Väldigt bra målande text som förmedlar känslorna bra! Jag känner också att jag skulle behöva en omformatering ibland, men säger alltid till mig själv att jag har inget bagage jag går och släpar på, utan erfarenheter!

Jag tycker inte alls att ditt självförtroende behöver vara lågt. Du är duktig! Precis som LM skriver har du en fin känsla för bildspråket, jag tycker definitivt att du hittar ett eget språk (det är kanske det du upplever som "rätt så flummigt") och det är ju A och O när man ska skriva poesi!

Sedan var det en del stavfel, fast jag tror att det är rena slarvfel (d.v.s. att fingrarna slinter på tangenterna).

#1 tack :) Åh, så kan man också se det :D kanske borde börja med den attityden, haha ;)

#2 Tack :) Jo, jag skriver väldigt snabbt och slarvigt på tangenterna och trots korrekturläsning lyckas nästan alltid nåt litet stavfel slinka igenom *mutter mutter*

varsamt flätar jag samman mina sprickande blodkärl

för att hålla uppe kulisserna

och förskjuta sönderfallet ett tag

 i solljusets skälvande cirkelmönster

blir blodstrimmorna pärlband

att binda samman ögonblick med

sockerskärvor fyller mina porer till bristningsgränsen

lögnerna spränger mina artärer till brinnande moln

mina nerver tvinnas till strypsnaror

och illusionen smälter bort i hörnen

ögonen fräts sönder av lysrörsflimmer

och ångesten kryper in mellan revbenen

med E-mollen klagande i bakgrunden

© camomilla

Vilken text, wow! Är verkligen imponerad av ditt bildspråk, åter igen!

Camomilla, jag älskar dina texter! De är helt ljuvliga! Om jag får påpeka något så tycker jag att du ska stryka sista stråfen i din första dikt. Den med att du aldrig har betytt något för någon. Den är helt onödig, man förstår ändå!

#5 Tack så jättemycket! :D :D

#6 Tack tack :) Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med den sista strofen, den både tillför nåt och är onödig, så den får hänga kvar tills vidare ;) Men tack ändå :D

Men du skriver ju jättebra! Bara lite stavfel, det är allt…

#6

Jag för min del gillar att den sista strofen finns med där. Det hör ihop och blir som ett sorgset klagande i slutet. Hur bra som helst!!

Kram

#8 tack :'D

Sorry för dålig uppdatering, jag har lite problem med prestationsångest och så. Känns som om ingenting jag skriver är tillräckligt bra för att publiceras här.

men här kommer nåt i alla fall:

bomullsmoln (och i ekor mellan sekundsvisarens ryckningar kan jag nynna tusen toner trots att jag aldrig förstått mig på det där med noter)

och evigheten är bara ett annat ord för sekunderna utan den man älskar

(förvirrade som fågelungar flög tankarna i spiraler medan jag föll som höstlöven och förgiftade jorden med mina ord)

glasskärvor kan skära sönder cykeldäck precis som ord skär sönder människor

dubbmänniska 349,50 :-

© camomilla

Du skriver otroligt bra!

#11 Tusen tack!

Lite tankar till dig camomilla… Du skriver jättebra, och behöver absolut inte vara osäker på dina texter. Alla är vi mest kritiska mot oss själva. Dela med dig av dina Dikter och våga chansa! Jag tycker du är jätteduktig på att förmedla en känsla, och alltid på ett så speciellt sätt. Sedan är vi andra inte heller så perfekta jämt

Vet du vad Camomilla? Jag har aldrig varit så där speciellt intresserad av poesi måste jag erkänna. (Förmodligen på grund av att jag är urdålig på det själv) Förutom av profeten Kahlil Gibrans texter, men när jag läser dina texter får jag jag bara lust att läsa mer och mer av dig. De är verkligen helt fantastiska!

