Det här är en av de friskaste texterna jag har läst här. Ofta har jag börjat och tröttnat knappt halvvägs genom en text, så jag kan inte skryta med att jag har läst så många ordentligt egentligen.

Din inledning är häftig. Man ramlar rakt in i handlingen utan krusiduller. Det är Action, liv och lust i handlingen, som du för fram så tydligt att man riktigt ser vad du gör. Samtidigt lyckas du presentera dig själv och din familj liksom hästarna och kompisen alldeles i förbifarten verkar det som. Hur du sedan lyckas få fram dina och kompisens känslor, fattar jag inte, men du gör det.

Du kan skriva. Skriv mera.

#1  Tack så jättemycket. Det värmer att höra

Jag skriver ganska mycket. Nyss har jag skrivit färdigt en novell på 29 A4. ÄLSKAR att skriva.

Skriver inte om mig själv, men brukar skriva novellerna i "jag" form. Jag lever mig själv in i dom mer då och så

Håller på med en novell också som handlar om en tjej som mördar och den är också i jag form men någonting sådan skulle jag aldrig göra. Jag tycker jag är elak om jag mosar en skalbagge

Skriver inte så långa kapitel men men. Fixar väl det sen när jag skrivit klart hela novellen….

Kapitel 2

Nadine hoppar av bussen före mig jag går av efter, men när jag ska kliva av så knuffar Albin, en dum kille i våran klass till mig så att jag ramlar ut ur bussen på magen.

- Idiot! Väser Nadine åt honom och hjälper mig upp. Det är lite lerigt ute eftersom det är April. Mina knän har fullt med lera på sig. Nadine försöker få bort så mycket hon kan genom att försöka gnugga bort det utan framgång. Jag suckar tungt.

- Äh låt det vara, jag är van att vara lite smutsig det gör inget. Säger jag och puttar bort hennes hand. Nadine nickar förstående och vi går tillsammans in i skolan. Våran skola är väldigt ful. Den har nog varit röd en gång i tiden men nu har nästan all färg försvunnit så den är vit med lite röda fläckar varstans. Vi får in och sätter oss bredvid varann i klassrummet. Jag och Nadine har nästan alltid suttit bredvid varann. Vi jobbar bra tillsammans och vi är väldigt duktiga på att övertala folk om att vi absolut ska sitta tillsammans. Vi har SO-lektion. Vi ska börja med historia, mitt hat ämne.

- Varför ska vi läsa om historia? Vad spelar det för roll? Är det inte bättre att läsa om nuet? Vem bryr sig om kungen dog på en bal? Frågar jag.

- Kungen dog väl inte på en bal? Frågar Nadine.

- Ingen aning, suckar jag. Det är hopplöst.

- Nejdå försök att koncentrera dig bara. Tänka på hästar får du göra hemma.

- Du tänker väl också på hästar när vi är i skolan? Frågar jag överaskat.

- Ja….. men jag kan lyssna ändå, det kan inte du. Skrattar Nadine

- Tyvärr sant, säger jag. I samma ögonblick kommer våran lärare in i klassrummet, alla tystnar.

SO-lektionen går ovanligt sakta jag längtar bara hem till att få träna Berfin till hopptävlingen som vi ska ställa upp i om 1 vecka bara. Efter skolan så följer Nadine med mig hem för att hjälpa mig att träna. Vi skuttar glatt av bussen och sedan går vi den lilla grusvägen hem till mig. När jag kommer in genom dörren så ropar mamma på mig.

- Aisha. Kan du komma in i köket en stund? Frågar mamma.

- Jag har en kompis med mig.

- Nadine kan också få veta kom nu.

Mamma och pappa sitter vid köksbordet och ser förnuliga ut.

riktigt bra, dock så behöver du läsa igenom dina texter innan du publicerad dem, hitta lite stavfel och sådant. Jag längtar verkligen tills nästa kapitel =)
Bra gjort =)

#5 tack :D:D ska tänka mer på stavningen :P

Kapitel 3

- Sätt dig ner gumman, säger mamma lugnt.

Jag och Nadine sätter oss på varsin stol bredvid varandra.

- Det är så att pappa och jag har bestämt oss för att ta hand om ett fosterbarn. Socialen har undersökt oss och så och vi blev godkända att ta emot ett barn som behöver ett tillfälligt hem, det kan bli allt från en vecka till några år.

- Fosterbarn!? Skriker jag och hoppar upp från stolen så hastigt att den välter omkull med en smäll.

- Lugna ner dig nu Aisha! Vi ska bara ta hand om en flicka ett litet tag. Hon ska bo i gästrummet så hon kommer inte att sova i ditt rum eller så. Vi har så många djur som kan hjälpa henne att rehabiliteras.

- Varför måste VI ta hand om henne?

- För att jag och pappa vill det, vi vill ge henne ett bra hem och lite trygghet hon har haft det väldigt svårt. Om du lugnar ner dig lite så kan vi berätta om henne. Okej? Frågar pappa.

Jag sätter mig ner igen och försöker samla mig och andas lugnt, jag har aldrig velat haft ett syskon och det vet mamma och pappa mycket väl.

- Flickan vi ska ta hand om heter Ella hon är 8 år och går i 2:an. Hon bor i våran stad så hon kan gå kvar på sin skola. Det är helt perfekt, säger mamma.

- Det finns INGETING perfekt med det här! Vrålar jag, jag vill inte ha någon unge springandes i vårat hus!

- Vi har redan bestämt att vi ska ta hand om henne, hon kommer om 2 timmar. Hennes föräldrar är drogmissbrukare och får inte ta hand om henne längre. Allt kommer bli jättebra älskling, säger pappa övertygande.

- Nej det kommer det inte alls! Skriker jag och springer till stallet. Nadine kommer tätt efter. När jag kommit in i stallet går jag till Berfins box och lutar huvudet emot hennes hals. Hon luktar lika gott som vanligt, varm häst. Det finns inget bättre än den lukten.

- Är du okej? Frågar Nadine mjukt och klappar mig på axeln.

- Nej, gråter jag. Allt kommer gå åt skogen. Jag vill inte ha någon unge som springer in i mitt rum och tar mina saker, säkert kommer hon vara i stallet och störa mig här också.

Nadine kramar hårt om mig. Jag gråter på hennes axel så att det blir en stor blöt fläck på hennes lila t-shirt.

- Det ordnar sig, säger Nadine tröstande.

riktigt bra =)

#8  tack

Mkt bra! =D

#10  tack :D:D

ge gärna kritik också :D

Kapitel 4

Nadine går in till Alvina och gör henne i ordning. Det ända som kanske kan muntra upp mig är en ridtur innan solen går ner. Jag ryktar Berfin noga sedan lägger jag försiktigt på hennes sadel på ryggen och spänner sadelgjorden två hål. Sedan hämtar jag tränset, bettet behöver jag inte värma eftersom det är en ganska varm vår dag. Berfin gapar snällt och låter mig kila in bettet i hennes mun. Jag leder ut Berfin på stallplanen och väntar på att Nadine ska bli klar med Alvina. Jag klappar Berfin på mulen och spänner sadelgjorden några hål sen drar jag ner stigbyglarna och precis när jag ska sitta upp kommer Nadine och Alvina ut. Jag sätter foten i stigbygeln och hoppar upp. Jag sätter mig mjukt i sadeln och kortar tyglarna. Nadine spänner sadelgjorden och sitter upp hon med. Jag skänklar mjukt på Berfin och hon börjar skritta. Nadine skrittar upp bredvid mig. Det är tur att Alvina och Berfin tycker om varandra annars hade vi aldrig kunnat rida så nära. Min ena stigbygel snuddar vid Nadines stigbygel. Nadine tittar på mig och fnissar jag kan inte hålla mig, jag fnittrar jag med. Vi länger på tyglarna och rider in på våran favorit ridbana, skogen. Det är en perfekt dag att rida på. Solen skiner starkt på himmelen och luften är ljummen och behaglig, eftersom det inte är sommar så har det heller inte börjat komma så mycket flugor och insekter än som tur är. Det är det värsta med sommaren, alla små kryp. Den ljumma vår-luften blåser svagt i mitt ansikte. Jag blundar och njuter, det ända som låter är Berfins och Alvinas mjuka hovslag emot marken.

- Ska vi korta tyglarna? Frågar Nadine.

- Ja det kan vi göra säger jag.

Berfin länger genast på stegen och börjar nästan småtrava.

- Lugn gumman, du behöver inte ha så bråttom jämt fnissar jag och klappar henne kärleksfullt på halsen. Jag kramar lite i tyglarna och Berfin sänker farten.

- Lyx dig som får rida varje dag på dom här härliga hästarna i den här härliga naturen. Säger Nadine med ett stygn av avund i rösten.

- Ja det är underbart säger jag. Jag förstår inte hur jag klarade mig utan det här. Efter MYCKET tjat i flera år och att mamma och pappa fick jobb som veterinärer så flyttade vi hit och köpte hästarna.

Bra! :D Men lite jobbigt med: 'Jag gick, jag hoppade, jag lede'" hela tiden ^^,

Kapitel 5

- Ska vi trava? Frågar jag Nadine. Hon nickar glatt. Jag trycker hälarna emot Berfins sidor jag travar före Alvina, det är riskabelt att rida bredvid varandra i fortare gångart än skritt för dom kan börja tävla med varandra annars och det är inte roligt. Vi travar en bit in i skogen men sedan blir stigen för knögglig för att vi ska kunna trava. Berfin saktar motvilligt av när jag kramar i tyglarna.

När vi har ridit en bit så öppnar skogen upp sig och en bredare jämn stig uppenbarar sig.

- Galopp! Säger jag över axeln och ger Berfin en lätt galoppskänkel. Hon galopperar mjukt och jämt det känns nästan som att vi svävar. Jag tittar bakom mig och Nadine skrattar lyckligt, trots att jag oroar mig lite för fosterbarnet så skrattar jag också. Man blir lycklig av att rida.

- Sakta av! Ropar jag så att Nadine ska höra. Det tar några meter innan Berfin behagar stanna.

- Vad är det? Frågar Nadine oroligt.

- En liten bit längre fram har det blåst omkull ett träd, det är ett hinder på ungefär 60cm. Vill du hoppa det?

- jaaa! Vad kul, vi ska galopp hoppa va? Frågar Nadine.

- Ja såklart, galoppera en liten bit efter mig ifall att Berfin skulle vägra.

Jag vet att Berfin aldrig vägrar men man ska alltid vara på säkra sidan. Efter bara en liten stund tornar hindret upp sig, jag ställer mig upp i stigbyglarna och gungar med. Berfin hoppar av perfekt och vi flyger över hindret och landar snyggt på andra sidan. Jag saktar av till skritt och vänder mig om där kommer Nadine galopperandes på Alvina. Dom hoppar hindret galant.

- Jättefint! Säger jag och ler.

- Tack, tyvärr hann jag inte se när du hoppade.

- nej men du har sätt mig så många gånger ändå. Fnissar jag.

Jag sneglar på min armklocka och ser att fosterbarnet kommer om 5 minuter.

- Vi måste nog rida hem nu, så att jag inte kommer väldigt sent när fosterbarnet kommer. Det tar ungefär en halvtimma hem igen. Först travar vi av dom sedan skrittar vi resten av vägen hemåt.

Vi pratar inte så mycket med varandra vi bara njuter av att vara ute i den friska härliga naturen.

Kapitel 6

När vi har kommit hem igen ställer jag in Berfin i boxen och Nadine tar hand om Alvina.

Jag tränsar av henne och sedan lossar jag sadelgjorden och lyfter bort den från hennes rygg. Jag stapplar emot sadelkammaren och hänger upp sadeln och sköljer av bettet i våran diskho. När jag har hängt upp tränset på kroken så kommer Nadine in med Alvinas utrustning.

- Vill du att jag ska följa med dig in? Frågar hon vänligt.

- Nej jag vill träffa henne själv först. Vi ses i skolan imorgon, säger jag och ger min kompis en kram sen lunkar jag iväg mot vårat hus. Jag har en obehaglig klump i magen när jag öppnar dörren och går in i huset.

- Är det du Aisha? Frågar mamma. Hennes röst kommer ifrån vardagsrummet så jag går dit. Bredvid mamma och pappa sitter en liten tjej med lysande blåa ögon med blont långt hår. Hon tittar snällt på mig.

- Det här är Ella. Säger mamma till mig.

- Hej, säger tjejen som antagligen heter Ella.

- Hej, svarar jag. Hur gammal är du?

- Jag är åtta år, och du är tretton eller hur?

- Ja. Säger jag trevande.

- Ella ska få ha Alvina medans hon bor här. Säger mamma bestämt.

- Men vilken häst ska Nadine rida när hon är här då? Frågar jag kallt.

- Aisha! Sluta. Nadine bor faktiskt inte här, ni kan ju rida på din häst.

- ååå ska jag få ha en egen häst när jag är här? Frågar Ella änglalikt.

- ja säger mamma och klappar Ella på huvudet.

Jag orkar inte med mer. Jag reser mig hastigt upp och går ut till stallet. Jag går in i Berfins box och stänger den efter mig, jag sätter mig under hennes krubba på allt mysigt hö. Berfin kommer fram och buffar till mig som för att kolla om jag är okej. Jag klappar henne på mulen. Då hör jag någon som kommer in i stallet och öppnar Berfins boxdörr. Ella tvärstannar när hon får syn på mig.

- Hej, säger hon. Vilken fin häst du har den vill jag rida.

- Berfin är min häst! Henne får du inte rida. Var glad att mamma och pappa låter dig rida Alvina. Men min häst låter du bli! Morrar jag och knuffar ut henne ur boxen Ella hamnar på rumpan. Precis då kommer mamma in.

- Vad gör du på golvet Ella? Frågar mamma ömt.

- Aisha knuffade mig! Säger Ella och börjar gråta.

- AISHA! Så gör man inte! Säger mamma hotfullt. Ella ler skadeglatt emot mig när mamma tittar bort. Det kokar av ilska i mig. Jag har lust att slå ner ungen på fläcken men då kommer bara jag få skit för det.

bra längtar tills nästa avsnitt

Kapitel 7

- Ella vill du följa med mig in eller vill du stanna kvar? Säger mamma.

- Nej jag vill gärna vara med min storasyster ett tag och bekanta mig med min häst. Säger Ella och ler vackert emot mamma.

- Okej, bara kom in om det är något gumman, säger mamma vänligt och går ut ur stallet.

Jag vänder mig bort från Ella och borstar noggrant Berfin.

- Kan du ge mig ridlektion och hjälpa mig med Alvina? Frågar Ella.

Jag vänder mig om och Ella ler bedjande emot mig.

- Okej då.

- Tack! Kan vi ha första lektionen idag, nu? Säger Ella otåligt och hoppar upp och ner.

- Sluta hoppa, man får inte hoppa i ett stall du kan skrämma hästarna! Gör i ordning Alvina nu då så får jag väl ha en lektion för dig då. Men skynda dig jag har inte hela dagen på mig. Ella går med raska steg till Alvinas box. Jag klappar Berfin på halsen och går efter henne för att kolla så att hon inte gör något fel med Alvina. Ella står och ryktar Alvina ordentligt med fasta borsttag medhårs.

- Hur länge har du ridit och hållit på med hästar? Frågar jag.

- 3 år, varför undrar du? Säger Ella med irritation i rösten.

- Lugna dig, jag frågade bara, måste du alltid vara så tjurig?

- Jag är inte tjurig! Flytta på dig din dumma häst! Säger Ella argt när Alvina puttar in henne intill väggen. När Alvina inte flyttar på sig så slår Ella till henne i huvudet med borsten.

- Ella!! Man slår inte hästar! Är du inte klok? Ryter jag och håller hårt i hennes beniga armar. Såklart kommer pappa in i stallet för att kolla hur det går. Jag släpper hastigt taget om Ellas armar.

- Vad gör ni? Frågar pappa.

- Alvina tröck in mig i hörnet så jag knuffade henne åt sidan och då tog Aisha jättehårt i mina armar, säger Ella och får tårar i ögonen. Pappa tittar på Ellas arm, dom vita märkena efter mina händer syns tydligt där.

Kapitel 8

- Aisha vad håller du på med?! Mamma berättade att du hade knuffat henne på stallgolvet också. Såhär trodde jag inte att du var! Skärp dig annars får du ridförbud! Du ska vara snäll emot Ella, säger pappa och tar upp lilla Ella i famnen.

- Det var mitt fel jag skulle inte ha knuffat på henne, förlåt. Säger Ella oskyldigt.

- Nej gumman det var inte ditt fel, nu ska jag gå in och göra i ordning kvällsmaten, Aisha! Du är snäll nu! Säger pappa och släpper ner Ella bredvid Alvina. Pappa går ut ur stallet och jag suckar tungt. Jag säger ingenting mer för då kommer väl mamma och pappa in och skäller på mig igen. Ella förstör allting.

- Du ska inte skvallra på mig, då blir det värst för dig själv. Viskar Ella hotfullt.

- Sluta hota mig nu! Ska du rida lektion för mig får du vara klar snart.

Ella skyndar iväg och hämtar sadel och träns. Hon slänger sadeln på Alvina så hon hoppar till av den plötsliga tyngden.

- försiktig måste du vara! Säger jag, du får inte göra illa henne.

Ella lipar åt mig och trycker in bettet i hennes mun och spänner alla remmar sen leder hon ut Alvina i padocken. Jag ställer mig mitt på ridbanan, Ella drar ner stig byglarna och hoppar upp och sätter sig med en duns i sadeln. Hon sparkar till Alvina hårt i sidorna, Alvina hoppar till och börjar sedan slängtrava.

- Sakta ner din dumma häst!!!! skriker Ella. Och drar jättehårt i tyglarna.

Jag går argt fram till Ella.

- Sluta vara så hårdhänt med henne annars rycker jag av dig från hästen kvickt!

Ella kastar en blick emot huset och ser att mamma kommer ut och är på väg till padocken.

- Förlåt, jag lovar att vara med försiktigt. Säger Ella och ler sitt änglalika leende.

Jag ställer mig i mitten igen och Ella trycker försiktigt hälarna emot Alvinas sidor. Dom får skritta i en kvart ungefär.

- Kom fram i trav, riiid lääääätt! Ropar jag.

Ella trycker benen mot hennes sidor och Alvina börjar travar. Ella rider lätt perfekt, hennes ben och händer är stilla och hennes hand är mjuk.

- bra så!! Ropar jag. Mamma kommer ner hela vägen till padocken och lutar sig emot det vitmålade staketet.

- Sätt dig djupt i sadeln och fatta gaaaaalopp!! Hojtar jag.

Ella sätter sig i sadeln och gör en osynlig galoppskänkel. Alvina brukar galoppera ganska stötigt men nu galopperar hon mjukt och fint, Ella ser ut som att hon är fastklistrad i sadeln hennes händer följer mjukt med i Alvinas gungande med huvudet.

Kapitel 9

Efter ridlektionen går mamma in i vårat hus igen och Ella återgår till att vara den förskräcklige. Hon sadlar omilt av Alvina och bettet hänger hon bara upp trots att det är grönt av gräs som Ella gav henne precis efter lektionen.

- Du måste skölja bettet, annars fastnar det. Säger jag

- Jag orkar inte dessutom är det så kladdigt och äckligt. Säger Ella uppkäftigt och börjar gå emot huset.

- men hallå! Du måste åtminstone svampa av henne! Hon är ju full av svett eftersom ni jobbade ganska hårt och det är varmt.

- Nej, jag vill inte det får du göra annars kommer jag säga till mamma att du slog mig! Hotar Ella.

- Det har jag ju inte gjort.

- nej jag vet. Men dom tror mer på mig än på dig, tyvärr. Säger Ella och skuttar glatt till huset.

Jag blöter ner en gul svamp i ljummet vatten och går till Alvinas box. Hon är full med svett, jag går fram till henne med en hink med vatten. Jag svampar av hela henne och Alvina blundar och njuter. När jag är klar torkar jag henne med en gammal handduk sen ger jag henne ett äpple och går hem.

När jag kommer in genom dörren doftar det gott utan mammas potatisgratäng.

- Jag tänkte vi kunde äta något gott för att fira att Ella är här, säger mamma och tar ut potatisgratängen ur ugnen. På bordet står det en stor bit fläskfilé. Mamma har tillochmed stuckit ner servetter i alla glasen och tänt två ljus mitt på bordet.

- Ella! Det är mat, ropar mamma glatt. Jag sätter mig vid min favoritplats vid bordet och tar ur servetten ur glaset så att det kan få plats något att dricka där. Ella sätter sig bredvid mig och tar ur servetten ur glaset hon med.

- Vad fint ni har gjort. Säger Ella och ler sitt ängla lika leende.

- Tycker du? Säger mamma smickrat.

- Ja det är jättemysigt, och jag är jättehungrig. Kan vi äta nu?

- Javisst, hugg in bara! Säger mamma med ett skratt.

Kapitel 10

Jag lyfter fram min tallrik och lassar på potatisgratäng sen dränker jag den med mammas ljuvliga brunsås. Ella tar en liten köttbit och lite potatisgratäng.

- Ska du inte ha mer vännen? Frågar mamma ömt.

- Isåfall tar jag en gång till om jag orkar. Säger Ella. Jag tar en stor tugga potatisgratäng och tuggar sakta. Maten smälter i munnen på mig, det smakar ljuvligt.

- Vad gott det är, säger Ella med munnen full av mat.

- Vad bra. Säger mamma och ler stort emot henne. Jag sitter mest tyst och tjurar hela tiden, jag har ingen lust att säga någonting. Jag är besviken på att mamma och pappa bara tog hit henne utan att ens fråga mig vad jag tyckte. Efter maten går jag ut till Berfin igen. Jag går in i det röda stallet och in till Berfin. Jag klappar henne på halsen och sedan går jag för att hämta mat till alla hästarna. Då kommer Ella in.

- Mamma sa att jag skulle få mata min häst. Säger hon bestämt.

- Det är inte din häst, du har den bara medans du är här.

- Ja, men vem vet hur länge jag blir kvar. Mamma har sagt att om inte jag vill bli flyttad så får jag bo kvar här så länge jag vill. Så det så. Säger Ella med näsan i vädret. Jag suckar och ger henne Alvinas hö-påse.

- Vad ska jag med den här till?

- Ge Alvina mat såklart. Säger jag och höjer på ögonbrynen.

Ella ger mig en tjurig blick och går till Alvina. Hon lägger in hela påsen i boxen och går ut.

- Vad gör du? Du ska ju bara tömma innehållet och sen ta med påsen ut! Säger jag irriterat.

- Det kunde väl inte jag veta? Varför är du så dum emot mig jämt?

- För att jag aldrig har velat haft ett syskon. Kan du bara hålla dig ur vägen och låta mig vara så kan vi nog leva i samma hus. Säger jag och ger Alvina havre och mineraler.

