Ingen som ska läsa och kommentera?

Kapitel 2 - Jessica behövs hos familjen Jansson

Det var mars månad, jag längtade tills jag skulle börja jobba hos Rickard och Johanna. Jag hade varit där några gånger i veckan och lärt känna Liam så han inte skulle vara blyg då jag skulle börja ta hand om honom.
Min mobil ringde och jag tittade på displayen och såg att det var Johanna som ringde, jag blev verkligen chockad men svarade snabbt.
- Jessica här.

- Hej Jessica, förlåt att jag ringer så här. Men skulle du kunna göra mig en tjänst?

- Ja visst vad gäller saken?
- Jo det är så att jag och Rickard ska på en middag ikväll och vi behöver någon som sitter barnvakt åt Liam, Rickards son kunde inte eftersom han skulle träffa några kompisar inne i stan, du får självklart sova över här i vårat gästrum.

- Okej, jag ska bara packa några saker så kommer jag så fort jag kan. Vi ses om en stund.

Jag slängde på luren med en hisklig fart och sprang upp på mitt rum, jag hörde min mamma fråga vart det brann.
När jag kom ner berättade jag att Johanna hade ringt och att hon behövde mig och att jag skulle få sova där inatt.
Mamma sa åt mig att köra försiktigt, jag gick ut till min bil och åkte iväg.
När jag kom fram så gick jag mot ytterdörren och ringde på, Alexander, Rickards son öppnade och blev lite förvånad att jag stod utanför.

- Får jag komma in eller ska jag stå här ute? Frågade jag lite kort

- Eh, ja kom in. Pappa är inne i köket.

Alexander gick till sitt rum och jag in i köket och hälsade. Johanna och Rickard höll på att göra sig klara.

- Har du ätit någon mat?
- Nej jag hann inte göra det.

- Okej det finns en tallrik med mat i kylen som du kan värma när du vill.

När Johanna och Rickard var klara så åkte de, jag och Liam satte oss på golvet i vardagsrummet och titta på barnprogrammen, Alexander kom in i rummet och sa att han skulle fara iväg in mot stan och träffa kompisar.

- Okej, hejdå ha det så kul ikväll

- Ja tack du också.

Jag log mot Alexander och han tillbaka, han gick ut från huset. Nu var jag och Liam helt själva i huset, detta kändes som en utmaning att jag skulle ta hand om Liam, det kändes nästan som om de ville se om de har valt rätt barnflicka.

Jag kände mig ändå ganska trygg eftersom jag har ju tre småsyskon och har suttit barnvakt så ofta jag kan minnas.

När barnprogrammen var slut så gjorde jag Liam i ordning för sängen, tog på han en ny blöja och pyjamas. Sedan satte jag oss i vardagsrummet med en liten mysig belysning och en bok.
Boken verkade bra trotts att det var en barnbok, jag är ju van vid att läsa barnböcker. Jag började läsa boken och efter en stund kände jag hur Liams huvud blev allt tyngre jag la ifrån mig boken och försökte komma upp ur soffan på ett tyst och försiktigt sätt.

När jag var i hallen och skulle svänga in i Liams rum så kom Alexander inrusandes och ropade hallå.
Jag gjorde en min så han skulle vara tyst.

- Oh förlåt. Sa Alexander lite försiktigt

Jag gick in till Liams rum och la ner honom i sin säng, jag väntade ett ögonblick och såg till att han inte skulle vakna, försiktigt så tassade jag ut från rummet och stängde till dörren.
Jag tittade på Alexander och förstod inte alls vad han höll på med.

- Vad gör du?

- Vad då?

- Men vad tror du? Du visste att jag var här hemma och att jag skulle lägga Liam, och vad gör du ens hemma, du gick ju för några timmar sen bara.

Alexander kollade på mig som om jag vore dum i huvudet, och hade den dummaste ursäkten någonsin.

- Nej, jag tyckte inte det var roligt.

Jag skakade på huvudet och gick in i vardagsrummet och satte på teven och kollade. Runt midnatt så kom Johanna och Rickard hem, jag gick ut till hallen och frågade om de hade trevligt.

- Ja tack, det hade vi verkligen. Tack för att du frågar Jessica.

- Varsågod, Liam sover sen klockan kvart över sju, jag trodde han skulle vakna när jag skulle lägga han eftersom Alexander kom inrusandes och ropade hallå. Men det gick bra, jag ska nog gå och sova nu.

Jag gick till sängs och jag somnade väldigt fort, morgonen efter tog jag det lugnt och väntade på att alla skulle vakna, jag hade hämtat Liam från sitt rum och gett honom frukost och nu väntade vi på att alla andra skulle vakna.

Kapitel 3 -

Jag satt i köket och åt frukost med Liam, jag hörde någon vara uppe och väntade på att personen skulle komma in i köket.

Det var Alexander som hade kommit upp och skulle äta lite frukost, jag tittade på Liam medans han åt sin smörgås. Alexander gick fram till kylen och tog fram lite juice, sedan smörade han sin macka och satte sig vid bordet.

När han hade satt sig blev det en hemsk pinsam tystnad, jag kollade på honom och åter på Liam.

- Gick det bra att sova inatt? Frågade han med en lugn röst

- Jo tack, det gick bra.

Jag tog undan grejorna och la in dem i diskmaskinen, sedan tog jag Liam och bytte bölja och satte på han andra kläder.

Det var verkligen fint väder ute och jag tänkte att Johanna och Rickard skulle få sova, jag tog ut Liam och satte ner honom i sin vagn och gick ut för en promenad. När jag och Liam hade gått en bit så kom Alexander springandes, jag stannade upp och han gjorde samma sak.

- Följer du efter mig på något sätt eller?

- Nej varför tror du de? Jag springer alltid denna väg när jag springer.

- Visst, Alexander. Men jag tror inte på det du säger dessvärre.

Alexander kollade på mig och spelade oskyldig, han börja springa vidare och jag gick vidare med Liam. Efter en stund så tänkte jag att man kanske skulle vända tillbaka eftersom det såg ut som om det skulle bli regn.

Jag gick mot huset och precis när jag hade kommit in i huset så börja det ösa ner regn, jag tittade på Liam och han började skratta.

Johanna och Rickard satt i köket och kollade på mig och fråga om promenaden var trevlig.

Jag svarade att den var väldigt trevlig, jag gav Rickard Liam och sedan frågade Johanna om hon kunde få prata med mig lite.

Johanna och jag gick till ett annat rum och hon började berätta vad hon hade hört Alexander prata om.

- Jessica, det är något du bör veta om Alexander.

- Jaså? Vadå?

- Jag hörde honom prata med en av sina kompisar i telefonen och han berättade om dig.

- Okej, vad sa han då?

- Han sa att du var en fin tjej och att han började få lite känslor, varje gång han ser dig så blir han helt konstig. När inte du är här så är han sig själv men så fort du kommer så är han en helt annan person.

- Är det en bra sak eller en dålig sak? Frågade jag lite osäkert

- Det är en helt klart bra sak, jag och Rickard blir inte alls arga ifall du och Alexander börja få känslor för varandra.

Jag tittade på Johanna som om hon visste att jag hade börjat bli intresserad och nyfiken på Alexander.

- Har du sagt detta till Alexander också?

- Ja de har jag, jag gjorde de igår och Rickard tycker samma sak.

Jag och Johanna gick in i köket igen och jag tittade på klockan och sa:
- Ja, jag ska väl fara hem igen. Ring om ni behöver mer hjälp, jag hjälper gärna till.

Jag hämtade mina grejer och sedan satte jag på mig mina ytterkläder och tackade för mig.

- Tack för hjälpen Jessica, det betyder verkligen mycket för oss.

- Varsågod, vi ses.

Jag gick ut mot bilen och höll på att krocka med Alexander när han kom förbi min bil och rundade den.

- Oj förlåt mig. Sa han med en rädd röst

- Ingen fara, jag är helskinnad.

- Vilken tur, ska du åka hem nu?

- Ja jag hade tänkt det, men jag kommer ju första juni hit och börjar då på riktigt.

- Okej, roligt.

Jag stoppa in mina saker i baksätet och gick mot förardörren och sa hejdå till Alexander innan jag hoppade in i bilen.

Alexander stod länge och väl och tittade efter mig och jag kände på mig att det skulle bli något mellan han och mig, han var så vänlig och verkligen blyg i min närhet.
När jag kom hem så kom tvillingarna springandes emot mig och jag höll på att ramla omkull när de skulle krama mig båda två samtidigt.
Klockan var runt tre på eftermiddagen och jag tänkte att jag skulle ta med mig tvillingarna till Stockholms city och gå på stan med dem lite grann.
Jag gick till mamma och fråga om det var okej, jag visste att Sabina var sjuk och att hon inte kunde följa med. Mamma tyckte det var en bra idé, mamma sa att hon kunde ta hennes bil så jag slapp byta plats på bilbarnstolarna.
Jag gjorde i ordning Jacob och Joakim, sedan for vi iväg till Stockholm.

När vi väl var där så plocka jag ut syskonvagnen och tog ut en åt gången och spände fast i vagnen.

Kapitel 4 - Jessica på stan med sina småbröder, och hemma

Äntligen var det dags att gå på stan i Stockholm city. Jag hade tagit med mig mina småbröder och skulle spendera lite tid med dem.

Jag hittade mycket fint både åt mig själv och min familj, efter några timmars gående på stan så började min och pojkarnas magar att ropa efter mat. Jag gick mot McDonalds, köpte två happy meal och en Big Mac till mig själv. Vi åt och medans vi åt så kom en person in som jag väl kände igen, jag hoppades på att han inte skulle se mig.

Min blick var åt mina småbröder och jag såg efter ett tag att han var på väg mot mig, jag svalde hårt kunde inte fatta att han var på väg mot mitt bord.

- Hej Jessica.

- Hej Alexander, va gör du här?

- haha roligt, jag hade tänkt att fråga dig detsamma, du bor väl i Uppsala?

- Ja det gör jag, men jag tog mig hem och tog med mig mina småbröder och gick på stan en stund, vi ska snart åka.

- Får man slå sig ner?

- Visst, gör så.

Alexander tittade på mig hur jag hanterade mina småbröder, han hade köpt det jag hade ätit. Vi satt och snackade en längre stund, tills Jacob och Joakim började protestera på att vi hade varit inne på McDonalds alldeles för lång stund.

- Jag är ledsen Alexander men jag måste röra på mig. Det börjar bli sent och Jacob och Joakim börjar bli trötta.

- Jag förstår, får jag följa med dig till bilen?

- Ja visst.

Vi började gå till parkeringshuset, jag öppnade bildörren och såg när jag vände mig om att pojkarna hade somnat. Jag suckade av lättnad, jag tog upp Jacob försiktigt och satte honom i sin bilstol, sedan tog jag upp Joakim och satte honom i sin bilstol. Jag stängde igen öppnade bagaget och fällde ihop vagnen och skulle trassla in vagnen. Alexander var snabb med att hjälpa mig, jag log mot han och jag fick ett leende tillbaka.

- Det var kul att se dig igen Jessica.

- Det tyckte jag också, jag hoppas vi ses snart igen.

- Ja det gör vi, kör försiktigt.

Jag gick mot förarsidan och öppnade bildörren precis innan jag skulle hoppa in i bilen tog Alexander tag i min arm och drog mig till sig.

Jag blev som förlamad och visste inte vad jag skulle göra, han kysste mig och jag kände att tiden stannade till. Det var över på några minuter, det kändes som om det var mina längsta minuter i hela mitt liv, men de va minuter jag verkligen njöt av.

Han tittade på mig, han såg att jag var helt chockad av hans handling.

- Oj, förlåt mig Jessica, det var inte meningen.

- Det är lugnt, jag blev bara överrumplad av din handling.

Alexander log åt mig och jag åt honom, jag hoppade sedan in i bilen spände fast mig och backade ut ur min plats och körde sedan ut från parkeringshuset.

