putt

puttar , är den så dålig :O

Nej absolut inte!

Jag är nyfiken och läser gärna mer av din berättelse!

Okej! då fortsätter jag och skriva ¨på den ;)

Det tycker jag!

har lagt ut lite mer av den här på skrivlust ;)

handlar dem om fylla o så med alkohol?

bra typ:S

bra typ ? förstod inte ?

BETALD

_

kapitel 1 .Varför just jag?

**

Jag sitter på den brunmålade fönsterbrädan, och tankarna bara snurrar runt, runt och runt i mitt huvud. Jag stirrar ner längs dom mörka gatorna. Min blick fastnar i en mörk smal gång genom två höghus. Jag ryser och jag börjar fundera på hur läskigt det skulle vara att inte ha någonstans att bo, jag känner hur vinden kryper in genom dom smala springorna i fönsterkarmen. Det skulle vara väldigt kallt att bo där ute. Plötsligt sköljer en känsla av ensamhet genom kroppen. Är jag verkligen ensam? vem är jag ? Jag slår undan tankarna och jag blir plötsligt rädd för mig själv. Jag blundar och jag hör hur bilar åker förbi, eller hur folk kommer och går… Mina ögon är på väg att slockna helt men jag blir klarvaken när jag hör ytterdörren slås upp. Jag funderar på om jag vågar ta mig fram till hallen för att se vem som kom. Om det är min syster vill jag bara sjunka genom jorden. Hon är alltid ute och dricker på kvällarna och kommer därför alltid hem stup full. Det är otäckt att se människor bli så annorlunda och konstiga av att dricka. Det finns något både jag,syster och pappa saknar i livet, det är en vuxen kvinna. Någon som lagar mat, som städar och som tar ansvar. När jag föddes dog min egen mamma och sen dess har jag aldrig haft en vuxen kvinna i mitt liv. Kanske en kort period då min far träffade någon tjej. Men det tog slut efter ett halvår. Varför vet jag inte ,men jag minns henne svagt.Jag hör steg närma sig och jag vågar inte titta.Tänk om det inte är min syster ,tänk om det inte är pappa min heller. Vem är det då!?.Jag känner hur räddslan plågar mig.Jag blundar och hoppas att det snart ska höras en välbekant röst från hallen .Stegen kommer närmare och jag försöker blunda hårdare.

-Var kan han vara ,hör jag en röst viska .

Jag kollar mig runt efter ett gömmställe och med ren reflex tassar jag i väg mot garderoben som står i vardagsrummet. Jag skjuter upp dörrarna försiktigt och kliver in .Jag drar igen dom efter mig .Och precis när jag stängt ser jag dom komma in i vardagsrummet genom en liten glipa i garderobs dörren. Två män går runt i vardagsrummet och det känns som allt bara är en dröm. En hemsk mardröm som jag snart vaknar upp i från. Männen går omkring i lägenheten och det tar ett bra tag innan männen lämnar lägenheten.. Jag kliver ut ur garderoben och känner hur magen kurrar. Innan jag börjar gå mot köket ,lyssnar jag noga efter ljud. Så fort jag försäkrat mig om att det inte finns någon annan en jag själv i lägenheten smiter jag ut till hallen och låser dörren.När jag låst dörren smiter jag ut i köket och brer mig en macka som jag sedan slänger i mig på bara några tuggor. Jag känner hur räddslan stiger inom mig.Tänk om männen forsätter leta efter mig…När jag ätit klart går jag in i mitt rum och kollar ut genom fönstret ,men det går knappt att se något det enda jag ser är bara min egenspegelbild .Mitt bruna hår spretar sig åt alla håll och kanter .Och mina mörka bruna ögon lyser av mod,ensamhet och kärlek. Jag är inte den sortens människa som retas, slåss och håller på med dumheter. Jag är sjävla motsattsen ,jag är inte som andra jag kanske inte är normal men jag är bara mig själv.Den jag föddes till ,den jag utvecklats till.. Hela tiden försöker jag att inte tänka på männen som plötsligt dykt upp i lägenheten,och antagligen letat efter mig. Jag tänker inte mer på männen och jag somnar framför teven på kvällen. Nästa dag vaknar jag av väckarklockan som ringer bakom vardagsrumsväggen där mitt rum ligger. Jag sätter mig upp i soffan och gnuggar mina ögon, jag drar på mig ett par mörkblåa jeans ,och en vit t-shirt .Jag behöver bara gå upp en kvart innan jag går till skolan,eftersom jag aldrig äter frukost på morgonen jag har inte någon stor matlust när jag precis vaknat. Jag borstar tänderna drar en svart mössa över min morgonfrilla och sedan hasar jag i fötterna i mina skor och släcker lamporna i lägenheten och öppnar ytterdörren och stänger den .Jag stoppar i nyckeln i dörren och vrider om .Sedan små springer jag ner för dom smutsiga trapporna .När jag ser skolan ,suckar jag och jag känner mig liten och ynklig. Varje dag måste jag leva med att gå till skolan och få spydiga kommentarer. Nästan hela skolan vet om mitt liv ,och därför har jag inget att dölja. Folk tycker mitt liv är onormalt men kanske har dom inte heller så normalt liv.

-Patrik,ropar en röst.

Ånej hinner jag tänka ,snart börjas det. När jag vänder mig om står Karl och vinkar åt mig att komma. Jag funderar om jag ska gå dit eller bara strunta i honom .Även om jag innerst inne inte alls vill ,så går jag dit automatiskt.

-Mhm ,vad vill du ?,säger jag trött.

-Tänkte lixom fråga om du ..typ har lust att hitta på något efter skolan,säger Karl och stirrar ner i backen.

-Ja och nej ,säger jag häpet.

-Antingen Ja eller nej ? eller menar du kanske,säger Karl osäkert.

-Jo varför skulle vi inte kunna ,men vad ska vi hitta på ,kastar jag ur mig.

Plötsligt blir jag osäker ,vill jag verkligen vara med karl. Jag är tvungen att tänka efter om han någonsin gjort något som skulle få mig att säga nej till honom. Men eftersom jag inte kommer på något bestämmer vi att vi ska träffas i parken och spela basket. Vi pratar oavbrutet med varandra på väg in på lektion .Karls mamma reser mycket och jobbar med ungefär samma sak som min pappa ,och karl har 2 äldre syskon men han har ingen pappa, jag som trott att det var jag som haft onormalt liv. Men det visas att man har det ganska lika trottsallt ,men på olika sätt.

**_

tråden kan tas bort eller låsas