- JAG skulle ju få mata henne! Säger Ella och rycker bunken ur min hand.

- Höet ja. Men mineralerna och havren sköter jag. Säger jag bestämt och bänder upp Ellas grepp om bunken.

- Då ska jag mata din häst! Säger Ella högt.

- Nej det ska du inte. Du vet inte ens hur mycket mat varje häst ska ha. Kan inte du bara gå hem nu eller nåt?

- Nej, det tänker jag inte. Fräser hon lika argt som en vildkatt, sen vänder hon och går till Alvinas box. Jag ger alla hästarna mat sedan går jag hem. Imorgon är det skola och klockan är redan elva. Så när jag kommer in så borstar jag tänderna och går och lägger mig.

Jag tycker den är jättebra! Längtar till nästa kapitel!

#18  Tack :D:D   kul att du gillar den

Jag gillar den men jag avskyr verkligen ella USCH

#20  hahah jag hatar henne också xD

Kapitel 11

- Nu är det dags att gå upp! Hojtar mamma nerifrån. Jag kliver halvdöd ur sängen och kastar en blick på min klocka, den är bara halv sju. Dumma skola som ska börja åtta varje morgon, tänker jag för mig själv. Jag drar på mig mina urtvättade jeans och en skön t-shirt. När jag kommer ner sitter mamma, pappa och Ella och äter frukost. Dom har dukat fram allt möjligt gott till frukost. Jag sätter mig bredvid mamma och häller lite yoghurt i en skål som står på bordet.

- Ska du äta så lite gumman?

- Ja, jag är inte så hungrig, svarar jag trött. När skålen är tom så sköljer jag ur den med vatten och ställer i diskmaskinen, sen går jag upp och byter om till ett par finare jeans och tar på mig en långärmad tröja över t-shirten.

På väg till bussen hörs det fågelkvitter i träden. Solen skiner men den värmer inte så mycket. Busshållssplatsen skymtar nu lite längre fram, jag kisar och ser att bussen står där. Då får jag bråttom jag springer det allra fortaste jag kan och hinner precis dit innan bussen åker. Jag halar upp mitt knöggliga busskort och trycker ner det i busskorts maskinen. Jag går till mitten av bussen och sätter mig bredvid Nadine.

- Hej! Säger Nadine glatt.

- Hej.

- Ska vi rida tillsammans idag?

- det går nog inte, säger jag och tittar ner.

- Varför då? Har det hänt något?

- Det är bara det att Ella ska få ha Alvina som sin hela tiden medans hon bor hos oss, stönar jag.

- Ella?

- A just det, du vet ju inte vem det är. Vårat fosterbarn heter Ella men jag vill inte prata om henne nu. Nadine nickar förstående.

- AAAAAAAAJ! Skriker jag och vänder mig om. En kille i våran klass som heter Aaron har just slängt ett äpple i bakhuvudet på mig. Han hån ler emot mig. Jag blir så arg att det förmodligen ryker ur öronen på mig.

- Ett litet mellanmål om du blir hungrig. Säger han flinande. Hans hemska kompisar skrattar hysteriskt.

- Jävla idiot! Skriker jag och går fram till honom med knuten hand. Nadine tar tar i mig och drar ner mig på sätet igen.

- Lita på mig, han är inte värd det. Säger Nadine lugnande. Jag stannar kvar på min plats och tårarna är nära. Då stannar bussen och alla hoppar av.

Oh, det känns nästan som om den här killen som gör en pina för henne gillar henne? Hmm jag får vänta och se =)

Kapitel 12

Jag och Nadine sjunker ner bredvid varandra. Aaron och hans kompisar går förbi min bänk och puttar till mig med armbågen.

- Se er för! Fräser jag ilsket.

- Å fyfan du stinker verkligen häst ditt äckel! Har du hört om uppfinningen duschen? Säger Aaron nedlåtande och han och hans kompisar håller för näsan som om jag skulle lukta värst i hela universum.

- Bry dig inte om dom. Viskar Nadine till mig. Jag böjer mig ner över mitt räknehäfte och försöker koncentrera mig på matten. Efter en oändligt lång timma så får vi gå ut på en kvarts rast. På vägen ut ur klassrummet knuffar Aaron till mig så jag tappar balansen och ramlar framlänges ut i korridoren. Han och hans kompisar skrattar elakt.

- Hur gick det? Frågar Noah och tittar oroligt på mig.

- jaa… jja.. jag är okej. Stammar jag och kravlar mig upp.

Aaron ger Noah en mordisk blick.

- Aisha har inte gjort dig något! Låt henne vara! Fräser Noah ilsket och går därifrån. Jag står kvar och tittar efter honom som ett fån. Då kommer Nadine upp bakom mig.

- Vad var det där om? Vem var det? Frågar hon nyfiket.

- ähh.. det var bara Noah som frågade om jag var okej.

-. Jaha! Säger Nadine och blinkar menande åt mig.

- sluta säger jag och slår kärleksfullt till henne.

Resten av skoldagen går i snigelfart. Jag tror nästan aldrig att den ska ta slut. Men det gör den såklart. På bussen hem frågar Nadine om hon får följa med mig hem efter skolan och det får hon såklart.

Riktigt bra =) Jag tar nog tillbaka att Aaron gillar Aisha jag tror att Noah gillar henne :P asg

#25  Tack <3     Hahahaha

Vi jobbar bra tillsammans och vi är väldigt duktiga på att övertala folk om att vi absolut ska sitta tillsammans. Vi har SO-lektion. Vi ska börja med historia, mitt hat ämne.

Försök skriva om texten om SO-lektionen så inte alla meningar börjar med vi.

-Jag vet inte, sa jag. Kommatecken och liten bokstav när man skriver vad någon säger.

En sak, en liten detalj som skulle kunna göra texten intresantare. I början skriver du att  ungefär "vi har gott om pengar eftersom båda mina föräldrar är veterinärer". Kom med lite "ledtrådar" som antyder både vad föräldrarna jobbar med och att det finns en del pengar i familjen istället för att skriva det rätt upp och ner. Fundera på om du kan ändra lite i texten där. Det är inte nödvändigt att ändra, men gör gärna ett försök.

En mycket bra text. Realistisk, både när det gäller miljöbeskrivningar, och beskrivningar av människor och djur. Det jag påpekat är bara små detaljer som kan göra en bra text bättre. Jämför det med en kompis som säger: "Vad bra du rider" jämfört med en ridlärare som säger "Gör en halvhalt före svängen och försök komma rakt mot hindret". Vem lär du dig mest av? Kompisens uppmuntran och beröm är viktigt och betydelsefullt. Ridläraren lär dig hur du och hästen ska ta hindret på bästa sätt.

#27 tack  Jättebra att du ger kritik  så jag kan utveckla mitt skrivande

Kapitel 13

När vi kliver av bussen skiner solen och det är en riktigt varm vårdag idag.

- Ska vi ta en ridtur? Frågar jag.

- Men vad kommer Ella säga då?

- Det struntar jag i! Det är inte hennes häst. Det är mer din tycker jag.

Nadine tittar längtansfullt på mig.

- Gud vad roligt, speciellt eftersom det är så fint väder ute. JAG VET! Kan vi inte ta en långtur och ha med oss matsäck och sånt? Frågar Nadine.

- Ja vilken bra ide! Säger jag och vi skuttar glatt hemåt. Vi smyger in i huset för att inte bli upptäckta av den hemska ungen, för då kommer vi aldrig att få rida. Nadine smyger upp och hämtar mina ridkläder medans jag packar ner lite godsaker. Jag tar med mig: Ett paket digestivkex, två flaskor saft och lite godis som mamma och pappa har gömt undan i skåpet. När jag har packat klart kommer Nadine ner för trappan, vi stänger dörren ljudlöst efter oss och springer ut till stallet. Vi öppnar stalldörren och den ljuvliga doften av häst kommer emot oss. Nadine går till Alvinas box och börjar fixa henne medans jag går till Berfin. Jag öppnar boxdörren och börjar snabbt rykta av henne. Berfin har nästan inge smuts på sig alls så det blir snabbt klart, jag vandrar emot sadelkammaren och hämtar hennes sadel och träns. Sadeln lyfter jag försiktigt upp på Berfins rygg och spänner sadelgjorden två hål. Sedan går jag och hämtar tränset, grimman knäpper jag upp och hänger över halsen sen tar jag tyglarna över hennes huvud. Berfin gapar snällt för bettet som vanligt och sedan trär nackstycket över hennes öron.

- Är du klar Nadine? Frågar jag tyst.

- Ja, jag ska bara knäppa nosgrimman.

- Nu är jag klar. Säger hon.

Vi leder ut dom på stallplanen, innan jag sitter upp tar jag ryggsäcken med godsakerna på ryggen sedan drar jag ner stigbyglarna och sitter upp. Vi skrittar så fort vi kan emot skogen. Det blåser ljummet och fåglarna kvittrar. En perfekt dag för en mysig ridtur. Jag vänder mig emot Nadine och ler.

- Låt äventyret börja. Säger jag och skrattar.

- Vad tror ni att ni håller på med!!!!??? Skriker Ella ilsket.

Både jag och Nadine vänder oss förskräckt om och där står Ella bredbent och tittar strängt på oss.

- Ni får inte ta ut min häst! Ni får inte rida på henne! Nadine ditt jävla fetto hoppa genast av min häst!!! nu!!! Skriker Ella. Jag ser att Nadine får tårar i ögonen.

- GE dig din barnsliga unge! Nadine är INTE tjock och det är INTE din häst. Vi får rida hur mycket vi vill på henne! Vi ska rida iväg på en långtur nu. Om du har tur kan du rida henne imorgon!

- Undra vad mamma kommer säga om det här. Säger Ella och springer in i huset.

- Vi är dödens, säger jag dystert.

Ååh, du skriver så bra, och jag hatar Ella!

#31 Tack :'D

Kapitel 14

- Vad ska vi göra? Frågar Nadine oroligt.

- Hur vi än gör blir det skäll, så vi kan lika gärna ha kul. Säger jag med ett skratt.

- Det låter som en utmärkt ide, fnissar Nadine. Vi rider iväg på den smala grusvägen som leder till skogen. Vi rider i tystnad det är bara hästarnas hovar emot vägen som hörs i takt. Jag böjer huvudet bakåt och tittar upp i den ljusblåa moln fria himmelen. När vi har ridit ungefär fem minuter så kommer vi in i den svala skogen. Fåglarna kvittrar högt och marken är mjuk.

- Ska vi trava en bit? Frågar jag. Nadine nickar. Jag skänklar på Berfin, hon sätter genast av i trav. Jag börjar rida lätt, tänk att det som är så enkelt tog så lång tid att lära sig. Det är ganska konstigt.

- Vad tänker du på? Avbryter Nadine mina tankar.

- Ingenting, varför tror du att jag tänker på något?

- För att du såg så koncentrerad ut.

Efter en liten bit så breder stigen ut sig och marken är jämn och fin. Jag ger Berfin galopp skänkel och hon sätter av.

- Vänta på mig! Ropar Nadine bakom mig.

- Rid ikapp mig, jag vill inte vänta det är så härligt att bara få sträcka ut i skogen. Nästan exakt efter jag har uttalat orden så rider Nadine upp bakom mig. Vi rider fort och mina ögon tåras av fartvinden. Vi kommer fram till som en gräsplätt med träd runtomkring.

- STANNA!

- Vad är det? Frågar Nadine.

- ser du inte? Det är ju den perfekta platsen att äta på.

- Ja det håller jag med om, säger Nadine efter att ha tittat sig omkring. Vi hoppar av hästarna och binder dom i varsitt träd sen sätter vi oss på marken och packar upp fikat. Jag tar för mig av kexen och sen ger jag Nadine paketet. Hon pillar upp två kex och knaprar sakta i sig dom. Jag ger en saftflaska till Nadine och behåller den andra själv, det är hallonsaft. Min favorit saft. Jag öppnar korken och halsar i mig av den goda drycken.

- Vad ska jag göra? Jag står inte ut med att ha Ella hemma hos mig.

- Jag har ingen aning, vi kanske kan vara elaka mot henne så att hon inte vill stanna kvar? Säger Nadine

- Ja vilken bra ide. Men om hon säger till mamma eller pappa så kommer jag att bli ihjäl slagen.

- Jo det förstås….. Kan vi inte försöka göra så att din mamma och pappa tror att det är Ella som är elak då?

- Hur ska det gå till? Frågar jag skeptiskt.

Här visar jag på ett par språkliga detaljer, som du kan snygga till: 

"- Vad tror ni att ni håller på med!!!!??? Skriker Ella ilsket."

"- GE dig din barnsliga unge! Nadine är INTE tjock och det är INTE din häst."

Det ska inte vara några utropstecken efter den första meningen och bara ett frågetecken. Att Ella skriker, skriver du ju efteråt.

I den andra meningen har du stora bokstäver. Det är ju inte korrekt och ser konstigt ut. Prova med kursiv stil i stället.

#33 Tack. Hade jag inte ens tänk på innan men nu när dusäger det så ser jag att det ser lite konstigt ut

Kommer det någon fortsättning snart? Vill läsa mer

Ja mer mer mer! HATAR Ella mer än något annat i världen!

#35 har haft väldigt mycket med skolan, men skrev två kapitel igår

Kapitel 15

- Men fattar du inte? Vi gör dumma saker och får det att se ut som om det är Ella som har gjort det.

- Jo det är smart, men vi måste se till att göra så att mamma och pappa inte kommer på oss. För då kommer jag få allt skäll och Ella kommer framstå som hjälten, säger jag tyst.

- Ska vi rida tillbaka nu? Det känns inget roligt att vara här när jag vet att jag kommer få världens utskällning….

- Jo det kan vi väl göra, vi kanske kan rida ut en annan gång istället? Frågar Nadine.

- Ja det kan vi göra, när snorungen är borta.

Vi packar ihop matsäcken och knyter upp hästarna och sitter upp. Vi travar en bit, men sista biten hem så skrittar vi.

- Du kan gå in om du vill, jag sadlar av och borstar hästarna jag lovar. Säger Nadine och kramar om mig.

- Tack, säger jag och går ut ur stallet. Jag sneglar upp emot huset och en klump börjar ta form i magen på mig. Jag öppnar dörren sakta och går in. Jag tar av mig ridskorna och ställer på mattan innanför dörren.

- Aisha! Kan du komma in i köket pappa och jag vill prata med dig. Jag suckar djupt och klumpen i magen bara växer och växer. När jag kommer in i köket sitter mamma, pappa och Ella som väntat där och tittar på mig. Jag bestämmer mig för att inte vika mig. Ella kunde rida imorgon hon behövde inte rida exakt samtidigt med oss.

- Sätt dig ner, säger pappa strängt och drar ut en stol. Jag går fram och dunsar ner på den.

- Aisha, varför tog du och Nadine ut Alvina fast ni vet att det är Ellas häst nu?

- För att vi ville rida, Ella kan rida imorgon istället. Vad spelar det för roll om Nadine lånar Alvina ibland? Frågar jag trotsigt.

- Man tar inte andras hästar rakt framför näsan på dom. Det var nästan som att du ville göra henne arg och ledsen.

- Nej det ville jag inte, jag ville bara ut och rida med min bästa kompis som vi gjorde innan hon kom hit! Säger jag och pekar på Ella.

- Aisha! Sådär säger man inte! Jag funderar ett kort ögonblick på att tjafsa emot men det är bättre att låta dom "vinna".

- Förlåt pappa, det var dumt av mig. Jag ska inte ta Alvina utan att fråga igen jag lovar. Säger jag övertygande.

- Det är bra gumman, säger mamma och jag reser mig och går tillbaka in i stallet.

Kapitel 16

Jag går rätt in i Berfins box och stänger dörren, jag kryper ner under hennes krubba i den mjuka halmen. Berfin kommer genast och buffar på mig för att kolla om jag är okej. Jag klappar henne på mulen, hon sänker huvudet och slickar min hand så den blir alldeles dregglig.

- Aisha? Är det du? Frågar Nadine.

- Ja, jag är hos Berfin. Nadines huvud sticker upp utanför Berfins box. Hon kliver in, stänger dörren och sätter sig bredvid mig. Hon lägger ena armen om mig. Vi sitter så en ganska lång stund, jag lutar mitt huvud emot Nadines axel.

- Det kommer ordna sig förr eller senare. Hon kommer ju inte bo hos er för alltid.

- Nej men hon kanske får bo här tills hon är 18år snyftar jag.

- Men du kan ju flytta hemifrån när du är 18 så du behöver bara bo med henne max 5 år sen kan du flytta om du vill. Du klarar det, så hemsk är hon inte så att du inte överlever några år med henne. Jag ler emot Nadine, hon får mig alltid att må bättre.

- Jag måste nog gå hem nu, det är fredag imorgon så jag vill gå och lägga mig tidigt så att jag orkar vara uppe längre imorgon. Säger Nadine och reser sig sakta upp. Jag ställer mig också upp och borstar av mig halmstråna.

- Då ses vi imorgon då? Säger jag och ger Nadine en hej-då-kram.

- Ja, självklart. Glöm inte att vi har glosförhör.

- ÅÅÅÅ det hade jag glömt. Typiskt då måste jag ju plugga resten av kvällen, dom små rackarna fastnar ju aldrig i minnet. Säger jag och suckar ljudligt.

- Men dom sa ju redan i måndags att vi skulle ha det nu på fredag.

- ja men du vet ju hur bra minne jag har? Aja nu måste jag gå in och plugga, vi ses imorgon.

- Ja det gör vi, hej då.

Nadine går hemåt jag stänger stalldörrarna dom gnisslar högt. Springande far jag fram över gården och in. Jag tar av mig gymnastikskorna och går upp till mitt rum, mitt emot ligger "Ellas rum" jag stannar till i dörröppningen. Ella sitter på golvet och har lagt ut en kortlek över golvet.

- Vad gör du? Frågar jag nyfiket.

- Det ska du skita i din bortskämda unge. Viskar Ella så att inte mamma eller pappa ska höra henne.

Jag ställer foten på en av högarna med kort.

- gå bort! Säger Ella.

- Sluta vara så elak! Säger jag och sparkar till högen så den flyger genom rummet och landar utspridd borta vid hennes säng.

- Det där kommer du få för! Säger Ella. Jag ler skadeglatt och går in till mitt rum med engelskaboken under armen.

Sluta vara så elak! Säger jag.

Liten bokstav efter skiljetecken Sluta vara så elak, säger jag.

Tycker du skriver på en mycket bra historia. Du lyckas fånga samspelet mellan huvudpersonen, hennes häst och människorna omkring henne. Bästa kompisen Nadine har ingen egen häst och vill  fortsätta att rida på russet som hon är van vid. "Jag" vill ha Nadine som ridsällskap, medan föräldrarna lovar bort ponnyn till fosterbarnet. Intressant.

en intressant berättelse (:

Tack, vad glad jag blir

Mer!

Kapitel 17

- Rulltrappa betyder…… vad var det nu igen? Mumlar jag för mig själv och är tvungen att kolla svaret i engelskaboken igen.

Jag tittar på min bordsklocka och hoppar till. Klockan är 2 på morgonen. Aldrig att jag kommer orka gå upp till skolan imorgon. Och inte har jag lärt mig orden än heller. Jag slår ihop boken, det är ingen ide att ens försöka lära mig det jag kommer inte klara det ändå. Boken lägger jag på skrivbordet sen går jag och lägger mig, jag orkar inte borsta tänderna. Jag vilar huvudet tungt emot kudden och jag somnar nästan direkt.

- Aisha, du måste gå upp nu. Du kommer försent om du inte går upp nu. Jag svingar benen över sängkanten och sätter mig upp.

- Vad är klockan? Frågar jag mamma sömndrucket.

- Klockan är halv åtta.

- Halv åtta?! Skriker jag och flyger upp. Vi börjar ju klockan åtta. Jag har max en kvart att göra mig i ordning. Jag springer ner för trappan och tar fram en smörgås som jag brer slarvigt och äter upp i en tugga, jag häller upp ett glas mjölk och klunkar i mig det snabbt. Jag springer upp för trappan och byter om till jeans och en ljusgrön långärmad tröja. Sen springer jag ner igen och ut till bussen. Precis innan bussen ska åka så kliver jag på. Jag sätter mig med en duns bredvid Nadine och andas andfått.

- har du försovit dig igen?

- ja, jag satt till klockan 2 med dom hemska glosorna men jag kan dom ändå inte. Varför måste vi lära oss engelska när vi bor i Sverige?

- Men om vi åker utomlands måste vi ju kunna engelska. Säger Nadine och skrattar.

- okej jag ger mig, säger jag och skrattar. Precis när jag har uttalat dom orden så får jag något kladdigt i nacken, alla killar skrattar förutom Noah. Jag känner med handen i nacken det är en bananbit som sitter där, mosad banan. Nadine hjälper mig att ta bort banankletet tillslut går allt bort. Bussen stannar och alla kliver av. Jag öppnar skåpet som ligger nära vårat klassrum, när jag låst upp skåpet så ramlar en lapp ut:

Hej Aisha!

Jag vet att jag är feg som inte säger det till dig men du vet, jag är en blyg kille så jag vågar inte. Jag vill bara säga att jag tycker väldigt om dig. Du är jätte söt och en helt underbar människa. Så jag undrar, jag skriver det här istället för att fråga dig det rakt ut för jag är så rädd att få ett nej. Tycker du om mig?

Hälsningar Noah.

naw, jag börjar gilla Noah! DOCK vill jag veta hur han ser ut faktiskt. Berätta lite hur alla dina karaktärer ser ut, jag vet att det är skit svårt att komma ihåg sånt..

#44 Ska tänka på det, tack

Jag undrar också! Men älskar verkligen hur du skriver! Jag skriver lite anorlunda… , men om du har lust kanske du vill hjälpa mig ( Kolla Jade draken)

Jag har oxå en bok här inne. Läs den och kommentera =)

Självklart om du kommenterar min…

Kapitel 18

Tårar stiger i mina ögon, han är ju bara så söt. Jag kramar lappen i handen och lägger den i fickan, sen går jag in i klassrummet. Alla sitter redan på sina platser men läraren har inte kommit än. Jag samlar mod och går rätt fram till Noah.

- Jag tycker om dig också. Viskar jag i hans öra. Noah spricker upp i ett leende.

- Du fick lappen? Viskar han tillbaka. Jag nickar.

- Vi pratar mer på rasten eller efter skolan det är för riskabelt här, viskar jag. Sen går jag och sätter mig.

- Var har du böckerna? Frågar Nadine.

- fan också! Engelskaböckerna ligger ju hemma på mitt skrivbord. Säger jag och slår näven i bänken.

- Alltid du, du glömmer alltid böckerna. Engelskaläraren kommer inte att bli glad. Säger Nadine med ett snett leende. Våran engelskalärare Stina kommer in i klassrummet.