Jag tittade i backspegeln en längre stund, jag kände mig varm inuti det kändes bra. Snart ska jag börja hos familjen Jansson, detta kommer att bli ett bra år.

När jag äntligen hade kommit hem så kom mamma ut och hjälpte mig med pojkarna och vi la dem i sina sängar, jag gick till mitt rum och startade upp min dator, jag kollade vilka som var inne och märkte att någon ny hade addat mig. Jag förstod inte vem det var, tills jag såg bilden på honom, Alexander hade addat mig.

"Hej där, du kom hem säkert ser jag"

" Hej, ja det gjorde jag"

Vi satt och snackade en stund, sedan la jag mig och somnade direkt. Jag var helt utmattad efter min resa till Stockholm.

Jag vaknade nästa morgon med huvudvärk jag inte hade haft förut, jag kunde nästan inte röra på mig. Jag hade aldrig upplevt en sån här smärta, mamma kom in och frågade varför jag inte hade gått upp. Jag kunde inte svara utan hon kom fram till mig och såg hur jag svettades och hade ont.

- Jessie, vart har du ont?

Jag tog min hand sakta mot huvudet och mot min mage, hon kände på min panna och jag var varm som aldrig förr.

Hon sprang och hämtade örontermometern för att kolla min feber, hon såg förtvivlad ut.

Hon sprang ut från mitt rum och skrek till Leo att ringa 112, han kom in i mitt rum och fråga va de va frågan om.

Han tittade på mig och stod med telefonen i handen och pratade med larmcentralen. De skickade en ambulans i ilfart, när ambulansmännen kom in i mitt rum så börja jag att spy.

Jag gillar dina berättelser! =)
Men en sak som irriterar mig lite är att du går rakt på sak lixom, allting händer så snabbt, men det är kanske för att boken inte ska handla om just den saken men den är ändå lite viktig, själv gör jag tvärtom, jag lixom skriver ut allting och kommer aldrig fram till själva meningen, så tillslut kommer jag inte ens ihåg vad jag skulle skriva och då tröttnar jag…

Men det är bra i alla fall! :)

MVH Johanna

Kapitel 5 - Ambulansen kom till familjen Almström

I mitt rum så hade jag en stor säng, ett skrivbord med min laptop, en bokhylla med massa böcker och en tv. Ambulansmännen undersökte mig snabbt och konstaterade att jag blindtarmsinflammation, de va tvungna att ta mig snabbt till sjukhuset så jag kunde opereras snabbt. De lyfte mig till deras säng eller vad man ska kalla det.
Jag började bli rädd, mamma följde med mig i ambulansen så skulle pappa vara hemma hos mina småsyskon. De åkte till Uppsalas sjukhus, där opererades jag, eftersom de inte hade plats för fler patienter så var jag tvungen att bli förflyttat till ett sjukhus i Stockholm, det var 1 april jag låg på sjukhuset när några kända ansikten kom in i mitt rum på sjukhuset.

- Hej, vad gör ni här?

- Din pappa ringde oss och berättade vad som hade hänt, vi blev lite oroliga och vi bestämde oss för att åka hit och hälsa på.

- Vad snällt av er.

Rickard, Johanna och Alexander satt länge hos mig och pratade med mig. Det var dags för alla att gå, jag tittade på tv. Efter en stund kom en sjuksköterska och kollade hur jag mådde.

- Hej Jessica, mår du bra?
- Ja jag mår helt okej.

- Okej, detta gav en ung kille mig han ville att jag skulle ge dig det.

- Tack.

- Varsågod tryck på larmet om det är nått.

Jag nickade och hon gick iväg och gjorde annat, jag öppnade brevet och där fanns en text.

"Hej Jessica, jag var bara tvungen att skriva ett brev till dig. Jag hann aldrig säga allt jag ville då jag såg dig på stan, den där kyssen betydde nått för mig. Jag har tänkt på dig hela tiden då jag såg dig för första gången, jag hoppas du blir bättre jag kommer i morgon. Krya på dig fina Jessica, Puss och kram Alex"

Det värmde när jag läste det, jag kände mig trött så jag la undan brevet och somnade direkt. Jag vaknade på natten och mådde inte alls bra, jag ringde på sköterskan och hon kom direkt.

- Jessica, hur är det?

- Det är inte alls bra, jag kan inte andas. Kämpade jag fram.

Sköterskan såg på mig att jag verkligen kämpade, hon ringde på larmet och det kom personal och undersökte mig. De försökte lugna ner mig men de fick ge mig lugnande medel, de satte på mig syrgasmask och väntade en stund. Men det tycktes inte hjälpa allt för mycket så de fick söva ner mig och lägga mig i respirator för några timmar och se om det skulle bli bättre.

Morgonen kom och Alexander kom in till sjukhuset och fråga om jag var vaken.

- Nej, hon ligger i respirator så vi har sövt ner henne, men vi ska snart väcka henne igen så du kan gå in i hennes rum.

Alexander gick in i mitt rum, efter någon halvtimme kom läkarna och skulle väcka mig. Efter en stund vaknade jag och tittade på alla, de gjorde i ordning så de skulle ta bort slangen jag hade i halsen. Jag kunde inte prata på ett tag så jag fick skriva lappar.

Mamma och pappa kom in och tittade förskräckt på mig, jag fick skriva att jag var okej. Läkaren kom in och berättade vad som hade hänt, jag förstod ingenting utav det men det lät väl inte så bra i alla fall. Efter några dagar fick jag åka hem till mitt rum i Uppsala.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka, men jag antar att eftersom att jag fortsatte läsa allting och blev besviken när det tog slut, att det var rätt bra skrivet i alla fall! :)

#6 mm det kommer mer.. Nu håller jag på att ha mina tankar på Teoriprovet jag ska ha i morgon. EFter jag är klar med mitt teoriprov så kommer jag att sätta mig och skriva mer på det =) Va så säker =)

Hihi, låter mycket bra det! :D

hehe =) Dock så klarade jag inte provet i måndags =(

Synd! Men du tar det nästa gång! :D

#10 ja man kan hoppas på det

 VÄNTAN ÄR ÖVER! Kapitel 6 och 7 har äntligen kommit ut =) ENJOY

Kapitel 6 - Hemma i Uppsala

Jag låg i min säng och hade enormt tråkigt, alla mina vänner var ute och hade det skoj medans jag själv låg hemma och mådde dåligt.

Jag hade blivit lite bättre men jag kände fortfarande att det inte var bra, det ända jag ville är att sova och bara vara för mig själv.

**Några veckor senare

**Man mådde riktigt bra, jag satt i mitt rum och lyssnade på The King Of Pop - Michael Jackson. Jag kollade ut och tänkte faktiskt ta mig en liten spring tur, jag tog på mig mina springkläder och laddade min Ipod full med Michael Jackson, jag gick ner och sa till mamma att jag skulle ut och springa.
Jag sprang och sprang och sprang, det blev många kilometer som jag sprang. När jag hade kommit en bra bit på väg så kollade jag på klockan och såg att det hade gått en timma, jag funderade på vart jag var. Kände inte igen detta område alls, vart hade mina ben, musik och mina tankar tagit mig?
Hur kunde jag vara så ofokuserad att jag hamnade på ett sådant okänt ställe?
Jag sprang omkring och hittade senare ett ställe som jag mycket väl kände igen, jag såg framför mig att jag var här när jag var liten. Kan jag möjligtvis ha bott här?
Jag satte mig ner på en bänk och fick en syn framför mig, att jag var här med en kvinna, men hon var inte mamma. Men jag kallade denna kvinna för mamma, hur kan det komma sig att jag ser detta? Är det någon som vill säga mig något? Att jag inte är mina föräldrars barn?

Många tankar snurrade upp genom huvudet, jag kunde inte sluta tänka på synen jag fick. Vem var denna kvinna och varför kallade jag henne för mamma?

Jag gick vidare och insåg snart att jag kom till ett hus jag kände väl igen, jag stod och tittade på huset en längre stund och förstod inte alls varför jag kände igen det så.

Jag stod länge och tittade på detta hus, en kvinna kom fram till mig och undrade ifall jag mådde bra.
Jag tittade på kvinnan och jag sa att jag mådde okej.

Hon presenterade sig som Frida Gunnarsson, och jag presenterade mig själv.
När jag hade sagt vad jag hette såg det ut som om Frida hade sett ett spöke, jag var tvungen att gå vidare och insåg snart att jag var långt hemifrån. Och att jag inte skulle orka springa tillbaka, och jag hade heller inte några busspengar. Jag ringde hem för att berätta vart jag var, och att jag behövde bli hämtad eftersom jag var trött. Pappa kom och hämtade mig.
Jag hade stannat utanför huset som Frida bodde i, hon kom ut med en flaska med vatten. Det kändes som om hon läste mina tankar, jag var törstig som om jag hade varit i öknen i flera dar utan vatten. När pappa kom så tittade jag på Frida och sedan på pappa, jag såg något i dem som sa att de kände varandra.

Jag hoppade in i bilen och frågade pappa ifall han kände Frida, och han förnekade allt.

- Naturligtvis känner jag henne inte, varför tror du det?

- För att det såg ut som om du kände henne.

Pappa tittade på mig som om jag vore en idiot, sedan åkte vi hem och jag insåg snart att pappa ljög. Jag gick in och forskade i mitt rum, och insåg snart att mina föräldrar inte kunde donera blod när jag behövde det när jag var liten. Den bilden kom upp i huvudet och mina ögon började fyllas med tårar, vart skulle detta leda?
Jag måste få svar, jag kan inte blunda för detta. Det är något som har hänt som jag glömt bort under mina år som liten. Den lilla synen jag fick tidigare idag måste jag ha varit 2 år eller liknande.

Något stämmer inte och jag ska ta reda på det, jag måste tillbaka till Fridas hus och fråga henne om hon känner pappa,.

Nästa dag
Jag vaknade tidigt och gick upp och klädde mig och gick ut från huset, tog mig till bussen för att åka tillbaka till Frida Gunnarssons hus. Jag ringde på och där stod hon, Frida som hade åter igen sett ett spöke.

- Frida mår du okej?

- Ja absolut, vad gör du?

- Jag var tvungen att komma tillbaka, jag måste få veta några saker, och jag känner att du kan vara den ärliga personen bland de som är inblandade.

Vi gick in i huset och jag kollade runt, Frida hade två små barn och ett till på väg. Vi satte oss ner i köket och jag berättade att jag såg på henne och pappa att dem såg ut att känna varandra. Frida berättade hela historien och jag blev paff, hon berättade att hon födde ett barn när hon var 17 år, idag är hon 38. När hon var ute med barnet i parken så tittade hon bort för två sekunder, det tog bara två sekunder så var detta barn borta.
Hon har under alla år som har gått letat efter detta barn, men slutade att söka för 3 år sedan.

- Många barn blir inte hittade, och om man hittar dem är dem oftast mördade.

Frida tog fram foton på den lilla flickan, jag tog en klunk vatten som jag satte i fel strupe när jag såg bilderna.

- Oj hur gick det?

Jag hostade till och sa att de va bra.

- Vad hände?

Mina tårar började rinna och jag fann inga ord, kunde detta vara möjligt? Kunde detta vara sant? Hur skulle jag någonsin kunna tänka i dessa banor? 

Kapitel 7 - Jessica letar efter sanningen

- Hur är det Jessica?

Jag tittade på Frida med stora och tårfyllda ögon, jag kunde knappt tro att det var sant. Jag tittade på bilden jag hade framför mig och mina tårar bara rann ner för mina kinder. Jag kunde inte få fram några ord alls, jag satt där med bilden i min hand och tårarna ramlade ner från mina kinder.
- Jessica berätta vad det är, varför gråter du?

- Jag tror du har hittat din dotter Frida. Jag tittade på bilden och försökte ta mig samman.

Frida tittade chockad på mig och tog min hand, höll i den sedan gick hon till telefonen och ringde sin man. Hon berättade allt för honom och han kom direkt hem, han tittade på bilden och sedan på mig och såg likheterna mellan mig och flickan på bilden.

