Jag brukar skriva skräck och fantasi men eftersom att jag inte ska skriva skräck efter klockan åtta på kvällen - annars flödar min fantasi och jag kan inte somna  - så jag började skriva drama/kärlek istället. Jag har precis börjat på den här så jag har vill har erans åsikt om bra, dålig den är, gramatikfel m.m.

   Trevlig lässtund!

Kärlekens kraft

         1

Klockan var 02:04 och Harry Smithers kunde inte sova. Men han behövde inte fråga sig själv om det; han visste redan svaret. Harrys chef hade bokat ett möte som kunde ge Harry en befordran, och kanske tvärtom. Det här jobbet betydde allt för honom och var hans enda kärlek. Han hade mist båda föräldrarna för mindre än två år sen, och han var det enda barnet. Bara tanken av olyckan tårades ögonen i mörkret där han låg, ensam.

   En liten anonym teveapparat stod över andra sidan rummet på en tevehylla. Han undrade om han skulle sätta på teven för att ha lite sällskap. Men vad tjänade det för någon roll? En teve var inget som att ha en partner som man kunde älska med. Han trodde att han skulle bli en tjejmagnet om han byggde upp hans kropp och fyllde den med muskler, men det var nästan förgäves. Harry drog täcket över sig och kramade om kudden och hoppades på att han skulle drömma om sin käraste.

   Samtidigt hemma hos Martinez stod Beatrice framför spegeln och visste inte vad hon skulle ta vägen. Hon kunde inte fly eller gömma sig, så var skulle hon göra? Hennes pappa var maktgalen (det hade hon förstås förstått för längesedan) och kontrollerade polisen och var huvudchef för ett multinationellt företag som hade stora möjligheter att kontrollera polis- och myndigheterna som hade satt sin fot över många av världens länder.

   Hennes långa bruna hår hängde över ögonen och hon avskydde det. Hon hade ärvt det från pappa genom generna. Medan de blåa glittrande ögonen var hennes mor som hon nästan avgudade. Hon hade räddat sin dotter många gånger från döden av sin fars brutala misshandel flera gånger. Plötsligt tårades hennes ögon som annars var så fulla av liv; hon hade fattat ett beslut.

   Hon öppnade glasskåpet som fanns ovanför vasken i det lilla badrummet och letade efter nagelfilen. Den var så vass så att den i alla fall kunde peta ut ögonen och kanske kunde den genomskära bröstet, in i hjärtat. Men hon kunde inte hitta nagelfilen eller något annat vasst föremål, inte ens en kork. Beatrice började välta ner saker och ting från hyllorna och började få panik av någon anledning. Hon hatade livet och hatade sin far mest av allt och alla.

   När bara några sekunder har gått och hyllorna var tomma och innehållet låg utspritt på vasken och några saker på golvet, föll hon hjälplöst ner på knä. Hon var helt naken och hon lät sitt långa hår falla ovanför ansiktet, dolde det. Beatrice började av någon anledning att skämmas, och hon skymtade en människa vid dörren. Hennes hjärta hoppade till och först trodde hon att det var pappa, men när hon granskade figuren såg hon att det var hennes mor, hennes skyddsängel som räddat henne från femårsåldern.

   Kvinnan som stod i dörren hette Hellen Martinez och var vid femtioårsåldern, iförd en vit pyjamas med blommor som motiv och hade besvikenheten i vit ögat, och samtidigt andra känslor som tyckts strömma ut henne.

   Vid det här laget grät Beatrice på golvet där hon satt och nästan vädjade till hennes skyddsängel om hjälp, råd och stöd och det hade hon gett sin dotter i hela livet. Beatrice såg att hennes mor var på gränsen till att gråta, som hon själv gjorde.

   Som ett mirakel fick hon talförmågan tillbaka. "Snälla…", började hon och tårarna strömmade i floder nedför ögonen. "… hjälp mig, mamma." Hellen verkade tveka. Beatrice visste att hennes mor var chockad, det var hon med. Självmordstanken kom först i kväll efter hennes far gick och lagt sig. Hon visste att om hon ens tänkte en självmordstanke svek hon Hellens förtroende. Plötsligt fick hennes skyddsängel liv i benen och steg sig fram emot sin dotter och hukade sig. Beatrice såg att hennes ögon var fyllda med ilska, besvikenheten och allvarlighet och blev nervös. Hade hennes skyddsängel dött? Dött och förmultnat i den stenhårda kroppen som var gjord av stål och hade just då inga känslor som kunde öppnas för sin dotter. "Snälla…", vädjade Beatrice men Hellens iskalla händer greppade hårt tag om hennes haka och deras blickar möttes. Den var stenhård och visade inga känslor. Hennes mors döda blick skrämde henne och hennes hjärta tog ett extra hopp av rädsla och förtvivlan. Konstigt nog hade ansiktet fått liv och munnen försökte forma ord. Men orden var lika kalla och döda som resten av henne och det gav Beatrice kalla kårar. "Jag hjälper dig aldrig mer", sade hon, släppte taget om hakan och gick ut från badrummet. Beatrice hjärta verkade stanna. Hennes värsta farhåga hade besannats.

   Hennes skyddsängel var nu död för alltid.