Nu flinar jag rejält här bakom datorskärmen bara så ni vet  usch vad glad jag blir :') Massvis med tack till EmmaL och bjarvamor 

livet står mig upp i halsen och pulserande ljusdioder i huden lyser upp i universums utkant jag smetas ut som akvarell i regnet tills jag nästan inte längre finns

genom lyckans gyllende filter blir dammen i soljusblocken glittrande stjärnstoft och dina ögon honung att drunkna långsamt i älskling du kommer ge mig diabetes om du fortsätter så här

jag sätter tankarna på Pause (bokar enkelbiljett till helvetet åt min ångest) drar försiktigt ned blixtlåset på mitt plastskal och vandrar barfota ut i livet med solkattsdanser sakta sprickande under tånaglarna

(jag ska klämma ihjäl allt som är då sy fast mitt medvetande med universums och aldrig mer aldrig någonsin mer

snudda marken)

© Camomilla

i år har tyngdlagen något emot mig och mina vingar är sköra och fläkta av alldeles för många krascher mot betong jag fastnar gång på gång i dina ögonfransar

("Livet kunde inte läsas. Det kan vara skadat. var god sätt i ett annat.")

i bubblor i min tapet ryms hela verkligheter du sticker hål på dom allihop med naglarna

(om du dränker mig i tusch kanske jag blir något som inte ens har hänt)

kom så väver vi oss filtar av brännässlor drömmar av spretiga taggbuskar och låter oss vaggas till sömns av vackra melodier från maskingevär, atombomber och ett hjärta som slår alldeles för högt

förlåt, jag glömde det har aldrig funnits ett vi för jag vattnar mina kärleksblommor med mina tårar du vattnar dina med salpetersyra

© Camomilla

#15, du behöver inte tacka när du förtjänar det =) Men det är roligt att du bryr dig om våra kommentarer i alla fall! Det känns ju bra det!

Jag tycker väldigt mycket om dina Dikter, Camomilla!
Det finns en originalitet i dem, och ett ibland nästan bedövande symbolspråk.

Det är positivt med andras synpunkter, samtidigt som det man skriver är ens eget hantverk, så det är alltid i slutänden den egna känslan och intuitionen som måste få avgöra hur dikten ska se ut.

Tack för att du låter oss läsa!

Läste bara den första dikten, men jag tyckte den var riktigt bra, lite mystisk på något sätt och olikt allt jag sett förut. Coolt! :)

#18 Varför skulle jag inte bry mig om kommentarerna? Jag blir jätteglad av dom och det ger mig massa inspiration att skriva mer, när jag vet att det jag gör är uppskattat

#19 tack tack tack  

#20 Oj tack

Det känns lite som om jag missbrukar ordet tack i den här tråden  Men jag blir så förbaskat glad av alla kommentarer! :D De betyder jättemycket :)

#21, vad jag menar är ju att du skall skriva för din egen skull, och när du tycker det är bra så ska man vara nöjd oavsett! Men givetvis är det ju alltid kul att få beröm och därmed inspiration =) Fortsätt i samma stil!

jag ska bleka mig några nyanser lära mig att leva med snön under huden och ge upp mina försök att andas nåt annat än din luft

gårdagens krig har sprängt kratrar i min själ och jag sover som ett vindpiskat vinterträd för att slippa känna nånting alls längre

(bara få andas mot din hals i några livstider till är det för mycket begärt?)

skälver till och du smälter nästan bort mitt skal med ögonen jag tappar bort mina ord min stolthet och min själ igen

det gör ont att leva på gränsen, det gör ont att leva vid absoluta nollpunkten (och i vakuum kokar blodet tydligen efter 10 sekunder) att gå sönder vid varje pulsslag

och mina minnen flyter ut igenom skotthålen i himlavalvet (ni kallar det stjärnor men det är bara en illusion) och blandar sig perfekt med lögnen jag nästan lyckats fullborda

jag spottar ut mina vingklippta fjärilar en efter en (de fastnar nånstans mellan tiden och evigheten) och jag fortsätter vandra barfota utan mål i verklighetens avgasgrå snöslask

(omedvetet ristar jag in allt som är du i min hud låter dig bli smycken i ett land som aldrig riktigt vaknar)

© Camomilla

"men sötnos, zebra-chic är bara så 2006"

och jag har tappat räkningen nu på hur många kvällar jag suttit med mitt blod mellan fingrarna och önskat att det vore du

som en inverterad stjärnhimmel och jag smetar ut dom en efter en med skeva fingrar medan stormarna härjar fritt precis bakom mina ögonhålor

träden skälver till i längtan nu medan deras skydd mot omvärlden slits sönder som himlarna faller och blir fågelbon runt mina fötter

(sätt mig i brand också låt mig skapas ny ur en aska svartare än tankarna)

och egentligen är det lite lustigt att vi bara är pappfigurer och kemiska reaktioner under en slocknande sol att vi aldrig kommer närmre än så här

© Camomilla

Jättebra!
En fråga bara.. Vad smetar du ut med skeva fingrar? Stjärnorna? Det framgår inte riktigt..?