- Skulle vi kunna gå till parken där flickan försvann?

- Ja självklart, ska fråga min mamma ifall hon kan komma över och vara barnvakt.

Frida berättade aldrig vem jag var eller vad vi skulle göra, hennes mamma kom på tio minuter och vi gick till parken.
Jag gick mot platsen som Jennie försvann på, när jag kom fram till platsen fick jag åter igen en syn, en syn jag hade velat slippa se.
Jag var flickan själv och kände mig fångad, han tog upp mig och sprang iväg och när Frida vände sig om var Jennie borta.

Jag såg mannen framför mig klart och tydligt, jag såg även min pappa. Jag tappade andan och visste inte alls vart jag skulle ta vägen, Jesper och Frida höll i mig så jag inte skulle ramla och slå mig. Jag kollade på dem med förtvivlade ögon, både Jesper och Frida såg oroliga ut.

- Jessie, vad ser du?

- Jag, jag, jag ser en man som jag tycks känna igen men jag vet inte om jag har sett honom förut, och jag ser min pappa.

Jag börjar gråta och inser nu att jag är flickan som försvann för 19 år sedan, min pappa och en annan man kidnappade mig.

- Vad ska vi göra?

- Jag vet inte Jessie, jag vet inte. Hörde jag Frida sa.

Vi gick och satte oss på en bänk och jag försökte förstå, jag försökte förstå hur någon kunde göra så här.

- Jessie, hur såg mannen ut som tog min dotter?

Jag förklarade hur mannen såg ut och Frida insåg att det var killen som gjorde henne gravid som kidnappade Jennie.

- Varför gjorde han det?

- Det är en fråga vi aldrig kommer få reda på om vi inte går i botten med detta, Jessie. Mannen som tog dig var din biologiska pappa, dina föräldrar du har hemma är inte dina föräldrar, jag är din mamma.

Jag ville förneka men jag kunde inte, jag hade inte känt någon samhörighet med min övriga familj. Jag hade känt mig som en främling i detta hus, detta var inte min familj.
- Jag måste gå hem, vi hörs.

 Jag gick iväg Frida försökte stoppa mig men Jesper stoppade henne för att han kände på sig att jag visste vad jag gjorde.

När jag kom hem satt mina föräldrar på gräsmattan och fikade lite med någon vän till familjen.

- Hej gumman, vart har du varit?

- Ute, jag har inte varit någon stans alls, jag har bara varit ute och gått.

Jag försökte låta övertygad, men det var svårt eftersom jag hade rädslan inom mig. Jag tittade på min pappa och han såg ut att njuta, jag försäkrade mig om att mamma inte hade någon aning om vad han hade gjort för 19 år sedan. Det var en hemlighet som han skulle bevara för all evighet för sig själv. Inte så länge till, jag gick upp till mitt rum bytte om och tog min cykel till biblioteket och letade på artiklar om Jennie, tog med mig en bild och gick till Polisstationen.

- Hej vad kan jag stå till tjänst med?
- Jag vill anmäla två personer, men jag kan bara peka vart den ena personen är.

Polismannen tittade på mig och vart nyfiken om vad det rörde sig om.

- Har du hört talas om Jennie Gunnarsson?

- Ja jag arbetade själv med det fallet men vi hittade aldrig flickan.

- Jag vet, jag fick kontakt med hennes mamma Frida Gunnarsson. Och jag kan säga att jag är Jennie Gunnarsson.

Mannen tittade på mig med stora ögon, han kunde knapp tro sina ögon.

- Hur kan du veta att du är Jennie? Flickan var bara 2 år när hon försvann.

- Jag vet att hon försvann vid 2 års ålder, men jag har fått syner om vad som hände den dagen. Jag börjar alltså minnas vad som hänt.

Mannen tittade på mig och berättade att han var tvungen att göra ett DNA test för att försäkra sig om att jag var Jennie.

Vi gjorde ett test, och jag fick lämna lite uppgifter så de kunde kontakta mig om det var så att jag var den flickan som försvann för 19 år sedan.

Några dar senare

Min mobil ringde och jag svarade med hjärtat uppe i halsen.

- Ja det är Jessica.

- Hej Jessica, det är Frida, jag fick ett telefonsamtal från polisen och dem vill att vi åker dit.

- Okej, jag åker direkt vi möts där.

Jag tog på mig kläder och åkte iväg till polisen, jag sa ingenting till mina så kallade föräldrar. Jag tog cykeln och cyklade med all kraft jag hade till polisen och vi möttes utanför. Vi gick in och vi berättade vilka vi var, vi gick in i ett rum så vi kunde prata ostört.

- Tack för att ni kom så fort, vi har fått provsvaren av testet vi gjorde på Jessica.

- Ja och? Vad säger det

- Jessica är flickan som försvann för 19 år sen Frida, du har hittat din dotter.

- Är det sant? Fast det är ju mer så att hon hittade mig.

- Jag måste få fråga, vad händer nu?

- Vi måste åka och gripa din pappa, och vi har hittat mannen som utförde kidnappningen, om vi har tur så kommer båda erkänna.
Jag åkte hem, och när jag kom hem så var polisen redan där, jag stannade utanför och pappa tittade på mig.
- Du ska få för det här Jessica, jag ska se till att någon dödar dig.

- Leo, försök inte ens. Jag trodde inte detta om dig, hur kunde du vara så säker på att du skulle komma undan detta? Min biologiska pappa som hjälpte dig att kidnappa mig har polisen redan hittat, ni kommer åka dit jag har börjat minnas vad som hände.

Polisen stoppa in Leo i bilen, mamma tittade på mig och förstod ingenting, jag förklarade allt och hon insåg att Leo inte var den man hon trodde han var.
- Jessie, kan du titta till barnen?

- Ja absolut.

Hon åkte till sin advokat och begärde skilsmässa och ensam vårdnad över tvillingarna och Sabina.

 VÄNTAN ÄR ÖVER! Kapitel 6 och 7 har äntligen kommit ut =) ENJOY

Kapitel 6 - Hemma i Uppsala

Jag låg i min säng och hade enormt tråkigt, alla mina vänner var ute och hade det skoj medans jag själv låg hemma och mådde dåligt.

Jag hade blivit lite bättre men jag kände fortfarande att det inte var bra, det ända jag ville är att sova och bara vara för mig själv.

**Några veckor senare

**Man mådde riktigt bra, jag satt i mitt rum och lyssnade på The King Of Pop - Michael Jackson. Jag kollade ut och tänkte faktiskt ta mig en liten spring tur, jag tog på mig mina springkläder och laddade min Ipod full med Michael Jackson, jag gick ner och sa till mamma att jag skulle ut och springa.
Jag sprang och sprang och sprang, det blev många kilometer som jag sprang. När jag hade kommit en bra bit på väg så kollade jag på klockan och såg att det hade gått en timma, jag funderade på vart jag var. Kände inte igen detta område alls, vart hade mina ben, musik och mina tankar tagit mig?
Hur kunde jag vara så ofokuserad att jag hamnade på ett sådant okänt ställe?
Jag sprang omkring och hittade senare ett ställe som jag mycket väl kände igen, jag såg framför mig att jag var här när jag var liten. Kan jag möjligtvis ha bott här?
Jag satte mig ner på en bänk och fick en syn framför mig, att jag var här med en kvinna, men hon var inte mamma. Men jag kallade denna kvinna för mamma, hur kan det komma sig att jag ser detta? Är det någon som vill säga mig något? Att jag inte är mina föräldrars barn?

Många tankar snurrade upp genom huvudet, jag kunde inte sluta tänka på synen jag fick. Vem var denna kvinna och varför kallade jag henne för mamma?

Jag gick vidare och insåg snart att jag kom till ett hus jag kände väl igen, jag stod och tittade på huset en längre stund och förstod inte alls varför jag kände igen det så.

Jag stod länge och tittade på detta hus, en kvinna kom fram till mig och undrade ifall jag mådde bra.
Jag tittade på kvinnan och jag sa att jag mådde okej.

Hon presenterade sig som Frida Gunnarsson, och jag presenterade mig själv.
När jag hade sagt vad jag hette såg det ut som om Frida hade sett ett spöke, jag var tvungen att gå vidare och insåg snart att jag var långt hemifrån. Och att jag inte skulle orka springa tillbaka, och jag hade heller inte några busspengar. Jag ringde hem för att berätta vart jag var, och att jag behövde bli hämtad eftersom jag var trött. Pappa kom och hämtade mig.
Jag hade stannat utanför huset som Frida bodde i, hon kom ut med en flaska med vatten. Det kändes som om hon läste mina tankar, jag var törstig som om jag hade varit i öknen i flera dar utan vatten. När pappa kom så tittade jag på Frida och sedan på pappa, jag såg något i dem som sa att de kände varandra.

Jag hoppade in i bilen och frågade pappa ifall han kände Frida, och han förnekade allt.

- Naturligtvis känner jag henne inte, varför tror du det?

- För att det såg ut som om du kände henne.

Pappa tittade på mig som om jag vore en idiot, sedan åkte vi hem och jag insåg snart att pappa ljög. Jag gick in och forskade i mitt rum, och insåg snart att mina föräldrar inte kunde donera blod när jag behövde det när jag var liten. Den bilden kom upp i huvudet och mina ögon började fyllas med tårar, vart skulle detta leda?
Jag måste få svar, jag kan inte blunda för detta. Det är något som har hänt som jag glömt bort under mina år som liten. Den lilla synen jag fick tidigare idag måste jag ha varit 2 år eller liknande.

Något stämmer inte och jag ska ta reda på det, jag måste tillbaka till Fridas hus och fråga henne om hon känner pappa,.

Nästa dag
Jag vaknade tidigt och gick upp och klädde mig och gick ut från huset, tog mig till bussen för att åka tillbaka till Frida Gunnarssons hus. Jag ringde på och där stod hon, Frida som hade åter igen sett ett spöke.

- Frida mår du okej?

- Ja absolut, vad gör du?

- Jag var tvungen att komma tillbaka, jag måste få veta några saker, och jag känner att du kan vara den ärliga personen bland de som är inblandade.

Vi gick in i huset och jag kollade runt, Frida hade två små barn och ett till på väg. Vi satte oss ner i köket och jag berättade att jag såg på henne och pappa att dem såg ut att känna varandra. Frida berättade hela historien och jag blev paff, hon berättade att hon födde ett barn när hon var 17 år, idag är hon 38. När hon var ute med barnet i parken så tittade hon bort för två sekunder, det tog bara två sekunder så var detta barn borta.
Hon har under alla år som har gått letat efter detta barn, men slutade att söka för 3 år sedan.

- Många barn blir inte hittade, och om man hittar dem är dem oftast mördade.

Frida tog fram foton på den lilla flickan, jag tog en klunk vatten som jag satte i fel strupe när jag såg bilderna.

- Oj hur gick det?

Jag hostade till och sa att de va bra.

- Vad hände?

Mina tårar började rinna och jag fann inga ord, kunde detta vara möjligt? Kunde detta vara sant? Hur skulle jag någonsin kunna tänka i dessa banor? 

Kapitel 7 - Jessica letar efter sanningen

- Hur är det Jessica?

Jag tittade på Frida med stora och tårfyllda ögon, jag kunde knappt tro att det var sant. Jag tittade på bilden jag hade framför mig och mina tårar bara rann ner för mina kinder. Jag kunde inte få fram några ord alls, jag satt där med bilden i min hand och tårarna ramlade ner från mina kinder.
- Jessica berätta vad det är, varför gråter du?

- Jag tror du har hittat din dotter Frida. Jag tittade på bilden och försökte ta mig samman.

Frida tittade chockad på mig och tog min hand, höll i den sedan gick hon till telefonen och ringde sin man. Hon berättade allt för honom och han kom direkt hem, han tittade på bilden och sedan på mig och såg likheterna mellan mig och flickan på bilden.

- Skulle vi kunna gå till parken där flickan försvann?

- Ja självklart, ska fråga min mamma ifall hon kan komma över och vara barnvakt.

