva städa burar.
Egentligen skulle jag kunna skriva en jättelång lista på alla saker jag tycker om, ogillar, måste göra, vill göra, inte kan göra, tänker på och så vidare.

Man har cancer, man är inte cancer. Man har hjärtfel, man är inte hjärtfel. Man har en depression, man är inte depression.

Gillar texten (y)

Känner igen mig väldigt mycket

#24: Tack!

Det är som en oskriven regel i dagens samhälle att alla människor tycker om att umgås. Man fikar med vänner, går på fester, träffar nya människor, försöker tappert hålla kontakten med barndomsvänner. Och aldrig klarar man sig utan vänner, då är inte livet värt att leva. Det bara är så. Inget märkvärdigt alls.

Och vi andra då? Vi människor som inte alls är sociala, som rent ut av är rädda för att närma oss människor. Vi som kanske till och med inte vågar gå utanför dörren i skräck av att behöva möta andra. Vart passar vi in?
Många av oss försöker ändå. Vi anstränger oss för att ibland träffa bekanta, bekanta som vi tycker om jättemycket egentligen. Det är en utmaning att gå till affären, skolan, jobbet. Ibland till och med att bara gå ut och hämta posten.
Men vi vill ju. Vi vill så gärna kunna vara sådär sociala, normala som alla andra. Kunna skratta med våra vänner och kunna skapa nya kontakter, prata i telefon och titta runt på stan.
Det svider när vi misslyckas. Det svider att få höra "Nähä, du kan inte nu heller? Vad ovanligt." För vi försöker så himla mycket, hela tiden. Varje dag, timme, minut, sekund så försöker vi. Och ibland, då lyckas vi. Ibland kan vi gå med huvudet högt, vara stolta och tänka att vi minsann inte alls är så dåliga, vi kan ju! Oftast så är det inte så. 

Oftast vågar vi inte, oftast är vi alldeles för fega för att ens försöka. Så rädda för att bli skadade att vi inte ens ger det en chans. Oftast så får vi blickarna och kommentarerna.
"En sådan som alltid sviker, som inte går att räkna med"
Och oftast, så gör det alldeles förbannat ont.

Tänk dig ett liv utan rädsla.
Tänk dig ett liv där du aldrig, någonsin, begränsas av din egna fruktan, oro eller skräck. Tänk dig ett liv där du vågar göra allting som du vill göra. Vågar säga allting du vill säga, vågar vara allting som du vill vara. Vågar leva, som du vill. Och inte som alla andra.

Min första tanke är att det skulle vara underbart. Att bara kunna göra det som man alltid varit för feg för. Jag skulle kunna åka de läskiga berg- och dalbanorna på Liseberg, jag skulle kunna prata med alla människor jag vill prata med, jag skulle kunna ta egna intiativ och jag skulle kunna ta en risk. Det skulle vara fantastiskt, till en början. Men sen då?
Hur blir det när man är så befriad ifrån rädslan att man inte oroar sig för att misslyckas, för det spelar ingen roll? Eller när man inte anstränger sig alls, för det är ju inte läskigt att bli sårad eller lämnad eller övergiven? Är det fortfarande lika fantastiskt då?
Jag tror att människor behöver vara rädda. Till viss del, alltså. Det säger sig själv att ingen mår bra av att gå runt och oroa sig hela tiden eller få ångestattacker över att man inte har tillräckligt mod. Men att, då och då, känna rädsla för en del känslor, saker eller människor tror jag är nyttigt. Motsatser förstärker varandra. Det finns inget ljus utan mörker, det finns ingen glädje utan sorg, det finns inget mod utan rädsla. För hur modig är man egentligen om man inte har något att besegra?

Enda sättet att övervinna sina rädslor är att konfrontera dem. Det må vara uttjatat och en kliche, men det är sant. Att hela tiden undvika något skrämmade gör inte att det försvinner, man kommer inte vakna en dag och vara totalt orädd för allting. Det fungerar inte så. Men somliga dagar är man starkare och mer motiverad till att kämpa, och det är klart att man har lättare för att sluta vara rädd isåfall. Ibland behöver man få vara på botten ett tag för att kunna samla mod igen. Det är okej, man kan inte alltid vara stark.
Men när man konfronterat, och vunnit, över sin rädsla så är det värt det. Då är det värt alla ångestattacker, alla tårar och all energi man lagt ner på att ta sig dit.