Blodfläckar. Haha jag är så konstig av mig  Folk brukar klaga på att jag har skeva fingrar, så det kom med ;)

Ahaaa! Jag kanske är lite trög 

#27 Nejdå, jag är bara lite luddig i mina formuleringar, haha ;)

Du skriver jättebra! :D På ett speciellt sätt, lite sådär.. Hm.. Verklig, kan man säga. Eller nåt… xD

#29 Okej tack :D

utsmetade andningshål i tiden och medan de slött flimrande ljusen väver mattor av tid betraktar jag mina andedräkter klistras mot fönsterglasen

(egentligen är allting indränkt i meningslöshet för du ser fortfarande Honom i knäckebröden och jag har egentligen inget alls att säga till om längre)

vägen ut i verkligheten vibrerar och sjunger studsar mellan stelfrusna människoskal dekorerade med plastögon som aldrig riktigt ser

för vackraste i jakten på den smärtfria tillvaron har vi nog tappat bort förmågan att känna någonting annat än ångesten, saknaden och en mullrande längtan efter att vira den strömförande skenan trettionio varv runt struphuvudet

"Nästa hållplats: Helvetet och depressionen. Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av."

snälla tejpa fast mina sönderfrusna fingrar igen och ge mig en annan pacemaker än din puls (skapa mig ny nu

snälla?)

© Camomilla

Inspirationsbrist och sånt.

Du är så himla duktig. Verkligen talande och speciellt. Som jag sagt tidigare, så skriver du jättedjupa texter, som precis förklarar en känsla utan att nämna några ord om den. Det är väldigt bra

jag drog ut mina nerver med tång igår virade dom som taggtråd runt lögnerna du grävt ned under mitt parkettgolv

(nej, jag kan inte linda mitt hjärta med blodspräckliga tygslamsor för att hindra det från att växa större än den sammanlagda arean av universum [du] jag kan bara smetas ut i ett asfaltsland utan glömska och gå sönder vid varje pulsslag)

idag och igår målar jag världen leende och vacker sliter sönder gårdagen i motljus

(och lindar in dej i tovigt garn, döende månlandskap den enda plats där jag gör avtryck som består)

© Camomills

Åh du är så himla duktig. Det är verkligen kul att läsa dina Dikter. Jag får precis in känslan för hur jag skulle läst upp dem.

#34 Tack tack igen

("det är ju förihelvete din födelsedag ungjävel kan du inte ens låtsas vara glad?")

jag faller ned i mellanrummen mellan dina celler fastnar där, krampaktigt skälvande intrasslad i gårdagens brinnande nerver och nu när jag är permanent fastklistrad i ytspänningen kan inte ens barndomens luddiga världar, torra kanelbullar och läckande tuschpennor göra mig levande igen

och kanske har din närvaro lämnat mitt hackiga parkettgolv lätt gyllenskimrade i skydd av dunklets trasiga filtar kanske har dina ord fastnat i den sjungande spindelväven i utkanten av livet min skeva verklighet

(avflagnande tapeter, såg ni hur jag imploderade när du rörde vid min sprickande skal? tusen miljoner sprickor i sekunden

ändlösa rabatter av smärtblommor)

jag är upp-och-ner ut-och-in och söndersprängd-av-livet

och kanske eventuellt har du faktiskt hänt

© camomilla

Och hon fortsätter leverera =)

Imponerande! Gillar ditt maximala utnyttjande av det svenska språket!