- Lägg ner alla böckerna och ta fram penna och sudd nu ska vi ha förhör, säger hon bestämt.

Min penna är vässad och ligger redan på bänken mitt sudd ligger bredvid. Stina delar ut papper för oss att skriva på och förhöret sätter igång. När vi sen går ut på rast så gör Noah ett diskret tecken att följa med honom. Vi går till andra sidan av skolgården där lågstadieeleverna håller till. Han tar mig i handen och ser in i mina ögon, och jag i hans. Hans ögon är isblå och hans ögonvitor är verkligen kritvita. Jag kramar hans hand och går ett steg närmare honom. Hans hår är blont och rufsigt. Nu står vi så nära varandra att jag kan känna hans andedräkt emot min panna. Jag tittar upp i Noahs ansikte och ser att han är lite generad. Det pirrar mystiskt i min mage. Då ringer det in till lektion igen, han släpper min hand och vi går in igen. Skoldagen sniglar sig fram som vanligt men när den äntligen är slut så har jag och Noah bestämt att vi ska träffas på lördag. Jag svävar som på moln hem och går ner till stallet för att berätta det för Berfin. När jag går in i stallet så sitter Ella på hans rygg och sparkar honom i sidorna.

- Vad gör du! Gå ner från min häst! Vrålar jag och springer fram till henne.

- Jag ville bara rida lite, du snodde ju min häst. Berättar du det här för mamma så kommer du att få ångra att du någonsin föddes, säger Ella och hoppar av Berfin. På vägen ut genom boxen knuffar hon till mig så hårt att jag stapplar bakåt och ramlar mitt på rumpan. Ella vänder sig om och skrattar nedlåtande åt mig.

Du skriver verkligen jättebra!

#50  Tack

Mer? x)

Kapitel 19

Med händerna knutna kravlar jag mig upp på fötter. Om jag slår henne kommer jag bara få massor med skäll, hinner jag tänka och sänker min hand igen. Jag andas djupa andetag och lugnar ner mig.

När jag har andats ett tag så går jag in i boxen och gör i ordning Berfin för ett hopp pass. Mamma kommer in i stallet och har Ella och pappa med sig.

- Har det hänt något? Frågar jag misstänkt.

- Nej då. Vi ska bara rida ut alla tre. Vill du följa med? Frågar mamma.

- Nej jag ska träna hoppning, säger jag bestämt.

Dom andra går åt olika håll för att göra i ordning hästarna. Jag leder ut Berfin till padocken och binder fast henne i staketet. Fyra hinder ställer jag upp. Två rättuppstående, en oxer och ett kryss blir det. Jag sätter dom på 30 centimeter till att börja med. Berfin rycker så staketet svajar.

- Sluta! Ropar jag och går fram till henne. Knuten går upp lätt och jag sätter foten i stigbygeln och sitter upp. När jag har värmt upp henne i båda varven skänklar jag på och styr henne emot krysset. Hon skuttar som vanligt snällt över. Jag hoppar dom andra hindren också sen höjer jag till 50cm. Det ser betydligt läskigare ut. Berfin rycker i tyglarna och taktar på tvären.

- Lugn gumman. Mumlar jag och klappar henne på halsen. Ett lätt tryck mot hennes sidor räcker för att hon ska sätta av i galopp emot krysset. Hon hoppar av lite tidigt och river, jag hoppar av och lägger upp det igen. Vi gör en volt och hoppar det igen den här gången går det bra. Berfin galopperar vidare och kastar sig över oxern. Det blir ett jättesprång, jag halkar framför sadeln. Men jag rätar snabbt upp mig och styr mot rättuppsående kombinationen. Berfin hoppar, tar ett galoppsprång och hoppar den andra lika bra som det första. Jag klappar henne på halsen och travar av henne. När jag travat skrittar jag av henne på långa tyglar. Sen leder jag in henne i stallet igen. Dom andra har inte kommit tillbaka än, skönt. Efter jag har sadlat och tränsat av Berfin kryper jag in på min vanliga plats i boxen. Jag kurar ihop mig i den sköna halmen och tar upp mitt lilla ritblock. Jag försöker rita av Berfin men hon står ju aldrig still. Bilden som ska föreställa Berfin ser bara ut som en kladdig röra. Jag stoppar surt ner blocket i fickan igen och går ut ur boxen. Ur fickan fiskar jag upp en gammal mjuk brödbit som jag ger till Berfin. Hon tuggar förnöjt fast brödet är minst en månad gammalt. Jag skrattar och kramar henne huvud. Sen går jag jag ut ur stallet och in i huset, jag vill inte vara i stallet när Ella, mamma och pappa kommer tillbaka. Dessutom ska jag duscha så jag är ren imorgon när jag ska träffa Noah.

Du skriver jättebra!

Jag gillar verkligen din berättelse, den är så bra och väldigt spännande!

Du borde satsa på skrivandet!

#54 Tack så mycket <3

Kapitel 20

Efter duschen hör jag att dom andra redan har kommit hem. Dom skramlar med porslin i köket. Jag sveper en handduk om mig och går in i mitt rum. Mitt rum har jag alltid trivts i. Dom ljusgröna tapeterna ger mig lugn och i fönstret har jag 5 små kaktusar. Jag gillar den minsta mest. Den är grön som dom andra och har långa vassa taggar. Dom andra har bara mindre och mer lena taggar. Mitt rum luktar inget speciellt, på ena kortsidan av rummet finns det en jättemysig fåtölj. Jag bara älskar att ta fram en hästbok och krypa upp i fåtöljen och bara slappa. Ur min garderob så tar jag fram ett par svarta mjukisbyxor, en t-shirt, nya trosor och en nytvättad BH. När jag har dragit på mig kläderna så släntrar jag ner för trappan och in i köket. Mamma och Ella står tillsammans och lagar mat.

- Får jag vara med eller vill ni göra det själva? Frågar jag spakt.

- Det är klart du får vara med gumman. Säger mamma. Ella ger mig en mörk blick, som att bara hon skulle få umgås med mamma. Mamma ger mig befälet över makaronerna medans hon och Ella fixar köttbullarna. Det går relativt snabbt att laga maten och mina makaroner blir perfekta. Trots Ellas ondska emot mig så har vi ganska trevligt när vi står där tillsammans och småpratar. När vi är klara med maten dukar jag och Ella viker servetter. På bordet har vi två ljus också som jag får tända. Det luktar gott med stearinljus och doften av mat.

- Det är mat pappa!, ropar Ella. Pappa kommer ner som ett skott och sätter sig vid bordet. Han klappar mig ömt på huvudet.

- Det här har du gjort bra älskling, säger han när han har smakat på makaronerna.

Ella ger mig en hård spark på smalbenet under bordet. Jag skriker till och alla tittar förvånat på mig.

- Vad är det? Frågar Ella och lägger huvudet änglalikt på sned.

- Inget. Det stack till under foten bara, säger jag och låtsas som ingenting. Jag tar en stor tugga makaroner och köttbullar. Köttbullarna är faktiskt riktigt goda och nästan inte brända alls men det nöjet att jag tycker om Ellas mat ska hon inte få, så jag säger ingenting. Efter maten går jag direkt upp på mitt rum, annars kommer jag bara få diska allting. Jag drar igen dörren och sätter mig vid mitt skrivbord. Innan Ella kom var allting annorlunda. Då gjorde mamma och pappa saker med mig hela tiden och tyckte om mig mest. Inte nog med att hon tar mamma och pappa ifrån mig. Hon är elak emot mig också. Man kan inte tro annat än att hon har varit en bortskämd unge en gång i tiden, men så är det ju inte och det vet jag. Mamma och pappa tycker bara synd om henne. Men tänk om dom börjar älska henne mer än mig. Tänk om dom lämnar bort mig, tänker jag bekymrat…..

Mer!

Kapitel 21

Lördag morgon och ingenting roligt att göra. Jag drar av mig täcket, ställer mig vid fönstret och drar upp persiennerna. Solen har gått upp och lyser starkt på himmelen.

Just det! Idag skulle jag ju träffa Noah, kommer jag att tänka på och blir genast på bättre humör. Jag tar fram min mobiltelefon och ser att han har skickat ett sms till mig.

Hej Aisha!

Vart vill du träffa mig? Om du fortfarande vill träffa mig alltså.

Kram

Noah

Såklart att jag vill träffa dig. Jag vill inte träffas hos mig, min familj är så pinsam. Ska vi träffas hos dig eller ute någonstans? Skriver jag tillbaka.

Kan vi träffas i skogen klockan 12? Får jag tillbaka av honom. Jag skriver bara ja på ett sms och skickar det till honom. Sedan går jag till min garderob. Ett par jeans, t-shirt och en tröja över det blir perfekt. Till frukost så tar jag bara en smörgås med smör och ost på. Jag dricker ett glas mjölk också för att skölja ner mackan. När klockan börjar närma sig kvart i 12 så går jag iväg mot skogen. När jag kommer fram så står redan Noah där och väntar på mig. Han ler emot mig och när jag kommer hela vägen fram till honom så kramar han om mig. Jag blir alldeles varm inuti. Vi går in i skogen, solen skiner fortfarande men det blåser lite. Trädkronorna gungar i takt med vindens vinande. Efter en liten stunds vandrande hand i hand så sätter vi oss på en platt sten med mjuk mossa på. Noah ser mig djupt i ögonen och jag ser in i hans bruna pigga ögon. Jag lutar mig fram emot honom och mina läppar snuddar vid hans. Noah drar mig närmare han och kramar mig.

Jag släpper motvilligt taget efter en liten stund och tittar på honom.

- Jag älskar dig, säger jag ömt. Och tittar ner.

- Det är väl inget att vara ledsen över, säger Noah fundersamt.

- Jo… för du känner väl inte samma sak?

- Hur kan du tro någonting sådant knäppt? Frågar han häpet.

- För att ingen tycker om mig.

- Aisha. Jag älskar dig, säger han och pussar mig igen.

Kapitel 22

När jag kommer tillbaka hem så står inte Berfin i sin box som hon brukar göra. I boxen ligger det bara en hög med bajs men ingen häst. Den röda grepen som hänger på väggen tar jag ner och tar upp den stinkande högen och lägger det i en skottkärra. När jag tömmer skottkärran på gödselstacken som ligger emot padocken så ser jag Berfin med en ryttare på ryggen. I full fart springer jag ner dit. När jag nästan är framme så ser jag att det är Ella som rider på min häst. Hon håller henne hårt i munnen och bankar med hälarna på henne. Berfin sparkar irriterat bakkut. Ella flyger fram på halsen. När hon har rätat upp sig smäller hon till Berfin så hårt på rumpan att hon skriar till och stegrar sig. Ella faller handlöst till marken och jag jag vaknar till ur min förstelning och springer allt vad jag kan fram till Berfin. Ella kravlar upp på fötterna.

- Din häst är dum i huvudet! Skriker hon gällt!

- Sluta skrik. Hon blir ju rädd ser du väl. Du är inte klok! Man slår inte en häst! Säger jag skarpt. Mina händer kliar av att få slå till henne. Den här gången är jag för arg för att kunna behärska mig. Med full kraft slår jag med knuten näve rakt emot henne. Ella dukar precis innan slaget ska träffa henne.

- Du kan ju inte ens sikta din lilla sopa! Säger hon och går därifrån. Jag har stor lust att springa efter henne. Men jag bestämmer mig för att ta itu med henne sen. Berfin behöver svampas av och en rejäl rykt. Berfin haltar nästan till stallet av trötthet. Tårarna bränner bakom mina ögonlock och jag är så arg att jag håller på att explodera. Ingen ska få behandla min häst såhär. I stallet så binder jag upp Berfin i stallgången och går för att hämta borstar, en hink med vatten, hovkrats och en svamp. Hela Berfin ska svampas. Hon sluter ögonen när jag gnuggar henne med den gula svala svampen. Efter det hämtar jag en smutsig handduk som jag torkar av henne med. Jag ryktar igenom henne och kratsar hovarna. När jag är klar ställer jag in henne i boxen. På rumpan har hon ett långt rött sträck efter spöet. Tårar letar sig ner för mina kinder. När jag går ut ur stallet snubblar jag på ett rep som någon, troligtvis Ella har spänt upp i fothöjd. Jag slår hårt i knäna och skrapar upp handlederna.

Dumma Ella, det här ska hon få ångra! Tänker jag ilsket medans jag går in i huset. Ella sitter i vardagsrummet och kollar lugnt på ett barnprogram.

- Varför tog du Berfin utan att fråga mig?! Skriker jag. Nu kan jag inte behärska mig längre.

Ella hoppar till och mamma kommer in.

- Vad skriker du för Aisha? Frågar mamma.

Kapitel 23

När jag har fått ur mig min version så säger Ella bara att det inte har hänt. Hon säger att jag har hittat på alltihopa bara för att dom ska skälla på henne. Och mamma sväljer det med hull och hår. Självklart är det inte hennes älskling som har gjort någonting, det måste vara jag som har gjort det.

- Du kan själv gå ut och titta på Berfins rumpa! Det är ett långt rött märke efter hennes spö! Säger jag hetsigt.

- Ta det lugnt Aisha, jag tror inte att Ella är en hästmisshandlare. Det var säkert inte meningen, säger mamma lugnt.

- Men det är min häst! Hon kan inte bara ta den utan att fråga och sedan dessutom gör henne illa! Skriker jag.

- Nu räcker det! Du kan inte stå och anklaga henne för något du inte ens vet att hon har gjort! Gå upp på ditt rum! Säger mamma irriterat. Klampandes tar jag mig upp i mitt rum. Jag drar igen dörren med en hård smäll. Väggarna skakar till av den hårda smällen. Ilsket sparkar jag till en hög med kläder som ligger slängda på golvet. Dom flyger åt alla håll. Vemodigt sjunker jag ner på sängen. Tårarna envisas med att rinna ner för mina kinder. I nästa sekund flyger jag upp och slår upp dörren, jag springer ner för trappan. Mamma ropar något efter mig, men jag lyssnar inte. In i stallet springer jag och sätter mig i Berfins box. Hon kommer genast gående mot mig för att kolla om jag är okej.

- Allt är Ellas fel, jag hatar henne! Muttrar jag. Berfin buffar till mig med sin mjuka mule. Mitt i all ledsamhet skrattar jag till. Berfin får mig alltid på bra humör igen.

- Utan dig skulle jag aldrig kunna klara mig, säger jag lugnt och kliar Berfin i pannan. Hon sänker huvudet och njuter. Den lilla kelgrisen får aldrig nog av uppmärksamhet.

- Tänk om du och jag kunde komma bort från allt det här. Och bara leva lyckliga tillsammans du och jag. Utan mamma, pappa och Ella. Då skulle allt vara bra, säger jag eftertänksamt. Då går det upp för mig att jag inte passar in här. Berfin och jag hör ihop ingen annan.

- Jag vet! Vi rymmer, säger jag uppspelt till Berfin.

Tycker din novell är riktigt bra. Funderat på att försöka få den publicerad? Du lyckas bra med personskildringarna och har skapat en spännande och engagerande handling som är lätt att ta till sig.

Hälsa marsvinen.

#59 Tack så mycket :D  Det värmer mycket att få höra sånt

Vet inte vart jag ska vända mig om publicering och sånt

Om man vill få en bok utgiven så skickar man in den till ett bokförlag. Olika bokförlag är specialiserade på olika typer av böcker. Vill man t ex ge ut en samling med kärleksdikter så är det inte så bra att skicka den till ett Förlag som är specialiserade på deckare.

Kolla på bibloiteket eller i din egen bokhylla vilka Förlag som ger ut barn- och ungdomsböcker. Adresserna till förlagen hittar du genom att googla på deras namn eller via t ex Eniro eller hitta.se.

Skriv ut boken via datorn med stort radavstånd för att det ska vara lätt för dem som jobbar på förlaget att läsa och skicka med ett följebrev där du berättar om dig själv, på samma sätt som du t ex gjort när du skrivit din ifokuspresentation.

Bokförlagen får in många böcker och allt blir inte utgivet, men i ditt fall så tycker jag det är värt ett försök.

#61 Skulle du kunna hjälpa mig att hitta rätt Förlag? Gud vad glad jag blir av att du tycker att jag ska skicka in den :D:D

Kapitel 24

Allt som jag kan tänkas behöva ha med mig packar jag ner i en stor ryggsäck. Det blir:

Mina sparade veckopengar 700 kronor

Två flaskor med vatten

Ett paket kex

Tjockare kläder

Tändare

Extra stor tändsticksask

Konservburkar

Handsprit

Ryggsäcken blir smockfull och jag är tvungen att sätta mig på den för att kunna stänga den. I en annan väska packar jag ner: Havre, hö och borstar till Berfin. Hoppas att det räcker bara. Hon kan ju beta gräs också och någon bäck eller så borde inte vara så svårt att hitta i skogen. Det är bestämt att skogen som ligger ungefär två timmars ridtur bort blir den bästa att gömma sig i. Jag sadlar och tränsar Berfin så att hon är redo för avfärd. Väskan med Berfins saker spänner jag fast bakom sadeln. Den stora ryggsäcken med mina saker sätter jag på min rygg och knäpper sedan magbandet. Maten som jag har med mig kommer inte att räcka länge. Om maten tar slut så kan jag gå bort till affären som inte ligger allt för långt ifrån skogen. Berfin går snällt efter mig när jag leder ut henne. Solen värmer lite skönt och den skiner starkt. Foten i ena stigbygeln och ett hopp, sen är jag uppe på hästryggen. Berfin sätter i gång i skritt så fort jag har suttit mig tillrätta i sadeln. Vi väljer den vägen som syns minst från huset ingen får komma på mig. Efter bara en liten stund har vi hunnit utom synhåll för huset. Jag andas ut, nu ska jag bara njuta av resten av ridturen. Efter ett tag tar jag tyglarna. Berfin bjuder framåt i skritten och det ända som hörs är hennes hovar mot den mjuka marken. Berfin sätter av i trav så fort jag skänklar på henne. Vi kommer snabbt fram till en perfekt plats att stanna och ta en paus på. Vi har ridit i en halvtimma bara men det är säkert tungt för henne med all packning.

- Vad duktig du har varit gumman. Säger jag och ger henne ett av mina kex. Berfin tuggar så att det blir kex smulor över hela mig.

- Du borde lära dig bordsskick skrattar jag.

Ur väskan plockar jag fram en vattenflaska. Den har blivit ljummen i den svarta väskan men det gör ingenting. Jag skruvar av locket och tar några djupa klunkar, man blir väldigt törstig av att rida. Speciellt när det är varmt och solsken. Berfin buffar på mig och då går det upp för mig att hon också måste vara törstig. Vattenflaskan tippar jag lite på framför hennes mun och Berfin slickar i sig lite vatten.

Nu var det ett väääääldigt bra tag sen, jag vill läsa mer! :) Spännande juh (a')

Jag vill också läsa mer

Jösses xD  hade glömt bort att jag hade tråden här.  Har hunnit ganska långt ;)

Kapitel 25

- Nej nu måste vi fortsätta! Säger jag bestämt till Berfin och packar ihop sakerna. Lite snabbt spänner jag fast sakerna på Berfin igen och hoppar upp. Vi skrittar i tio minuter men för att vi ska komma fram innan det blir kväll så pressar jag mjuk hälarna mot hennes sidor och hon börjar trava.

digitalklockan på min handled visar på 18:00. Då borde vi vara framme vid skogen ungefär tjugo över sju, om vi skrittar men om vi rider snabbare kommer vi fram fortare också.. En lätt galoppskänkel gör att Berfin faller in i en hastig galopp.

- lugn tjejen, viskar jag och kramar i tyglarna. Det är roligt med både skritt och trav men galopp är något speciellt. Det gungar mjukt och är lätt att följa med. Träden susar förbi och håret flyger av fartvinden.

När vi kommer fram till skogen flåsar både jag och Berfin. Vi hittar snabbt ett riktigt bra ställe att ha som vårat hem. En massa tallar i en cirkel och marken är lite mjukare där. Ritten är över, jag glider ner från hästryggen och tar av Berfin sadeln. Då kommer jag på att jag har glömt att ta med mig någonting att binda Berfin med. En bit bort skymtar någonting beiget, jag skyndar dit med Berfin i släptåg. När jag kommer fram ser jag att det är ett jättelångt rep.

- Perfekt! Utropar jag och tar det med mig. Vi går tillbaka till våran lägerplats. Repet binder jag mellan alla träden. Repet räcker räcker inte riktigt precis runt det sista trädet. Det blir en bra liten hage som hon kan gå i. Jag tar av henne tränset och går ut ur den lilla hagen. Nu måste jag bara hitta en bra plats som jag kan sova på. Efter att ha vandrat runt lite så hittar jag en fin tall, under ligger det mjuk grön mossa. Barken är klibbig av koda och luktar gott somrigt. Svaga fågelkvitter hörs avlägset. Snart är det sommar. En gren river till mig i ansiktet av blåsten. Det svider till men går snabbt över. Under tallen skyddar dom stora långa grenarna mot den ihållande blåsten. En liten kotte ramlar ner bara några centimeter ifrån mig. Alla grenar har små kottar på sig som bara väntar på att få ramla ner på någon oskyldigt förbigående människa. Lite längre bort ligger det nedfallna grenar fulla med barr. Jag samlar ihop ett helt gäng och lutar emot trädstammen så att det blir som ett litet skyddande tak. Ur väskorna som ligger på marken så fiskar jag upp hö till Berfin och några kex till mig själv. En stor tuss med hö kastar jag in till Berfin sen sätter jag mig på mossan och börja knapra på kexen. Under tallen kryper det en ensam snigel. Sniglar måste ha ett tufft liv. Tänk att bara släpa runt på sitt hus hela livet. Bredvid tallen ligger ett bra och mysigt klätterträd. Grenarna är tjocka och sitter nära varandra. Ett bra ställe om man vill hålla utkik. Inte för att jag skulle behöva hålla utkik efter någon. Mina föräldrar skulle aldrig ge sig ut för att leta efter mig. När jag ätit mig någorlunda mätt och druckit lite vatten så bäddar jag ner mig med filtar både under och över mig. Mörkret omsluter mig och jag blir tröttare och tröttare. Tillslut faller jag i en orolig sömn och mardrömmarna avlöser varandra.

Kapitel 26

En stor kotte ramlar ner mitt i ansiktet på mig så att jag hastigt vaknar. Berfin står kvar i inhängnaden och tittar på mig med sina stor mörka ögon.

- Godmorgon gumman, säger jag ömt, krånglar mig upp från den mjuka bädden på marken, går fram till Berfin och klappar henne mjukt på mulen. Solen skiner idag också. Då känner jag hur hungrig jag är. Ur väskan plockar jag fram vattenflaskan och kexpaketet. Det blir en lagom frukost. När jag knaprar i mig några av kexen så gnäggar Berfin avundsjukt.

