hon satt liksom så himla samlad med hela livet framför sig, benknotorna och nyckelbenen gjorde henne ståtligt, inte utmärglad men näst intill, ansiktet är inte utmärglat det är vackert, de utrycker inte smärta de utrycker lungn jag avundas, henne, hon med den blåa sammetsklänningen som sprider lugn, som kan leva med lungnet, själv vet du att regnet piskar, åskan slår, rädslan dunkar sönder mig innuti, blodet rinner från regnets piska, jag går sönder, inte en sekund mer med lungnet, kaos,kaos det rinner ner från ditt feta lår, en blodstråle som är kall lungn du är lungn med rakbladet tryckt mot benet, med den kala kalla känslan med lungnet med döden som andas dig i ansiktet, nu piskar inte regnet dig längre.