#37 och #38 Tackar tackar höhö 

Jag är imponerad, du skriver jättebra!

frostsprängda porslinshimlar droppar fallfärdigt sköra under trädens ryckande taggtrådshår skär sönder tiden och lämnar skärvor och minnesfragment i döende asfalt

mina fingrar är lysande bleka med utväxt av smärtflammig hud oförmögna att göra något alls kröker sig tills de går av i fuktiga jackfickor

vinterdrömmar utav pixlar pulserar förbi jag lever mitt liv i väntan på strömavbrott andningshål i atmosfärer för förgiftade för att andas in

sömngångare är vi  tyst mumlande sömngråtna barn

© Camomilla

Vad du sprudlar ur dig bra texter! Jättekul att läsa dem allihopa!

#42

Indianer i vinterkrig

_Jo,
älskling jag tror att våren är på väg nu
mina fingrar trasas sönder
(flagorna av mig är den enda snön nuförtiden)
av en brännande livskraft för stark för att analysera

du planterade maskrosfrön under min asfaltshud
varsamt, med lätt skakiga fingrar
och sa åt mig att inte vattna dom
det skulle mina ögon fixa utmärkt själva

och trots alla mina lögner om
hur fruktansvärt bra jag klarar mig
utan allt som är du
har du gjort mig permanent brännskadad
(och sånt läker aldrig riktigt)

nej, din trygghetslukt finns inte kvar
på min sköra hals
dina ord har flugit ut genom stängda fönster
för att blanda sig med molnen
och verkligheten är ett hån rakt i ansiktet

vi var indianer då,
älskling, minns du det?
Minns du hur jag skakade sönder
bortom allt förstånd
i dina solkyssta armar

(men lyckliga slut
existerar bara i
kemisternas provrör
flyktigt dunstande

trasiga rester)

världen är kallare nu älskade
och jag har dött så många gånger
att jag tappade bort räkningen
redan vid tjugotre_

© Camomilla

det kallas massmord ur en annan synvinkel, kära du

_sönderskavda blekta människoslamsor
dekorativt ihopflätade
i vinterdrömmens sköra tak
dina händer ärrigt stela
under inåtvända ögon

(vi måste prata
sa du
tuggade sönder dina läppar med vampyrkäftar
medan kärleken skälvde i dödskramper
våldtagen och döende
mot trottoarkanten)

låtsasord i ballongfärger
faller utan tyngd och känsla
genom mina avskavda hjärnbarksspillror
pillerliknande snö
suckar dovt i blodkärl av plast
basen är en ursäkt
för mina hjärtan att slå i otakt

perfekt symmetri
raka snittytor
felet åtgärdat med ordskalpell
problemet är nu endast
prydliga köttiga kratrar
att sprätta upp som tidsfördriv_

© Camomilla

"and we left our love in our summer skin"

_tusentals sömnlösa ögon
fascinerade av sin oregelbundenhet
mjölkaktigt blinda planeter
blandas med hud

hon kommer inte vakna
trädens fladdrande fingrar
sprängfärdiga av köttig klorofyll
tystnaden är tunga nattfjärilar
klumpigt tröga som tankar

ekvatorn är knäckt
dagarna är brända
sockervaddshår ömsat som
sommarskal

för
jag brinner brusigt klar
för andra atomer nu
precis som du_

© Camomilla

Camomilla, du skriver fantastiskt bra. Säg till när du får en diktsamling publicerad så köper jag den direkt!

#47 Nu blir jag riktigt riktigt glad ska du veta

Har försökt mig på att skriva en novell  Självklart fullproppad med en massa knepiga beskrivningar

Evolution

Himlen hängde som söndertrasade och urblekta lakan över den döende kvinnans huvud, snabba bomullstussar pilade fram och försvann ur hennes synfält. Som kommatecken längs med telefonledningarna satt ruggiga kajor prydligt uppradade. Februariluften var tjock och isande kall och det sved obehagligt i halsen när hon väsande andades in.

Rullatorn skramlade taktfast med hennes klumpiga steg och trottoaren fick hennes fötter att vråla i smärtkramper. Det gjorde alldeles för ont! Världen gjorde alldeles på tok för ont och ändå tvingade hon sig ut i någon slags tafatt protest mot de revolterande cellerna som växte till en allt större hård sten i hennes vänstra bröst. Som om det skulle hjälpa.

En gång i tiden hade hon varit en stark och självständig kvinna, med en glansig naturligt blond hårman och en envishet av stål. Nu var hon en skrattretande vålnad av det förflutna, men det lilla som fanns kvar av hennes gamla jag totalvägrade att låta sig vikas, att låta det kompakta mörkret ta över hennes kropp.

