Del av novellsamling "Livsöden" som är under bearbetning. Historisk novell som utspelar sig i min hemstad Visby.

Maria

Hon stapplar fram i den hårda stormen med armarna hårt pressande mot det lilla knytet i famnen. Med havet på sin ena sida och skogen på den andra tar hon sig fram så fort hon kan. Snön piskar som nålar i ögonen och den långa klänningen hindrar henne från att springa. Fötterna är sårade och blöder och ansiktet är rött och flammigt. Hon andas tungt och tårarna rinner. Grenar och rötter sliter som klor i klänningens tunna tyg, det långa, blonda håret är hoptrasslat och de isblå ögonen letar sig fram i skymningsljuset. Den mörka skogen är svårframkomlig, så med stupet tätt inpå rör hon sig i takt med havets ilskna vågor på den steniga klinten. Det är inte långt kvar nu. Armarna värker av den extra tyngd hon bär i sin famn. Hon kan inte längre avgöra om det lever, ljuden tystnade för länge sen. Hon ser sig om. Blodspåren efter henne döljs snabbt i snön och i det annalkande skymningsljuset kommer de snart inte synas alls. Men tiden är knapp, hon vet att de kommer närmare och närmare hela tiden. Hennes unga ansikte tittar upp när klockorna från kyrktornet börjar dåna avlägset och det första hennes blick fångar är den stora, grå galgen i sten uppe på klinten på andra sidan staden. Det hörs svaga röster från skogen bakom henne och fötter mot sten som skyndar på. Nu kan hon nätt och jämnt urskilja murens ståtliga gestalt och torn framför henne. Hon vänder sig inte om. Kroppen är trött och yr, men kämpar för livet för att ta sig ner för den sluttande klinten. På andra sidan den höga muren är hon säker. På andra sidan är hon fri. Hennes fötter bär henne över bron och fram mot den uppenbarade porten. Hon hör sig själv skrika på hjälp och i panik sparka mot den väldiga porten. Hon släpper inte för ett ögonblick det som göms i henne famn. Från andra sidan muren är det tyst. Hennes ben ger vika och hon sjunker ner mot bron. För första gången vänder hon sig om och möter det som jagar henne. I mörkret kan hon skönja de figurer som skriker och ropar efter henne. De rör sig fort. Med enkla träspjut och jordbruksredskap intar männen bron där de stannar upp för ett ögonblick och betraktar bytet. De säger något ohörbart till varandra och skrattar tyst. Hon ber dem att benåda det hon håller i sin famn och kryper ihop framför porten.  En av männen böjer sig hånleende över henne, sliter knytet ur hennes magra armar och kastar det bakåt mot en av sina följeslagare. Hon skriker i panik. Gestalten håller ut armen över broräcket och låter utan en min knytet falla mot den djupa, mörka vallgraven.

Maria föddes som dotter till en flyende baltisk slavinna som sökt skydd i en av Visbys kyrkor. Hennes far var okänd. Maria uppfostrades av nunnor alldeles utanför 1400-talets Visby. Hennes mor pryglades till döds på Galgberget inför unga Marias ögon.

På grund av svälten och de dåliga åren såldes Maria tidigt som piga till närmaste gård. Där växte hon upp under grymma förhållanden med en misshandlande gårdsherre och allseende gårdsfru, falkögat. Lite brydde de sig om tjänstefolket och liksom de flesta bönder var endast skörden och maten viktig. Liksom att skrapa ihop till att betala den allt mer stigande tullen till Visby innerstad för att kunna sälja sina varor. Maria spenderade största delen av sin ungdom på detta grå och dystra ställe. Hennes enda befrielse var en vit kattunge vid namn Ängel som hon lyckats undangömma för gårdsfolket, som annars såg katter som skadedjur och en enkel och billig måltid. När hon var 14 år började gårdsherren hyra ut henne som sällskapsdam till köpmännen i Visby för ett öre per natt. Maria var snart inte mycket mer än en spillra. Hennes kropp var i trasor, liksom hennes kläder och själ.

När Maria för sjätte gången satte sin fot innanför Visbys murar mötte hon Erik. Hennes riddare på vit häst. Erik var handelsman och hade förlorat alla sina barn i pesten. Hans fru var nu gravid med deras åttonde barn, men Erik hade förlorat all vilja att engagera sig i sin familj och detta hade lämnat honom utan möjlighet att längre känna värme eller se något gott i denna gudsfördömda stad. Han såg med djup sorg på de fattiga som kom och gick i Visby. När han mötte den unga och spröda Maria bestämde han sig för att ta sig an henne. Han lovade henne guld och gröna skogar och en väg till ett bättre liv. Om hon bara höll sig till honom skulle han ta henne under sina vingar när tiden var den rätta. Han gav henne mat och bringade henne hopp.

Maria förstod tidigt att ett liv växte inom henne. Hon insåg även att det innebar problem, så mycket hade hennes stränga kristna barndom lärt henne. En ogift kvinna med barn var en stor synd och hennes väg ledde rakt ner i helvetet. Marias enda räddning fanns hos Erik. Erik som i mer än ett år lovat att ta henne bort från ön till ett bättre liv som väntade i Sverige. Men varje gång hon bönade och bad så bad Erik henne bara att vänta, vänta och stå ut med gårdsherrens misshandel och förtryck medan hon fick anstränga sig allt hårdare för att dölja sitt tillstånd. Men för falkögat gick inget att dölja och snart var hela gården på det klara med Marias situation. Det var som det var med det, sa man. Däremot var hon tvungen att stanna på gården. En skam som hon kunde ju inte vistas ute bland folk. Hon sattes i hårdare arbete och om hon någon gång satte sig ner för att vila sina ömmande fötter var gårdsherren där med allt hårdare tag. Sparkar mot magen hörde till vardagen och Maria begrep i sinom tid att allt inte stod rätt till med den lille.

Den dagen Maria fyllde 16 år vaknade hon sent på kvällen med en fruktansvärd smärta i magen. Ängel, som hade sovit vid hennes ben vaknade av Marias kramper och for upp på spiselkransen. Hon hann i all hast se att den vita katthonan fläckats med något rött och stirrade förskräckt på den ljusgråa fårfällen hon sovit på. Blodet hade färgat hela sängen röd, runnit ner från britsen och bildat en pöl på golvet. Hon skrek till av smärtan som högg till som en kniv magen. Samtidigt blev hon livrädd att hon skulle bli upptäckt. Hon var tvungen att handla snabbt och tog sig mödosamt upp ur sängen. Hon rullade ihop fårpläden och tog den under ena armen, samtidigt som hon tog sig fram till dörren med stor ansträngning. Där vilade hon några sekunder innan hon vacklade ut i den kalla senhöstluften. Medan årets första snö började falla mot hennes långa, fuktiga hår stapplade hon så fort hon kunde bort mot skogen.

Maria dömdes för barnamord och halshöggs dagen därpå.