- Förlåt gumman, jag glömde dig. Bakom tallarna så finns det fullt med grönt långt färskt gräs. En tjock hög med gräs plockar jag. Det går ganska lätt att få av dom men på vissa ställen är det segare och rispar händerna. När jag är nöjd med den tjocka bunten gräs så går jag tillbaka till Berfin. Över repet kastar jag in det. Berfin går genast fram och slukar det i några få tuggor.

- Jag kan leda dit dig sen så du kan äta hur mycket du vill, säger jag. Berfin nickar med huvudet som om hon hade förstått vad jag hade sagt och höll med om att det var rimligt. Efter jag har ätit tre kex och druckit några klunkar vatten så stoppar jag ner det i väskan igen och tar fram grimma och grimskaft. Jag går till Berfin och sätter på henne grimman innan jag tar loss repet från ena trädet. Grimskaftet knäpper jag fast i grimman och leder ut henne. När vi kommit fram till gräset så sticker Berfin ner huvudet och börjar beta våldsamt. Hon käkar nästan upp mina fötter i ren iver av att få i sig så mycket gräs som hon bara kan.

- Lugn tjejen, det är ingen som ska sno ditt gräs, säger jag lugnt. Men hon fortsätter beta lika frenetiskt som innan. Min lilla gulliga fina häst. Hon är iallafall inte elak emot mig.

- Om inte Ella fanns så skulle det här aldrig ha hänt. Varför skulle just mina föräldrar ta hand om den hemska ungen? Gråter jag och kramar om Berfin. Hon tittar upp på mig för en sekund. Men sedan börjar hon beta igen. Jag sjunker ner på en sten bredvid och grimskaftet spänns lite. När Berfin har betat av nästan allt långt gräs så leder jag tillbaka henne i inhängnaden. Det är så fruktansvärt tråkigt här. Det ända som finns att göra är att glo in i skogen och vänta på att dagen ska ta slut. Lite senare på eftermiddagen ska jag nog rida men det är lite för tidigt än. En fågel flyger förbi precis framför nosen på Berfin. Hon gnäggar gällt och stegrar sig. När hon sänker frambenen igen så fastnar dom i repet.

- Lugn gumman! Ropar jag och springer fram till henne. Repet är hårt bundet och frambenen dinglar hjälplöst över repet. Jag tar ett stadigt tag i pannluggen på henne och smackar ljudligt. Berfin gör precis som jag hade tänkt mig. När jag smackar så tar hon ett skutt fram och hon är på andra sidan repet.

- Du får inte göra sådär! Jag blev jätterädd förstår du inte det? Frågar jag surt. Berfin blänger argt på mig. Det ser ut som att hon tänker "Vad tror du jag blev då?"

- Förlåt, jag blev bara så rädd, säger jag urskuldande. Då hörs ett ljudligt brak bakom mig i buskarna.

Kapitel 27

När jag tittar mot busken så ser jag den människan jag allra minst vill träffa nu. Nämligen Ella.

- Vad gör du här? Fräser jag ilsket.

- Jag kommer berätta vad du är! Du är inte så smart som du tror, jag har följt efter dig tills du gick hit igår. Mamma och pappa kommer inte bli glada, säger Ella retsamt och springer iväg.

När Ella har kommit utom synhåll för mig så packar jag snabbt ihop sakerna och går till Berfin.

- Vi måste iväg fort, innan mamma och pappa kommer. Dom kommer bara tvinga hem mig igen, säger jag snabbt till Berfin. Efter jag har spänt fast alla sakerna så hoppar jag upp och vi travar vidare. Skogen är jättestor och sannolikheten att vi ska hitta ett bra ställe innan det mörkar igen är ungefär lika stor som att jag skulle hitta en million kronor på gatan.. Trots det så kommer vi fram till en bäck som det rinner kristallklart och iskallt vatten igenom efter bara två timmars ridande i skogen. Skogen tätnar där och vattnet smakar färskt och gott, säkert är det från någon källa och är därför riskfritt att dricka. Efter jag har hoppat av Berfin så leder jag fram henne till bäcken. Hon tar djupa långa klunkar. Hon måste ha varit väldigt törstig.

Det här stället är ännu mer perfekt än det andra. Här finns det färskt vatten och skogen är så tät att ingen kommer hitta mig om dom inte leta väldigt noga. Jag plockar fram en konservburk med persikohalvor som jag äter till lunch, dom är riktigt goda.

- Sån här god lunch är det aldrig hemma, säger jag till Berfin som betar lugnt vid bäcken.

Bredvid bäcken har ett träd ramlat över några andra träd så att det blir som en mysig koja. Det blir en jättebra plats att sova på. Träden står så tätt och ojämnt att det är omöjligt att göra en hage till Berfin. Grimskaftet räcker precis till att binda fast henne runt ett träd, men ändå kan hon kan komma åt att äta gräs. Tyglarna på tränset knäpper jag bort och förlänger grimskaftet med. Nu når Berfin både mer gräs och bäcken så att hon kan dricka vatten när hon blir törstig. Nöjd med mig själv slänger jag mig på marken. Marken är mjuk av allt långt, tjockt gräs så att det inte gör ont att falla baklänges i det. Undra hur länge jag kan klara mig själv. Tänk om jag kan bo här hela livet. Själv tillsammans med Berfin. Nej på vintern kommer det inte gå, Berfin behöver ju flera kilo hö per dag när det inte finns gräs.

- Nej! Utropar jag plötsligt. Jag har ju glömt dina mineraler. Hästar behöver mineraler även på sommaren. Vi måste rida hem och hämta det, kanske kan vi hämta en bit rep och lite andra andvändbara saker där också. Men vi måste vara försiktiga. Annars kommer mamma och pappa komma på oss, säger jag listigt till Berfin. Packningen struntar jag i. Jag tar loss tyglarna från grimskaftet, knäpper tillbaka dom på tränset, tränsar henne och sedan tar jag sats och hoppar upp på Berfins hala rygg. Jag kastar en blick på klockan, den är redan fyra på eftermiddagen. Då är det säkert mörkt när jag kommer fram till huset, men det betyder att jag måste rida hem igen på natten.

Kapitel 28

Nästan hela vägen hem skrittar vi så att Berfin ska ha ork kvar att galoppera tillbaka in i skogen. Jag vill inte rida i en mörk skog mitt i natten. Det tar många timmar innan vi kommer hem. Min rumpa gör ont av all ridning, Berfin är trött och jag är hungrig. Bakom stallet binder jag fast Berfin. Tyst som en mus smyger jag in i stallet och hämtar en väska som står i sadelkammaren. Hela väskan fyller jag med mineraler. Minst fem dagar borde mineralerna räcka. Väskan är ganska liten men det är bara bra för då kan jag få med mig andra saker som jag också behöver. Var femte dag måste jag rida hem och hämta mineraler men om jag bara är försiktig så klarar jag det nog utan att någon upptäcker mig. Ändå känner jag innerst inne att det här aldrig kommer fungera, men jag viftar bort den tanken och smyger upp emot huset istället. Ytterdörren är låst men fönstret till köket är öppet. Jag tar tag i fönstret och öppnar det försiktigt lite till, precis så att jag kan komma in genom det. blir en lätt duns när jag hoppar ner på köksgolvet men när inget ljud hörs som tyder på att någon har vaknat så går jag vidare. I frysen ligger det en hel limpa som ingen i min familj äter. Det är bara jag som tycker om limpa och det är bra. Dom kommer nog inte ens märka att den är borta. I städskåpet hittar jag ett tjockt, långt rep som jag tar med mig. Steg hörs i trappan, det låter som pappas. Han måste ha vaknat! Repet tar jag snabbt under armen och påsen med limpan i tar jag i munnen och biter tag med tänderna. Snabbt hoppar jag ut genom fönstret och puttar igen fönstret. Springande tar jag mig tillbaka till stallet. Med repet binder jag fast limpan på mineralväskan och sätter sedan på mig väskan på ryggen. Jag gör galoppskänkel, jag och Berfin dundrar därifrån. Det går bra att galoppera fort tills vi kommer in i skogen. Marken i skogen är ojämn och farlig att galoppera på men jag måste. Det är kolsvart ute och jag vill så fort som möjligt komma tillbaka till vårat ställe. Ju längre jag rider desto mörkare blir det. Berfin flåsar ansträngt och jag låter henne skritta på lång tygel för att vila en liten stund. När jag tittar runt omkring mig så ser det helt annorlunda ut än vad det gjorde förut. Här är det nästan bara låga granar. Grenarna sopar nästan av mig från hästryggen och barren river mig i ansiktet. Då går det upp för mig att jag har ridit vilse. I vad som känns som en evighet virrar jag och Berfin runt i natten. För att vi ska komma fram någon gång så är vi tvungna att galoppera en bit till fast marken är ojämn och hård. Det är så mörkt ute att jag knappt kan se en halvmeter framför mig. Hästar kan se i mörkret bättre än människor men både jag och Berfin är utmattade. Granarna blir allt fler och fler. Berfin försöker väja till höger men jag styr tillbaka henne. Då tvärstannar Berfin och jag flyger i luften och landar hårt på marken.

Kapitel 29

När jag öppnar ögonen lyser solen svagt på himlen. Huvudet värker så mycket att jag knappt kan tänka klart. Några meter ifrån mig står Berfin och hänger med huvudet. Nedanför hennes huvud ligger det en liten pöl med blod.

- Berfin viskar jag svagt. Ändå hör Berfin mig och kommer gående. Det är torkat blod i nästan hela hennes ansikte och på en gran. Vi måste ha ridit in i en gran. Det var därför Berfin försökte väja, om jag inte hade styrt bort henne så hade det inte hänt.

- Förlåt mig gumman piper jag svagt. Hon sänker huvudet och puttar försiktigt till mig på huvudet. Smärtan är så skarp att jag skriker rätt ut. Förskräckt hoppar Berfin bakåt. När jag försöker sätta mig upp så snurrar allt så mycket att jag måste lägga mig ner och blundar igen för att inte svimma. Hem kommer jag inte komma. Det är så typiskt att när man verkligen behöver mobilen så har man den inte med sig. Hur jag ska ta mig hem har jag ingen aning om. När jag samlat tillräckligt med kraft så öppnar jag ögonen igen, Berfin som stod precis intill mig nyss är borta. Även fast jag kan se långt in i skogen så har Berfin försvunnit utom synhåll på bara några minuter. Paniken sprider sig inom mig. Nu är jag alldeles ensam och till på köpet börjar regnet falla. Hela jag blir snabbt iskall trots att det är vår. Regnet faller mer och mer och tillslut ligger jag i en pöl av regn. Det är så kallt att jag huttrar. Så fort jag öppnar ögonen så snurrar allt igen. Så det enda jag kan göra är att sova och hoppas på att någon hittar mig. Max en halvtimma hann jag rida innan kraschen så, så svårt borde det inte vara att hitta mig.

- Hon har varit borta i två dygn! Det måste ha hänt henne någonting! Vrålar mamma.

- Ta det lugnt, hon kanske sover över hos någon kompis eller så, säger pappa lugnt.

- Då skulle hon ju ha ringt!

- Jag vet vart hon är, säger Ella tyst.

- Var då? Frågar Noah snabbt och tar tag i Ellas armar.

- Släpp mig, annars säger jag inte. Noah skakar om henne.

- Berätta nu! Skriker han. Han bryr sig inte om att hela Aishas familj hör honom. Noah blev jätterädd när hon ringde på hos henne för att fråga om dom kunde träffas. Hela hans värld stannade upp när han fick veta att hon var borta. I ett dygn har han varit hos Aishas familj och vägrat åka hem tills hon hade kommit hem.

- I skogen… säger Ella skrämt. Mamma kastar en blick ut genom fönstret.

- Herregud! Det är ju Berfin som kommer, utan ryttare vrålar mamma och springer ut genom dörren. Ella, pappa och Noah springer tätt efter henne. Dom fångar in Berfin och ställer henne i spiltan igen.

Kapitel 30

Snabbt sadlar mamma, pappa och Ella varsin häst. Dom leder snabbt ut hästarna på gårdsplanen och hoppar upp.

- Men jag då? Frågar Noah ilsket.

- Hoppa upp bakom mig och håll i hårt, säger mamma snabbt. Ett litet skutt och med hjälp av mamma så kommer han smidigt upp på hästryggen. Pappa kommer tillbaka med en hjälm som han hämtat. Att han gjorde det har dom inte ens märkt. För att värma upp hästarna så travar dom en bit men sedan sätter dom av i snabb galopp. Noah försöker klänga sig fast så bra det går. Ändå vickar han hit och dit. Några gånger är han nära på att ramla av. Efter i vad som känns som en flera timmar lång ridtur så skriker Ella till.

- Dää… där lii… ligger h.. on, stammar Ella. Noah kastar sig av hästryggen och springer fram till henne.

Jag hör ljudet av hovslag och Ellas stammande röst men jag är alldeles för trött och frusen för att säga något.

- Hur mår du? Hörs Noahs oroliga röst i mitt öra. Trots att jag är iskall så blir jag alldeles varm inombords av att höra hans röst.

- Jag fryser och är yr, huttrar jag. Noah slänger av sig jackan och lägger den om mig. Mamma lyfter försiktigt upp mig på hennes häst.

- Ringer efter ambulans, säger mamma lugnt samtidigt som hon stöttar mig så att jag inte ska falla av. Det behövs för jag är så yr att jag inte vet vart jag är någonstans. Pappa slår 112 och ber dom skicka en ambulans till våran adress. För här ute i skogen kan dom inte åka med ambulans. Mamma kastar upp Noah bakom mig och leder sedan långsamt hem oss. Noah håller ett stadigt tag om mig hela tiden. Ella och pappa rider i förväg för att möta ambulansen. När vi kommer ut ur skogen står ambulansen där och pratar med pappa. Dom får syn på mig och springer fram med båren. Försiktigt lyfter dom ner mig, lägger mig på båren och lägger in min i ambulansen. Dom knyter fast mitt huvud mellan två stora kuddar.

- Hur känns det? Frågar tanten som sitter med mig där bak.

- Jag har ont i huvudet och blir jätte yr så fort jag tittar, piper jag. Hela vägen till sjukhuset frågar hon mig konstiga frågor om vilket år det är och vad kungen heter. När vi kommer fram förklarar hon att det var för att kolla om jag kom ihåg allt och inte hade fått några hjärnskador. Ändå så röntgar dom mitt huvud och lyser i mina ögon med en lampa.

- Du har fått en hjärnskakning, det är inte farligt och det går över på några dagar. Men du får vara kvar här under natten för säkerhetens skull säger doktorn. Noah ler lugnande mot mig och kramar min hand.

Kapitel 31

Natten på sjukhuset blir inte så hemsk som jag trott. En sköterska kommer in ibland och tittar till mig. På morgonen mår jag mycket bättre och får åka hem igen. Noah har suttit i en stol bredvid min säng på sjukhuset hela natten. Noah följer med oss hem när jag skrivs ut från sjukhuset. När jag kommer hem så går jag direkt ner till stallet. Berfin står i sin spilta och halvsover.

- Hur är det med henne, mamma? Frågar jag henne.

Mamma tittar upp från spiltan och spricker upp i ett leende när hon får se mig.

- Hon träffade inte trädet så hårt som tur var så hon har inga skallskador men hon har ett sår i pannan. Det ska tvättas varje dag, men det är inget farligt och veterinären sa att du kan rida redan idag. Men din doktor säger att du inte får rida på tre dagar ungefär lägger mamma till innan jag ens hinner öppna munnen. Noah lägger armen om mig. Min kropp fylls med värme. Jag vrider på huvudet och ler emot honom. Vi går in i huset och in i mitt rum. Mitt rum är stökigt, jag plockar bort sakerna från sängen så att vi får plats att sitta där.

- Jag älskar dig, säger Noah och ser mig djupt i ögonen. Även om jag är lite rädd för att mamma eller pappa ska komma in i mitt rum så kysser jag honom. Mitt på munnen. Allt känns så bra helt plötsligt. Noah avbryter motvilligt kyssen.

- Jag blev så rädd när du var borta, säger han tyst och tittar ner.

- Förlåt, det var inte meningen att göra dig ledsen. Jag blev bara så trött på allting, speciellt Ella.

- Jag tror jag förstår, mumlar Noah och kramar om min hand. Tänk att det finns en sådan härlig pojkvän. Diskret luktar jag lite på hans hår när han tittar ut genom fönstret. Hans hår luktar gott av något schampo. Min mage knorrar och jag kommer på att vi inte ha ätit någon frukost.

- Vill du äta frukost här? Frågar jag försiktigt.

- Såklart att jag vill.

Vi dukar fram yoghurt, fil, flingor och smörgåsar. Dom andra i familjen åt när vi var där uppe. Noah tar lite flingor och mjölk. Själv tar jag en skål med yoghurt. Det är min favoritsort hallon och blåbär. Utan att diska ställer vi ner sakerna i vasken. Allt som ska in i kylskåpet plockar vi in. Annars skulle mamma bli arg. Om det är något hon hatar så är det när jag låter saker som ska in i kylen stå framme. Det kan driva henne till vansinne. Själv förstår jag inte hur man kan bli arg på något så dumt. Vid lunch börjar jag känna mig trött och yr igen så då går Noah hem. Mamma och pappa pysslar om mig hela dagen. Det behöver jag för varje gång jag sätter mig upp så blir jag yr. Mat på sängen får jag tillochmed. Ella smiter in då och då. När hon ser att jag tittar på henne så lipar hon. Men kanske kollar hon in bara för att kolla hur jag mår. Kanske är hon inte så hemsk iallafall.

Kapitel 32

Morgonen därpå mår jag mycket bättre. Det värker lite i huvudet men jag är inte yr längre. Innan någon annan vaknar så smyger jag ner i stallet och in till Berfin. Utan henne hade mamma och pappa kanske inte hittat mig. Noah berättade att det var Ella som sa att jag var i skogen, så lite hennes förtjänst är det också. Ur fickan tar jag fram en knäckebröds skiva och ger den till Berfin. Den var gammal och torr men Berfin klagar inte. Eftersom jag inte har kunnat gå till stallet på en hel dag så matar jag alla hästarna så mamma och pappa slipper göra det. Klockan är bara 6 och skolan börjar inte förren om två timmar. Undra vad alla klasskompisar kommer säga nu när jag har varit borta. Dom lär väl reta mig som vanligt, men nu har jag iallafall Noah och Nadine. Hoppas bara inte att dom är taskiga emot Noah nu när vi är tillsammans.

- Vad töntig du är! Bara för att du vill ha uppmärksamhet så rymmer du hemifrån, säger världens hemskaste röst. Nämligen Ellas röst.

- Nej det gjorde jag inte. Gå härifrån nu jag vill vara ifred, morrar jag. Ella struntar i vad jag säger och går resolut in i Berfins box och går så nära mig att hennes äckliga kropp snuddar vid min.

- Akta dig! Säger Ella med hotfull röst. Hon når knappt upp till midjan på henne, så direkt rädd känner jag mig inte.

- Visst, skrattar jag och puttar undan henne från Berfin. Ella stirrar ilsket på mig, det ser ut som att hon tänker smälla till mig. Istället vänder hon och går ut från boxen och in till Alvina. Hur kunde jag ens för en sekund tycka att hon inte är vedervärdig! Det går helt enkelt inte att förstå.

- Varför kan hon inte bo hos någon annan? Varför måste hon vara så elak, gråter jag i Berfins hals. När jag torkar tårarna och klappar henne på halsen så sänker hon huvudet och njuter av min närvaro. Om jag inte skulle ha haft Berfin så skulle jag inte stå ut. Mamma har sagt att jag inte borde rida än men jag känner mig frisk och jag behöver komma bort en stund. Snabbt tränsar jag henne och leder ut. Så snart vi kommer ut på gårdsplanen kravlar jag mig upp och skänklar hårt på henne. Vi rider i galopp emot skogen. När vi kommer in i skogen så drar jag i tyglarna så att hon saktar av till skritt. Någon värme i luften har det inte hunnit bli än men det är inte så kallt. I diket ser jag en klargul maskros. Jag glider av Berfin och plockar upp den sedan sätter jag fast den i henne pannband. Det blir jättegulligt. Alla problemen känns inte lika jobbiga här ute. Men vi kan inte vara ute hur länge som helst. Skolan börjar om ungefär en timma och jag måste äta frukost. Motvilligt vänder jag Berfin hemåt. Efter att jag har tränsat av henne så springer jag hem och gör en smörgås som jag kan äta på vägen till skolan. Jeansen duger fast dom har Berfins bruna hårstrån på sig. Dom lär mobba mig vad jag än har på mig så det spelar ingen roll. Den annars ovanligt obekväma och kalla busshållsplats bänken ser plötsligt mysig och inbjudande ut. Här finns iallafall inte Ella. Där Ella inte finns är ett mysigt och bra ställe. Bussen är som vanligt några minuter sen. När bussen kommer ser jag att Noah sitter långt fram. När jag fått upp busskortet så sätter jag mig bredvid honom. Direkt jag sätter mig så ler han varmt mot mig och tar min hand. Den är len och mjuk.

- Utan dig skulle jag inte stå ut, säger jag ömt och vilar mitt huvud mot hans axel resten av bussresan. Nadine ser jag inte bussen, hon kanske är sjuk.

Kapitel 33

Skolan är en ända lång pina. Alla i klassen retar mig och Noah för att vi håller ihop. Stackars Noah. Nyss var han ganska populär men nu vill ingen vara med honom igen. Allt bara för mig. Inte kan jag fatta vad jag måste ha gjort för hemskt för att förtjäna det här. Tydligen hänger allt på att jag inte har dom allra senaste kläderna och inte sminkar mig. Folk tänker tydligen bara på utsidan. Själv tycker jag att det är insidan som är viktigast.

- Ska vi åka buss hem tillsammans? Frågar Noah när skolan äntligen är slut.

- Nej, inte idag. Av någon konstig anledning så vill mamma komma och hämta mig idag, suckar jag. Jag skulle hellre vilja åka med dig.

Noah ler och ger mig en puss på näsan.

- Vi ses imorgon, säger han och kramar om mig. Mamma har parkerat bilen nära skolan så jag behöver bara så en liten bit. Dörren knarrar när jag kliver in i bilen.

- Hur mår du gumman? Frågar mamma med sin mammiga lugna röst.

- Bra.