Frida berättade aldrig vem jag var eller vad vi skulle göra, hennes mamma kom på tio minuter och vi gick till parken.
Jag gick mot platsen som Jennie försvann på, när jag kom fram till platsen fick jag åter igen en syn, en syn jag hade velat slippa se.
Jag var flickan själv och kände mig fångad, han tog upp mig och sprang iväg och när Frida vände sig om var Jennie borta.

Jag såg mannen framför mig klart och tydligt, jag såg även min pappa. Jag tappade andan och visste inte alls vart jag skulle ta vägen, Jesper och Frida höll i mig så jag inte skulle ramla och slå mig. Jag kollade på dem med förtvivlade ögon, både Jesper och Frida såg oroliga ut.

- Jessie, vad ser du?

- Jag, jag, jag ser en man som jag tycks känna igen men jag vet inte om jag har sett honom förut, och jag ser min pappa.

Jag börjar gråta och inser nu att jag är flickan som försvann för 19 år sedan, min pappa och en annan man kidnappade mig.

- Vad ska vi göra?

- Jag vet inte Jessie, jag vet inte. Hörde jag Frida sa.

Vi gick och satte oss på en bänk och jag försökte förstå, jag försökte förstå hur någon kunde göra så här.

- Jessie, hur såg mannen ut som tog min dotter?

Jag förklarade hur mannen såg ut och Frida insåg att det var killen som gjorde henne gravid som kidnappade Jennie.

- Varför gjorde han det?

- Det är en fråga vi aldrig kommer få reda på om vi inte går i botten med detta, Jessie. Mannen som tog dig var din biologiska pappa, dina föräldrar du har hemma är inte dina föräldrar, jag är din mamma.

Jag ville förneka men jag kunde inte, jag hade inte känt någon samhörighet med min övriga familj. Jag hade känt mig som en främling i detta hus, detta var inte min familj.
- Jag måste gå hem, vi hörs.

 Jag gick iväg Frida försökte stoppa mig men Jesper stoppade henne för att han kände på sig att jag visste vad jag gjorde.

När jag kom hem satt mina föräldrar på gräsmattan och fikade lite med någon vän till familjen.

- Hej gumman, vart har du varit?

- Ute, jag har inte varit någon stans alls, jag har bara varit ute och gått.

Jag försökte låta övertygad, men det var svårt eftersom jag hade rädslan inom mig. Jag tittade på min pappa och han såg ut att njuta, jag försäkrade mig om att mamma inte hade någon aning om vad han hade gjort för 19 år sedan. Det var en hemlighet som han skulle bevara för all evighet för sig själv. Inte så länge till, jag gick upp till mitt rum bytte om och tog min cykel till biblioteket och letade på artiklar om Jennie, tog med mig en bild och gick till Polisstationen.

- Hej vad kan jag stå till tjänst med?
- Jag vill anmäla två personer, men jag kan bara peka vart den ena personen är.

Polismannen tittade på mig och vart nyfiken om vad det rörde sig om.

- Har du hört talas om Jennie Gunnarsson?

- Ja jag arbetade själv med det fallet men vi hittade aldrig flickan.

- Jag vet, jag fick kontakt med hennes mamma Frida Gunnarsson. Och jag kan säga att jag är Jennie Gunnarsson.

Mannen tittade på mig med stora ögon, han kunde knapp tro sina ögon.

- Hur kan du veta att du är Jennie? Flickan var bara 2 år när hon försvann.

- Jag vet att hon försvann vid 2 års ålder, men jag har fått syner om vad som hände den dagen. Jag börjar alltså minnas vad som hänt.

Mannen tittade på mig och berättade att han var tvungen att göra ett DNA test för att försäkra sig om att jag var Jennie.

Vi gjorde ett test, och jag fick lämna lite uppgifter så de kunde kontakta mig om det var så att jag var den flickan som försvann för 19 år sedan.

Några dar senare

Min mobil ringde och jag svarade med hjärtat uppe i halsen.

- Ja det är Jessica.

- Hej Jessica, det är Frida, jag fick ett telefonsamtal från polisen och dem vill att vi åker dit.

- Okej, jag åker direkt vi möts där.

Jag tog på mig kläder och åkte iväg till polisen, jag sa ingenting till mina så kallade föräldrar. Jag tog cykeln och cyklade med all kraft jag hade till polisen och vi möttes utanför. Vi gick in och vi berättade vilka vi var, vi gick in i ett rum så vi kunde prata ostört.

- Tack för att ni kom så fort, vi har fått provsvaren av testet vi gjorde på Jessica.

- Ja och? Vad säger det

- Jessica är flickan som försvann för 19 år sen Frida, du har hittat din dotter.

- Är det sant? Fast det är ju mer så att hon hittade mig.

- Jag måste få fråga, vad händer nu?

- Vi måste åka och gripa din pappa, och vi har hittat mannen som utförde kidnappningen, om vi har tur så kommer båda erkänna.
Jag åkte hem, och när jag kom hem så var polisen redan där, jag stannade utanför och pappa tittade på mig.
- Du ska få för det här Jessica, jag ska se till att någon dödar dig.

- Leo, försök inte ens. Jag trodde inte detta om dig, hur kunde du vara så säker på att du skulle komma undan detta? Min biologiska pappa som hjälpte dig att kidnappa mig har polisen redan hittat, ni kommer åka dit jag har börjat minnas vad som hände.

Polisen stoppa in Leo i bilen, mamma tittade på mig och förstod ingenting, jag förklarade allt och hon insåg att Leo inte var den man hon trodde han var.
- Jessie, kan du titta till barnen?

- Ja absolut.

Hon åkte till sin advokat och begärde skilsmässa och ensam vårdnad över tvillingarna och Sabina.

 TVÅ nya kapitel ENJOY =)

Kapitel 8 - Rättegången som fick all uppmärksamhet i media åter igen

Jag la mig i sängen tidigt, jag kände mig trött och behövde sova.
Det tog inte lång tid innan jag somnade, jag började drömma, drömmar jag inte ville drömma.

Drömmen kändes verklig, jag kunde inte ta mig ur den lät mig inte gå ur drömmen och vakna. Jag börja höra en bekant röst, det var mamma. Den mamma jag alltid trott varit min mamma, i själva verket så har hon inte alls varit min biologiska mamma utan mer som en låsas mamma, Leo hade mig då han träffade Kelly. Kelly trodde att jag var Leos barn, jag trodde i själva verket att jag var Kellys dotter och att Leo var min styvpappa, men det var tvärtom hela tiden. Leo hade sagt åt Kelly att spela med, och hon gjorde det. Under alla dessa år som jag trott vi var en lycklig familj, det var en ren lögn.

Rättegången skulle bli redan nästa dag, och självklart skulle jag vara där.
Jag vaknade redan klockan 6 den morgonen, jag försökte somna om men det gick inget vidare. Jag gick upp kläde mig och åt lite frukost, sedan åkte jag hem till Frida.

- Hej, är du redan här?

- Ja jag kunde inte sova, så jag åkte hit istället för att sitta hemma, jag hoppas det inte gjorde något

- Nej självklart inte, kom in.

Jag gick in i huset och såg att kartongen med utklipp från då jag blev kidnappad stod framme, jag kollade i den och såg ett klipp jag inte hade sett innan. Det var Frida och Jesper, de hade en bild i famnen som gestalta mig själv då jag var innan. Jag läste igenom artikeln och fick tårar åter igen i mina ögon.

Frida bad till den som hade kidnappat hennes lilla flicka att lämna tillbaka henne.

Men inte hade det hänt något, och mamma Kelly insåg inte att flickan som bodde under hennes tak var den försvunna flickan Jennie.
Vi börja göra oss i ordning och vi åkte till rättegången, min mage började göra ont. Nu insåg jag att detta var på riktigt, under alla år som jag läste om barn som försvann så tänkte jag hela tiden att detta händer inte mig. Eller hur händer inte detta mig, varför sitter jag här då? I rättssalen, jag är inte Jessica utan jag är Jennie, Jennie som försvann för 19 år sedan.

Leo och den andra kidnapparen kom in, jag tittade på Frida och öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut.
- Undrar du vad mannen som kidnappa dig heter?

Jag nickade till, jag kunde inte få ut ett skvatt av vad som skulle sägas. Vi satt längst fram vid våran advokat, jag stirrade rakt fram för att undvika att se Leo och den andra mannen.

- Han heter Conny.

Jag tittade på domaren och rättegången skulle börja, jag darrade lite lätt och försökte hålla mig lugn men det var svårt.

Både Conny och Leo vittnade, de ljög hela tiden. Medans dem pratade så fick jag bilder framför mig, så som dem visar på tv som människor åker in i framtiden eller bakåt i tiden och kollar på sig själv. Det var precis så här för mig, jag såg allt med egna ögon.

Jag fick svårt att andas eftersom flickan i min syn grät så mycket att hon själv hade svårt att andas, vår advokat tittade på mig och domaren frågade vad det var frågan om.

- Jag vet inte herr ordförande.

- Jessie, vad är det frågan om? Frågade Frida lite tyst

Jag tittade på Frida och hon förstod direkt att jag fick en syn, hon pratade med advokaten om att vi behövde få en paus och det var fort.

Vi fick en kort paus, tillräckligt lång för att jag skulle lugna ner mig och berättade vad jag såg.

Vi gick sedan in och fortsatte, snart var det min tur att vittna.

Det var min tur att sätta mig i vittnesbåset, jag svalde hårt och tog till mig mod och gick upp och satte mig. Jag la eden som alla andra gjorde och svarade så gott jag kunde på advokaternas frågor.

- Du har levt med Leo sen du var två år då han och Conny kidnappa dig från din riktiga mamma, eller hur?

- Ja det stämmer.

- Har du funderat över att dem inte var din riktiga familj?

- Jag har haft mina stunder, men då var det ju mest för att jag var arg på dem och ville byta ut dem mot några andra.

Frågorna strömmade in och allt gick bra, jag svarade så ärligt och gott jag kunde.

- När du kom hem då du hade varit hos polisen vad hände då?

- Polisen grep Leo, och han hotade mig till döds och försökte skrämma mig.

- Lyckades han?

- Både ja och nej, jag har hela tiden trott att Leo var min pappa, och att Kelly var min mamma. Först trodde jag att Leo var min låsas pappa, och att Kelly var min riktiga mamma. Men det visade sig att han hade sagt till Kelly att spela med, säga att hon var min mamma och att hon hade mig när hon träffade Leo när det var tvärtom.

Efter en timmes utfrågning fick jag gå ner och sätta mig, och nu skulle juryn tala om hur de båda skulle dömas.

Vi gick och åt lite lunch, jag åt inte mycket eftersom jag fortfarande mådde dåligt efter allt. Att få veta att man är en flicka som försvann för 19 år sen skulle jag aldrig kunna föreställa mig. Jag hade lovat media att göra ett uttal och sedan vara med i morgonnyheterna efter rättegången, jag kände att jag skulle behöva prata ut om detta med folk. Folk kanske får ett annat perspektiv om de får höra min version, hur jag känner mig och vad som kommer hända.
Jag är rädd inför framtiden, eftersom Leo hotade att hitta någon som skulle döda mig så känner jag mig orolig över att han kommer att hålla sitt ord.

Jag kanske borde gå och se en psykolog men jag känner att jag inte vill det, det är ingen sån person som jag behöver. Jag skulle igentligen behöva hitta andra personer som har varit i min situation, men det kommer man väl aldrig göra.

Klockan tickade fram, vi satt utanför rättssalen och väntade på att vi skulle få komma in. Dörrarna öppnades och jag höll min anda och hoppades på att det inte skulle vara så att dem redan var klara. Men titta vad som hänt, dem var klara och ville berätta vad dem skulle få för straff.

Jag kollade hela tiden på juryn och höll min anda inför deras beslut, jag ville inte höra att de var oskyldiga. Jag tittade och ville nästan hoppa fram och sno åt mig pappret och läsa det högt.

- Har juryn kommit fram till något?

- Ja herr ordförande det har vi.

