Hejhej, det här är en novell jag skrev till en tävling som UNT hade förra vintern. Bland ca 500 bidrag kom den tvåa ^^ Tänkte att det här kanske är ett bra ställe att lägga upp den för att få konstruktiv kritik/feedback ;D

Om något ser skumt ut, som ett ? där det inte bör finnas, så är novellen kopierad från UNTs kaktussida, där de hade våldtagit novellen litegrann… Försökt fixa det, men det kan fortfarande finnas skumma saker kvar…

****

_Vår saga börjar med en pojke som sitter på sitt rum. Han har fått tag på sin moders tändsticksask och förtjusningen lyster i hans ansikte då han tänder en av dem precis som mamma brukar göra. Vacker eld. Men den bränner honom, han tappar stickan. Elden börjar klättra längst hans ben och han skriker. Den äter hans kläder och slickar hans hud. Den är inte alls vacker längre, den är bara hemsk och gör ont. Pojken skriker medan elden nafsar på hans kropp.
_
David låter huvudet sjunka djupare ned i kragen och riktar blicken mot marken. Stirrar på alla små flingor av frost som krossas under hans fötter. Försöker hålla tillbaka tårarna som bränner i ögonen. Kan de inte bara sluta stirra på honom? De vet hur han ser ut, de vet varför och dessutom har de sett honom hundratals gånger tidigare. Han höjer sin handskbeklädda hand och skjuter upp dörren. Sorlet från hundratals röster når hans öron och han vet att många av ägarna till dem ser på honom. Han fortsätter hålla blicken riktat en bit framför sina skor och följer det välbekanta mönstret av sprickor och smutsfläckar till sitt skåp. Där är han på väg att slå i huvudet i en vidöppen skåpdörr.
- Hallå, kan du se dig för?, väser den brunhåriga ägarinnan till dörren medan hon stänger skåpet med en högljudd smäll. David väljer att inte svara - vad skulle det tjäna till? Istället öppnar han sitt eget skåp och plockar ut sina böcker.

Just som han plockat fram blocket och matteboken känner han hur någon stöter till hans axeln. Han ser inte upp, han vet redan varför. - Ursäkta, det var inte meningen, säger någon med ljus och behaglig röst. En röst han inte känner igen. Nyfiket lyfter han blicken en aning och tittar i smyg på personen som tilltalat honom. En flicka han aldrig sett förut. Hon har skulderlångt, rågblont hår som lockar sig i längderna och hennes ögon är ljust blå.
- Det var mitt fel, förlåt, ursäktar han sig och sänker snabbt blicken. Så stänger han sitt skåp och ska just börja gå mot klassrummet när hon tilltalar honom igen.
- Jag heter Aurora.Varför pratat hon med honom? Skämtar hon eller? Han tittar upp igen och ser att hon håller fram sin hand. Det ser ut som om hon rodnar svagt, men det kan också vara hennes smink som gör det.
- Aurora? Betyder inte det Morgonrodnad? frågar han och spärrar sedan upp ögonen och biter sig i läppen. Vad är det han säger? Hon måste tycka att han är jättetöntig! Men Aurora bara fnissar och nickar. Ja, det har han rätt i. - Jag? Jag heter David, svarar han och tar osäkert hennes hand. Så tilltalar han snabbt - Förlåt, men jag måste gå till lektionen nu.
- Vad har du?
- Vad har jag vad då?
Flickan - Aurora - fnissar och förklarar att hon undrade vad han har för lektion nu. Han kommer på sig själv att undra över om hon vet att han är utfryst. Hon bör akta sig så de inte är taskiga mot henne för att hon pratat med honom.
- Matte, svarar han i alla fall och tar ett steg framåt för att avsluta samtalet.
- Det har jag med, har du lust att visa mig till klassrummet? frågar hon och lägger till hans stora förvåning sin hand på hans armbåge. Han nickar omtumlat och tillägger ett "visst" då hon fortsätter att titta på honom med huvudet på sned utan att göra någon ansatts att gå.