Mamma ser lite misstänksamt på mig men startar sedan bilen. Det går mycket snabbare att åka hem med bil än med buss. Så fort vi kommer hem hoppar jag ur bilen och går till stallet. Mamma suckar och går in i huset. Hon hade nog räknat med att jag skulle hoppa jämfota av glädje för att hon hämtar mig. Visst är det skönt att bli hämtad men jag tänker inte förlåta mamma och pappa för att dom tror på Ella. Att jag inte får rida förren om två dagar struntar jag i. Lite snabbt borstar jag av henne, lägger på sadeln, spänner sadelgjorden och tränsar. Doktorn måste vara knäpp som säger att jag måste vänta två dagar till med att rida. Det värker inte ens i huvudet längre. Mot skogen styr jag Berfin. Skönt att hon inte fick några skador. Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv. Berfin är allt jag har. Utan henne och Noah skulle jag inte stå ut. I fickan i mina jeans vibrerar det till. Mobilen ligger kvar i fickan. Inte ens bytt om har jag gjort. Hem och träffa Ella vill jag inte göra i onödan. Meddelandet är från Noah.

Om du vill så kan du väl träffa mig vid samma plats som vi hittade dig på igår. Jag är där nu så kom när du är klar. Fundersam på vad han gör mitt ute i skogen nu rider jag snabbt dit. Han sitter med ryggen emot mig och bredvid honom står en Kolsvart häst med fyra vita perfekta strumpor. Hästen är så vacker att jag nästan tappar andan. Berfin lägger öronen bakåt som om hon har hört vad jag tänkt på.

- Du är finare flickan, viskar jag och klappar henne. Men varför står hästen där? Är det Noahs? Har han en egen häst? Tänker jag innan Noah vänder sig om. När han får syn på mig så spricker han upp i ett sort leende.

- Får jag lov att presentera min häst Coal, säger han högtidligt.

- Är det din häst? Frågar jag häpet.

- Ja, jag fick honom för två år sedan. Han är min bästa vän. Och svaret på varför jag inte har berättat om honom för dig förens nu är för att jag var rädd att alla i skolan skulle få reda på det, säger han.

- Vad fin han är.

Noah ler stolt och jag kramar om honom.

- Vad betyder Coal? Frågar jag nyfiket.

- Det betyder kol på svenska. Han hette så när jag köpte honom. Men visst passar det? Han är ju svart som kol.

- Ja det är jättefint, säger jag och klappar Coal på mulen.

Kapitel 34

Sida vid sida, så nära att våra ben snuddar vid varandra rider vi genom skogen. För första gången i mitt liv så är jag kär, riktigt kär. Berfin och Coal går jättebra tillsammans. Det är bra för då kan vi rida nära varandra utan att dom dödar varandra. I nästan två timmar rider vi tillsammans bredvid varandra. När både hästarna och vi är trötta så skiljs vi åt på samma ställe där vi träffades. Eftersom att båda hittar hem därifrån så är det ett bra ställe. Noah lutar sig fram över mig och jag lutar mig mot honom. En lång kyss blir det och jag rodnar ända nerifrån tårna. Sedan rider jag sakta hemåt. Hela kroppen pirrar av av lycka. Men lyckan blir kortvarig. Så fort jag kommer hem igen och ser Ella så blir mitt bra humör som bortblåst. Hon står hos Alvina och rycker hårt i sadelgjorden.

- När ska du lära dig att vara försiktig emot hästarna? Man ska inte slita och dra i dom. Du ska spänna gjorden försiktigt inte slita, säger jag och suckar. Ella går fram till mig och hennes ögon är svarta av ilska.

- Jag gör som jag vill, det är min häst, väser hon. Hon vänder och klampar in i Alvinas spilta. När Alvina spänner ut magen som hon alltid gör när man sadlar henne, så knäar Ella Alvina hårt. Alvina skriar till och tar ett skutt från Ella. Tårarna stiger i mina ögon, jag klarar inte av att se någon behandla en häst så. Med ett språng är jag framme hos Alvina. Lugnt klappar jag henne på halsen. När hon är lugn så vänder jag mig om och tar tag i Ellas armar och ruskar om henne.

- Du gör aldrig illa våra hästar igen! Aldrig! Fräser jag så att saliven yr. För en gångs skull ser Ella på mig med respekt. Chockat ser jag på när Ella går fram till Alvina och kramar om henne. Några tårar faller ner från hennes kinder. Då tycker jag synd om henne. Det kanske inte är hennes fel att hon är som hon är. Hennes föräldrar missbrukade droger det var därför hon kom till oss. Det kan inte ha varit lätt att bo med sådana föräldrar och sen kommer hon hit där jag är elak mot henne.

- Det är inte Alvinas fel att du mår dåligt, säger jag bestämt. Hon förtjänar inte att straffas för det.

- Du fattar ingenting! Vrålar Ella så högt att Alvina hoppar till. Sedan springer Ella ut från stallet. Med en djup suck går jag ut ur Alvinas spilta och stänger boxdörren. Allt blir så komplicerat med Ella boende hos oss. Solen skiner in genom den halvöppna stalldörren. Den ger inte så mycket värme än. Men snart är det Maj och då hoppas jag att det blir varmare. Stalldörren knarrar ljudligt när jag skjuter upp den och gå ut. Undra hur länge Ella kommer vara kvar här. Hoppas att det inte blir allt för länge tänker jag.

- Vad gör du? Frågar mamma och står plötsligt bredvid mig.

- Var kom du ifrån? Frågar jag förvånat.

- Jag skulle bara kolla vart du och Ella höll hus, säger mamma och skrattar.

- Ella sprang iväg när jag sa åt henne att inte slita när hon spände sadelgjorden.

Mamma suckar djupt.

- Måste ni bråka hela tiden? Förstår du inte att hon har haft det svårt? Frågar mamma mig och lägger huvudet på sned.

Kapitel 35

Ilskan bubblar i mig. Vadå hur Ella känner? Bryr sig inte mamma ett dugg om vad jag känner? Arg som ett bi springer jag iväg mot skogen. Att stå kvar vid mamma klarar jag inte. Hon förstår ingenting. En oskyldig sten får en så hård spark av mig att den flyger flera meter bort. Den studsar emot ett träd och faller till marken.

- Ingen förstår mig! Skriker jag rätt ut och börjar gråta. Jag snörvlar och snyftar. Tårar och snor forsar ner för ansiktet på mig. Dumma dumma Ella, allt hade varit perfekt om inte hon kommit hit.

Plötsligt kommer jag att tänka på Nadine. Hon är ju min bästa kompis och jag har inte ens ringt och frågat varför hon inte kom till skolan. Då får jag bråttom hem igen. Min stenålders mobil ligger på skrivbordet när jag rusar in i mitt rum. På mobilen står det att jag har två missade samtal, båda är från Nadine. Orolig för att det ska ha hänt något allvarligt slår jag snabbt in hennes nummer. Signal efter signal går fram. Precis när jag är på väg att lägga på svara hon med hes röst.

- Varför kom du inte till skolan idag? nästan skriker jag ut. Har du någon allvarlig sjukdom som inte går att bota?

- Aisha… du har verkligen den livligaste fantasin man kan föreställa sig. Jag är bara förkyld, kraxar hon i luren.

- Du hade ringt mig två gånger. Har de hänt något? Frågar jag lite oroligt.

- Ja det har hänt något! Men det är inget farligt. Det är helt underbart.

- Men berätta då, säger jag ivrigt.

- Jag ska få en egen häääääst, säger Nadine lugnt och drar ut på ä:et.

- Gud vad roligt! Då slipper du ha Alvina. Då kan vi rida ut tillsammans igen utan att behöva fråga Ella.

- Ja det är fantastiskt. Så snart jag blir frisk så ska vi åka och titta på hästar. Vill du följa med då? Frågar hon.

- Ja såklart jag vill dummer, säger jag.

- Vad roligt, men nu säger mamma att jag måste gå och vila igen. Annars kommer jag väl aldrig bli frisk. Hej då

- Hej då, säger jag och lägger på luren.

Äntligen en god nyhet. Nu kan kanske jag, Noah och Nadine rida tillsammans. Vi kommer ha hur kul som helst på sommarlovet.

Ella har tydligen kommit tillbaka in för hon står i min dörröppning och iakttar mig hela tiden.

- Är det något du vill? Frågar jag milt. Ella bara hånler mot mig och står kvar. I handen håller hon sitt favorit gosedjur. Hon har klippt sönder den och dragit ut lite av stoppningen. Innan jag hinner hejda henne får hon tårar i ögonen och ropar.

- Mamma! Aisha har klippt sönder min ända värdefulla ägodel, skriker Ella och låtsas gråter. För när hon skriker på mamma så hånler hon emot mig hela tiden.

Kapitel 36

- Kom ner hit omedelbart! Båda två, vrålar mamma nerifrån vardagsrummet. Nu är det kört hinner jag tänka innan vi är nere hos mamma. Med sträng blick stirrar hon på mig. Ella håller fram sitt gosedjur och gråter.

- Han var min allra bästa vän, hulkar Ella.

- Jag gjorde ingenting jag har inte rört hennes gosedjur, säger jag hetsigt.

- Aisha! Så här gör man bara inte. Det är fruktansvärt elakt att förstöra Ellas ända trygghet, fräser mamma så att saliven skvätter.

- Jag sa ju att jag inte har rört hennes äckliga gosedjur! Skriker jag ilsket.

- Gör du om någonting sånt här igen kommer det få allvarliga konsekvenser unga dam!

- Men mamma lyssna på mig. Det var inte jag, säger jag och känner hur mina ögon fylls med tårar.

- Vem skulle det annars ha varit?

- Det var Ella som gjorde det för att jag skulle få skäll, säger jag tyst.

- Skyll inte ifrån dig! Släpp det här nu bara. Eftersom jag inte såg vem det var så kan jag inte straffa någon. Men om det var du Aisha borde du skämmas. När mamma har försvunnit ut från rummet så tittar Ella elakt på mig.

- Du skulle inte ha skyllt ifrån dig, viskar hon hotfullt sedan vänder hon och går upp på sitt rum.

Argt springer jag upp för trappan efter Ella. Dörren står lite på glänt och jag tittar in i hennes rum. Vid skrivbordet sitter hon och nallen har hon framför sig. Med nål och tråd syr hon flitigt ihop den igen. Det ger mig en idé. Mamma och pappa har redan skällt på mig för att "jag" klippte sönder den. Nu har jag ingenting att förlora. Dom kommer aldrig att tro på henne om jag tar hennes sy saker och gömmer dom. Samtidigt kan jag förstöra hennes gosedjur precis som hon hade gjort. Men den här gången kommer det verkligen vara jag som har sönder den. Vad snopen Ella kommer bli, tänker jag förtjust och smiter in på mitt rum innan Ella hinner få syn på mig. Tiden sniglar sig fram men tillslut är klockan äntligen tolv på natten och jag vågar smyga mig in i Ellas rum. Ella ligger och sover. Täcker har halkat ner på golvet. Fast jag inte tycker om henne vill jag inte att hon ska vakna och frysa. Försiktigt smyger jag fram och lägger täcket över henne. Hon ser så söt ut när hon sover. Inte alls sådär elak som på dagen när hon är vaken. Mer hinner jag inte tänka mer på det. Ella är elak mot mig och förtjänar inget medlidande. Bestämt går jag fram och plockar upp min sax ur bakfickan. Vid varje tag jag tar med saxen i nallen knastrar det högt. Då och då sneglar jag på Ella för att se så att hon inte har vaknat. Tillslut ser nallen likadan ut som den var innan Ella sydde ihop den. Alla sy-sakerna som ligger på hennes skrivbord plockar jag bort och lägger i en påse så länge. Direkt jag kommer tillbaka in i mitt trygga rum så slänger jag påsen i soppkorgen. Rätt åt henne. Nu får hon ångra att hon skvallrade till mamma och pappa för någonting som jag inte ens gjort.

Kapitel 37

Tidigt på morgonen vaknar jag av att jag känner mig iakttagen. I dörröppningen står Ella och glor stint på mig. Om jag inte visste att hon fejkade så skulle jag tycka synd om henne, för hennes klarblåa ögon fylls med tårar.

- Han var min enda vän, säger Ella tyst och tittar ner i golvet.

- Varför klippte du sönder honom från första början då? Frågar jag irriterat.

- För att aldrig någonsin i hela mitt liv har jag känt mig älskad, och när din mamma försvarar mig så känner jag att jag faktiskt betyder något. Inte ett ord får jag fram, med munnen på vid gavel är det min tur att stirra på henne.

- Är det sant? Frågar jag andlöst.

- Såklart det inte är sant din dumma idiot, att du ens gick på det. Ella brister ut i skratt. Mamma och pappa har alltid älskat mig det är bara det att när dom fick fel umgänge började dom ta droger. Det är bara roligt att se dig få skäll din nolla. Med det sagt, vänder Ella på klacken och går ut ur mitt rum. Hennes skratt ringar i öronen på mig. Att jag gick på det. Varför ska jag alltid tro på alla som ser ledsna ut? Nu fick hon ingen hämnd utan lyckades förödmjuka mig igen. Ibland är hon riktigt gullig innan hon snart igen blir sitt vanliga elaka jag. Kanske finns det en människa långt inne i henne. Arg för att hon lyckades blåsa mig igen, klär jag på mig, går ut ur mitt rum och ut i trädgården. Under ett av äppelträden kurar jag ihop mig. Allting har förändrats sen hon kom hit. Solen har precis gått upp det blåser lite kallt och huden på mina bara armar är alldeles knottriga. Snart inser jag att det är vardag och jag måste till skolan. Motvilligt går jag in igen och tar en macka och ett glas mjölk till frukost. Efter frukosten byter jag om till jeans och en svart t-shirt. Ovanpå sätter jag på mig en grön tröja med dragkedja. Det är ganska varmt ute så någon jacka behöver jag inte. Sen blir det språngmarsh till bussen. Precis när jag kommer fram så stannar bussen på hållplatsen. Om jag hade kommit några minuter senare så hade jag missat bussen. Trots att det inte är så långt till bussen så flåsar jag ansträngt. Min kondition har aldrig varit bra. Längre bak i bussen sitter Noah. Hans blonda hår är rufsigt och ögonen är pigga. När han får syn på mig spricker han upp i ett leende. Sakta sjunker jag ner bredvid honom. Han tar min hand och ler emot mig. Tungt lutar jag huvudet emot hans axel. Med ena handen stryker han mig över håret. Då önskar jag att det vore mycket längre till skolan.

Som vanligt håller killarna på och trackar mig. Men nu när jag har Noah är det mycket lättare att inte bry sig om dom. Dessutom så försvarar Noah mig. När skolan slutar går Nadine fram till mig, hennes ögon lyser förväntansfullt.

- Vi har hittat en häst som vi ska åka och kolla på idag, vill du följa med?

- Såklart jag vill, säger jag snabbt.

- Vi måste åka nu för lite senare kommer det några andra och kollar på henne. Mamma och pappa står på parkering, säger Nadine glatt.

- Men ska du ha jeans på dig när du rider?

- Jag har ombyte bilen såklart, säger Nadine och fnissar. Så snart vi kommer in i bilen krånglar Nadine på sig sina svarta ridbyxor. Efter ungefär en halvtimma är vi framme på gården och kliver ur bilen.

Kapitel 38

Gården är relativt stor och stallet är klarrött. En tjej i sextonårsåldern kommer fram till oss.

- Är det ni som ska titta på Nanna? Frågar hon.

- Ja, säger Nadines mamma. Tjejen nickar, presenterar sig som Hanna och går före oss in i stallet. Hon går fram till boxen längst in i stallet och öppnar boxdörren. Hästen är kritvit med stora svarta fält. Manen är vit med några svarta strån, svansen är också vit med svarta tagel i.

- vad fin hon är, utbrister jag. Nadine nickar bara till svar. Snabbt borstar Hanna av Nanna, sadlar och tränsar henne.

- Led ut henne du, säger Hanna och ger tyglarna till Nadine.

Nadine tar tag i tyglarna och smackar ljudligt. Nanna följer lydigt efter Nadine. Utomhus är det mycket varmare än i stallet trots att det bara är April. Nadine leder ut Nanna till padocken bakom stallet. Hon spänner saldegjorden, drar ner stigbyglarna och sitter upp. Nanna börjar genast skritta när Nadine trycker med skänklarna. Hon skrittar energiskt och bjuder fint framåt. Solen värmer så mycket i ryggen på mig att jag måste ta av mig min tjocktröja. Luften luktar vår och gödsel från alla åkrarna. Efter en liten stund uppvärmning börjar Nadine trava. Hon rider på en stor volt, Nanna är fint böjd och kröker lite på nacken. Nadine testar skänkelvikningar och framdelsvändningar också, Nanna går så fint att jag nästan blir tårögd. Dom passar perfekt ihop. Djupt sjunker Nadine ner i sadeln och fattar galopp. Dom nästan svävar fram och Nadine ler lyckligt. Hon saktar av och skrittar fram till oss.

- Hon är underbar! Får jag testa hoppa också? Frågar hon. Hanna nickar och ställer upp ett rättuppstående på cirka femtio centimeter. Utan tvekan skuttar Nanna över hindret med stor marginal.

- Hur känns hon? Frågar Nadines mamma när Nadine rider fram till oss.

- Helt fantastisk! Jag har aldrig ridit en duktigare och finare häst, säger Nadine och ler stort.

- Ska vi köpa henne eller vill du titta på någon mer häst?

- Det är den här hästen jag vill ha.

- Då så, säger Nadines mamma. Helt utan förvarning springer Hanna fram till Nanna och kramar om henne. Innan hon borrar in sitt huvud i Nannas man ser jag att hon gråter. Gråter är en underdrift, hela Hanna skakar av gråt. Vi ser häpet på varandra. Något konstigare har vi inte varit med om. Ut från stallet kommer en man i fyrtioårsåldern.

- Nu får du väl ge dig! Morrar han och tar tag i Hanna.

- Vad handlar det här om? Frågar jag tyst.

- jo det är såhär, Hanna vill inte sälja Nanna, vi är tvungna eftersom vi ska flytta till stan. Vi hör av oss imorgon, då har vi alla papper klara, säger mannen. Snopna går vi till bilen och sjunker ner på sätena.

Kapitel 39

Dagen efter ringer mannen som är Hannas pappa och berättar att dom har bestämt sig för att inte flytta och kommer därför inte sälja Nanna. Han ursäktar sig och förklarar att dom förhastade sitt beslut om att sälja Nanna. Efter samtalet kommer Nadine hem till mig. För att få vara ifred så går vi ut i skogen och sätter oss mittemot varandra på en sten. Skogen har jag alltid tyckt om mycket. Det är lugnt och fridfullt. Lukten av skog, träd och jord är underbar. Aldrig i hela mitt liv har jag förstått varför någon vill ha parfym. Doften av skog och mark är hundra gånger bättre än vilken som helst parfym.

- Hon som var så perfekt. Jag drömde om henne inatt, hon är den hästen jag alltid har drömt om, säger Nadine ledsamt.

- Stackars dig. Vad elakt att säga åt oss att du fick provrida fast dom inte ens ska sälja hästen. Det borde vara förbjudet, säger jag. Nadine nickar och hänger sorgset med huvudet. Tröstande sätter jag mig bredvid och lägger armen om henne.

- Det finns flera hästar. Du kommer säkert att hitta en toppenpålle snart, försöker jag. En lång stund sitter vi där på stenen. Efter en liten stund går solen i moln och det känns i luften att det kommer bli oväder. Det spänner i huvudet och luften känns kvav.

- Jag tror det blir åska snart. Vi kanske borde gå tillbaka? Frågar jag ängsligt. Åska har jag nästan alltid varit rädd för och det vet Nadine. Hon nickar och vi skyndar tillbaka hem. Så fort vi kommer innanför dörren börjar regnet ösa ner. Det låter som att taket ska explodera av dom stora, snabbt fallande vattenmassorna. På några ynka sekunder blir gatan alldeles dyblöt. Vi går in på mitt rum och stänger dörren efter oss. Hur kan man ens fundera på att låta någon provrida en häst om man inte är helt 100% säker på att man ska sälja den? Tankarna snurrar runt i huvudet på mig.

Ett högt muller avbryter mina funderingar och jag blir så överaskad att jag skriker rätt ut. Nadine blir så rädd av mitt plötsliga utfall att hon ramlar ner från sängen. Då kan vi inte hålla oss längre. Skrattet bara bubblar ur mig och Nadine skrattar också. Dubbelvikta ligger vi på golvet och skrattar tills vi nästan kiknar. När nästa muller kommer så slutar vi genast att skratta och sätter oss framför fönstret istället. Så fort vi ser en blixt räknar vi hur många sekunder det går mellan blixten och mullret. På så sätt vet vi ungefär hur långt borta åskan är hela tiden. Det känns lite tryggare iallafall. Tills hela mitt rum lyser upp samtidigt som det donar. Nadine och jag skriker till och springer skrikandes nedför trappan. Vi kastar oss ner i vardagsrums soffan bredvid mamma.

- Vad är det för liv ni för!? Frågar mamma och blänger ilsket på oss.

- Hela mitt rum lystes upp av en jättestor blixt och sen lät det jättehögt, säger jag ynkligt.

- Ja, jag hörde smällen. Förlåt att jag snäste åt dig. Ända tills åskan har gått bort helt sitter vi och spelar kort med tända ljus så att det inte ska bli kolmörkt om det blir strömavbrott.. Ella är också med men hon gör inget elakt när mamma är med. När åskan är väldigt nära så sitter bara mamma och lugnar oss. Riktigt mysigt har vi det faktiskt. Om Ella bara var så här snäll varje dag så skulle det inte bli så hemskt att bo med henne. En lång stund funderar jag på varför hon hatar mig så mycket.

Kapitel 40

Eftersom det är fredag så får Nadine sova över hos mig. Mamma och pappa lagar potatisgratäng eftersom Nadine ska sova här, då brukar vi alltid äta något extra gott. Middagen är riktigt trevlig. Kanske fick Ella en osynlig, konstig blixt i huvudet under ovädret. För inte en enda gång är hon elak mot mig.

- Får jag och Nadine rida en kvällstur efter maten? Frågar jag mamma och försöker se så söt och snäll ut som jag bara kan.

- Om ni är försiktiga och i Padocken, säger mamma.

- Tack mamma, är det enda jag får fram. Såhär lätt trodde jag inte att det skulle gå. Jag trodde att jag skulle få tjata i en evighet. Till min förvåning protesterar inte ens Ella.

För säkerhetsskull tar vi på oss en tjocktröja under jackorna för att inte frysa. Vi bestämmer oss för att rida barbacka. Det är så härligt att känna den varma hästpälsen genom ridbyxorna och känna precis hur hästen rör sig. Det går snabbt att bara borsta av hästarna och tränsa dom. Speciellt smutsiga är dom inte eftersom dom har stått inne nästan hela dagen. När vi lett ut hästarna i padocken så tar jag sats och hoppar upp på Berfin. Det går sämre för Nadine. Hur mycket hon än försöker så kommer hon inte upp.

