Någonstans i bakhuvudet existerar flickan, som ett vagt minne, någonstans långt borta kan jag fortfarande se suddiga bilder, av mig själv, med världens största leende, världens lyckligaste, lyckligaste flickan i världen, och normalast. Normal, Normal…

Var det åren, som slog omkull mig? jag kunde inte göra motstånd med mina små knytnävar, livet rann ur mina handflator, Jag insåg inte att jag förstördes mer, och mer förens det var försent!

Jag vet, att mamma drack, Min låstaspappa drack. Jag blev knäpp i huvudet av det, men jag var ett barn jag förstod aldrig, Han stack alltid, jag trodde inte han tillhörde familjen, jag visste inte varför mamma och pappa inte bodde tillsammans, och varför min mamma valt, någon som bara förstörde mig, Mamma säger att hon älskade min låstaspappa, men hur skulle jag kunna se det som 10? När dem bråkar, och gråter sen sticker, han Igen, Och igen, bara ordet igen upprepas i mitt huvud, och allt han, ja allt han har sagt till mig, är misshandel, ren och skär misshandel, för min adhd-hjärna.

Sen slutade alkohlismen, när jag var 11, Med påföljd, av bråk och äckel. Jag fick sluta rida, Och misste alla mina vänner. Jag bodde nästan på sjukhuset, jag var där jämt. Och sen skulle jag även få, diagnos till varför jag jämt var arg och skrek, det blev medeciner, Massa medeciner, Medeciner och medeciner. drogad av medeciner. Äcklad av medeciner. Jag hatar medeciner. jag vet inte om det var tonårshumör, men jag ville dö, Jag ställde mig i fönstret och ville hoppa jag stod där i säkert 10 minuter, Nästan nära att halka, ner och jag ställde mig där, hur många gånger som helst, Sparade på piller, för att en dag kanske kunna ta mitt liv, Drack vin utspätt med vatten. Skärde mig, med nålar och allt vasst som gick att få tag i, Det blev bara djupare och djupare, Jag var feg, jag är feg jag vill dö, och dö, Jag ville , jag vill att blodet ska rinna, och det kom till slut det kommer nuförtiden, min vänstra arm har, röda märken, som liknar brännmärken. Jag har tvångstankar om att jag inte får skära mig, nuförtiden. Jag vill skära mig.

efter ett långt, år fyllt av smärta fick jag hjälp, Jag fick magnetröngten, plastkorsett, ett hjärta fyllt av smärta, och sjukgymnast, jag var så svag att jag knappt orkade gå. jag grät jämt, och var deprimerad, Bytte skola, Senare blev ryggen bättre, som tur var slapp jag korsetten som alla retades för. Enda tillfället jag fick ta av den förut var när jag duschade.

Jag fick två diagnoser, och nya medeciner. Sen hammnade Jag på internat, klarade inte av att bo hemma. Nu mår jag bättre här finns djur, här finns en morgondag något som inte finns hemma.