- Kan Conny och Leo ställa sig upp.

Dem ställde sig upp och domaren kollade på mannen som höll i pappret och frågade.

- Hur lyder domen?

- Vi anser att Leo och Conny är skyldiga till kidnappningen av Jennie Gunnarsson, vi anser också att de ska betala Jennie som nu heter Jessica och hennes biologiska mamma Frida 500 000 var.

- För bort dem skyldiga, rättegången är slut.

Vi åkte alla hem, jag var trött och la mig i sängen och somnade direkt. Jag sov till nästa morgon då min klocka ringde klockan 5:30 eftersom jag skulle till nyhetsmorgon, och där skulle jag vara klockan 7:00 och sedan vara där för att svara på frågor, och säkert svara på tittarnas frågor. Jag slog på tv när jag åt frukost, såg just som jag slagit på min tv att de pratade om mitt fall.

- Jennie Gunnarsson som försvann för 19 år sedan har hittats, eller vi kanske skulle säga att hon har hittat sin mamma Frida Gunnarsson. Idag heter Jennie, Jessica Almström. Hon har under en längre tid trott att hon bodde med sina föräldrar men inte alls. Jessica kommer till oss vid 8:00 och ska därför berätta om hur det har varit dessa dagar som hon har fått vetat eller försökt att få reda på sanningen om hur det egentligen låg till. Stanna kvar och missa inte det.

Kapitel 9 - Jessica och familjen Jansson

Nyhetsmorgon var det första på schemat denna dag, många hundra tusen om inte miljoner skulle se mig sitta i soffan på nyhetsmorgon. Det gjorde ont i mig, varför hade jag sagt att detta var okej?
Jag satt och vänta på att jag skulle få komma in i studion, när jag väl satt där inne så försvann min nervositet.
- Hej Jessica.

- Hejsan.

De började fråga mig hur jag mådde, jag talade om att det var för tidigt för att veta när rättegången hade varit så nyligen. Dem gick till en tv-tittares fråga

- Ja vi har ju fått in otroligt mycket mejl, men vi kan omöjligt svara på alla. Ni kommer få chatta med Jessica efter nyhetsmorgon. Frågan som denna person skrev.

- Hur visste du att det inte stod rätt till? Vad fick dig att söka efter fakta?

- Hm det var en liten klurig fråga, jag gick ut för att springa för någon vecka sedan. Jag lyssnade på Michael Jackson och mina tankar och ben plus Michael Jackson drog mig till ett ställe jag aldrig kan påminna mig att jag har varit i. När jag började gå i detta område hitta jag en lekpark, gick in där och tittade mig omkring. När jag plötsligt fick en typ av syn..

Jag blev avbruten av ena programledaren

- Hur menar du med syn?

- Ja tänkt dig Förhäxad, om ena systern tar i något så får hon en syn om vad som hänt eller kommer hända, i början så ser hon bara framtiden.
Men i alla fall, jag fick denna syn om en flicka som blev bortförd. Sedan gick jag vidare och kom till ett hus jag så väl kände igen men jag har aldrig bott där med mina föräldrar som jag har nu.

Jag tog en paus och fortsatte sedan.

Under tiden hos familjen Jansson

Johanna hade Liam i famnen och slog på teven och hon gav ifrån sig ett skrik, Rickard och Alexander kommer in springandes i vardagsrummet där deras tv står och undrar vad det är frågan om.

- Kolla det är ju Jessica, hon som ska vara vår barnflicka.

- Ja jag kan se det men varför är hon på nyhetsmorgon för?

- Inte vet jag, jag vet lika lite som du. Jag satte just på teven för att se om vädret skulle komma snart och då såg jag Jessica.

De satte sig ner i soffan och tittade tillsammans.

- Menar du dina föräldrar som du trodde va dina föräldrar?

- Ja just det. Jag stod framför huset en längre tid tills en kvinna kom fram till mig, som var då Frida. Hon kom fram till mig och undrade ifall jag var okej och jag försäkrade att jag mådde bra, då jag presenterade mig som Jessica Almström så såg det ut som om hon hade sett ett spöke framför sig. Jag fortsatte vidare och insåg att jag inte visste vart jag var. Så jag ringde Leo, jag stannade vid huset och jag fick en flaska vatten, sedan kom Leo och han såg ut att känna Frida. Det var då jag blev misstänksam att han dolde något.

- Okej, så sen du sprang din runda så fick du dåliga vibbar av hela grejen?

- Ja, precis.

Frågorna stormade in på nyhetsmorgon och efter en stund så kom en dator framför mig och jag skulle svara på frågor samtidigt som jag satt i intervju. Det blev nyheter samtidigt satt jag och svarade på frågor, en del frågor var riktigt roliga att få andra inte.

Efter att jag hade varit med på nyheterna åkte jag hem till familjen Jansson, i hopp om att de skulle vara hemma idag.

Jag ringde på klockan och väntade, efter ett tag så kom någon och öppnade, det var Alexander.

- Hej Jessica, vi såg dig på tv förut.

- Ja ni var inte ensam, är Rickard och Johanna hemma?

- Ja kom in.

Jag funderade på hur jag svarade Alexander, lite kaxigt och arrogant.

- Hej Jessica, hur är det?

- Jo det är bra, jag var tvungen att komma hit och prata med er om Liam och arbetet.

- Jo vi förstod att du skulle komma hit, och vi förstår om du inte vill fortsätta.

- Jag vill gärna fortsätta på vår plan, men ändå så känner jag att jag inte kan. Jag antar att ni vet vad som har hänt eftersom ni tittade på nyhetsmorgon.

- Ja och vi är hemskt ledsna för det som hänt, det är dock väldigt roligt att Frida fick tillbaka sin dotter.

- Ja, och hey jag fick tre syskon till.

- Det är väl roligt?

- Ja, det är väldigt roligt, men nu måste jag börja om på ruta ett.

Jag tittade på Rickard, Johanna och Alexander. Alla såg besvikna ut men den som var mest besviken var Alexander, han hade verkligen sett framemot detta och det hade jag med. Men under dessa omständigheter kan jag inte göra detta.
- Jag hoppas ni förstår mig, jag kan finnas tillgänglig för någon dag men bara om det är absolut jättekris. Jag är hemskt ledsen för detta, jag tror jag ska åka hem nu.

Jag gick ut till min bil och satt där en stund, mina tårar rann ner för mina kinder och jag åkte iväg hem mot Uppsala.

Kapitel 10 - Jessica med ångest

När jag kom hem till huset igen så satt jag i bilen en längre stund, mina tårar rann ner för mina kinder och jag kände att jag hade satt familjen Jansson i en situation jag inte ville sätta dem i. Men efter allt som har hänt med Leo, Conny och mig själv så känner jag att detta blir bäst så som det har blivit. Jag kommer dock ha kontakt med familjen och hälsa på, om de låter mig hälsa på dem efter detta.
Jag gick in i huset och in på mitt rum, stängde dörren och satte mig vid skrivbordet och loggade in på min msn och bloggen, jag tryckte upp mejlen och började skriva ett mejl till Johanna och Rickard.

"Hej Johanna och Rickard, jag är så hemskt ledsen för detta. Det var inte meningen att det skulle bli så här, men jag kan inte göra något annat än att säga förlåt. Jag har det jobbigt nu och jag känner att jag inte kan jobba hos någon speciellt inte när jag känner mig ofokuserad och liknande.

Och när man jobbar med barn behöver man vara fokuserad och närvarande vilket jag inte är, jag är hemskt ledsen att jag satte er i denna situation och jag förstår om ni inte vill ha någon kontakt med mig. Jag är hemskt ledsen, Med vänlig hälsning Jessica"

Jag tryckte på sänd och gick in på min blogg och skrev ett långt blogginlägg om hur det hade varit, det tog mig över en timma att skriva det. Jag publicerade och gick sedan ner för att kolla om mamma hade kommit hem, mamma Kelly. Jag såg att det var ett brev från rätten och jag ringde hennes mobil och berättade vad jag hade i handen. Hon sa att hon skulle vara hemma om ca 10 minuter.

Jag satt i köket och vänta på att hon skulle komma hem och öppnade brevet, det var skilsmässopapper. Jag drog en lätt suck, jag hade tänkt berätta vad som hade hänt men jag tvekade och det såg hon.
- Jessie, vad har du på hjärtat?

- Ingenting.

- Joo kom igen nu, säg jag ser att du har något på hjärtat jag känner dig sen du var två år.

- Jag åkte hem till familjen Jansson och sa att jag inte kan jobba hos dem.

- Va? Varför då? Du har ju tjatat om detta jobb så länge.

- Jag vet men jag känner mig ofokuserad så jag tror inte det är så bra att jag jobbar med ett barn på ett år, det funkar inte.

- Nej i och för sig inte, eftersom du har varit med om mycket nu på sista tiden, med Leo, Frida och allt annat. Hur ska du göra med Frida?

- Vad jag ska göra med Frida? Hur menar du?

- Ja om du ska bo hos henne eller här eller flytta till egen lägenhet?

- Hum jag vet inte, jag skulle vilja flytta till eget men jag vet inte om det ens är möjligt.

Mamma tittade på mig och jag gick till mitt rum, jag la mig på sängen och tittade upp i taket, lyssnade på Michael Jackson, efter en stund blundade jag och det kändes som om Michael var i rummet och sjöng för mig. Det var tack vare hans musik som jag hittade parken och Frida, jag vet inte hur mycket jag kan tacka honom för detta.

Jag gick till datorn och sökte på en möjligtvis adress som jag kunde skriva till, och tacka Michael. Jag hittade en adress och jag hoppades att det var till honom.

Jag började tänka igenom vad jag skulle skriva i mitt brev till Jackson, vad kan man skriva till en början för att han ska läsa hela brevet?
Ska man börja med ett "Hej Michael" eller "Kära Michael" eller kanske med tjena, tja eller vad?

Oh gud hjälp mig ge mig en hand som hjälper mig.

Jag funderade under en längre stund, och började sedan skriva. Berättade vad som hade hänt och vad som har hänt för 19 år sedan, sedan skrev jag att hans musik och han själv förde mig till parken och annat. Jag tackade honom och visade min tacksamhet, när jag läste igenom brevet föll det några tårar. Jag tänkte "inte visste jag att jag kunde skriva så här bra och rört"

Jag skickade ett mejl och sedan ett brev.

Jag tittade på klockan och den hade blivit väldigt mycket, jag gjorde mig i ordning för sängen och somnade direkt, började drömma om kidnappningen och Michael Jackson.

Kapitel 11 -

Jag låg i min säng och funderade över hur dagen skulle se ut, vad jag skulle göra. Jag tittade på min mobil och jag hade tre sms och tre missade samtal, två av samtalen var från Alexander, ett sms var från Alexander, och de andra var från Frida, min biologiska mamma.

Jag kollade på smsen, Alexander undra varför jag inte svara på hans telefonsamtal, och Frida undra om vi kunde hitta på något så vi kunde lära känna varandra.

Jag skickade ett sms där det stod att jag inte hade hört telefonen ringa eftersom jag sov, och jag undra va Alexander ville, sedan ringde jag upp Frida och fråga vad vi skulle hitta på.

- Ja, jag vet inte, jag vill lära känna dig och lära känna dig.

- Ja jag vill också lära känna dig.

Jag gjorde mig i ordning och sedan for jag till Frida, hon var barn fri och ville umgås med sin återfunna dotter.
Vi umgicks hela dagen, gick på stan och handlade, åt och gick till Parken för att sitta och prata.

När kvällen kom gick vi hem till sig, jag gick upp på mitt rum och la mig i sängen. Jag somnade med kläderna på och vaknade några timmar senare av mitt egna skrik, jag kollade mig i spegeln som jag hade på min garderobsdörr och jag såg helt svettig ut. Mamma kom in springandes och fråga hur det var med mig.

- Jessica? Vad är det som har hänt?
Jag tittade på henne och tårarna började rinna ner för mina kinder, jag skakade lite lätt och visste inte vart jag skulle ta vägen.