- Klättra upp på staketet så kan du lättare komma upp, föreslår jag. Med hjälp av staketet så kommer Nadine tillslut upp på Alvina. Vi tränar på galoppfattningar och att rida på volter. Det är klurigt men efter en stund är både Berfin och Alvina mycket mjukare och Berfin går fint i form. Men efter en stund blir det ganska långtråkigt att bara göra samma sak om och om igen.

- Ska vi prova att hoppa barbacka? Frågar Nadine.

- Ja! Det var en bra idé, då tränar man balansen och följer med bättre i hoppet sedan med sadel, säger jag glatt och hoppar ner, binder Berfin på staketet och tar fram två sockerbitar. Mellan dom lägger jag två bommar så att det bildar ett litet kryss på mitten. Nadine börjar. Hon fattar galopp och styr mot hindret. Alvina är duktig på att hoppa och skuttar lätt över. När jag vänder Berfin mot hindret fattar hon självmant galopp. Hoppa tycker hon mycket om att göra. Vinden viner i mitt hår och jag sitter som fastklistrad på Berfins rygg. Den är mjuk och rund. Precis innan hindret kämpar jag för att ställa mig upp lite. Med ett litet hopp är Berfin över hindret och jag sitter kvar på hennes rygg. Lite halare än med sadel är nästan den ända skillnaden.

- Ska vi höja lite, frågar jag. När Nadine nickar hoppar jag av Berfin, leder fram henne till hindret, lägger ner den ena bommen och lägger den andra över båda sockerbitarna så att det blir ett litet rättuppstående. Vi skuttar över det några gånger var och det går jättebra. Det blir allt mörkare och efter ungefär en timma blir det för mörkt för att rida och hästarna är trötta. Vi ställer in dom i stallet, tränsar av dom, ger mat och går upp mot huset.

Bra!

Jag älskar din novell (a')

Åh… det är slut… Nääää…

Mer!!!! Vill veta hur det slutar ju!!!!

Mer mer mer mer kom med MER :D

Har kommit en bit men glömt att lägga ut så nu kommer några kapitel :)

Kapitel 41

Madrassen jag hade innan jag fick en ny säng lägger vi på golvet nedanför min säng. Tillsammans bäddar vi med ett nytt vitt lakan. Lukten av nytvättat laken har jag alltid tyckt mycket om. Det luktar så friskt. En ganska lång stund står vi framför skåpet med påslakan och örngott. Tillslut väljer Nadine ett vitt påslakan med små gröna prickar på och ett matchande örngott. Det tar lite tid att bädda, ingen av oss brukar bädda så ofta. För det mesta bäddar mamma åt mig här hemma och samma är det hos Nadine. Men tillslut är vi iallafall klara. Ur ett skåp i mitt rum plockar jag fram en kortlek och Nadine ler. Nadine blandar leken och delar. Även fast jag är dålig på poker så är det alltid roligt att spela med Nadine. Som väntat vinner hon hela tiden. Men det gör ingenting, det är roligt ändå. Speciellt eftersom Nadine aldrig är mallig när hon vinner. Vi spelar ända tills vi blir så trötta att vi nästan kollapsar. Så går vi ner och borstar tänderna och sedan ligger vi länge, länge och pratar om allting vi kan komma på. Fortfarande är Nadine ganska ledsen över att ha förlorat Nanna. Och jag förstår henne.

På morgonen vaknar jag av att Nadine skriker. Hennes hår är fullt med kletig sirap. Genast undersöker jag hela mig och min säng. Någon, förmodligen Ella har varit elak mot bara Nadine men mig eller mitt rum har hon inte ens rört. Tillsammans går vi in i badrummet och jag hjälper Nadine att få bort den envisa sirapen. Det tar lång tid och vi tar slut på nästan en hel shampo flaska. Men tillslut är allting borta och vi går ner för att äta frukost. Morgonsolen lyser in i köket. Tapeterna är ljusgula och i mitten av dom löper en board med citroner på. Köket är nog det rum förutom mitt jag tycker bäst om i vårat hus. Det är mysigt och rofyllt. När vi nästan har ätit klart så kommer Ella nedför trappan och gnuggar sig sömndrucket ur ögonen. Hon dunsar ner på stolen bredvid mig.

- vad fint hår du har, säger Ella till Nadine.

- Ja inte är det tack vare dig iallafall, säger Nadine kallt.

- Vad menar du? Undrar Ella oskyldigt.

- Vi vet att det var du som hällde sirap i Nadines hår! Skriker jag.

Ella flinar skadeglatt och tar sig för munnen.

- Hoppsan. Det hade jag helt glömt bort men nu när du säger det så. Det var nog jag, skrattar hon och norpar åt sig en knäckebrödsmacka med skinka på. Glatt spatserar hon ut ur köket och ut genom dörren. Genom fönstret ser vi att hon går till stallet. En stund senare öppnas stalldörren och Berfin travar ut. Ögonen är rädda och så fort hon har kommit ut galopperar hon mot skogen. Vi flyger upp från bordet, inte ens mjölken bryr vi oss om att plocka in. När vi kommer ut ser vi att Ella står i dörröppningen och ler.

- Stå inte bara där! Efter skogen ligger motorvägen! Vrålar jag skräckslaget.

Kapitel 42

Vi springer i vad som känns i en evighet. Tillslut ser vi Berfin stå och beta precis i kanten av motorvägen. Lättat andas jag ut. Nadine lutar sig mot ett träd och flåsar ansträngt. Trots att jag springer fram till Berfin står hon ändå kvar och betar lugnt. Som tur är så ryckte Nadine åt sig ett grimskaft innan hon sprang in i skogen. På båda sidorna av Berfins grimma knyter vi fast grimskaftet och använder som tyglar. Med hjälp av en sten tar först jag mig upp och Nadine kravlar upp bakom mig. Åtskilliga gånger har vi ridit tillsammans på Berfin så hon är ganska van vid vikten av oss båda. Sakta men säkert tar vi oss genom skogen och hem igen. När jag får syn på Ella börjar det koka inom mig. Om inte Berfin hade stannat hade hon kunnat bli överkörd och då hade det varit Ellas fel. Men Ella står bara och lutar ryggen emot stallväggen och blundar mot solen. Hon ser inte ut att ångra någonting. När hon hör hovklappret så tittar hon upp. När hon ser oss på Berfin tittar hon besviket ner i marken. Utan att vänta på att Berfin stannar, hoppar jag av och rusar fram till Ella. Ilskan väller upp inom mig och jag är så arg att jag inte vet vad jag gör. Argt flyger jag på henne och utan att tänka smäller jag till henne mitt på munnen. Hon skriker så högt att Berfin nästan reser sig på bakbenen. Ella gråter högljutt och håller sig för munnen.

- Sluta gråta, säger jag skrämt. Om mamma och pappa kommer lär dom inte bli glada. Till min förvåning tystar Ella och när hon tar bort händerna från munnen är dom alldeles röda av blod. Plötsligt hostar hon och spottar ut något i sin hand.

- Min tand! Utropar hon skrämt och börjar gråta hysteriskt. Först blir jag förskräckt att mamma och pappa ska höra men sedan kommer jag på att båda började jobba innan någon av oss ens var vaken. Blodet rinner ur Ellas mun, nedför hakan och droppar ner på marken. Även om jag hatar henne så kan jag inte låta henne ligga och blöda. Med en kraftansträngning får jag upp henne i min famn och bär in henne i huset. I soffan i vardagsrummet sätter jag ner henne och går för att hämta papper. När jag kommer tillbaka sitter Ella stilla och håller handen nedanför hakan så att det inte ska komma blod i soffan. Tårarna rinner stillsamt nedför hennes röda kinder. då kommer Nadine in, hon har ställt in Berfin i stallet igen. Hon sätter sig bredvid Ella och håller henne i handen. Lite ångrar jag faktiskt att jag slog henne. Hon ser så ledsen ut att jag tycker lite synd om henne. Egentligen var det inte så farligt att hon släppte ut Berfin. Inget hände ju mer än att hon fick lite morgon gräs. Det var lite onödigt att slå henne bara för det. Att jag aldrig kan tänka först och sedan handla. Mamma och pappa kommer bli vansinniga när dom får reda på att jag slagit henne. När vi har pressat pappret mot gluggen i munnen så slutar det blöda. Vi följer med Ella in i köket och hon sköljer munnen men kallt vatten. Hon gnäller lite när det isar där tanden satt. Med ledsna ögon tittar hon på mig och ler svagt.

- Tack. Ett enda ord och sedan går hon upp på sitt rum igen. Nadine tittar förvånat på mig. Den stunden är jag säker på att vi tänker samma sak. Ella var faktiskt snäll mot mig för en gångs skull.

Kapitel 43

Nadine och jag går till affären och köper en hästtidning med en massa annonser om hästar till salu. En påse godis och varsin cola burk unnar vi oss också. Väl hemma tittar vi i tidningen. Efter en liten stund pekar Nadine snabbt på en annons. Jag läser högt:

D-ponny med stor potential säljes!

Pga ändrade arbetsförhållande måste jag nu sälja min ögonsten Brandon. Han är en Connemaraponny på 146cm i mankhöjd. Han är 7år. Mycket välutbildad inom både dressyr och hoppning. Lugn och trygg i skogen och pigg och glad i ridhuset. Kan vara lite hetsig vid hoppning. En mycket glad och snäll kille. Pga jobbet måste han säljas mycket snabbt och är därför mycket billigare än vad han är värd.

Pris: 30.000 kronor.

- Det låter perfekt. Visst gör det? undrar Nadine.

- Ja det låter bra. Men klarar du av honom om han blir het när ni hoppar och så då? Och 30.000 har ni råd med det? frågar jag lite skeptiskt.

- Klart att jag klarar av honom och mamma har sagt att hästen får kosta max 50.000 kronor så vi har råd. Tänk vad roligt då har både du och jag häst.

- Och Noah, säger jag.

- Noah? Han i våran klass?

- Ja, han har också en egen häst. Den heter Coal. Föresten är jag och Noah tillsammans. Det kanske jag har glömt att berätta. Det har varit så mycket annat att tänka på, säger jag och ser ner på mina fötter.

- Ja. Det har du inte sagt. Men men även den bästa kan glömma, säger Nadine och ger mig en knuff.

Hur kunde jag glömma bort att berätta för Nadine att jag och Noah har blivit tillsammans? Tur att hon inte blev arg på mig iallafall. Aldrig ska jag glömma bort någon sånt igen, det lovar jag mig själv. Mer pratar vi inte om det. Istället börjar vi planera allt roligt vi kan göra när Nadine får en egen häst. Hela sommarlovet kan vi spendera tillsammans. Det blir nog inte så dumt som jag trott ändå. Hålla mig undan för Ella kommer gå ganska lätt, antingen kan jag sova över hos Noah eller Nadine när jag inte står ut längre. Små tysta fotsteg närmar sig mitt rum och knackar på dörren.

- Kom in, hojtar jag. Dörren glider upp och ett litet huvud med ljust hår kikar in.

- Vad gör ni? Frågar hon.

- Pratar, säger jag spakt för varför ska jag vara snäll mot henne när hon har varit hur elak mot mig som helst men just nu är snäll. Säkert vill hon ha ut något av det. Hon kanske vill låna ut Berfin till någon av hennes äckliga vänner, men det kan hon glömma.

- Tror du jag bryr mig då?! Skriker Ella och smäller igen dörren så att väggarna skallrar. Nadine skakar sakta på huvudet. Ellas humör går verkligen upp och ner. Men hon ska inte tro att jag kan förlåta alla hennes elakheter bara för att hon är snäll en halv dag.

Kapitel 44

På morgonen vaknar jag av att solen lyser mig i ansiktet. Solen värmer mig i ansiktet och det är omöjligt att somna om. I bara nattlinne smyger jag nedför trappan, drar på mig en fleecetröja och ett par skor. Ljudlöst öppnar jag dörren så att ingen annan ska vakna. Snabbt springer jag över gården och smiter in i stallet. För att vara i slutet av April är det ovanligt varmt, säkert 14 grader. Hästarna gnäggar glatt, men det är nog mest för att dom tror att det redan är frukost. Imorgon är det skola igen. Varför ska helgerna gå så fort? Väggklockan i stallet visar på nio. Inte så jätte tidigt men ändå är jag den enda som är vaken. I rask takt borstar jag bort det värsta dammet av Berfin, sedan går jag och hämtar tränset. Det tar bara några ynka sekunder att tränsa henne. På sommaren är det skönt att det är svalt i stallet. Annars skulle det bli olidligt varmt att mocka. Tur att det snart är sommar för jag längtar verkligen dit. Med ett fast tag i manen och ett litet skutt lyckas jag klamra mig upp. Berfins päls är varm och len mot mina bara ben. Fortfarande är det lite kyligt i luften och huden på mina ben knottrar sig. Mot skogen styr jag Berfin. Hon skrittar villigt framåt. När vi kommer in i skogen trycker jag till med hälarna så att hon börjar trava. Mitt vita nattlinne fladdrar i luften. En skänkel till och Berfin fattar galopp. Fartvinden får mitt hår att blåsa bakåt. Hennes galopp är så mjuk att det inte alls är svårt att mjukt gunga med. Efter en liten stund drar jag i tyglarna. Det tar några meter innan jag får stopp på henne. Lyckligt böjer jag mitt huvud bakåt och ser upp i himlen. Dom mörka molnen som var långt borta för bara en liten stund sen är nu precis över oss. Plötsligt öppnar hela himlen sig och regnet vräker ner. På några sekunder blir min fleecetröja och nattlinne alldeles dygnsura. Snabbt vänder jag Berfin hemåt och skänklar på henne hårt. I galopp rider vi hemåt. För att inte tappa balansen håller jag ett fast tag i manen. Ganska snart ser jag stallet och vårat hus. Försiktigt tar jag i tyglarna och Berfin saktar av till skritt. När vi kommit in på stallplanen hoppar jag av, tar tag i tyglarna och leder snabbt in henne i stallet. Jag fryser så att jag skakar och huden är alldeles knottrig. När vi kommit in i stallet leder jag in henne i hennes box. Efter jag har tränsat av henne hämtar jag två handdukar i sadelkammaren. Efter en lång stund när Berfin äntligen är torr springer jag in i huset och upp i badrummet. Där tappar jag upp ett varmt ångande bad, krånglar av mig kläderna och kryper ner. Vattnet gör mig varm och avslappnad. Djupt andas jag in och glider ner under vattnet. Det värmer ansiktet och mitt kalla hår. Där nere under vattnet ligger jag tills jag måste ta upp huvudet och andas. Efter att jag strukit bort det mesta av vattnet med min handflata kan jag öppna ögonen igen. Framför badkaret står Ella med ett stor badlakan utsträckt framför sig. Jag blir så förskräckt att jag hoppar till.

- Vill du komma upp? Undrar hon försiktigt. Ella blundar när jag drar ur proppen ur avloppet och kliver upp. Först när hon känner att jag tagit badlakanet tittar hon igen.

- Förlåt att jag skrek igår, jag tycker om dig fast jag är dum ibland, säger hon tyst.

- Ibland? Du är ju dum mot mig hela tiden, vad har jag gjort som är så hemskt att du måste vara elak mot mig? Frågar jag hetsigt och sjunker ner på badkarskanten.

Kapitel 45

- Jag var så avundsjuk på dig, säger Ella med en djup suck.

- På mig? Frågar jag och höjer på ögonbrynen.

- Ja, du har ju allting. Du har en egen häst, du har föräldrar som bryr sig om dig, du har kompisar och ett eget rum. Mina föräldrar struntade i mig. Jag fick sova på soffan, kan du föreställa dig det? jag hade inte ens en säng. Och jag fick laga mat själv av det vi hade hemma det var mögligt bröd eller lita pasta om jag hade tur. Jag hade inga kläder för mina föräldrar använde alla pengar vi hade till droger. Tårar börjar sippra fram ur hennes ögon. Alla i skolan retade mig för skabbarn eftersom jag inte fick använda duschen. På kvällarna när dom var höga av drogerna så slog dom mig. I skolan hade jag blåmärken överallt. När jag inte trodde att det skulle bli värre så kontaktar min lärare Socialen och jag blev efter mycket om och men placerad här, där familjens barn inte ville ha mig. Hon tar en liten paus för att ta ett djupt andetag och torkar bort tårarna.

- Det ända som var bra var att jag skulle få ha Alvina som min medan jag var här. Därför blev jag arg och ledsen när Nadine tog henne, säger Ella.

- Men varför gjorde du illa henne och skrek åt henne då? Undrar jag.

- Jag hade så mycket ilska över att mina föräldrar inte tog hand om mig och… då tog jag ut det på henne. Det var jättedumt jag vet…

När Ella har pratat klart hänger hon med huvudet och tårar droppar ner på golvet. Beslutsamt går jag fram till henne och lägger armarna om henne. Hon gråter och snörvlar en lång stund. Hela tiden håller jag om henne. Efter en stund slutar hon gråta och ser upp i mina ögon.

- Förlåt att jag var dum mot dig. När jag var det så hade jag kontroll över något. Jag kunde få dig att må dåligt precis som jag gjorde. Nu har jag insett att det inte är ditt fel att mina föräldrar är dumma i huvudet, hulkar hon.

- Det är okej, jag tror jag förstår dig lite bättre nu, säger jag fundersamt.

- Jag förstår om du inte kan förlåta mig men jag vill att vi ska vara kompisar.

- Klart jag förlåter dig dumskalle, fnissar jag.

- Tack, säger Ella.

- Vi drar ett streck över det här nu. Ska vi gå ner och ta lite frukost nu? Frågar jag.

Ella nickar. Först sätter jag på mig lite kläder sedan går vi tillsammans ner till köket. Mamma och pappa sitter redan vid bordet och har plockat fram massor med olika godsaker. Det finns yoghurt, mackor med olika pålägg, ägg och juice.

- God morgon! Har ni sovit gott? Frågar mamma.

- Ja svarar jag och Ella samtidigt. Vi ser på varandra och fnissar. På varsin stol om bordet sätter vi oss. Ella tar för sig av yoghurten medans jag snor år mig en macka och lägger på en ostskiva. Vi pratar och skrattar. Om någon skulle se oss nu så skulle dom tro att vi var en helt vanlig familj. Och så känns det faktiskt nu. Lite ångrar jag mig att jag var så spydig mot Ella. Hon hade inte bett om att komma hit och ändå var jag arg på henne när det var mamma och pappa som hade bestämt att vi skulle ta hand om henne.

Kapitel 46

När vi precis har ätit klart lunchen så hörs hovklapper som närmar sig. Efter en liten stund dyker Noah och Nadine upp. Noah rider på Coal och Nadine rider Tim. Tim är Nadines favorithäst på ridskolan. Troligtvis har hon hyrt honom några timmar.

- Det är hopp- och dressyr tävlingar som man kan anmäla sig till på ridskolan, utropar Nadine när jag kommit ut. Både jag och Noah ska vara med.

- Ska du hoppa med Tim? Frågar jag.

- Ja, någon egen häst kommer jag inte hinna köpa till nästa vecka. Jag har anmält mig till clearround 50cm Noah också. Clerround betyder att alla som rider felfritt runt hoppbanan får en blåvit rosett.

- Menar du att tävlingarna är nästa vecka?

- Ja, på lördag. Det är lite kort om tid att träna men vi fick inte reda på det förenn nu. Bättre sent än aldrig ellerhur? säger Noah.

- Bäst att vi startar nu då. Jag ska bara göra i ordning Berfin.

- Får jag också anmäla mig? Frågar Ella. Utan att jag har märkt det har hon kommit ut och står bredvid mig. Hon tittar bedjande på oss allihopa.

- Det brukar ju finnas en klass på 30cm höga hinder, finns det på ridskolan? Frågar jag.

Nadine och Noah nickar och tittar lite undrande på mig och Ella Och det är inte att undra på. Än har jag inte hunnit säga vad som har hänt mellan oss. När jag fått ur mig hela historien ler Nadine och Noah. Dom tittar på Ella och jag kan se att dom förstår varför hon varit så dum.

- Vad bra. Klart att du kan vara med i tävlingen. Gör i ordning Alvina så kan du träna med oss, säger Noah. Ella skiner upp och tillsammans går vi mot stallet. Att göra i ordning hästarna går snabbt och på mindre än tio minuter är vi färdiga. Eftersom Noah och Nadine har ridit hit och därmed redan värmt upp sina hästar lite, så får dom ställa fram lite hinder i padocken medan jag och Ella värmer upp. Det blir fyra hinder på 50cm och två hinder på 30cm. Vi turas om att skutta över dom och det går bra för alla förutom Nadine. Tim är olydig och busig. Han tycker det är roligare att överaska sin ryttare genom att antingen springa vid sidan om hindret eller tvärstanna framför det.

- Jag längtar tills jag får min egna häst, muttrar Nadine surt när Tim springer vid sidan om hindret för 5:e gången..

- Jag kanske kan hjälpa dig, säger jag och binder Berfin i staketet, spöt tar jag med mig för säkerhetens skull. Snabbt tar jag mig fram till ett av hindren. Det hindret jag har valt står längst mot staketet så där kan han inte springa förbi, och jag kommer inte flytta på mig om han försöker springa förbi mig. Med nya krafter styr Nadine mot hindret och driver på honom. Trots att dom har bra fart stannar Tim framför hindret men jag är beredd på det. Kvickt ger jag honom en dask på rumpan med mitt spö. Förvånat hoppar Tim över hindret i ett konstigt helikopterhopp. Rätt upp hoppar han och landar rätt ner. Nadine dunsar ner i sadeln men dom kommer iallafall över.

- Det här kommer aldrig gå, varför anmälde jag mig ens? Jag vet ju hur han är, säger Nadine och hänger ledsamt med huvudet.

- Det går! Du måste bara träna, säger jag bestämt.

Kapitel 47

Efter att jag har hoppat några språng med Berfin går jag in med henne i stallet och ställer henne i boxen. Fortfarande går det jättebra för både Noah och Ella. Med raska steg går jag till Nadine.

- På tävlingen kan ju inte jag stå vid varje hinder. Om han vill kommer han kunna springa vid sidan om. Du måste få honom att förstå att det är du som bestämmer. Ska jag fråga pappa om han kan hjälpa oss? Mamma jobbar, säger jag.

Både mamma och pappa är mycket duktigare ryttare än vad jag är. Dom har ridit sen dom var barn.

- Vad bra, jag vet inte vad jag ska ta mig till annars. Pappa står i trädgården när jag kommer springande.

- Pappa! Kan du hjälpa Nadine med Tim, han springer vid sidan om hindren eller vägrar hela tiden. Vi ska tävla nästa vecka och Nadine vet inte vad hon ska göra. Flämtar jag andfått.

- Klart jag kan, jag har precis planterat årets färskpotatis, säger han högtidligt.

