Det här är en liten del av en berättelse som är med i en tävling vad tkr ni :D ?

Skitsnack?Nej Tack!

Jag föll ner på knä brevid den stora gråa gravstenen med min mammas namn inristat. Hur kunde det här hända mig? Jag kände hur sorgen gjorde ont inom mig. Jag ville bara skrika ,jag ville bort härifrån. Bort från denna hemska värd. Jag satt där en lång stund,innan mina ben orkade lyfta upp mig från den blöta och grusiga marken. Det fanns så mycket jag ville ,så mycket som inte gick. Jag borstade av mina byxor och gick med raska steg hemmåt. Det började sakta skymma ute och luften var kvav, jag kunde se hur molnen blev mörka som hat. Det skulle säkerligen bli åska och jag började småspringa. När jag precis slagit igen dörren,hörde jag hur åskans mullrande blev högre och högre.

-Vart har du varit,frågade min pappa och jag hörde hur oron steg i hans röst.

-Jag var bara, bara ,jag avbröt mig själv jag orkade verkligen inte säga ordet. Varje gång jag hörde ordet 'mamma' gjorde det ont i mig ,så ont att det kändes som att någon sparkat mig i magen. Pappa frågade inget mer ,och jag antog att han förstått vart jag varit eftersom det alltid blev samma svar när jag varit vid mammas grav. Nästa dag vaknade jag av att väckarklockan skavde sig djupt in i mina öron. Jag daskade till väckarklockan med armen och den for ner på golvet med en smäll. Jag kastade av mig det sköna varma täcket och ställde mig upp på det iskalla golvet. Mina kläder låg utsprida över hela golvet ,och jag suckade för mig själv. Jag slängde på mig ett par jeans och en svart munkjacka. Jag studerade mig i spegeln och jag vred och vände på mig ,den svarta munkjackan fick mig att se mullig ut. Jag bytte till en blå munkjacka med en text på ryggen där det stod 'Älska mig för den jag är '. Som vanligt skjusade pappa mig till skolan .

-Hejdå ,mummlade jag när jag klev ur bilen.

-Hejdå ,vi ses sen ,sa pappa och kollade på mig ,hans kristallblåa ögon lyste av sorg .

Jag led av att se min pappa så ledsen.

Det var ungefär 6 månader sen mamma försvann ur våra liv. Och det kändes som om jag aldrig skulle komma över henne. När jag gick över skolgården kände jag hur alla blickar fästes mot mig. Det stod flera tjejgäng och viskade och pekade på mig. Det fick inte direkt mig att må bättre. När lektionen börjat kändes det som om den aldrig skulle ta slut igen . När klockorna ringde ut och det var rast igen. Satte jag mig på en bänk och väntade på bättre tider. Jag blundade för att kämpa i mot tårarna. Här satt jag för 6 månader sen med min "bästavän" Emelie och det var då pappa kom springandes över skolgården och det var då han berättade att mamma låg på sjukhus. Jag slet upp ögonlocken jag ville verkligen inte minnas det som var för 1 dag sen eller 1 år sen,det spelade verkligen ingen roll  om det nu var för 1 minut sen .Man vill inte minnas det hemska bara det bra …