Döden betraktade ömsom roat och ömsom nollställt detta, när han ljudlöst svepte fram i hennes skugga. Han följde henne överallt och fanns i närheten vart hon än gick. Han var skymningens dova tystnad, som drog ut all livsglädje ur henne med långa krokar, han var pillerburkarna som kivades om bottenytan i hennes skafferi, han var demonerna i hennes febriga mardrömmar. Bakom mögliga, förtorkade fullkornsbröd och gräsliga åttiotalstapeter fanns han, ständigt på sin vakt och väntade på att hans tid skulle komma. Det var inte så långt kvar nu.

Slingerkrasse, prisgrupp B, 9,90. Gulrödflammiga blommor, nå, det kunde väl vara fint. De skulle blomma hela sommaren. Skulle hon leva då, när sommarens skälvande hetta gjort världen så färgstark och ljus att det brann i ögonen? Svarta ovädersmoln flammade upp i hennes medvetande, hon försökte vifta undan dem, men de fortsatte att brumma hotfullt i hennes bakhuvud. Jo, hon skulle leva då, bestämde hon. På något förbannat sätt.

Hennes fingrar var köttigt svullna som chorizokorvar och darrade okontrollerat när hon fumlade med blanka enkronor och små femtioöringar. Kassörskans välordnade fasad och rutinmässiga leende började gå sönder i kanterna, irritationen pulserade genom luften i det stela lysrörsljuset. Som om den tjugofemåriga anställda tjejen på Blomsterlandet haft en tankebubbla över sig, kunde kvinnan läsa tankarna klart och tydligt: "Vem fan använder femtioöringar nu för tiden? Och varför är hon så jävla fipplig?"

Kvitto och en oroligt rasslande fröpåse. Hon försökte le och tacka artigt, men munsåren sprack svidande upp igen och började bränna hål i hennes läppar. Ut i kylan igen.

Efter några dagar av sömngångartillvaro började något sprött och vitt vecklas ut ur ett skrovligt frö. Blint och naket irrade den utomjordingsliknande skapelsen otåligt mot ljusstrimmorna som slank in genom fönsterglasen.

Hon betraktade det enda fröet som hittills börjat gro, hur det reste sig som en kejsare ur smutsen, stolt och rent. De andra sov fortfarande som barn i den mörka och tunga jorden.

Rullatorn gnisslade och skrek i hjärtskärande protester, den gick trögt igenom snödrivorna och hon kämpade så att svettpärlor föll glänsande nedför hennes panna. Kanske var det bara i hennes huvud som hela folkklungor vände sig om och glodde på henne som om nyss kommit nedstigen från Jupiter. Det hade blivit svårare att skilja på verklighet och tankar på sista tiden. Hennes huvud var kalt och rent som en nyfödds och smärtan knep ihop hennes ögon till smala springor, skåror i huden. I ansträngningen hade hennes mosstickade mössa glidit undan och blottat hennes största sårbarhet för omvärlden.

Folkmassan bubblade runt henne som kokande gröt, måndagsfrustrationen hängde tung och molande över den snirkliga kön till kassan inne på ett kokhett apotek. Pliktskyldiga blickar med artigt medlidande stack henne som nålar i ryggen, men de fastnade inte. Allting rann bara av henne.

Knubbiga pekfingrar sträcktes ut som vajande maskar från barnvagnar stora som stridsvagnar, glänsande salivklet runt barnens skotthålsliknande munnar. Ögonen stora och spelkuleliknande, fast fixerade vid hennes urholkade ansikte. Illamåendet mönstrade hennes synfält i psykedeliska virvlar. De små barnen pekade och stirrade och som genom tjocka täcken kunde hon höra deras "mamma, hon där tanten har inget hår, varför då mamma?". Paniken började dra sina brännande klor längs med hennes ryggrad.

Så fort hon betalt sina berg av smärtstillande tabletter knölade hon ned den gräsligt fula apotekspåsen i korgen till rullatorn och försökte snirkla sig ut från dårhuset utan att klämma alltför många fötter. Blickarna och förnedringen brände hål i hennes dunjacka.