- Är inte det för tidigt?

- Nej då. Det är ju snart maj och det är en tidig sort jag har köpt, säger pappa.

Tillsammans går vi ner till padocken. Nadine skrittar runt på långa tyglar men när hon ser pappa och mig tar hon tyglarna och travar fram till oss.

- Bråkar han? Frågar pappa.

- Ja, jag vet inte hur det kommer att gå på tävlingen. Hur kunde jag vara så dum att jag anmälde mig på honom.

- Ta det bara lugnt. Det kommer ordna sig. Nu ska vi börja med att jag och Aisha står på varsin sida av hindret. Så kan han inte springa förbi och om han stannar så slår du bara till honom med ditt spö, säger pappa. Pappa väljer ut ett av hindren på 30cm. Vi ställer oss på varsin sida och Nadine styr mot hindret i galopp. Tim bjuder bra framåt, lite för bra. Det går fortare och fortare.

- Krama i tyglarna! Ropar pappa. Men det är försent. Precis framför hindret tvärstannar han och Nadine har inte en chans att sitta kvar. Hon tappar tyglarna, glider ner på hans hals och landar med en hård duns på marken. Ilsket kravlar hon sig upp och gnider sin ömma rumpa.

- Då måste vara bestämd mot honom. Nu har han lärt sig att smita undan så att han slipper hoppa. Du får inte lita på honom. Var alltid beredd på att han ska stanna eller springa bredvid. Så fort han stannar måste du peta på honom med spöt för annars kommer det aldrig gå, säger pappa bestämt. Försök en gång till nu, rid i kontrollerad trav nu. Om han ökar och du inte hinner bromsa så lägg en volt. Nadine nickar och rider ut på spåret igen. Nadine kortar tyglarna och rider mot hindret en gång till. Precis innan hindret tvekar Tim en kort sekund men precis då lägger Nadine på spöet och Tim hoppar över hindret. Både jag och pappa applåderar.

- Bra! Precis så. Nu kan vi testa på ett hinder på 50cm. Vi går bort och ställer oss på varsin sida om ett hinder som är 50cm högt. Återigen styr Nadine mot hindret men den här gången tvekar inte ens Tim. Han hoppar över det med god marginal.

- Super! Det får räcka för idag. Man ska sluta när det går som bäst. Ställ in hästarna och kom in i köket så kan ni få smaka lite av min sockerkaka. Jag bakade den innan jag planterade potatisen så den borde vara sval nog att äta nu, säger pappa.

Kapitel 48

- Aisha vakna nu. Det är måndag och skola, säger mamma. Långsamt slår jag upp ögonen. Mamma går ut ur rummet medans jag tar av mig mitt nattlinne och drar på mig ett par gråa jeans, vita strumpor och en rosa t-shirt. Som en zoombie går jag ner i köket och plockar fram två mackor som jag brer smör på. Ella sitter redan vid köksbordet. Hon har plockat fram ett glas mjölk till mig.

- Tack, säger jag sömnigt och gäspar stort. Ellas ögon är pigga och hon knaprar friskt på ett kex.

- Har du redan ätit frukost? Frågar jag när jag har piggnat till lite.

- Ja, jag gick upp för tjugo minuter sen.

När jag har lyckas trycka i mig båda mackorna tar jag på mig mina skor och en tunn jacka. Sedan halvspringer jag till bussen. På hållplatsen står redan Noah och några andra i min klass. Noah går fram till mig och jag ger honom en kram, sedan sätter vi oss på bänken och väntar på bussen.

- Du ser trött ut, säger Noah. Sovit dåligt?

- Jag somnade vid klockan tre på morgonen. Jag läste en så bra bok som jag inte kunde lägga ifrån mig och innan jag visste ordet av det så var klockan tre.

- Vad smart du är, skrattar Noah ironiskt. Han tar mig i handen och jag ler mot honom. Då kommer bussen. Nadine sitter nästan längst fram vid fönstret.

- Hej! Säger jag och sjunker ner bredvid henne.

- Maka, säger Noah och gör en gest åt mig att gå bort. Häpet ställer jag mig upp igen. Noah sätter sig på sätet och klappar i sitt knä.

- Sitt här, du väger så lite. Nadine tittar på oss och fnissar. Busschauffören kollar i backspegeln och tar upp mikrofonen.

- Det är förbjudet att sitta fler än två på sätena under resan, säger han tjurigt och tittar menande på oss.

- Jag sätter mig bakom er, säger Noah och flyttar sig. Skoldagen går som vanligt långsamt och det känns som att den aldrig kommer ta slut. Men till sist gör den äntligen det.

- Vill du följa med mig hem? Frågar Nadine. Vi ska åka och titta på Brandon om två timmar.

- Ja, vad roligt, utbrister jag och skiner upp. Sedan tittar jag på Noah.

- Jag kan ändå inte viskar han när Nadine har gått i förväg till parkeringen, jag ska till stan och titta på ett nytt schabrak till Coal. Jag andas ut, då behöver jag inte få dåligt samvete. Det var länge sedan jag var hemma hos Nadine. Huset är ganska litet men det räcker för Nadine och hennes mamma. Nadines pappa dog innan hon föddes så hon har alltid bott ensam med sin mamma. Vi går in i köket och Nadine plockar fram ett kexpaket, smör och varsitt glas juice. Vi äter med god aptit. Makaronerna och korvarna som vi fick till lunch i skolan var oätliga. Makaronerna var överkokta och korvarna luktade vidrigt. Nästan hela paketet går åt. Sedan rapar vi ljudligt.

- Det var gott, säger jag och klappar mig på magen.

- Ja det var smaskens, ska vi gå till stallet nu?

Snabbt plockar vi undan och ställer glasen i diskmaskinen sedan går vi till stallet

Stallet är mindre än vad vårt stall är men desto mysigare. Det är rött precis som vårt. Inuti är det två boxar och ett hö loft. Men det luktar inte häst eftersom stallet inte har använts på många, många år.

Väggarna är av trä och boxarna är gråa.

- Jag städade igår. Du skulle ha sett hur mycket damm och spindelväv det var, säger Nadine. Hon sätter sig på en av höbalarna som står nedanför loftet.

- Tänk idag kanske jag blir hästägare, säger hon drömmande.

Kapitel 49

Nadine kan inte sitta still på sätet i mer än två sekunder. Hon studsar upp och ner och babblar oavbrutet hela tiden. Som tur är så ligger inte stället där Brandon bor långt bort. Det tar ungefär tjugo minuter med bil. När vi kommer fram och parkerar bilen kommer en kille som ser ut att vara i tjugoårsåldern fram till oss. Han presenterar sig som Linus och leder oss in i stallet. När vi kommer in i det svala stallet pekar han på en skäck. Brandon är inte svart och vit som Nanna utan vit med stora chokladbruna fläckar. Manen och svansen är hälften bruna och hälften vita.

- Det här är Brandon. Du kan rykta honom medan jag pratar med din mamma. Sadel och träns finns i sadelkammaren, säger Linus och pekar på en dörr lite längre bort. Nadines mamma och Linus går ut från stallet och har redan börjat prata om Brandon. Nadine tar upp en rotborste från en vit hink som står på golvet. Brandons namn står på hinken så det måste vara hans. Noggrant borstar hon igenom hela Brandon medans jag fiskar upp en mankam ur hinken och borstar manen. Efter en liten stund är vi klara och jag går för att hämta sadel och träns. Snabbt är jag tillbaka igen och då står Nadine och pussar honom på mulen.

- Visst är han söt? Säger hon glatt och ler stort.

- Inte lika söt som Berfin, säger jag. Men söt är han iallafall. När Nadine lägger på honom sadeln står han snällt stilla. Inte ens när hon spänner sadelgjorden lägger han öronen bakåt. Hon sätter försiktigt på tränset och Brandon öppnar genast munnen när Nadine ber honom. Hon tar av honom grimman och jag följer med henne ut till padocken. Nadine ställer upp honom på medellinjen och då kommer Linus.

- Dra ner stigbyglarna och hoppa upp, säger han. Nadine gör som han säger. Stigbyglarna är för långa så hon kortar upp dom några hål.

- Rid runt lite och se hur det känns, säger Linus och sätter sig på en pall i mitten av padocken. Själv går jag ut och ställer mig mot staketet, bredvid Nadines mamma. Brandon skrittar direkt när Nadine trycker med hälarna. Efter en liten stund kortar hon upp tyglarna. Då börjar Brandon takta men saktar genast ner när Nadine kramar i tyglarna. När dom skrittat ett tag sätter hon igång honom i trav. Med långa steg travar han på och lyssnar på Nadines minsta vink. Att han är känslig syns på långt håll. På honom behövs det inga hårda hjälper. Nadine sjunker ner i sadeln och fattar galopp. Hon behöver bara snudda vid hans sidor och dom flyger fram.

- Det där ser riktigt bra ut! Berömmer Linus. Ska jag ställa fram ett hinder så du kan prova hur han är att hoppa? Nadine nickar ivrigt och saktar av. Linus ställer upp ett kryss på ena långsidan. Det är ett hinder på ungefär 40 centimeter i mitten.

- Börja med att trav hoppa det, ropar Linus. Hon styr honom mot hindret i trav. När Brandon inser att han ska hoppa spetsas hans öron ännu mer och han ökar farten. Det går lite för snabbt men dom tar sig ändå över hindret. Hon fattar galopp och styr mot hindret en gång till. Den här gången är hon beredd. Hon kramar mjukt i tyglarna hela tiden och det fungerar. Linus går fram och höjer hindret till 50 centimeter på mitten. Än en gång hoppar dom över hindret. Brandon tänker inte ens tanken på att vägra och är inte i närheten av att riva.

- Precis så ska han ridas. Bra jobbat! Säger Linus när Nadine skrittar av honom.

- Det kändes bra, säger Nadine och ler stort. När Nadine hoppar av Brandon går jag in i padocken och följer med Nadine in till stallet. Tillsammans tränsar och sadlar vi av honom. Sedan går vi ut till Nadines mamma och Linus.

oki…

Eftersom jag tycker det är lättare att läsa på papper så skriver jag ut den och återkommer =) Har oxå en novell här på sidan.. Den heter Barnflickan Jessica.. Men den ska inte heta så..

Bra skrivet i helhet.

Några småändringar går ju alltid att göra. Som:

- Rid runt lite och se hur det känns, säger Linus

kan bli

- Rid runt lite och se hur det känns, ber Linus

med det markerar man att han har ett annat tonläge. Han är ju vänlig, annars hade man kunnat valt "kommenderar". Men jag tycker ber passar bra i bilden.

Sedan verkar det nästan som det är dags för att runda av mot en avslutning efter hopptävlingen kanske… Men det är bara ett tips =)

Väntar hur som helst spänt på mer =)

#74  Tack för tipsen :)

Avslutningen kommer nog inte komma riktigt än 

Väntar spänt på nästa kapitel =)

Blev lite besviken eller va man ska säga när man ser att det är slut, det är så spännande vill ju se vad som händer :P

Hoppas Nadine kan byta ut Tim mot Brandon =) Men väldigt bra tycker jag..

#76   Det värmer att höra att någon vill läsa det jag skriver

Vill gärna ha era åsikter och så, vad ni tycker och tänker om allt och om ni hittar något galet jag har skrivit så är det bara att säga till :D

#77 varsågod =) Om du har lust får du gärna läsa min som heter Barnflickan jessica =) skulle betyda mkt.. Kan iofs skicka det på msn om du vill ?

Älskar det du skriver, men tycker inte ni att det är lite irriterande då man skriver långt och ingen orkar läsa det man skrivit?

#79 Vad menar du?? Jag orkar då läsa. Jag orkar dock inte läsa direkt på datorn när man läser en novell..

Jag drar ut dem hellre och läser på papper då får man så stort som man vill ha och man läser inte om samma sak flera gånger om man har problem med att läsa..

Jag läste alla 40 sidor(som jag inte hade läst innan 41-49 kom ut) det tog mig ca 2 timmar eftersom jag gjorde lite annat samtidigt..

#Vems novell?

#81 Ja snackar vi inte om Buppies novell?? Jag gör det åtminstånde

Kapitel 50

När vi kommer ut igen har Linus plockat fram alla papper på Brandon. Vi går fram och sätter oss på varsin stol.

- Hur kändes det? Frågar Nadines mamma.

- Jättebra, mycket bättre än med Nanna, säger Nadine.

- Jag veterinärbesiktigade honom för två dagar sedan så att allt skulle vara klart innan eventuella spekulanter kom hit. Brandon är fullständigt frisk, säger Linus och visar upp ett papper som det står besiktningsblankett på.

- Jag vill ha honom mamma, säger Nadine.

- Vi ska fundera på saken över dagen och hör av oss ikväll, bestämmer Nadines mamma. En stund senare är jag hemma igen. På vägen tillbaka skjutsade Nadines mamma hem mig. Så fort jag kommer innan för dörren kommer Ella rusande mot mig.

- Kan du hjälpa mig att träna inför hopptävlingen? Frågar hon och lägger huvudet på sned.

- Om du hoppar varje dag med Alvina så sliter du ut henne och hon kommer tröttna på att hoppa. Jag har en bättre idé, säger jag finurligt. Kan du gå och gör iordning Berfin och Alvina?

- Okej bossen, säger Ella och spatserar till stallet. Själv går ja till padocken och tar några koner som står vid sidan om. På halva långsidan ställer jag konerna i en rak linje en bit ifrån varandra i slutet lägger jag en bom. Mitt i padocken lägger jag tre bommar ovanpå varandra så att det blir som en lite pyramid. Sedan går jag till stallet. Ella har både hunnit sadla och tränsat båda hästarna. I stallgången ligger min hjälm som jag snabbt får på mig. Ella står i mitten av boxarna och håller Berfins tyglar i den ena handen och Alvinas i den andra.

- Tack, säger jag när hon räcker mig tyglarna. Hon har redan hunnit få på sig hjälmen och vi leder ut hästarna och sitter upp i padocken. Lite snabbt värmer vi upp hästarna i båda varven sedan gör Ella halt bredvid mig.

- Förklara nu varför det är koner och bommar överallt, säger Ella.

- Vi ska rida slalom mellan konerna i trav och sedan komma rakt på bommen. Sedan ska vi minska traven på kortsidan och efter det lägga en volt på långsidan och komma rakt på bompyramiden. Jag kan börja på slalomen så kan du börja med volten. Ella nickar och sätter av i trav. Övningen är svårare än vad det ser ut. Det är både dressyr och markarbete. En lång stund tränar vi på det och lägger till galopp precis innan bommen i slutet av slalom serien. Tillslut är vi och hästarna så svettiga att det skulle gå att vrida ut oss. När vi skrittar av går solen i moln och det ser ut att börja regna vilken sekund som helst. När vi lett in hästarna i stallet börjar det spöregna. Regnet smattrar mot stalltaket. Luften känns kyligare men inne hos hästarna är det varmare. Vi passar på att rykta dom riktigt ordentligt. När vi är färdiga glänser pälsarna på dom och manarna har inte en enda tova kvar. Trots att vi springer från stallet till huset blir vi blöta. Det droppar från håret och kläderna har massor med våta fläckar.

- Tänk om vi hade börjar ridit senare, säger Ella. Vad blöta vi skulle ha blivit då.

- Ja, verkligen tur att stallet ligger ganska nära huset också, påpekar jag.

Riktigt bra, du har tagit till dig all kritik och sådär.. Riktigt bra, bra jobbat =)

Härligt gumman =) Det var MVG på den!!!

Tack

Kapitel 51

Lite senare på kvällen ringer telefonen. Som vanligt är det bara jag som orkar masa mig upp ur soffan och svara. Det är Nadine.

- Mamma har bestämt sig för att köpa Brandon åt mig! Nästan skriker Nadine i luren.

- Vad roligt! Utbrister jag. När kommer han?

- Det är det som är det dåliga. Jag måste vänta nästan en hel vecka på honom! Han kommer på söndag.

- Men det är ju bara sex dagar tills det är söndag, det kommer att gå snabbt. Speciellt eftersom vi har en tävling att träna till tiden kommer flyga iväg.

- Jag hoppas du har rätt! Jag längtar så himla mycket! Säger Nadine.

- Det kan jag förstå. Ska gå och duscha nu men vi ses imorgon i skolan, säger jag.

- Ja det gör vi, hej då! Jag lägger på luren och går upp för trappan till badrummet. Det blir bara en snabb dusch. Efteråt torkar jag håret, borstar tänderna och går och lägger mig. När jag lagt huvudet på kudden tänker jag på hur bra allting har blivit nu när jag och Ella är vänner igen. Med den tanken i huvudet somnar jag.

Morgonen därpå vaknar jag av att Ella ruskar mig.

- Vad är det? Frågar jag surt.

- Mamma bad mig väcka dig. Skolan kallar, säger Ella och studsar ut.

Att någon kan vara så pigg på morgonen har jag väldigt svårt att förstå. Motvilligt går jag upp, klär på mig, äter frukost och springer till bussen. I skolan är allt som vanligt killarna retas och är elaka. Men det är mycket lättare att stå ut med nu när jag har Noah och Nadine. Fast Nadine har jag ju varit kompis med nästan hela livet. Skoldagen segar sig fram men till slut får vi äntligen åka hem.

Så fort jag klivit ut ur bussen går jag med raska steg hem och byter om till ridkläder.

Innan jag går till stallet går jag till padocken. Det är så jobbigt att släpa på hästen när man bygger hinder. Nu är det två dagar sedan jag senast hoppade så det borde gå bra att göra det idag. I padocken bygger jag upp tre hinder. Två på ena långsidan och ett hinder på sned nära mitten så att man kan rida snett igenom och hoppa. På det första hindret blir det ett kryss på 50cm i mitten. Hindret efter blir en oxen med bakbommen på 60cm. Hindret snett igenom blir ett rättuppstående på 50cm. När jag är färdig går jag till stallet, gör i ordning Berfin och leder ut henne till padocken. På mitten stannar jag, drar ner stigbyglarna och sitter upp. Vant skänklar jag på henne och efter några varv i skritt lägger benet framför sadeln och spänner gjorden. I början var det jättesvårt och jag var tvungen att stanna och pilla för att få i spännerna i hålen. Nu klarar jag av det i skritt och med en hand. Det är praktiskt för då slipper man ödsla tid på det. Dessutom ser det mer proffsigt ut än att sitta och fumla med det i flera minuter. När jag värmt upp henne ordentligt i båda varven är jag redo för att hoppa.

Kapitel 52

I höger varv fattar jag galopp och rider mot hindret snett igenom. Berfin hoppar ifrån lite för tidigt. Det blir ett stort hopp och hon river med bakbenen. Snabbt är jag av Berfin och lägger upp bommen igen. På nytt galopperar jag mot hindret och den här gången hoppar hon av perfekt. Vi kommer över hindret med god marginal. I hörnet bryter jag snabbt av till trav och rider mot krysset. Det går galant. Direkt efter krysset fattar jag galopp och galopperar mot oxern. Det ser högt ut. Det är inte ofta jag blir rädd för att hoppa men nu blir jag det. Hindret ser både långt och högt ut. Kanske överdrev jag lite när jag byggde hindret. Det ser mycket högre ut när man är på väg rätt emot det. Berfin känner av att jag blir osäker och precis framför hindret gör hon något som hon aldrig gjort sedan jag fick henne, hon tvärstannar. Det gör inte jag. Berfin försvinner i galopp åt vänster medans jag flyger rakt fram, rätt in i hindret. Tusen miljoner tankar flyger igenom mitt huvud innan jag far in i hindret. Reflexmässigt sträcker jag ut armarna och försöker ta tag i bommarna. Jag får tag i den nedersta bommen med höger arm som tar hela stöten. Den högra armbågen knakar oroväckande till. När jag landar på gruset i padocken gör det så ont att jag skriker högt. Ansiktet klarar sig från en rejäl smäll, men med armen är det värre. Underarmen pekar åt fel håll och det ser så läskigt ut att jag måste vända bort blicken för att inte svimma. Det snurrar i huvudet av smärtan. Det gör ont. Fruktansvärt ont. Tårarna forsar ner för mina kinder. Långsamt går Berfin fram till mig. Hon buffar på mig med sin mjuka mule. Desperat börjar jag skrika på hjälp, efter några minuter ger jag upp. Ingen kommer, ingen hör mig. Då går det upp för mig att jag är ensam hemma. Ella bestämde redan igår att hon skulle leka med sin kompis och mamma och pappa jobbar. Det borde ta minst en timma innan någon är hemma igen. Här kan jag inte ligga i flera timmar och Berfin kan skada sig på tyglarna som dinglar farligt nära hennes hovar. Försiktigt försöker jag sätta mig upp. När armen rör sig kvider jag till av smärta. Det räcker med att den rör sig några millimeter för att det ska blixtra till av smärta. Med den vänstra handen känner jag på byxfickorna på mina ridbyxor.. Mobilen ligger inte där. Det är så typiskt att den gången man verkligen behöver mobilen så glömmer man den hemma. Paniken växer inom mig. Någonting måste jag göra, för om Berfin trasslar in sig i tyglarna kan hon bryta benen Inte för att det ser ut att vara så stor risk nu eftersom hon står alldeles stilla bredvid mig. Hon har inte en tanke på att lämna sin matte. Sakta och försiktigt tar jag tag i underarmen med min friska arm. För om jag håller i armen så att den inte rör sig så borde det inte göra lika ont sedan. Det gör ont så fort jag snuddar vid armen och jag är tvungen att bita mig hårt i läppen för att inte skrika och ge upp. Tillslut har jag fått en bra grepp om armen och det gör inte lika ont längre. Än en gång försöker jag sätta mig upp. Efter en liten stund har jag lyckas sätta mig upp med ryggen lutandes mot staketet. En bit på väg har jag kommit men det värsta är kvar, att ställa sig upp. Med stöd från staketet lyckas jag få benen under mig. Långsamt reser jag mig upp och lutar mig mot Berfin. Hon står alldeles stilla. För att leda Berfin måste jag släppa den onda armen och det kommer göra jätteont. Nej Berfin måste stanna kvar här medans jag hämtar hjälp.

Kapitel 53

Långsamt långsamt stapplar jag mor huset. För varje steg jag tar smärtar det till i armen trots att jag försöker hålla den stadigt. Det känns minst dubbelt så långt dit än vad det brukar göra. Max tio minuter brukar det ta. Nu tar det över tjugo minuter innan jag äntligen når ytterdörren. Då uppstår nästa problem. Dörrhandtaget måste man trycka ner för att det ska gå att få upp dörren. Det känns inte så lockande att bara sätta sig ner och ge upp. Nu när jag har kommit så här långt så tänker jag inte ge upp! Beslutsamt lättar jag greppet om armen lite. Sedan väntar jag en liten stund tills jag lättar greppet lite till. Tillslut släpper jag greppet helt och sakta tar upp den vänstra handen och trycker ner handtaget. Dörren glider upp. Snabbt fattar jag tag om armen igen, och går in. Stapplande tar jag mig fram till telefonen, men vem ska jag ringa? Är det tillräckligt illa för att kunna ringa ambulans eller ska jag ringa till någon av mina föräldrar? Efter en liten stunds funderande kommer jag fram till att ringa mina föräldrar. Nu när jag vet att det inte gör så ont att släppa armen när jag står stilla, går det lättare det här gången. Mamma brukar alltid ha sin mobil på så jag knappar in hennes nummer på telefonen. Mamma svarar redan efter andra signalen.

