Samlade idiotier
Drakarna lyfte, tunga, tröga. Deras orörliga ögon såg allt, och kände inget inför det. Fjällen glittrade oskuldsfullt när de majestätiskt steg genom tomhet mot tomhet, längre bort ifrån oss.
Det sägs att varje drake har en sårbar fläck, ett litet ställe där man kan komma åt dem, men tro det inte! De är omöjliga att förgöra. Vi kan inte skada dem. Allt vi kan göra är att stå i förlamad beundran inför de fantastiska djuren, som kommer varje år för att äta av oss.
Och tro inte att de någonsin nöjer sej med en människas offer, som sagorna säger! De kommer att dala ner från himlen, och du kommer att se dem. Du kommer att stå där, uppgiven, och se deras vingar slå långsamt när de sjunker, huvuden som vrids från sida till sida. Deras kalla ormögon är grunda som pölar, men genomtränger allt. Det går inte att gömma sig. Inga murar kan stoppa dem. Ingen magi kan binda dem. Oskuld rör dem inte. Kärlek smälter dem inte. De kommer att se allt inuti dig lika tydligt som din utsida, och de kommer att äta det som är dig kärast.
De har ätit min oskuld, min tillit och min skönhet. De har ätit min hjärna, mina ögon, min märg och mitt hjärta. De har ätit min lust, min kärlek, min ungdom, min vrede och min glädje, min livmoder, mina händer, min klokhet och min snällhet, min lever, mina fötter, min längtan och mitt tålamod och mina bröst, min värme, min trygghet, mina lår, min ångest och mitt lugn, mina öron, och mina läppar, och mina tänder, mina ord, mina armbågar.
Jag är fortfarande mängder, men allt jag vet är vad de ätit.
Du ska också bli äten. Du ska också bli avsmakad, tuggad, svald, smält och utsöndrad. Jag skulle sörja, men de har ätit min sorg.
De har ätit mitt medlidande och min humor, min hud, mina knän, min förundran och min vishet. Snart är det enda som finns kvar orörlig perception, och då ska jag lyfta, tung, trög, se allt som är bäst i dig, vackrast och dyrbarast för dig, och jag ska äta det.
Ljudligt
ovanför mitt huvud, nästan på min hjässa
fågelsång
En koltrast
och en annan som svarar
tävlar
längre norrut
Jag ser upp bland björklöven och ser inget förrän
plötsligt
koltrasten möter min blick
bara en meter ifrån mej
Tystnar
och flyger till en gren längre bort
och sjunger,
sjunger
som om
hela livet hänger på det här ögonblicket
Just nu
sjunger koltrasten mot en annan hanne,
sjunger för sin överlevnad
just nu
Och jag
står just nu på stigen och lyssnar
som om
hela livet hängde på det här ögonblicket
Just nu
går allt ut på koltrastens sång
I morgon
står kanske en annan kvinna på stigen
och lyssnar
Om hundra år igen
finns kanske inga koltrastar,
inga björkar,
inga människor i norden,
bara våra krönikor
om försommarlöv, drillar,
sommarens plötsliga invasion
Människor i västvärlden tar sina liv allvarligt. Som om det betydde något hur lyckliga eller betydelsefulla deras liv är. Den som vill ha mitt liv kan ta det. Varje dag är, gudskelov, en dag mindre.
Vad spelar det för roll i dag vad du gjorde för 10 år sen? Vad spelar det för roll om hundra år om du var lycklig eller olycklig? Vad blir kvar?
Den händelsekedja du startar blir kvar. De val du gör, och som fortsätter in i oändligheten. Är det lättare att göra bra val om man är lycklig?
Eller är det lättare att vara lycklig om man gör bra val? Lättare att sova för att samvetet är rent, lättare att orka utan ok av ångest…
Det blåser en vind genom världen. Den blåser, och fortsätter att blåsa. In genom ens lungor, ut genom en annans far den, in i björkens löv, ut ur palmens, in i havets skum, ut ur bergens grottor. Den blåser, vinden, och där den blåser slätas oroade pannor ut för ett ögonblick, hjorten stannar till och lyfter huvudet, och spindeln stannar upp i sitt gungande nät. Luften klaras och sinnen renas. Ljudet av skratt förs milsvida kring, och det ljuder av sång och musik, trummor som hjärtslag, och stråkar som drar som ilningar längs ryggraden.
Det blåser…
Genom frosttäcket och sommarblommorna, genom tablettruset och domningen, genom pappersark och ångest, genom brus och skugga lyser du. Genom vingar och klor, genom oljud och sång, genom grus och pulver lyser du. Genom det vita och den tysta, genom staden och allvaret, genom min ensamhet och hennes sorg,
genom elden och röken lyser du.
Genom ljud och mörker, lyser du.
Starta ny diskussion