Två tunna blad hade vecklat ut sig som vingar ur den tunna stjälken och hon såg klorofyllet bulta som blod. Samtidigt sinade hennes egen livskraft mer och mer, bortom all räddning. Hon visste att till slut skulle knäckas av cancern och falla fritt genom universum. Tanken fyllde henne med lugn, av någon anledning. Det världsliga livet hade ändå aldrig varit menat åt henne.

Doktorn var lätt fetlagd med en flygig mustasch som trotsade tyngdlagen. Hans ord flög mot henne som feta husflugor, brummande och surrande. Han sa att hon inte klarade av det längre. Sjukhusinläggning var det enda alternativet. Medan hon tog in orden och lät dem klistra fast sig i hjärnbarken betraktade han henne med medlidande blick medan han fipplade och knäppte med sin penna, uppenbart besvärad av situationen.

Varför då?

Varför ens bry sig om att kämpa?

Vi ska alla en gång dö.

Slingerkrassen ägnade henne inte ett ögonblicks uppmärksamhet. I slingrande rankor fortsatte den att växa starkare för varje ögonblick. Paraplyliknande blad i samma storlek som enkronor vred sig envetet mot de få ljusmängderna som sipprade in igenom fönstren. Varifrån fick den sin styrka? Gud? Stanken av sjukhus och klinisk renhet stack i hennes näsborrar och de styva lakanen var lätt knottriga mot huden. Gud hade aldrig varit längre bort från henne, medan Döden däremot uttråkat lutade sig mot respiratorn.

Blippandet och de gröna kurvornas lockiga svallande fascinerade henne på ett nästan hypnotiskt sätt. I samma takt som hennes egna sinande pulsslag pulserade vågor fram över den för övrigt svarta skärmen, gnistrande gröna. Det stack i huden på motsatta sidan av armbågen när hon rörde sig. I en tung och klumpig droppåse på en skallrande ställning fanns den magiska vätskan som höll henne vid liv. Det var länge sedan hon slutade äta normalt. Smaker äcklade henne.

Tanken på hur enkelt det skulle vara att rycka ur nålarna ur huden och välta omkull respiratorn studsade envetet runt i hennes huvud som pingisbollar. Att bara få dö för en gångs skull. Jordelivet gav henne ingenting längre.

Dagen hon dog hade hon tappat räkningen på alla dagar och nätter hon väntat i febrig längtan efter att Döden skulle sätta sin blomsterkrans av svarta rosor och tistlar runt hennes fjuniga huvud. Dag och natt hade suddats ut till en evig gråzon av meningslöshet, med surrandet och de TV-spelsliknande ljuden från respiratorn som soundtrack.

Om hennes liv hade varit en film hade hjälten kommit nu. Han skulle kysst henne levande igen, fått livets spräckliga rosor att återvända till hennes gråtonade kinder. Tillsammans skulle de flytt in i en brinnande solnedgång och ett kursivt The End antytt att nu skulle de leva lyckliga alla sina dagar. Men som hon redan visste, var livet ingen vacker romantisk komedi. Livet var ett hånskratt rakt i ansiktet.

Döden började med vana rörelser samla ihop det han behövde för att utföra sitt arbete, för att kroka upp denna människans hopskrumpna själ och släppa ut den som en sparv i universum, det eviga tomrummet. Som miljarders varelser före henne skulle hon blandas med stjärnorna.

14:28 rätades respiratorns kurvor ut till ett tjutande rakt streck. Blodet kallnade i hennes blodkärl, blev en skrattretande vätska utan mening.

Kvar i den kalla, krispigt hårda världen väntade ett slingerkrassefrö på att personalen med vana händer skulle slänga ned det i sopnedkastet tillsammans med kaffesumpen från eftermiddagskaffet. Som tur var skulle Döden snart linda sina knotiga fingrar runt dess starka uppenbarelse. Det skulle bli en lång väntan.

© Camomilla

Putt putt putteli putt  Är det så dåligt att ingen har något att säga?

Wow…

Drog mej för att läsa det för längdens skull. (Gillar inte att läsa långa texter på dator.) Men det var värt besväret.