- Jessica, säg något du skrämmer mig.

- Ja-ja-ja-jag såg Leo och Conny, dem kom har kollat mig en längre tid och nu har dem kommit ut för att döda mig, PRECIS SOM LEO SA! Skrek jag.

Mamma kollade på mig med bekymrade ögon och tog mig i sin famn, hon tog mitt täcke och kudden och vi gick till hennes säng och jag fick ligga hos henne. Jag låg länge vaken, mamma somnade rätt snabbt men jag själv låg i sängen och vågade inte somna om, jag gick därför upp och gick ner till köket för att göra mig en kopp te.

Jag gjorde mitt te, satte mig vid köksbordet och började tänka på allt som handlade om kidnappningen, rättegången, Leo och Conny och allt annat som hörde till.

Efter att jag hade druckit upp mitt te gick jag och la mig i soffan, efter en stund började jag att drömma åter igen om Leo. Leo började prata med mig, han fråga vad jag gjorde och hur jag mådde. Han började komma närmare mig, jag kunde inte röra mig, hjälp vad är detta. Vad är det som händer?
Varför kan jag inte röra på mig?
Jag försökte skrika men min tunga, mun eller stämband rörde på sig. Jag var fast i min egna dröm, skulle jag dö i en dröm och dö på riktigt nu också?
Funkade det så? Kan man bli dödad i drömmen?

Leo satte sig bredvid mig i soffan, jag ville gå därifrån och skrika åt honom, men min kropp lät mig inte gå, det var som om Leo styrde mig i min egna dröm. Hur är detta möjligt?

Leo ställde sig upp och kollade på mig, mina tårar bara rann ner. Det började ljusna utanför fönstret och jag fick solstrålarna i ansiktet, Leo såg mina tårar rinna ner för mina kinder.

Jag ville därifrån nu, men kunde inte flytta mig, inte ens skrika på hjälp. Detta är en dröm Jessica, du måste vakna. Men hur mycket jag än sa åt mig att vakna så vaknade jag inte, detta är en mardröm en mardröm jag inte vill drömma. Jag vill bort från mitt liv, hur ska jag komma bort från mitt liv om jag inte ens kan vakna ur mina egna mardrömmar?

Leo började prata, om vilken underbar unge jag har varit under dessa år som han har varit min pappa. Men nu ändrar han sig, nu säger han vilken avskyvärd dotter jag har varit. Han har hela tiden hatat mig, han har aldrig tyckt om mig, han tycker jag har varit jobbig som liten. Han säger att jag förtjänar att ligga i en kista på kyrkogården.

Hur kunde han säga så här? Hur kommer det sig att han säger dessa ord.

Jag känner ett slag mot ansiktet, mina tårar rinner ännu mer. Han slog allt hårdare och oftare, jag ville vakna. Tänk m han slår mig till döds, jag vill leva, jag vill inte dö.

Det kändes som om jag hade varit i denna dröm i flera år, det känns som om tiden stod still. Jag hörde en annan röst, det var inte i min dröm utan i verkliga livet som rösten kom ifrån.

- JESSICA, vakna.

Det var mamma som ropade, hjälp mig, rädda mig snälla.

- Jessica, kom igen vakna. Du drömmer. Jag hörde hur mamma skrek mitt namn och kämpade med att väcka mig, men det gick inte. Det var som om jag låg i koma.

- Jessica snälla vakna, du skrämmer mig.

Mamma hämtade telefonen och ringde till någon.

- Hej mitt namn är Kelly Almström, är Frida hemma?

- Ja ett ögonblick.

Mamma berättade för Frida vad som hade hänt, att jag inte vaknar. Mamma la på och försökte väcka mig men utan resultat. Jag hörde två röster till, dem lät bekanta det lät som om det var Frida och Jesper.

- Jessica, hör du mig? Hörde jag Frida säga

Inga resultat kom, jag låg fortfarande och sov i min djupa dröm.

- Vad ska vi göra? Hur ska vi kunna få henne att vakna?

Frida, mamma och Jesper hörde mig mumla något, men ingen hörde riktigt vad.

- Va? Jessica vad säger du? Vi hör inte.

Jesper ringde till sjukhuset och fråga vad dem skulle göra, dem skickade en ambulans som kunde undersöka mig, och kanske ge svar på varför jag inte vaknar.

Dem undersökte mig sedan så fick jag följa med till sjukhuset, på sjukhuset gjordes prover och det kom ett svar som förundrade läkarna, dem förstod inte hur jag hade fått i mig detta.

Hej. Jag tycker att du är bra på att berätta och framför allt känns dialogerna naturliga. Det är det svåraste inom litteraturen säger de lärde. Däremot är bergreppet Dramaturgi okänt

Vadå det svåraste inom litteraturen vad menar du?

Dialogen

Vadå är dialogen svår att få till? Men jag har klarat det bra? Eller? Förstår jag dig?

Ja

Tack =) Betyder mkt för mig =)

Det var ett rent nöje.

Jag tycker att du ska ändra början. Det låter som ett personligt brev i ett CV.

#23 sorry men det tycker jag inte..

#23 Benägen att hålla med nu när du säger det. Lite torrt intro överhuvudtaget egentligen

MEn ni ska ju tänka på att jag har inte ens läst igenom dessa, och vad vet jag. Det kanske blir ändringar.

#26 Vi måste väl ändå få kommentera? ;)

Joo men ni måste tänka på att jag inte har skrivit rent ellre LÄST det.

Texten är väldigt lång och jag har bara läst bitar ur den, men får i samtliga bitar samma uppfattning:

1. Du har en skrivarvilja som du ska ta väl vara på. Det verkar som att pennan (okej, tangentbordet då) riktigt glöder när du far fram i din historia.

2. Du stressar dig framåt i handlingen så pass mycket att du glömmer bort dramaturgin.

Ta inte de kommentarer som skrivs här som negativ kritik på något vis. Att kunna ta åt sig av andras kritik är det som gör en till en bättre skribent. Sen har jag ett tips till: Använd "Barnflickan Jessica" som arbetsnamn nu och byt bort det till något mer intresseväckande när din story är klar.

Lycka till!

1. Joo det glöder riktigt mkt när jag skriver =)
2. Hur menar du då??

- Joo jag ska byta bort "Barnflickan Jessica" det passar inte längre in i storyn tyvärr..

#29 det känner jag igen… Det gör jag med :P

Det jag tror att hon menar är att du skriver så snabbt och på så sett driver handlingen framåt, och glömmer bort mellanspelet och dötiden.

Vippelicious förstod ungefär vad jag menar. Exempelvis: i stället för att skriva att någon är blyg, framåt, lat, rik eller vacker är det bättre att man beskriver personen på ett sånt sätt att läsaren får "lära känna" karaktären och själv förstå att karaktären bär de här egenskaperna.

Ett annat tips är att du skriver upp händelseförloppet från början till slut och sedan "klär" din historia med miljöer, situationer, dialoger, omgivningsbeskrivningar och kanske beskrivningar av hur personen ser ut. Då menar jag inte bara "blå ögon och blont hår" eller "hon var snygg", utan mer ingående. Och när du skriver i jag-form utgår du lämpligast ifrån hur huvudrollen i storyn uppfattar birollerna och omgivningarna.

Kapitel 12 - Den livlösa Jessica

Jag låg på sjukhuset efter att mamma hittade mig i soffan utan att få några livstecken från mig.

Hon blev rädd och ringde efter Frida och Jesper som kom direkt.

Ingen av dem kunde väcka mig så dem ringde efter ambulans, när jag kom in så gjorde dem prover på mig och dem hittade någon drog av något slag som gjorde så man hamnade i koma.
Antingen skulle man överleva eller så kunde man dö, jag hörde allt vad folk sa. Och när jag lyssnade på läkaren så kändes det som om mitt liv inte går att rädda, det kändes som om jag var vid medvetandet men mamma såg inte att jag var vaken. Det är nästan som om någon har gjort dem blinda och ser inte att jag hör.

Efter en stund så sa läkaren att dem borde överväga att låta mig somna in, då börjar helt plötsligt någon apparat att pipa för färligt högt.

- Vad är det som händer? Frågade mamma

- Hm, jag vet inte. Det verkar som om hon blev upprörd.

- Men hur kan hon bli det när hon inte hör oss?

Läkaren tittade på dem och sa:

- Jag tror att din dotter hör allt vi säger, hon är där inne och kan höra allt.

Några dagar senare

Det kändes som om jag inte skulle vakna ur min koma alls, det kanske var lika bra att stänga av allt och låta mig dö.

Jag hörde en röst jag kände igen, Michael Jackson. Var han i mitt rum eller var han bara musik? Jag hör honom sjunga, det kändes långt borta men ändå hör jag.   

Mamma hade hämtat mina cd skivor, Dvd skivor och min bärbara dator för att läkaren hade sagt till mamma att ha min älsklingsmusik/artist på så kanske jag skulle vakna.

Jag hörde på den underbara Michael Jacksons röst och det kändes som om han var här, i detta nu. Jag kände att någon höll min hand och mamma läste från en tidning, tror det var aftonbladet. Tydligen hade dem gjort ett reportage om mig och många hade läst och skrivit till tidningen.

Dem hade skrivit hälsningar och skickat nallar och brev till mamma, jag kände att det var dags att vakna till liv men det gick verkligen inte.

Dagen där på så kom det en reporter från aftonbladet, och ville prata med mamma. Och förstås lämna en stor kartong med nallar och brev, hon hade med sig även en annan sak.

Men den saken var hemlig så den kom inte riktigt ännu, jag hörde allt dem sa. Jag nästan bad till gud för att få öppna ögonen och känna mig vaken och levande igen.

Mamma och reportern som hette något med Johanna satt i flera timmar och pratade, hörde att mamma hade gråten i halsen. Efter ett tag så kom överraskningen.

Jag hörde sång, men vem är det som sjunger. Jag låg och lyssnade jag sjöng med i sången, det lät nästan som "You are not alone". Jag kände en hand på min, jag blev alldeles varm inuti. Var det Alexander som var där? Nej det är omöjligt han vet väl inte ens vad som har hänt, om han inte har läst artikeln i aftonbladet vill säga.

Någon satt sig på sängen, det luktade annorlunda. Det luktade som om det var en kille i rummet, han hade parfym som luktade himmelskt gott. Efter en stund hörde jag någon prata på engelska, mitt hjärta dunkade lite snabbare än vanligt och det kom en läkare inrusandes i rummet.

- Vad är det ni gör? Hörde jag läkaren säga.

- Ta det lugnt doktorn. Hörde jag mannen säga på engelska

Det var en röst jag både kände igen men ändå inte, vad var detta för kille?

- Jessica, i know that you can here me, I think you recognize my voice, if not open your eyes and look. Jag kände att min hand kramade hårt om handen som fanns i min.

Killen började sjunga igen, han sjöng mina favorit låtar med Michael Jackson. Kan det vara möjligt? Är det, nej glöm att det är vad skulle han göra här?

Jag märkte att jag sa något, eller sjöng jag med i låten? Något var det jag sa, efter ett tag så såg jag ljus. Jag såg fyra ansikten, mamma, läkaren, reportern från aftonbladet och en man jag inte kunde se klart ännu. Allt såg suddigt ut.

- Mamma?

- Ja gumman jag är här, en reporter från aftonbladet är här också.

- Jag vet, jag har hört allt ni sagt. Det står någon mer här, läkaren och vem mer?

Killen sjöng igen, jag blinkade men såg för suddigt fortfarande.

- jag ser så suddigt, varför?

- Jag ska hämta ögondroppar till dig vänta en stund.

Jag väntade, läkaren kom tillbaka strax efter. Han droppa i några droppar och jag satt och blinkade, mina syn blev betydligt bättre än innan.

Jag tittade mig runt i rummet och kollade sedan på mannen som var ett mysterium.

Jag chockades av synen av mannen, mannen hade svart rätt långt hår till axlarna ungefär, han var lång och hade bra smak för kläder.

- Kan du ta av dig dina solglasögon?

