Novell ur pågående novellsamlingen "Livsöden"

Dag femhundrafemtio.

Mitt namn är Carina och jag är en mördare. Den grå väggen fylls med ordet mördare. Jag kan inte längre relatera till kvinnan i spegelbilden. Hon som syns i det lilla glasfönstret i den ogenomträngliga dörren varje morgon och som skymtar förbi i vattnet i toastolen bredvid sängen varje gång jag går för nära. Hon säger att jag har dödat.

Har jag det?

Dag femhundranittiosju.

Mitt namn är Carina. Jag är livstidsdömd. Livstid som i evighet. Jag är inne på tredje kapitlet i tragedin som de kallar mitt liv. Är det här allt? Fyra grå väggar och en oföränderlig evighet.

I vilka mått mäts ett människoliv?

Dom säger att jag straffats med evigt grått ljus därför att mitt liv ska offras för att rättfärdiga någon annans. Någons som slocknade för tidigt.

Och det var mitt fel.

Dag sexhundraåtta.

Jag är 19 år gammal. På min tjugoårsdag har jag spenderat två år, en tiondel av mitt liv, fastklistrad på de grå väggarna i min cell. Mördare säger dom och jag nickar. Om dom säger det så är det säkert så. Men minnet sviker. När gick allt så snett?

Mördare.

Men vem dog?

Dag sexhundratjugo.

Jag är 19 år. Dagen jag blev vuxen var dagen allt föll samman. När man är barn är allt så fantastiskt vackert. Så färgglatt. Lyckligt. Den dagen man överger barnet är den dagen färgerna försvinner. Ersätts med den grå tomheten.

Man måste kämpa för det man har, medan man fortfarande har det kvar. Jag kämpade. Inte bara för mitt liv. För en sekund var jag lycklig.

En kort sekund.

Sen dog allt.

Dag sexhundrafyrtiotvå.

Tio år med sluten psykiatrisk vård. Tio år. Allt jag kämpat för har varit förgäves. Det finns inget att kämpa för längre. Det grå omsluter min själ.

Jag är tyst. Ord formas inte längre i min mun och sinnena har förlorat sin betydelse. Dom mänskliga grå varelserna kommer in varje morgon och tvingar i mig näring till min kropp. Men förgäves. Allt är förgäves.

Jag tynar bort.

Dag sexhundrafemtio.

Tio år. Tio år av tortyr. En livstid av tortyr. Åtta evigheter till inuti det tomma grå. Fyrtio evigheter till utanför.

Hungerstrejk, droger och våld. Allt förgäves. Aldrig får jag se henne igen.

Jag tynar bort.

Bilden av hennes vackra bruna ögon. Bilden av ett underbart liv. Allt tog dom.

Inte jag.

Dag sexhundraåttiofem.

Mördare. Det ekar. Mördare mördare mördare.

Vad skulle jag inte ge för att spola tillbaka tiden? Vad skulle jag inte göra för att få se henne igen? Jag offrade allt.

Dag sjuhundra.

Allt jag minns är skammen i deras ögon när jag sa det. Skammen, sorgen och ondskan. Jag skulle stängas in och mitt liv glömmas bort. Fostret skulle tas bort.

Jag gjorde det i smyg. Ingen märkte, ingen såg. På golvet i min lägenhet. Efter månader av enslighet. Jag grät.

Dag sjuhundranitton.

Nej, nej, nej, nej, nej. Nej!

Det var inte jag! Det var inte mitt fel. Det var dom. Det var blickarna och orden. Ni måste tro mig!

Bankandet på dörren, paniken och beslutet. Det var aldrig mitt fel.

Dag sjuhundratrettio.

Lilla söta, vackra, underbara Amanda. Dina händer var små och skrynkliga. Din hy var vackert gyllenbrun. Dina stora bruna ögon såg rakt in i min själ.

Du fick aldrig lära känna denna ovänliga värld. Ett färglöst liv i ondska och jakt. Ditt liv var redan förstört.

Jag gjorde det för dig.