Del ur novellsamlingen "Livsöden". Baserad på berättelse jag skrev för fler år sen. Om kärlekens beskyddare i evighetens land, Daisuki.

Daisuki

- kärleken är evig

Det fanns en tid då allt stod still. Det fanns ett land bortom tid och rum. Där var allt så vackert, så sprudlande glatt. Där fanns varken krig eller orättvisor, endast musik och kärlek som fyllde var invånares hjärta.

I detta land bortom evigheten bodde Daisuki. Hon var kärlekens frälsare och bar i sin hand ett stort rött äpple. Den som bet i detta äpple skulle passera genom sju portar, falla ner genom ett oändligt vitt hål genom sex moln för att sedan landa på det sjunde. Hade du då tur skulle du få sitta på det sjunde molnet tillsammans med kärleken i ditt liv i evigheternas oändlighet.

När vi besökte evighetens land hade äpplet blivit stulet och kärleken börjat läcka ut ur landet. Utan kärlek kunde inget leva i landet bortom tid och rum och utan kärlek fanns inte heller någon Daisuki. Hennes förr så starka tro förvandlades nu till en ensamhet som aldrig tidigare vistats här. För alla vet väl att det enda som är evigt är kärleken. Medan det mörka växte i invånarnas hjärta letade Daisuki förtvivlat efter sitt äpple. Hon sökte, men fann ingenting.

- Vem kan vara så grym att de vill utrota den eviga kärleken? Skek hon ut i det tomma intet. Vem kan vara så elak?

Daisuki sökte över de gröna slätterna, blomtäckta kullarna och solbadande skogarna. För här var inget fult och här var inget kallt. I Daisukis öga kunde man nu skymta en tår. Invånarna var förtvivlade, men kunde inget göra för att ställa allt till rätta. De visste att slutet var nära. Tåren i Daisukis öga växte sig större och större och till slut lämnade den hennes vackra, varma, bruna blick och rullade ner längs hennes kind, för att till slut landa i gräset. Den salta tåren färgade gräset brunt och gjorde det torrt och vasst. Evighetens land höll på att dö.

Daisuki sökte i de fem evigheternas tid, men utan hopp och utan tro och utan gröna, vidsträckta vyer som vittnade om äpplets existens. Daisuki grät. Hon grät som ingen någonsin gråtit förr, hon grät tills saltet i hennes tårar tog slut. Hon grät tills vattnet från hennes ögon, utan hennes vetskap, åter började ge liv åt gräset, träden och sjöarna. Hon blundade och grät tills evigheternas land åter sprudlade av grönska. Först då öppnade hon ögonen. Det vackra bländade henne och i förvåning iakttog hon sitt land. Hon såg sig omkring, hon såg på dig och på mig. In i våra nyfikna och förvånade ögon.

- Har kärleken återvänt? Frågade hon oss med en stämma som sakta, sakta återfick hoppet.

Hon vände sig emot den blåa himmelen där fåglarna flög bekymmerslösa och sjöng en lovsång till friheten.

- Men var är äpplet?

Hon vände sig emot rosenbuskarna där knopparna höll på att slå ut.

- Endast äpplet kan skapa detta fagra landskap.

Långt bort i fjärran kunde vi höra ett ljud. Ett ljud av hovar i gräset. Daisuki, kärlekens frälsare, reste sig upp. Hennes hår blåste i vinden och solen sken i hennes ansikte när hon såg den vita hästen komma springande emot henne. Det var Aizyoo, evighetens vackra beskyddare.

- Jag har sökt dig, o min vackra Daisuki.

 I svepet av en vind böt han skepnad och satte ner sina nakna människoliknande fötter i det varma, fuktiga gräset. Han bar vid sin sida ett svärd av vackraste guld. Svärdet kunde ej döda, utan endast bringa fred i folks hjärtan. Bredvid svärdet skymtade något rött. Daisuki fångades av förälskelsen och med händerna varsamt omslutande det röda äpplet lutande hon sig fram och gav Aizyoo en oändlig kyss. Deras kärlek bar dem till himmelen. Daisuki sökte inte mer, hon var åter fri.

Och kvar på marken står vi fortfarande och ser upp emot henne. Vi önskar henne all lycka och lovar av hela våra hjärtan att bevara kärleken i landet. I världen. Här står vi nu och bryter aldrig vårt löfte och här stannar vi, du och jag.