- Ja, självklart

Jag tittade på mannen och chockades av synen åter igen, mannen som satt på min säng var min stora idol, Michael Jackson.

- Oh gode gud, det kan inte vara sant.

- Jessie, jag är Michael Jackson. Eran tidning aftonbladet, heter det så?

- Ja Michael det är namnet på tidningen

- Dem ringde och berättade din historia och hur det låg till. Jag kände att jag var tvungen att komma hit och besöka dig, men fick höra av Johanna från aftonbladet att du låg i koma. Jag åkte i alla fall hit och bestämde mig för att sjunga lite för dig. Och det funkade tydligen.

Mina ögon blev tårfyllda och jag kunde knappt tro mina ögon eller öron, Michael Jackson the king of pop sitter på min säng.

Kapitel 13 - Dagarna med Michael Jackson

Jag satt fortfarande i chock i sängen på sjukhuset och tittade på mannen som satt på min säng.

Michael Jackson hade kommit hit för att enbart träffa mig och bara mig, det kändes som en dröm.

Läkaren sa att jag var tvungen att stanna kvar på sjukhuset i några dagar, så att dem skickar hem mig när allt är utan risk att jag återvänder till min situation igen. Michael hade berättat att han skulle stanna i Sverige och i Uppsala en tid, och jag var snabb med att säga att han kunde få bo hos oss.

Han sken upp och var inte långt efter med ett svar som fick mig att bli varm inombords.

Några dar senare

- Hej Jessica, är du klar att åka hem?

- Yes jag är redo, kan inte bli mer redo att komma ut ur detta rum.

Läkaren gick ut, jag ställde mig upp för att ta på mig skorna och när jag ställde mig upp igen och titta upp så såg jag Michael Jackson.

- Oh gud, det är alltså ingen dröm, jag har inte drömt något om att du är här.

Michael tittade på mig och förstod att jag fortfarande var lite små chockad, men han hoppades på att det skulle ge med sig om några dar.

Han hjälpte mig att komma ner till bilen och så åkte vi iväg, Michael kunde inte gå utan sina vakter så dem följde efter oss vart vi än gick, jag var i sjunde himlen hela denna tid som Michael var här. Men jag var samtidigt rädd för att folk skulle komma hit och göra mig illa då Michael åker hem, för alla både killar och tjejer vill umgås med Michael, dem vill vara ihop med honom och en massa annat. Jag själv, har honom under samma tak som mig, han sover bara några meter ifrån mig och vi sjunger och dansar varje dag.

Jag visste att det snart var dags för Michael att åka hem, det gjorde mig lite ledsen. Men han lovade dock att mejla mig varje dag och berätta hur allt är och vad han har gjort, och det kändes som en lättnad och skönt och veta. Han ville också att jag skulle hälsa på honom i Los Angeles och det ville jag verkligen göra.

Det var bara en dag kvar jag skulle få ha Michael hos mig, jag själv skulle följa med till flygplatsen och säga hej då till honom.

Timmarna gick och vi satt i soffan och pratade, och så tittade vi på lite film och hade roligt. Detta var mitt livs bästa dagar sen jag vaknade ur koman, det är Michael förtjänst att jag är vaken.

Dagen efter

Jag låg i sängen och sov, efter en stund vaknade jag och tittade upp i taket. Det var en underbar dag, men samtidigt så kommer detta att bli min värsta dag i hela mitt liv. Michael åker hem idag, till Los Angeles i USA, jag kommer sakna honom så otroligt mycket.

Jag gick upp och tog på mig mina kläder, gick ner och mötes av en glad Michael. En tår föll ner från min kind som jag genast torkade bort innan han såg den. Michael kom fram till mig och gav mig en puss på kinden och han sa god morgon.

Han ställde fram lite frukost så jag fick äta, det kändes lite som om jag var hos honom, han visste vart allt skulle stå och jag satt på stolen vid köksbordet och tittade på honom.

Han satte sig ner och drack juice och tittade på mig medans jag höll på att bre min macka.

Jag åt och jag hjälpte till att ställa bort alla grejor från bordet, jag gick och borstade tänderna och sedan gjorde jag mig i ordning för att följa med till Arlanda. Eftersom jag hade fått massa pengar att ärva så hade jag köpt mig en mustang som Michael ville åka i. Vakterna tyckte det var okej att åka i den, men att dem skulle åka bakom oss hela vägen.

Innan vi åkte iväg så kom mamma fram till Michael och sa:
- Tack Michael för att du kom och väckte min dotter, hennes biologiska mamma är också otroligt glad för att du kom och hjälpte oss.

Michael gjorde en rörelse som sa att det inte var något, det var hans nöje och han var verkligen glad att få spendera tiden med oss i Sverige.

Sedan satte vi oss i bilen och körde iväg.

Jag och Michael satt och sjung hela vägen till Arlanda och vi hade så otroligt roligt.

Arlanda

Vi var framme vid Arlanda och det var nära, snart skulle Michael vara på väg hem till Los Angeles. Michael tog en massa bilder på mig och han fota oss båda i bilderna hela tiden, han tog några bilder som bara var mig på och jag tog några bilder som bara var honom på och båda två.

Detta var ett värdefullt minne att spara, det kändes inte alls konstigt att ha honom som min vän trotts att han var 30 år äldre än mig. Det kändes helt okej och mamma verkade inte ens bry sig om att han var i den åldern som han skulle kunna vara min pappa.

Vi satt och pratade länge innan en vakt kom och sa att hans plan var klar för flygning, då kom tårarna tillbaka till mig. Jag tittade på honom och bad honom att stanna här i Sverige, men han var tvungen att åka hem till Los Angeles och det visste jag.

- Jessica, jag har din mejl adress jag lovar att skicka mejl så fort jag kommer hem.

- Lovar du?

- Ja, det lovar jag.

Jag log mot honom han drog mig i sin famn och vi stod där en längre stund och kramades, jag hade aldrig känt mig så här trygg i någons famn som jag gör hos Michael. Han tittade på mig och log mot mig.

- Jag kommer sakna dig Jessie, du är en fin tjej och du kommer hitta lyckan. Du får komma till USA så ska jag visa dig runt i Los Angeles.

Det enda jag kunde göra var att nicka, han gav mig en puss på min ena kind och gav mig åter igen en lång kram. Han släppte mig och tog sin väska, han tog upp ett stort paket som han hade burit på för en längre tid.

- Här Jessica, detta är till dig. Öppna den sen, när jag har gått på planet och lyft.

Jag nickade åter igen och han gick mot gaten, jag stod där och kollade på honom.

- Michael, vänta.

Jag sprang fram till honom igen och kastade mig i famnen på honom och jag gav honom sedan ett stort kuvert med ett långt brev till honom där.

Han la sin hand på min kind och jag la min hand på hans, sedan gick han in i planet och jag tittade när planet lyfte och var uppe i luften.
Jag gick mot min bil sakta och åkte snabbt hem för att se vad det var för något.

Han hade skrivit ett brev, och gett mig massor av saker.

"Jessica, dessa saker får du av mig. Det är olika t-shirtar, några cd skivor och dvd skivor, och några böcker som jag såg att du inte hade. Jag hoppas du tycker om detta, jag lovar att höra av mig till dig när jag kommer hem. Var tålmodig och sköt om dig själv."

Mina tårar kom åter igen och jag grät, det kändes som om jag inte kunde sluta

Nu var han på väg mot USA som låg flera mil ifrån Sverige, jag hoppas han flygresa går bra.

Kapitel 14 - Misshandeln

Vardagen hade blivit helt vanlig igen, jag satt i mitt rum som vanligt och drömde mig bort. Jag hör en knackning och tittar mot dörren, det är Alexander som är på besök.

- Hej Jessica, hur är det?
- Hej, jodå det är bra. Själv då?

- Jo det är bra.

Jag och Alex satt och snackade med varandra en längre tid, jag märkte att han var en helt ny person, jag kände inte igen honom.

Jag hörde att mamma ropade att hon skulle ta med sig mina syskon till affären för att handla, jag ropade så hon visste att jag hade hört. Jag tittade på Alex igen och då fick han till ett flin, jag blev rädd inombords men försökte att inte visa det.

Han kom närmare mig och jag stod vid väggen, han viskade något i örat och i nästa stund slog han mig i magen. Jag fick så ont, jag kunde knappt stå upp.

- Alex vad gör du?

- Vad ser det ut som?

- Snälla du sluta, vad har jag gjort dig?

- Du har inte hört av dig sen vi sågs förra gången, nu ska du få sota för det.

Jag förstod inte vem han hade blivit.

- Jag har inte mått så bra de senaste veckorna, du borde veta att jag har legat på sjukhus, nyligen kom jag hem från sjukhuset för att jag hade legat i koma i några dar.

Han kom närmare mig och slog mig ännu hårdare, han slog och slog och slog. Under hela tiden tänkte jag att detta var slutet på mitt liv, jag försökte att komma åt min telefon för att ringa efter hjälp men jag fick inte tag i den.

Efter en stund låg jag på golvet och låg helt stilla i hopp om att han skulle sticka iväg, vilket han gjorde.

Jag försökte ställa mig upp men det gick inte jag hade så ont, så jag försökte krypa till sängen där telefonen låg. Det tog mig en väldigt lång stund, jag fick i alla fall tag i den och ringde Frida och Jesper. Jag berättade vad som hade hänt och dem kom direkt, jag ville dock inte åka till sjukhuset.

De försökte övertala mig att gå men jag hade verkligen inte någon lust med det, det kändes som om jag var tvungen att hålla mig borta från sjukhus och allt var det innebar.

Men Frida och Jesper gav sig inte, de ville få iväg mig till sjukhuset så dem fick kolla så inget var brutet.

Vi kom till akuten och dem undersökte mig, jag var själv där inne och jag tittade allvarligt men med tårar i ögonen.

- Jessica har du något att berätta?

Jag nickade och försökte få ur mig några ord.

Jag öppnade munnen men fick inte ur något ljud, jag tittade på läkaren och en tår föll ner från min kind.

- Ta den tid du behöver, stressa inte.

- Jag måste få prata med en polis.

- Okej, varför?

- För att jag vill göra en anmälan på personen som misshandlade mig.

Jag tittade upp och såg allvarlig ut, dem kontaktade polisen och jag berättade allt vad som hade hänt.

Kapitel  15 - Misslyckad, sorg, vänner & killar

Jag hade inte en aning om vem Alex hade blivit, varför hade han attackerat mig och slagit?

Jag mådde ganska bra, det hade gått ca en månad nu och jag höll mig borta från Alex och hans familj.

Jag hade börjat leta efter nya jobb, dock inte som barnflicka. Jag ville göra något annat i mitt liv och kände att jag var tvungen att leta efter något annat, jag kollade mina alternativ men fann inget jag blev intresserad utav.

Jag hade inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv nu när mina drömmar om att bli barnflicka är förbi.

Är det så här livet är? Att man inte har någon aning om hur man ska ta vara på sitt liv. Jag har ingen större lust att börja plugga igen, men det kanske är det enda sättet att kunna gå vidare med sitt liv.

Jag vill helst slippa skola och allt vad det handlar om, jag gick in på aftonbladet och såg en fruktansvärd artikel. Det var en bilolycka med två unga tjejer, båda var i min ålder, dem hade kört in i ett träd och båda dog.

Jag kände mig konstig och fick riktigt ont i magen, jag läste hela artikeln och kände ett obehag. Varför känner jag mig så här?
Jag ringde upp Sara:
- Hej, är Sara hemma?

Jag hörde många snyftningar och folk som grät i bakgrunden, jag anade inte något som hade hänt.

- Hej Jessie, nej hon är inte hemma. Jessie hon dog igår i en bilolycka.

- va? Är det sant? Är det den olyckan som står på aftonbladet?

- Ja det är den olyckan, den som satt bredvid känner du nog också Elinor heter hon.

Jag blev helt stel och stum visste inte alls vad jag skulle säga.

- Jag beklagar verkligen, jag ska inte störa. Ha det så bra, och hör av er om ni behöver något.

