alla ljuger, dem står där och väntar fast dem sa tvärtom. dem väntar, dem ljuger och ljuger igen rakt i ens ansikte, som hårda slag. dem säger saker, dem tror dem vet sanningen och dem hjärntvättar och upprepar, dem tar mina saker när jag inte ser. jag måste gömma, stänga försöka sluta tänka men det går inte då bryter kaoset ut. jag vet att dem alla ljuger, jag är inte paranoid, jag vet att dem alla ljuger, dem vill alla såra mig.

Och när jag inte följer deras strikta regler, hatar dem mig, dem skäller på mig, dem sätter sig på mig, och skriker vassa ord åt mig, dem tar luften ur mig, så jag inte kan göra motstånd, sen tvångsmatar dem mig med, stark vätska, som gör att jag inte kan hålla ögonen uppe, Men jag vägrar, då hammnar det i mina ögon, Jag ser inget, och börjar gråta det här är vad dem vill mig.

Rivsåren på mina armar, har läkt ihop tills någon slags rödrosa vävnad, jag brukar riva upp dem så det börjar blöda, frågar jämt efter plåster, när dem frågar vad det är till, så är det till mitt knä, (för jag har ramlat) jag ljuger för dem jag med, jag ljuger för att jag skämms, jag skämms!

Jag är inte paranoid, men det är jämt en röst, som inte är min som kommer upp när jag inte vill, och säger tvärtom mot det jag säger, det är inte min röst, jag avskyr rösterna.

Varje gång jag sommnar in i sorgens djupa vrå ser jag ingen väg tillbaks, jag vill ta mitt liv, trycker den hårda spetsen, mot den rödrosa vävnaden, utan att ha tänkt så mycket jag vill se blod, men det kommer bara lite, Det är för trubbig yta, Jag vill ha ett rakblad, jag ska ta ett rakblad från pappas rakhyvel. jag vill inte dö jag vill inte skämmas, jag vill leva mitt liv ett sjukt jävla liv.