Jag gillar verkligen din ordrikedom. Mycket bilder utan att det blir… ja, det skulle kunnat bli överdrivet, överlastat, fåfängt. Men det är inget onödigt. Det är riktigt bra skrivet! Och fint innehåll.

Jag har varit imponerad förut, och jag är lika imponerad fortfarande. Keep up the good work!

//Lena

Du skriver fruktansvärt vackert!

Måste bara säga att du har en enorm talang för poesin om du inte vågat kalla dig poet innan,så tro mej du ÄR en poet,ditt sätt att skriva fångar mej direkt, forsätt att skriva,och e du inte redan det,så bli medlem på poeter,se.jätte bra site

kram zahra

Tack så fruktansvärt mycket för alla fina kommentarer! :') Jag blir så rörd att det är galet.

Har haft lite problem med inspirationen ett tag, men nu är det äntligen igång igen. Skrev detta för några veckor sedan. 

"There's something in my head"

_Åh,
herr molnman
jag klistrar skriken röda
på vansinnets bräckliga väggar
där konsten övergår i våldet

cystor&städer
odlas i provrör under mina inåtvända hudar
diskanter målar psykopatens virvlar över taken

galaxerna klumpar sig samman
höghusen slickar vargtimmen
ur mina händer_

©Camomilla

Tack för dina texter, alla har varit verkligen bra och innehållsrika med egna ordkombinationer.

 Bara sista verserna har jag lite svårt att smälta.

cirrun

du skriver otroligt vackert! särskilt en fras fastnade jag för;

och evigheten är bara ett annat ord för sekunderna utan den man älskar

Jag kommer nog aldrig att glömma de orden ;)

Oj

var får du all inspiration infrån?

Otroligt mycket du har skrivit och det är bra oxå :)

Ella

#55, #56, #57 Tack så mycket!

Angående inspirationen så är jag ute och går mycket i naturen och det hjälper en hel del, då blir det tankarna klarare och det mesta lättare att hantera  Jag skriver väldigt mycket hela tiden, även när jag inte har inspiration, så går det som det går

Hejsan! Först och främst vill jag bara säga att jag fullkomligen äälskar ditt sätt att skriva, och alla dina texter och i synnerhet din novell! Helt sjukt bra!

Sen så tänkte jag att du kanske vill se en dikt jag skrev efter att ha fått inspiration från dig? Jag hoppas bara att du inte tar illa upp att jag försökte skriva på samma 'sätt' som du, jag är bara så fascinerad av det nya och coola sättet.

Min dikt:

Om jag lever,
varför lever du?

Om jag andas,
varför andas du?

Om du finns kan jag inte finnas
så varför existerar vi båda fortfarande

Världen är full av frågor
det är synd att det inte finns nog med svar
och att kvoten av besvarade frågor
redan är fylld

(jag kommer alltid aldrig veta)

Är det inte sorgligt?
Hur blodröda tårar sipprar ner längs min kind
och inte ens ett svar kan jag få till näsduk

Är det inte sorgligt?
Hur jag aldrig kommer att få veta
hur det känns att veta
att vara viss

"hur många grader vill du tvätta ditt liv i? så högt det går tack, jag har hört att smuts är svårt att få bort"

Ett halvt glass vatten står på bordet
halvtomt eller
halvfullt
- det är ditt val.

Mitt glas är halvtomt
och det kommer det att vara
tills det att du
inte längre finns

Kram Midnatta

#59 Det är fullständigt okej, känns bara väldigt konstigt och ovant att folk blir inspirerade av mitt barnsliga klottrande. Men det är positivt! Jag gillar känslan i din dikt, skulle gärna läsa mer av dina alster

#60 Naw, tack! Som sagt finner jag inte alls dina Dikter som "barnsligt klottrande" utan jag fullkomligen älskar dem. Har du inte gjort några fler? :D

 Älskar alla dina texter Camomilla. Annorlunda och helt underbara!

Varma kramar Emma

#61 Jag har kommit av mig lite i diktskrivandet på sistone, bloggar mest och skriver störda noveller på en uråldrig bärbar windows 95, så det blir inte så mycket jag kan publicera här tyvärr. Men jag lägger oftast upp här om jag skrivit något nytt

#62 Tack så mycket! Jag blir så glad av alla fina kommentarer!

#63 Okej! :)