Jag la på och trodde inte vad jag nyss hade hört, Sara är död. Jag gick ner till undervåningen och sa att jag skulle gå ut. Jag tog på mig mina ytterkläder och sprang, jag sprang långt. Jag sprang till en kulle nära Fridas hus, jag började skrika, ville få ur mig allt.

Jag ser någon som kommer mot mig och frågar hur det är med mig, jag svarar inte. Jag ser att det är en kille, jag blundar och vill helst inte se vem det är.

- Hej Jessica, vad gör du här och skriker?

Jag tycker att rösten är bekant, jag öppnar ögonen och ser en blåögd med brunt hår, en kille som är säkert runt 180 cm lång. Han har ett leende som ingen annan kille har jag känner, Liam är en kille jag har haft en förälskelse i sen första gången jag såg honom, jag har aldrig vågat säga något till någon, inte ens Sara min vän en av mina bästa vänner.

Jag tittar ner i marken, faller ner till marken och gråter hysteriskt. Liam sätter sig ner och håller mig i sina armar, han sitter där och gungar och bara håller om mig. När jag lugnat ner mig så tittar jag på honom och han tar sin hand och tar bort mina tårar som faller ner från mina kinder.

- Berätta nu vad som hänt Jessica, varför är du så ledsen?

Jag började berätta vad som hade hänt.

- Jag läste en artikel om två tjejer som var i min ålder som hade krockat med ett träd, båda tjejerna dog på en gång.

Jag pausade en stund och berätta vidare:

- Jag ringde till min vän Sara, du vet nog vem hon är, fråga om hon var hemma vilket hon inte var. Eftersom det var hon som var med i den olyckan tillsammans med Elinor.

Jag fick åter en klump i halsen, en tår föll ner från min kind jag visste inte alls vad jag skulle ta vägen.

Liam tog mig till sig och kramade om mig så länge som jag behövde. Liam ställde sig upp sedan och drog upp mig, vi gick för att han skulle följa mig hem. Vi gick förbi Fridas hem, hon kom gående en bit framför oss, hon såg direkt att det var något.

- Jessie gumman vad är det som hänt?

Jag berättade åter igen om vad jag hade fått reda på, hon kramade mig och fråga om jag ville följa med in men jag var lite osäker.

Jesper stod som ett fån och förstod ingenting.

- Oh förlåt jag heter Frida Gunnarsson, Jessicas mamma.

Liam tittade med stora ögon och förstod inte alls hur det kunde komma sig att Frida var min mamma när jag hade Kelly som mamma.

- Jag förklarar senare.

Liam hade sin bil i närheten så vi gick dit och han skjutsade hem mig, han följde med mig in och vi gick upp på mitt rum och vi pratade och pratade sent in på natten. Vi somnade och vi vaknade utav att mina tvillingbröder kom in och gjorde väsen för sig.

- JACOB, JOAKIM UT!!! Skrek jag.

Liam tittade på mig med ett leende man smälter utav, han kunde sin sak med kvinnor och hur han skulle göra för att få dem att smälta till en pöl.

Kapitel 16 - Liam och Jessica = sant?

Liam och jag låg i min säng och pratade, han pussade mig på munnen och jag kände mig nästan älskad. Är det så här det känns? Är det så här det är att vara kär?

Jag tittade på honom med glansiga ögon, tårarna var nära och komma. Han tittade på mig och blev lite orolig.

- Jessie vad är det för fel?

- Ingenting, allt är perfekt. Du är här som jag alltid har drömt om.

Jag berättade för honom att jag blev kär i han första gången jag såg honom, han berättade att han länge hade gått och trånat efter mig.

Jag var i en dröm, i Liam drömmen, den bästa drömmen som finns i hela universum. Jag la mig över Liam och kysste honom, han besvarade kyssen passionerat. När vi väl hade kommit upp gick vi ner och åt lite frukost, mamma satt i soffan och hade Sabina i sitt knä. Sabina var väldigt ledsen och jag hade ingen aning om vad som hade hänt, jag och Liam gick i alla fall och åt frukost. Efter en stund då vi hade suttit där en stund så kom Sabina snyftande, jag tittade på henne och hon sprang fram till mig och ville komma upp. Jag frågade vad som hade hänt och hon hade gjort sig illa när hon lekte med bröderna, tvillingar Jacob och Joakim.

Jag satt där med Sabina en stund och Liam bara njöt av utsikten som fanns framför honom.

- Vad tittar du på? Frågade jag med en lekfull min

- Tittar på dig, du har väldigt bra hand om dina småsyskon.

- Tack.

Han plockade undan våra saker och jag satt där med Sabina en stund till, efter en stund då vi hade suttit där och myst så blev hon glad igen och hon kände att hon ville gå och leka för sig själv. Jag ställde mig upp och gick fram till Liam och kysste honom, precis i det ögonblicket kom mina bröder in och fjantade sig, ni vet hur småsyskon kan vara, irriterande och väldigt fjantiga. Dem tycker att allt är äckligt när dem är 4 år, jag längtade verkligen tills jag skulle flytta hemifrån.

- Vänta ni bara tills ni får en egen tjej och pussa och krama och hålla om, då säger ni nog något annat om den saken. Men vänta i alla fall 10 år till.

- Vi kommer aldrig ha någon tjej, blä det är ju äckligt.

Mina bröder brukar säga allt på samma gång och precis samma sak, som denna gång. Liam skulle åka hem nu och vi sa hejdå och kysste varandra en sista gång innan vi skildes åt, jag gick upp på mitt rum och satte mig vid datorn och kollade jobb. Jag hittade ett jobb i en klädbutik som jag sökte, sedan letade jag efter en lägenhet. Både Kelly och Frida hade sagt att dem hjälper gärna till med hyran om jag vill flytta hemifrån, och jag var glad över att jag hade båda mina mammor på min sida. Jesper, Fridas man var också på min sida.

Jag hittade en tvåa som verkade väldigt fin, jag gjorde en intresseanmälan på den och den låg väldigt bra till, nära centrum och nära till mina syskon på båda sidorna. Även fast jag inte var biologiskt barn till Kelly så var hon ändå min mamma som jag hade växt upp med, och Sabina, Jacob och Joakim var även mina syskon. Dem kommer alltid vara min familj så som Frida och Jesper och deras tre barn. Ludvig som är tre, Sanna som är 7 år och Sebastian som är 5 år. Visst kände dem inte mig på samma sätt som Sabina, Joakim och Jacob känner mig men dem kan nog kunna lära känna mig med tiden, jag vill inte stressa på dem med något.

En och en halv vecka senare

Jag och Liam hade träffats några dagar på denna en och en halv vecka, men inte så mycket som jag ville. Min mobil ringde och jag leta efter den i mitt rum svarade och fick ett gott besked.

- Hej Jessica, mitt namn är Kajsa, och jag är chef på Åhléns, jag såg att du hade sökt jobb hos oss och jag skulle väldigt gärna vilja göra en intervju med dig.

- Är det sant?

- Ja självklart är det sant, har du tid idag?

- Ja oh ja det har jag. När kan jag komma?

- Går det bra om en timma?

Vi bestämde att jag skulle komma och göra intervjun och jag sa ingenting till mamma, jag sa bara att jag skulle upp på stan och köpa lite saker. Jag åkte in i god tid och gick raka vägen till Åhléns och förklarade vem jag var och jag fick träffa Kajsa.

Intervjun gick väldigt bra, hon skulle höra av sig nästa vecka när hon hade intervjuat alla kandidater som hade sökt tjänsten i butiken.

Jag kan knappt vänta på svar, jag cyklade hem i lugn och ro och berättade för mamma vad jag hade gjort, hon blev glad men jag påminde henne om att jag inte vet om jag fått det ännu.

Kapitel 17 - Goda Nyheter & dåliga

Mamma hoppade runt i vardagsrummet och var väldigt glad, jag försökte få henne och sluta och samtidigt sa att jag inte hade fått det än. Men det är en omöjlig sak att göra när ens mamma är så glad.

Nästa dag

Min telefon ringde och jag svarade.

- Hej Jessica detta är Kajsa på Åhléns.

- Hejsan.

- Jag tänkte bara berättat att du har fått jobbet, så du börjar i slutet på sommaren.

- Okej tack så hemskt mycket, då ses vi om några månader.

Eftersom det var maj och det började bli sommar så förstod jag att jag inte skulle få jobbet innan sommaren skulle vara slut, många går på semester och kan inte ha en ny person hängandes efter sig, och dem har ju redan tagit in folk över sommaren som ska ta deras plats.

Jag var glad över att jag hade fått jobbet och jag sprang ner till köket där mamma satt och höll på med räkningarna.

- Mamma?

- Ja?

- Kajsa ringde från Åhléns, och hon berätta att jag har fått jobbet, jag börjar i slutet av sommaren.

- Oh vad roligt Jessie. Jag är glad för dig.

- Tack mamma, jag åker till Liam och berättar.

- Ja gör det du.

Jag tog på mig mina skor och tog mina nycklar till bilen och satte mig i bilen och åkte iväg. Liam bodde i en lägenhet inne i stan, tog bara 5 minuter att gå upp på stan.

Jag parkerade bilen och sprang upp för alla trapporna, han bodde på 10 våningen i ett höghus. Jag hade inte någon lust att stå i en hiss som tar 100 år på sig. Jag ringde på dörren och väntade en stund, han kom sedan och öppnade och lyste upp och kramade mig.

- Hej Jessie, vad gör du här?

- Jag har något och berätta för dig.

- Jaså? Vadå?

- Jag fick jobbet som jag sökte, jag börjar i slutet av månaden.

Han blev glad för min skull, jag gick in i hans lägenhet. Jag tog av mig mina skor gick in i vardagsrummet och stannade hastigt, det satt en kille i soffan hos Liam som jag mycket väl kände igen.

Han hälsade glatt på mig och jag ville bara spy, jag tittade på Liam med en menande blick.

- Har du glömt och talat om något för mig eller?

- Nej vad skulle det vara?

- Men gissa, han.

Jag tog upp handen och peka på killen som satt i soffan i vardagsrummet, jag ville slå honom. Men jag kunde inte, vill inte få polisen på mig dem har jag haft nog med.

- Jag kan inte fatta att du har hållit något sådant för mig, jag har ju berättat om den här killen. Hur kunde du Liam, hur kunde du?

Liam tittade på mig och förstod inte ett smack, jag gick ut till ytterdörren tog på mig mina skor och öppnade dörren när jag hör en röst.

- Ska du gå?

Jag tvekade en stund men vände mig om sedan och sa:

- Ja det ska jag, tänker inte vara i samma lägenhet som honom.

- Varför inte?

Liam tittade på mig som en hundvalp, jag ville försvinna ur världen just nu. Jag önskar att han försvann från mitt liv, killen som satt inne i vardagsrummet vill jag ha bort.

- För att han har gjort mig illa, det var han som misshandlade mig för någon månad sen.

Liam stod bara och gapade, han trodde knappt det var sant.

- Är du säker?

- Ja det är jag, det där är Alexander Jansson som misshandlade mig för ingenting.

Jag smällde igen dörren sprang ut till min bil satte mig i bilen och körde iväg i en väldigt fart, mina tårar bara rann ner från mina kinder det kändes riskabelt att köra bil i mitt tillstånd. Jag körde in på en plats där jag kunde stå och grät ur mig allt, min mobil ringde hela tiden men jag visste att det var Liam som skulle komma med en ursäkt. Jag trodde jag kunde känna mig trygg hos Liam men i själva verket får jag stå ut med att han är kompis med Alexander, killen som misshandlade mig och förstörde mitt liv.

När jag hade lugnat mig igen så åkte jag hemåt, jag satt kvar i bilen en stund men sedan tog jag mig ur och gick in i huset, mamma kom fram till mig och frågade mig hur det var med mig.

- Inte alls bra.

- vad är det som hänt gumman?

Jag berättade allt för mamma och hon kunde inte tro att Liam och Alexander var vänner.