Wow, jättebra skrivet! Jag fastnade verkligen för den.

tack! :D

här är en till:

men i februari kommer du tillbaka, visst?

är det inte så att man glömmer alltid
varandra till slut?
i alla fall har jag
hört det någon gång
men jag kommer aldrig att glömma den där sista
septembernatten
den bränner fortfarande
genom mina tankar
krampaktigt
och den svarta stjärnhimlen rasade ner
den där natten
och på ett ögonblick var allt söndertrasat
allt det som vi kämpat för, i alla fall jag
men jag sa
trevande
fast jag redan kände hur du tog
mitt hjärta och försvann
men i februari kommer du tillbaka, eller hur? med snö på ögonfransarna och lycka
och jag visste redan där
i den frusna septembernatten
att orden som lämnade din mun
mjuka som våra jordgubbar vi
åt i maj - kommer du ihåg?
inte betydde någonting
fast du sa
att visst kommer jag tillbaka och lagar våra hjärtan

men både du och jag vet att det aldrig kommer att hända
(och det växer inga rosor på asfalten.)

Jag är jätteimponerad av ditt skrivande, det griper verkligen tag i en :)

tack så jättemycket, jag blir superglad :D

jag fortsätter lägga upp texter här så jag inte spammar hela forumet med nya trådar :P

den här texten är en skoluppgift där man skulle göra om ett valfritt textstycke ur en bok och göra om till en dikt. jag har inte lämnat in den ännu så nu måste ni kommentera på med kritik och tips så att den blir riktigt bra XD

jag skulle vilja berätta, men Tystnaden har tagit mina ord

och jag blir bara mer och mer
genomskinlig, för det är som om alla
ser rakt igenom mig
och det är som att mitt hjärta också blivit
genomskinligt och trasigt eller
kanske sotsvart och skrumpnat
som det svarta strecket i
min panna sen dagen innan i förrgår

jag vet inte, jag har svårt att tänka för drömmarna gör mig snurrig

för jag vill inte gå runt som ett
spöke som ingen ser
som en levande död

och jag känner att minnena tränger
sig på, fast jag varnar
det gör ont
minnena om hur det var innan
när jag fortfarande hade färg
och inte var som ett
gammalt fotografi, svartvitt
och med trasiga kanter

det känns som att mina läppar har
klistrats ihop och tungan
stelnat, som om stämbanden
inte längre kan bilda
ord
eller som om någon har låst
min mun och kastat nyckeln
in i en dimmig värld bland
molnen, för högt upp
för att nå

och det känns som att mina
ord har fastnat i magen
de ligger där och skaver
och jag undrar
hur lång tid det tar
innan det går hål
och jag har mardrömmar med andetag
som fastnar i strupen
för tunga att andas i
den mörka kalla jord som
är mitt fängelse

men jag orkar inte ännu en
kylig morgon med
tysta ögon och
fastfrusna ord

jag undrar hur länge till
jag kan hålla ut
utan någon att dela mina
känslor med
vilket gör dem
tusen gånger tyngre

och hur jag länge jag kan
hålla ut utan att
dunka huvudet i en stenvägg
och skrika tills halsen
rostar sönder i natten
och tills stjärnorna ramlar
ner från sina fästen

(och man kan inte sätta tillbaka redan fallna stjärnor.)

här är stycket jag gjorde om: "Tess gled med pekfingret längs eldstadens sotsvarta överkant. Sedan drog hon samma finger över Kats panna så att det blev ett svart streck. /…/ Det svarta strecket betydde Tystnad. Ingen talade med Kat. Hon talade inte med någon. /…/
Kat höll ut i nästan två veckor. Men det var som om hon blev mer och mer genomskinlig, som om hon inte längre riktigt var Kat. Hon drömde mardrömmar på nätterna. Hon drömde att hon var död och gick omkring som ett spöke som ingen kunde se. Ibland drömde hon att hon hade blivit begravd och jorden tryckte mot bröstet så att hon inte kunde andas. Sedan satte hon sig upp i sängen och kippade efter andan och flämtade och lyssnade till sitt eget hjärta som galopperade. Det kändes som om hon skulle börja skrika och dunka huvudet i väggen om ingen talade med henne. "
sid: 44 - 46 ur boken "Silverhästen" av Lene Kaaberbol.

mitt hjärta har ett hål

och inte ens månen och hans stjärnor kunde
värma mitt trasiga hjärta
i den kalla novemberkvällen när
luften var isande klar och hade
färger av en ovädershimmel
och varenda andetag var som
en suckande ispust
och kvällsmörkrets höstvind virvlade
mitt hår rufsigt
och trots att jag låg ner med
armarna runt kroppen kunde
den ändå komma åt mig och
jag väntade, tills natten
ljusnade och morgonsolen
bröt genom molntäcket
men inte ens då kunde solen och hans strålar
värma mitt trasiga hjärta
så jag låg kvar och väntade på
någon som kunde laga mitt
trasiga hjärta.

2 stycken lite kortare:

**men jag vill inte falla nu okej?

**springer i nattsvart mörker
snubblar
famlar
faller
smutsiga löv
slingrade döda rötter
som skrämmer
är det någon idé att
resa sig, någonsin igen?

sammetslen månskenshimmel
vargen tjuter
dagen gryr
reser sig upp
igen
får inte falla nu
starkare än nånsin.

