(Inspirerad av Camomillas Dikter här på skrivlust )

Jag hör liemannen vissla i bakgrunden
Och även fastän jag bara hör hans muntra stämma
Vet jag att han finns nära
Vet jag att han vakar över mig
En dag kommer han våga komma närmre
och då förenas vi igen
Döden, smärtan och jag
Det är nästan så att jag längtar
för han är den enda som alltid funnits där
Som lyssnat när jag gråtit
Som tröstat när jag varit ledsen
Han är den enda som har älskat mig
den enda som har visslat för mig

(likt chipspåsarnas krasande krossade du mina drömmar)

Mina fingrar droppar röda
i solens mjuka sken
Jag känner blickarna i ryggen
knivar som sticker mig på min ömma punkt
De tror att jag mördat någon
De tror att jag skadat någon
Men varför skulle jag det?
Slår det dem inte, att det kanske är tvärt om
Att blodet som sakta droppar ner
kommer ifrån det öppna såret i mitt hjärta

”Sitt ner barn! Vi har en ny elev i klassen idag, hon heter Ful Och Äcklig.”

Jag satte mig ner
och hörde ljudet av dina fotsteg
som ekar i evighetens gång
De kommer alltid att finnas där
De kommer alltid att förfölja mig
För till skillnad från mig
Tar evighetens gång aldrig slut