Nästa gång jag är på Liseberg så ska jag åka den där berg- och dalbanan som gör mig nervös bara jag tittar på den. Och någonting säger mig att när jag vågat, då kommer jag upptäcka att det faktiskt var riktigt kul.

putt…

wow, du skriver otroligt bra! Jag kan verkligen känna igen mig i mycket av det du skriver.

#29: Åh, tack så jättemycket!

Ibland så knackar Fröken Ångest på mitt fönster och vill komma in

Och hon skriker och skriker och bankar och slår och hotar och skriker ännu mera
Och jag öppnar fönstret och hon ramlar in och jag frågar hur det går och hon säger att det är illa

Jag berättar att det är fint, dagen är fin, livet är fint.
Hon skakar på huvudet och fräser nej nej nej nej och nej för allt är fel fel fel fel och fel

Så berättar hon hur det är och jag velar och velar och tänker att det är rätt löjligt och velar lite till och tänker att hon kanske har rätt och velar och velar och velar och frågar om det är sant.

Hon nickar och drar i mitt hår och tjurar och berättar hur ful jag är och jag vågar inte flytta på mig för då kanske hon blir arg och när hon blir arg går det åt helvete och jag går sönder och livet går sönder och allting går sönder och jag måste laga det igen sen och det är ett så konstigt pussel att jag inte vågar försöka.

Innan hon går igen så säger hon att jag är sjuk i huvudet och så säger jag att det vet jag tamigfan redan.

#31 Den här kampen känner jag alltför väl igen, helt suveränt beskrivet! Du är väldigt duktig på att uttrycka dina känlor, fortsätt så.

Kram Nessa

#32:  Man tackar! Fint att höra att folk känner igen sig, känns som att man lyckats då. Trots att just den situationen kanske inte var så kul att känna igen si ig.

Ibland brukar jag se på livet som en film.

Det har en början, man föds. Antingen är det en lycklig stund som får hela publiken att förstå vilken bra människa man kommer bli. Vilken bra och lyckad film som man gärna skulle vilja se mer av.
Eller så kanske det börjar med något som går fel och något som blir hemskt. Att man får framtiden, åtminstone lite av den, förstörd redan innan man ens levt i några timmar. Man blir dömd som en tragedi. Men trots allt, fortfarande intressant. Det är alltid underhållande med lite dramatik.
Fast ibland så blir det bara ingenting. Varken bra eller dåligt. Man bara föds. Ingen tycker att man är den finaste i världen och ingen tycker synd om en, ingen blir glad och ingen blir ledsen.

Och på det viset fortsätter det. Somliga saker blir bra, till och med fantastiska och gör de som tittar på tårögda. Andra saker är fruktansvärda och avskyvärda, chockerande. Som skapar sorg, ilska eller till och med hat.
En del filmer har ett bra budskap, andra har ett uttjatat, tråkigt, föråldrat, irriterande eller ointressant budskap.
En del filmer klassas som komedier, andra som skräck, drama, Action, thriller eller äventyr.
En del filmer slutar lyckligt, andra gör det inte.

Vad det än är för film så brukar åtminstone någon tycka om den. Kanske till och med favorisera. Man hittar en film som man älskar, kan se flera gånger om och om och om igen och tröttnar aldrig, en film som är så perfekt som den bara kan bli.

Sen finns det återigen dessa filmer som inte är någonting alls. Som bara finns. De skapas, kanske ibland med en helt otrolig ide, produceras, blir sedda av ett par människor och sedan kastas.
En film som inte blev som man tänkt. Pengarna tog slut. Lusten tog slut. Intresset tog slut.
Det är en sådan film som får människor att resa sig och lämna biosalongen redan innan första repliken är sagd.