- Hallå gumman! Säger hon.

- Hur visste du att jag skulle svara?

- Det är bara du hemma nu. Ella är hos en kompis och pappa jobbar, det måste jag också göra nu. Var det något speciellt du ville?

- Mamma.. börjar jag men min röst håller inte. Tårarna börjar rinna igen.

- Men vad är det gumman? Frågar mamma och nu låter hon orolig.

- Jag ramlade jag Berfin. Jag tog emot mig med armen och nu ligger den åt fel håll, gråter jag.

- Men lilla gumman. Jag är hemskt ledsen men jag kan bara inte åka hem nu, en hund kommer in om några minuter och den måste opereras akut, säger mamma.

- Vad ska jag göra då? Det gör så ont!

- Du får ringa en ambulans så kommer jag till sjukhuset så snabbt jag är klar. Det kommer går bra!

- Okej, snyftar jag. Hej då. Så fort vi har lagt på slår jag 112. Allting som jag berättade för mamma, berättar jag för tanten i luren. Även vad jag heter och var jag bor får jag berätta. Tanten talar om att hon har skickat en ambulans. Medans jag väntar på att den ska komma pratar tanten med mig. Efter ungefär en kvart kommer äntligen ambulansen. En tjej i trettioårsåldern och en man i tjugoårsåldern kommer in i huset. Mannen presenterar sig som Hans och tjejen heter Tina.

- Det ser ut som att armbågen har gått ur led. Vi ska sätta dropp på dig så att du kan få smärtstillande, säger Tina. Hans sätter ett gummiband högt uppe på min arm medans Tina gör i ordning droppet.

- Nej snälla stick mig inte, säger jag skrämt. Sprutor har jag alltid hatat.

- Vi måste för att du ska kunna få smärtlindring, förklarar Hans. Var är dina föräldrar?

- Dom jobbar, säger jag och berättar att mamma inte kunde komma hem men kommer till sjukhuset så snabbt hon kan.

- Nu sticker jag dig, säger Tina. Det sticker till ordentligt i armvecket sedan svider det.

- Nu är det klart, säger Tina. Dom lägger mig på en bår och min arm i ett uppblåsbart skydd för att stabilisera den. Tina och Hans bär mig på båren till ambulansen. Den är hård och obekväm. På stallplanen står ambulansen och väntar. I hagen ser jag Berfin. Hon hänger med huvudet och tyglarna ligger på marken nära hennes hovar. Inte kan jag lämna henne så.

Kapitel 54

- Nej! Jag måste ta hand om Berfin först, protesterar jag.

- Vem är det? Frågar Tina.

- Det är min häst, hon står i padocken. Hon kan trassla in sig i tyglarna om ingen tar hand om henne.

- Det går inte nu, säger Tina.

- Hon kan inte stå där alldeles ensam, säger jag och börjar gråta häftigt.

- Kan inte din mamma eller pappa göra det sen? Frågar Hans.

- Dom jobbar, gråter jag. Ingen är hemma. När dom fortsätter mot ambulansen klarar jag inte av det längre, inte kan jag låta Berfin vara kvar i padocken helt ensam. Eftersom jag har ett skydd runt armen behöver jag inte hålla i den. Då kan jag hjälpa Berfin. Snabbt kravlar jag av båren och springer mot padocken. Droppnålen rycks ur armen och Hans är snabbt ikapp mig. Det rinner blod från armen där droppnålen satt. Synen gör mig svimfärdig och jag vacklar till och svimmar.

När jag tittar upp ligger jag på båren med en ny droppnål i mig. På marken ligger en liten pöl med blod. Mitt blod.

- Varför är jag inte i ambulansen? Frågar jag. Då ser jag att Tina inte är där.

- Tina hjälper din häst och jag kan inte bära dig själv, säger Hans. När jag kollar mot padocken ser jag att Berfins tyglar är knuten vid staketet i tyglarna. Tina kommer gående mot mig.

- Kan vi åka nu? Frågar hon.

- Tack, säger jag och ler.

När dom lagt in mig i ambulansen får jag mer smärtstillande.

Vägen till sjukhuset är väldigt guppig men medicinen hjälper för armen gör inte alls lika ont längre.

Så fort vi kommer till sjukhuset kommer det fler personer. En sköterska ställer sig vid mitt huvud.

- Armbågen är ur led. Vi måste rätta till det genom att dra tillbaka den. Det kommer göra ont så vi kommer söva dig en kort stund tills det är klart.

- Okej, mumlar jag.

Hon tar fram en mask.

- Andas i den här så kommer du att somna. När du vaknar igen så kommer det inte att göra ont längre, säger hon och sätter en mask över min mun och näsa. Den luktar lite konstigt och det snurrar bara mer och mer. Tillslut blir allt svart.

- Sådär. Nu är det klart, säger sköterskan när jag öppnar ögonen. Då rusar mamma in i rummet.

- Hur mår du gumman? Frågar hon och kramar om mig. Konstigt nog gör armen inte ont längre. Prövande böjer jag på den, det ömmar lite. Men gör inte ont.

- Det är okej, säger jag samtidigt som en läkare kommer in. Han presenterar sig som Emil.

- Vi fick armen på plats ganska snabbt så du var bara sövd några minuter. Gör det ont när du böjer på den? Frågar läkaren.

- Nej, säger jag men testar att böja på den igen. Det gör inte ont den här gången heller.

- När kan vi åka hem? Frågar mamma.

- Hon blir utskriven nu och ni kan åka hem direkt efteråt, säger läkaren.

- När kan jag rida igen? Frågar jag.

- Du ska nog vila från ridningen idag men om du mår bra och armen inte gör ont så kan du rida imorgon om du är försiktig, säger Emil. Mamma och jag tackar för hjälpen och sedan åker vi hem.

Åh vad roligt med spänning igen!

Det är jätteroligt att läsa din berättelse.

Kapitel 55

Så fort bilen stannar hoppar jag ut ur den och springer mot padocken. Berfin står kvar där och tittar på mig. Innan jag gör någonting annat ger jag henne en stor kram.

- Förlåt! Viskar jag i hennes man.

Det tar en liten stund att få upp knuten som Tina knöt. När jag fått upp den leder jag in henne i stallet. Hon börjar dricka direkt. När hon är färdig buffar hon på mig och spottar ut vatten.

- Var det straffet för att jag lämnade dig? Frågar jag och pussar henne på mulen. När jag tagit av henne all utrustning och ryktat henne går jag in. Efter jag bytt kläder ringer jag först till Nadine och sedan till Noah. Båda blir först rädda men sedan lättade när jag berättat att jag mår bra nu.

Lite senare kommer Ella hem och vill veta allting. Än en gång berättar jag allting. Pappa har kommit hem från jobbet och lyssnar han med.

- Stackars dig, säger pappa och ger mig en kram. Men tur att det gick bra tillslut. Han reser sig och öppnar kylskåpet.

- Ska vi äta kvällsmat nu? Det börjar bli ganska sent och jag är hungrig, säger pappa.

Min mage knorrar och då känner jag att jag också är hungrig.

- Ja det låter bra. Jag är vrålhungrig, säger jag.

- Jag med, håller Ella med.

Pappa tar fram potatis ur kylskåpet, Ella och jag hjälper honom att skala. En liten stund senare kommer mamma och hjälper till. Ella skär gurka, tomat och sallad. Jag kokar potatisen. Mamma och pappa fixar köttet. Det är riktigt mysigt att göra något tillsammans trots att matoset gör att det blir ganska varmt. När allt är klart hjälps vi åt med såsen. Ella och jag tar fram varsin tesked och smakar på brunsåsen.

- Lite mer grädde. Den var lite stark, säger jag och Ella håller med. Vi tar fram matgrädden och häller i en skvätt. När mamma rört om ordentligt smakar vi igen med nya skedar.

- Nu var det bättre, säger Ella. Tillsammans hjälps vi åt att duka. Det luktar gott i hela köket. Oxfilé med potatis och sallad. Mums!

- Men varför äter vi festmat idag? Undrar Ella.

- Vi måste ju fira! Säger mamma.

- Fira vadå? Frågar Ella och ser ut som ett frågetecken.

- Att Aishas arm är bra nu och att hon inte skadade sig värre såklart, säger pappa.

- Hugg in nu! Säger mamma med ett skratt. Jag lassar upp potatis och oxfilé på min tallrik och häller lite brunsås över. När ingen ser norpar jag snabbt åt mig några gurkor ur salladsskålen. Tomater och sallad har aldrig varit min grej men jag älskar gurka. Mamma gillar inte att vi bara petar bort det vi ogillar. Så för att undvika tjafs är det bäst att sno några när ingen kollar. Dom är uppätna i ett nafs. Ella tittar på mig, ler skadeglatt och öppnar munnen. Hon har inte lärt sig av med alla elakheter än, det går väl automatiskt. Men innan hon hinner säga något ger jag henne en arg blick och hon stänger munnen. När jag ätit klart tackar jag för maten och ställer undan min tallrik.

- Tack själv, säger mamma. Vi gjorde den ju tillsammans.

riktigt bra, längtar tills fortsättningen kommer =)

#91  Tack :D

aw. jag som trodde det fanns något och läsa :O

Kapitel 56

Dagarna går och plötsligt är det lördag. Hela tiden är jag beredd på att Ella ska återgå till sitt vanliga dumma jag. Men det gör hon inte. Hon är snäll hela tiden. Visst tjafsar vi någon gång men inte som förut. Om det är såhär att ha en lillasyster så har jag ingenting emot det.

På morgonen vaknar jag tidigt. Väckarklockan har jag suttit på alarm klockan sju så att vi ska hinna till tävlingen som börjar klockan tio. Men klockan visar bara på halv 6. Magen är så full av fjärilar att jag inte kan somna om. Jag kliver upp ur sängen utan att vara det minsta trött och tassar bort till Ellas rum. Hon ligger och sover med munnen halvöppen. Vi kan lika gärna gå upp nu, tänker jag och ruskar liv i henne. Ella grymtar men tillslut slår hon upp ögonen och tittar på mig.

- Vad är klockan? Undrar hon.

- Halv sex. Jag kunde inte somna om. Det är minst en miljon fjärilar i min mage. Jag är så nervös, säger jag.

- Jag går väl upp då, säger Ella. Det är bara bra att ha allt klart tidigt så slipper vi stressa.

Så fort vi bytt går vi till stallet. Vi är för nervösa för att få ner frukost nu. När vi hämtat grimskaft i stallet går vi tillsammans till hagen.

- Hääääääästarna!! ropar jag. Berfin tittar upp och börjar skritta mot mig medans Alvina bara fortsätter beta. Hon har alltid varit lite mera glupsk än Berfin.

- Aaaaaaaalvina! vrålar Ella. Då äntligen tittar Alvina upp. Hon kommer inte gående mot oss som Berfin så Ella får gå genom halva hagen och hämta henne. I Berfins grimma knäpper jag fast grimskaftet och väntar på Ella. När dom kommit fram till oss går vi till stallet. Berfin och jag går först. Vi ställer in dom i boxarna och ryktar noggrant.

- Tur att dom inte är skimmlar, säger Ella.

- Ja, man får aldrig bort dom gula fläckarna. Det är lättare att få en brun häst fin och blank.

När vi ryktat dom så att dom blänker tar vi en mjukare borste och borstar man och svans. Efter det hämtar vi påsen med vita gummisnoddar och börjar knoppa manen. Inte för att det är en så stor tävling men det är kul att göra hästarna fina ibland. Det tar en bra stund och alla knopparna blir inte jämna men det blir fint ändå.

- Nu är jag vrålhungrig! säger Ella när vi är klara med hästarna.

- Jag är inte jättehungrig. Men jag är mindre nervös och ganska hungrig, säger jag. Ska vi gå in och äta frukost nu?

Ella nickar och tillsammans går vi in. Ella tar två smörgåsar med smör och skinka och ett glas mjölk. Själv tar jag en skål corn flakes med mjölk.

- God morgon tjejer! Ella hoppar till och jag vänder mig hastigt om.

- Vad du skräms mamma! Säger jag och tittar lite surt på henne.

- Oj, det var inte meningen. Vad ni är uppe tidigt, säger hon.

- Jag vaknade halv sex och kunde inte somna om och då gick jag och väckte Ella.

När vi har ätit klart och plockat undan kommer även pappa.

Kapitel 57

- Aj det bränns! Man får akta fingrarna, säger Ella. Hjälmarna som vi ska ha idag på tävlingen håller vi ovanför en kastrull med kokande vatten. Det får hjälmarna att se nyare och finare ut. Efter bara en liten stund är dom jättefina. Den svarta sammeten är inte alls dammig eller smutsig längre. Så fort vi är klara går vi in i tvättstugan och drar på oss dom vita ridbyxorna. Mamma och Ella var och köpte ett par vita ridbyxor åt Ella igår, hon hade inga. Mina tvättade hon igår. Nu är dom så tajta att dom knappt går att få på sig. Efter en stund går det tillslut. Vi drar på oss varsin nytvättad T-shirt och en tröja ovanpå det. Det är inte så varmt ute. Nu är vi färdiga och om några minuter ska vi åka. Dagen innan ringde pappa och hyrde en hästtransport som nu sitter fasthakad på bilen. Det är bara hästarna som saknas. Ella och jag går ner till stallet och lindar hästarnas ben så att dom inte ska skada sig. Sedan leder vi ut dom på stallplanen. Berfin tittar lite tveksamt på transporten men följer snällt med ändå. Med Alvina är det värre. Hon brukar inte vara så sjåpig men när Ella går mot transporten med henne går hon först in ett steg sedan ryggar hon kvickt tillbaka. Det är nära att Alvina drar grimskaftet ur Ellas händer. Dom försöker en gång till och den här gången tvärstannar Alvina och vägrar gå in.

- In med dig! Morrar Ella. Alvina lyssnar inte, hon bara står kvar. Då ställer jag mig bakom henne och smackar våldsamt. Hon rycker till men tar inte ett enda steg.

- Skärp dig! Väser jag hotfullt. Mamma kommer fram med ett spö till mig.

- Om hon ändå vägrar så får vi knyta två rep på transporten och korsa dom över hennes rumpa. På så sätt blir hon tvingad att gå in, säger mamma. Men några rep behövs inte. Det räcker med att jag ställer mig snett bakom Alvina och hotfullt viftar till med spöet nära henne rumpa. Då får hon en väldig fart och springer in i transporten. Så fort hon kommit in knyter Ella snabbt fast henne.

- Så. Det där gick ju bra, säger mamma. Vi ger dom en tuss hö att tugga på. Innan vi åker packar vi ner sadlar, träns, borstar, mat till hästarna och oss. Pappa startar bilen och vi är på väg.

Nadine är redan på ridskolan och behöver ingen transport eftersom hon ska tävla en av ridskolehästarna. Noahs pappa hyr en transport som Coal åker i. I den transporten vi hyr finns det bara plats för två hästar.

När vi kommer fram till ridskolan hoppar vi ur bilen och fäller ner tarnsportluckan. Berfin kikar på mig med munnen full med hö. Alvina står och halvsover men kollar upp när vi går in.

- Ella gör i ordning Alvina nu. Du startar som nummer 7 så du måste börja rida fram, säger mamma. Du kan låta Berfin stå kvar en stund till för din klass är efter Ellas.

- Vilket nummer startar jag på? Undrar jag. Mamma tittar på papperna hon har i handen.

- Du är nummer 4, säger hon sedan. Mamma och pappa hjälps åt att fixa Alvina medans jag och Ella går banan. Jag får inte syn på varken Noah eller Nadine. När vi kommer tillbaka är Alvina sadlad och klar.

- Banan såg så läskig ut. Usch vad jag är nervös. Det är min första tävling, säger Ella.

- Det kommer gå bra! Jag följer med dig till padocken där du ska värma upp, säger mamma. Ella sitter upp och mamma går bredvid henne bort till paddocken.

Kapitel 58

När Ella och mamma har gått iväg ser jag Noah lite längre bort. Jag börjar gå mot honom. Han står och borstar Coal.

- Hej! Ropar jag, Noah tittar åt mitt håll.

- Hej, säger han när jag kommit fram till honom.

- Har du sett Nadine? Frågar jag.

- Ja, jag tror hon är i stallet och fixar Tim.

- Okej. Jag går och säger hej till henne också, säger jag och ger Noah en kram sedan går jag mot stallet. Nadine står och knoppar Tims man och småpratar med honom.

- Tjena. Hur går det? undrar jag.

- Hej! Det går bra, säger hon och knyter en rosett i den sista knoppen. Hela Tims man är knoppad och på varje knopp sitter det en rosa rosett.

- Jag måste gå tillbaka till Ella nu, hon rider fram i padocken nu. Följer du med?

- Visst. Hon går ut ur boxen och stänger den noga efter sig. Har du gått banan?

- Ja. Jag såg varken dig Eller Noah. Vart var ni? frågar jag.

- Vi gick banan tidigare, säger Nadine. När vi kommer fram till paddocken ser vi Ella hoppa över ett av uppvärmningshindren. Alvina skuttar över utan att riva.

Ella skrittar fram till oss.

- Jag är så nervös att jag tror jag kommer dö, säger Ella.

- Nej då. Det kommer gå jättebra. Du har ju hoppat högre förut och det har gått jättebra, säger jag. Ella ler blekt. En stund senare är det hennes tur. Vi följer med henne till ridhuset.

- Bryt ett ben, säger jag.

- Va? frågar Ella.

- Ja. Lycka till betyder otur. Dörren till ridhuset öppnas av en funktionär och en tjej rider ut. Hennes häst har en blåvit rosett på tränset och tjejen ler när hon rider iväg. Ella skrittar in i ridhuset. Vi andra skyndar upp på läktaren. Ella travar runt en liten stund innan startsignalen går.

- Ella Rosenqvist på Alvina varsågod och rid! ropar högtalarna. Ella fattar galopp och rider över startlinjen. Hela banan går utan besvär. Alvina hoppar snällt över varje hinder. Ella har jättefin sits och det ser bra ut.

- Ella Rosenqvist går i mål med noll fel! ropar högtalarna. På väg ut sätter en funktionär fast en rosett i Alvinas träns. Vi går ut för att gratulera henne. Ella strålar som en sol när vi kommit fram till henne.

- Vad duktig du var! säger mamma.

- Grattis. Det var väl inte så farligt. Du såg inte ett dugg rädd ut där inne, säger jag.

- Det var inte läskigt längre när jag hade hoppat det första hindret, skrattar Ella. Hon glider ner från Alvina och spänner upp sadelgjorden.

- Du var superduktig! säger hon och ger Alvina några sockerbitar.

- Ni måste skynda er iväg nu! utbrister mamma till Nadine och mig. Ni måste rida fram snart. Då får jag och Nadine fart, vi springer hela vägen tillbaka.

Kapitel 59

Snabbt borstar jag av Berfin, sadlar och tränsar henne. Sedan sätter jag foten i stigbygeln och sitter upp. Ella och Alvina skrittar mot mig, mamma går bredvid. När Ella hoppar av går mamma med mig bort till paddocken. Det är fler ryttare där än vad det var när Ella red fram. Ganska snart hittar jag en lucka mellan alla hästar och skrittar in. Dom flesta travar eller galopperar så jag håller mig innanför spåret och skrittar på långa tyglar. Efter en stund kortar jag upp tyglarna och känner av att Berfin lyssnar på mig. Dom flesta i paddocken rider på ridskolehästarna men det är några som har egna hästar. Då skrittar Noah in i paddocken och en bit efter kommer även Nadine. Det är spänning i luften trots att det bara är en klubbtävling. Tävlingar är något speciellt. Det pirrar lite i min mage men annars är det inte så farligt. Jag travar runt en stund i båda varven innan jag sjunker ner i sadeln och fattar galopp. Efter ett halvt varv bryter jag av till trav, byter varv och fattar galopp. Berfin bjuder bra framåt och känns pigg. Jag styr mot ett av framhoppningshindren som är ett kryss. Berfin försöker öka galoppen men jag kramar och lättar i tyglarna. Hon lugnar ner sig och hoppar över hindret perfekt.

- Duktig tjej, säger jag och ger henne en klapp på halsen. Noah rider fram till mig.

- När startar du? Undrar han.

- Som nummer 4. Du då?

- Jag startar som nummer 7.

- Och jag startar som nummer 10, säger Nadine som ridit upp bredvid mig utan att jag märkt det.

Hon vänder på Tim och travar mot det lägsta hindret. Tim tittar till på hindret men hoppar över det ändå. När dom landat fattar Nadine galopp och rider mot hindret igen. Nu hoppar han självsäkert över utan att tveka. Eftersom det snart är min tur nöjer jag mig med att skritta en stund. Efter bara en liten stund är det min tur att rida iväg. Magen börjar pirra ordentligt medans jag skrittar den korta biten till ridhuset. När dörrarna öppnas rider en tjej ut. Hon har spån på större delen av kroppen och har tårar i ögonen. Man ser tydligt på henne att hon är besviken. Men just nu kan jag inte tänka mer på henne, jag måste fokusera. Så fort vi kommer in i ridhuset skänklar jag på Berfin så att hon börjar trava.

- Aisha Larsson på Berfin, varsågod och rid! ropar högtalarna. I närmaste hörn fattar jag vänster galopp och rider igenom två koner som motsvarar start och mål. Långsidan efter start står det första hindret. Hindret är ett kryss som Berfin lätt tar sig över. Efter det vänder jag snett igenom. På mitten står ett rättuppstående. Berfin hoppar av lite för nära, hon hoppar rakt upp och ner. Jag tappar ena stigbygeln och försöker få tag i den med foten. I hörnet bryter jag av till trav och fattar höger galopp. Det står två hinder på den långsidan vi är på väg mot. Det första är ett rättuppstående och det andra är en rätt så bred oxer. Stigbygeln har jag fortfarande inte fått tag i när vi hoppar det tredje hindret. Berfin vinglar till lite, jag struntar i stigbygeln och driver på henne mot oxern. Berfin slår i bommen. Vi rider snett igenom igen och hoppar över det sista hindret, ett kryss. När vi kommit i mål tittar jag mot hindret Berfin slog i. Bommen ligger kvar.

Åh, väntar spänt på mer.