Hela vägen till klassrummet håller hon sin hand på hans arm och han låter den ligga där eftersom han inte kan komma på något annat att göra. Inte förrän han håller upp dörren för henne in till klassrummet släpper hon och går fram till en ledig bänk. Han själv sätter sig längst ned i det vänstra hörnet - där kan han sitta ostörd och rita på sin serie om en man vars sönderbrända ansikte täcks av en mask. I det avsnittet han håller på med nu letar mannen efter några skurkar som sägs ha rövat bort och eldat upp barn. Dock hinner han inte så långt - vanligen hinner han nästan en hel sida och nu bara två rutor eftersom hans blick hela tiden rymmer för att iaktta Aurora. Hon verkar sitta hela lektionen utan att göra något annat än att prata med läraren för jämnan. Han kan åtminstone inte se henne göra annat.

Efter lektionen sölar han som vanligt för att komma sist ut ur klassrummet. Just som han ska kliva över tröskeln känner han att någon tar tag i hans arm bakifrån.
- Slutar du nu?
Då han snor runt stirrar han in i Auroras småleende ansikte. Han nickar och tillägger ett jakande "mm"-ljud till svar. Idag var det bara den långa mattelektionen på schemat. Då suger hon in underläppen i munnen en sekund och ser mycket fundersam ut. Så frågar hon det ingen har frågat honom på så många år:
- Vill du hitta på något efter skolan?
Han blir så överrumplad att han bara får fram något som låter ganska likt ett "aah" och hon fnissar åt honom. Så rycker hon lite i hans arm och säger;
- Kom då.
Han börjar automatiskt gå mot sitt skåp för att lämna sina böcker och hon följer honom. Hennes hand värmer, nästan bränner honom på armen. Väl framme öppnar han skåpet och inser i samma stund som han lägger in böckerna att han inte kan hitta på något efter skolan. Eller kanske kan han det?
- Vi måste gå hem till mig, matarna behöver hund och…
Nej, vad är det han säger?! Hon kommer att tycka att han är jättepinsam som svamlar sådär! Men till hans stora förvåning fnissar hon bara och säger att hon tycker hundar är söta och det var väl det han menade? Åter igen kommer han sig inte för att göra något annat än att nicka och grymta något jakande. Hon fnissar igen och de går tillsammans ned för skolans trappa, hon med sin hand på hans arm.

- Nej Zeke, hoppa inte!
Aurora skrattar igen. Hennes skratt påminner David om ett barns - lika glatt och smittande. Han låter henne underhålla hundarna en stund och häller samtidigt upp mat i deras skålar. Sen leder han Aurora upp till sitt rum. Väl där blir han mycket osäker på hur han ska bete sig - han har inte haft en kompis hemma på väldigt länge och speciellt inte en flicka. Han sätter sig i alla fall bredvid henne då hon slår sig ned på hans säng. Efter en liten stund av tystnad frågar han osäkert vad hon gillar för musik. Hon svarar "lite allt möjligt" och han sätter på sin blandskiva med bland annat Rammstein och Linking Park - mest för att uthärda om det blir tyst mellan dem. Men han hade inte behövt vara orolig - Aurora är mycket pratglad. Han märker knappt när mamma ropar för att tala om att hon är hemma och stirrar oförstående då hon kommer upp och säger att maten är klar. Har tiden gått så fort? Tydligen, för Aurora ler och säger att det är dags för henne att gå hem.

- Det var jättetrevligt att träffas, vi borde träffas igen, säger hon senare då de står i dörren och väntar på hennes pappa.
- Mm, svarar David och ler mot henne. Han kommer inte på något annat att göra innan de hör hennes pappa ropa utifrån vägen. Så är hon borta, men hon sa ju att de skulle ses igen… Förresten, ho hade ju börjat i samma skola som honom, så det skulle bli svårt att undvika.
- Trevlig tjej, så tråkigt att hon är blind, säger hans mamma då han stänger dörren bakom Aurora. Vad menar hon med blind?
- Men David, ge dig! Har du inte märkt att din nya väninna är blind? grälar hans mor medan han fundersamt går upp på sitt rum igen.
Tankarna på hans nya väninna - Aurora - tar upp hans tankar resten av kvällen. Hur kunde han undgå att märka det? Hennes hand som alltid vilade på hans arm, till exempel. Han slog upp "blind" på internet och läste sig till olika anledningar att en person blev blind. Bland annat kunde man få det av diabetes, en parasit eller barnsjukdomar. Han undrade hur Aurora blivit blind medan han klädde av sig och kröp ned under sitt täcke. Kanske skulle han våga fråga henne. Kanske.