**om kärleken till ett djur

**det finns alltid där:
lurvigt
och lent
rynkad nos, vädrar
tassande mjuka trampdynor
lilla barnet klappar ömt:
vi är bästa vänner du och jag.

jag fortsätter och lägger upp en till dikt fast ingen kommenterar, för jag har tråkigt, haha XD

men dom kanske passar bättre i en skål

jag skulle vilja
stoppa mina
känslor
i en
flaska av glas
sluta till ordentligt
och sedan
gömma undan den
högst uppe
i ett skåp som
ingen orkar
öppna

så fick
den ligga
där, samla
damm och
glömmas bort
sådär som
man gör med
saker som
man inte
vill se,
men inte
slänga bort

men,
jag fattar ju
inte att det
är utan
känslor
som man
blir som
känsligast

Fint skrivet! :)

tack!

och inte ens tusen ord kunde bli lika vackra

tre små ord
och hela min
värld vänds
upp och ner

tre små ord
och min kropp
fylls av rosa
såpbubbelglitter

och när du pressar dina läppar mot mina gör du hela mig till en rosa såpbubbla

tre små ord
och du
gör mig
skör
och lätt att
krossa
som en av
dom där
skålarna av
glas som
mamma var
så rädd om
då för
hundra tider
sedan

tre små ord,
och min värld
är bara du

tre små ord:
jag älskar dig

och med din
sammetslena nattröst
kunde inte ens
tusen ord bli
lika vackra

jag ser en stjärna av kärlek på väg att falla

älskling,
det känns
som att
dom där
stunderna
när vi bara
liksom
tycker om
varandra
är mycket
mera sällan
nu och
jag frågar
varför?
för jag
vill så
gärna
känna dina
fingrar
som stryker
undan min
blekta
lugg och
din varma
hand om
min nacke
en
gång
till

men egentligen
är jag
ganska säker
på att det
beror på
att
jag
älskar dig
så mycket
mer än
du
faktiskt
älskar mig

men eftersom
jag verkligen
älskar
dig
så blundar
jag och
stänger ute
den där
sanningen
som alltid
förstör

den
och det
faktum
att du
faktiskt
glömde
bort min
födelsedag

Den där sista var otroligt berörande!

om jag var en poet (så skulle jag skriva ner mina tankar)

jag är ingen
jävla
marionettdocka
som du kan
styra och
slita i
hur
som
helst

men du vet: jag är inte gjord av stål

jag är ingen
speldosa,
som du kan
vrida upp
och sedan
spelar
jag exakt
den
melodi du
vill

men du vet: jag dansar bara till min egen musik

jag trodde att du
på en stjärnbeströdd
himmel var den
stjärna som
lyste
allra
klarast
men egentligen
så var du bara
den där
i utkanten som
blinkar lite
svagt, på väg
att
slockna

precis som ett
visset löv
som faller från
sin gren om hösten

jag trodde att jag
behövde dig, såsom
poeten behöver
poesi,
men du vet: jag kan stå på egna ben nu

jag liknar nog
egentligen mer
en porslinsdocka:
känslig, men fri
att välja min
egen väg

dimvarelse

Den där sista var väldigt fin och tänkvärd! :D

så junisolar blev till månar i alla fall

under junisolen
stod vi (du&jag)
och såg hur
solen byggde sina
rödgula månar i
ett nät av
virvlande ljuspunkter
utan slut och början.

och jag har ett
gömställe -
så där som småbarn
brukar ha
uppe i skogen
dit man kan gå
om man
vill vara ensam
utan sig själv

det är ett
hemligt
gömställe
men om
du vill så
kan du
få komma dit
och så kan
vi vara
hemliga
tillsammans

och så är
stenen i
rullning och
mitt gömställe
kommer
inte vara
hemligt
längre utan
redan dagen
efter imorgon
kommer du
stå och
skratta mot någon
som har ett
äckligt jävla
leende i ansiktet som
inte är mitt

men då finns
mitt hemliga gömställe som
inte alls är hemligt
något mera,
och där har
jag byggt en
egen
trasslig sagovärld som
bara är mej
men utan några
onda sagotroll
för såna finns det redan
alldeles för många i
det liv som är på riktigt.

bara mina årstider

mina årstider skulle
bara vara

mintkarameller i glasburk
under en filt
i höstregnet,

varm choklad i
snögrottevärldar
och hallonbåtar,

bara fötter under
körsbärsblom med
våren virvlande i håret

och spring över
sommaräng i
morgonsolen med
tunn klänning dansande
fritt kring bruna ben

i mitt universum.

'Junisolar' tyckte jag om för att den visar så tydligt hur en tonårs tjej har redan fått uppleva livets svårigheter och människornas falskhet.

MVH

cirrun

Du är fantastiskt duktig! Jag tycker verkligen om dina Dikter! Va som än händer, forsätt att skriva! Lycka till./ Linda

Du skriver jätte bra! Blir vädligt gripen av dina Dikter :) 

På bilden längst upp skriver du väääldigt likt min kompis :) Vad heter du? ^^

tack så jättemycket! :D lill-sass: jag heter tilde

Imponerad! Tycker vekrligen om detta!

#21 Aha ;) Min kompis heter Louise x)

Igen; Braa! :D