Efter den första dagen följde Aurora honom hem nästan varje dag. De talade om allt - hon berättade att hon blivit blind vid nio års ålder på grund av sin diabetes och han berättade i sin tur, något tveksamt, om sina egna brännskador.
En sen kväll ungefär tre månader efter att de först träffats sitter de ute på balkongen utanför hans rum. De har pratat ganska länge och tystnaden har till slut fått övertaget.
- David? frågar Aurora plötsligt. Han nickar av gammal vana och tillägger sedan ett "ah".
- Det betyder "Den älskade", fnissar hon och ler mot honom. David själv rodnar och sjunker ned i något i stolen. Ja, och vem älskar honom då, frågar han sig själv och stirrar på den stjärnbeprydda himlen. Just som Aurora öppnar munnen - troligen för att be om ursäkt - ser han ljuset från en fallande stjärna mot den mörka bakgrunden.

- Vad önskar du dig mest i hela världen? frågar han henne innan hon hinner säga något. Hon stänger munnen en stund igen och ser fundersam ut. Sedan svarar hon.
- Jag vill kunna se.
David sluter ögonen och ser stjärnan framför sig. Han koncentrerar sig hårt på Auroras önskan. Så sitter de tysta en stund, innan Aurora frågar om det inte börjar bli dags att lägga sig. Han håller med och leder henne in till gästmadrassen de har lagt bredvid hans egen säng. Sömnen kommer till honom genom hennes lugna andetag.

Den natten vaknar han då det fortfarande är mörkt och undrar yrvaket vad som kan ha väckt honom. Så känner han något mjukt mot sin kind i närheten av hårfästet och vänder sig om i sängen. Framför honom sitter Aurora med blicken riktad mot hans ansikte.
- David, det har hänt ett mirakel, jag kan se igen! Åh, tänd lampan, jag vill se på dig, säger hon och skrattar av lycka då hon böjer sig fram över honom för att komma åt strömbrytaren till hans sänglampa. Hennes nattlinne stramar om bysten precis framför hans ansikte och han måste anstränga sig för att sluta stirra för att stoppa henne innan hon tänder.
- Nej Aurora, var så snäll.
- David, låt mig se dig, säger hon bestämt och trycker på knappen. Han gråter inombords då det starka lyset flödar över hans monstruösa ansikte. Hennes blå ögon ser stint på honom och han ser att hennes ansikte är indränkt i någon ljusröd, trögflytande vätska som kommer från ögonen. Blod blandat med tårar. Han ser de uttryck i hennes ögon som så många sett på honom med - medlidande och avsky. Så började tårarna flöda längst hennes kinder. Det är en klar genomskinlig tårvätska den här gången. Hon smekte honom en sista gång på kinden och reste sig sedan från sängen och började gå mot dörren. Han låter henne göra det, vad skulle han kunna göra för att stoppa henne?
- Snälla Aurora…Snälla vad då? Snälla stanna hos mig fastän jag är ett monster? Han vet att orden är meningslösa, men kan inte låta bli att uttala dem.
- David, jag kan inte. Det går inte, säger hon tyst och som en dimma, eller eldens rök glider hon bort. Dörren slukar henne och går igen med ett knappt märkbart knarrande. Tusentals tankar och känslor flyger genom honom, åker berg- och dalbana runt i hans huvud. Utan att egentligen fundera över vad han gör reser han sig och går fram till den hatade spegeln. Där avtäcker han med darrande hand det reflekterande glas som obarmhärtigt låter honom stirra på sitt eget hemska ansikte. Han ser sig själv så som andra ser honom. Nej, han ser inte sig själv. Den pojken dog i branden för nio år sedan. Vad han ser är en spökbild, en ande som lever kvar i en förstörd kropp. Han låter fingrarna nästan njutningsfullt smeka asken med tändstickor han haft gömd bredvid spegeln i massor av år.
- Jag är död, förklarar han för sin spegelbild. Han vänder huvudet och ser ut genom fönstret. Tycker sig kunna urskilja Aurora där nere i ljuset från en gatlykta. Fingrarna minns hur man gör, minns hur de ska röra sig för att väcka elden. Lukten av svavel fyller luften och han hoppas att mamma hinner få ut hundarna i tid.