kopiera in texten från word?

Om du vill och har möjlighet så kan du kopiera in texten i ditt inlägg här. Ta gärna ett kapitel i taget, så blir det lättare för oss här att läsa och kommentera.

oki ska försöka med idén att kopiera!

det funkade inte! =( VAD SKA JAG GÖRA!?

Hur kan det inte funka?

markera texten i word, ctrl + c sen öppnar du ditt inlägg här, ctrl +v…

asså erika,jag kan visa hur duska göra när vi är någon dag ;)

men det är inte det, emma det är asså det är typ fel format på texten =(

 ok, så det funkade att gör SÅ DÄR CTRL-GREJJEN DET ÄR GANSKA MYCKET ATT LÄSA TYCKER JAG, MEN DEN ÄR INTE FÄRDIG (MIN BOK ALLTSÅ) IALLA FALL SÅ ÄR DET NGRA PUNKTER VID SIDAN OM, VET INTE VART DOM KOMMER IFRÅN MEN SKULLE BARA VARNA OK, VAR SÅ GODA OCH LÄS!!

          KAPITEL 1:ANNIE.

Vi har precis flyttat och inget är sig likt, men jag och Hallie ska i alla fall få en häst tillsammans…

- Annie! Ropade Camilla, systrarna Annie och Hallies

Mamma.

• - Jag kommer! Ropade jag tillbaka.

Jag hörde henne fortsätta Ropa till Hallie: Hallie frukosten är klar!

Jag hörde även Hallie som svarade: Jag kommer!

Jag suckade, varför skulle skolan börja idag för?

Jag ville åka med min bästis till Södertälje och gå på marknaden men det är ingen idé att bråka, det går säkert andra gånger… tänkte jag sorgset.

• - Vad vill du ha? Frågade Camilla.
• - Jag tar flingor svarade jag mamma.
• - Du då? Hallie, vad vill du ha?
• - Jag kan ta flingor jag med sa Hallie och suckade.
• - Vad är det frågade jag?
• - Nä det är det att jag har prov idag! Sa Hallie
• - Men det har du ju inte sagt! Sa Camilla förskräckt.
• - Men jag har pluggat hos Malin alla gånger jag har åkt dit. Sa Hallie.
• - Det var ju tur det jag vill inte att du inte klarar av skolan unga dam för då blir det verkligen ingen häst för dig du!
• - Vad orättvist !,alltså om jag råkar få ett halft poäng från mvg så får inte vi någon häst inte ens Hallie får fast hon har varit jätteduktig! Sa jag upprört.
• - Ja för om hon får en egen häst så vill ju du också ha en häst och det blir för dyrt med 4 efter som jag har en egen häst och pappa… Camilla slutade tvärt hon hade fortfarande inte riktigt kommit över hennes mans plötsliga död. (han hade blivit påkörd när han skulle köpa blommor till Camilla på deras bröllopsdag.)
• - Och pappa hade en häst som nu är din avslutade jag meningen.
• - Ja just det och om ni så gärna vill ha en häst så får ni kämpa lite för den alltså klara av skolan och du får ju hästen fast du är ett halft poäng ifrån men ni ska i alla fall få hälften mvg och resten vg och det gör inget om ni får ig i ett ämne som inte är så viktigt t.ex. bild om ni inte vill bli konstnärer i försäg sa Camilla.
• - Varför kan en av oss inte få pappas häst då frågade jag.
• - För att den hästen orkar bara att promenera lite då och då och inte ridas ut sa Camilla bestämt.
• - Ja just det sa jag lite ledset.
• - Annie! Skolbussen är här ropade Hallie till mig.
• - Kommer svarade jag och sprang ut.

 - Bussen är ju redan här! Skynda dig då, Annie! Sade Hallie.

Jag började springa på riktigt nu och såg till min fasa att bussen började åka, utan mig! Jag sprang och flåsade som en hund, tog en genväg och han precis med bussen vid nästa hållplats från oss. Jag satte mig ner med en duns bredvid Hallie och kunde inte sluta flåsa fören 5 minuter.

Jag suckade det var ju ett gott intryck att flåsa som en hund i 5 min. När man var ny! Pluss att man missar bussen! Men nu var vi framme och allt kunde ju hända nu…

- Så, du… vi möts på bussen va? Frågade Hallie mig.

- Jadå så klart! Jag har ju lovat!

Jag suckade tomt vem vill ha en lillasyster!? Jag gick in i klassrummet med darriga men och satte mig bredvid en tjej som såg väldigt ledsen ut.

KAPITEL 2 MIA

Jag satt på fönsterkarmen och kollade ut genom fönstret, det var något jag gjorde ofta nuförtiden. Jag tittade på en kråka som flög upp till trädet och började tvätta sig. Mina tankar började skena iväg igen… varför lät jag Alice gå till den där parken när jag hade ansvaret? Vad hade det tagit åt mig? Det var mitt ansvar att hon mådde bra. Och så hade jag bara struntat i det! Min Alice! Min älskade lillasyster Alice, som jag aldrig skulle glömma, låg i koma… Och det var mitt fel! Mamma och pappa hade sagt gång på gång att jag inte kunde vetat att hon hade bestämt sig för att klättra i den höga klätterställningen, ändå visste vi alla att det faktiskt var mitt fel! Mamma och pappa ville bara inte erkänna det för mig. Dem tyckte jag var en hemsk dotter, för tänk om Alice aldrig skulle vakna ur sin koma! Hon hade redan varit i koma i 3 månader nu. Jag visste inte hur länge till jag skulle klara det här, jag ville igentligen bara dö. Det ville nog alla andra också att jag skulle.

• - Är du uppe så här tidigt gumman? Vill du ha frukost?

Mammas röst väckte mig ur mina tankar, hon låtsas som allt är bra fast det inte är det!

• - Visst vill du att jag ska dö? Frågade jag mamma helt tonlöst.
• - Men älskling så du säger! Det är klart jag inte vill! Absolut inte nu när Alice…

Mamma avbröt sig mitt i meningen hon klarade inte heller av att säga det högt till någon.

• - Just det, Alice! Du tycker jag är en hemsk dotter efter vad jag har gjort! Du vill att jag ska dö! Innerst inne vill du faktiskt det! Skrek jag med tårar i ögonen. Jag visste att om inte Alice skulle vaknade snart, skulle det vara ett svårt liv för oss alla. Hon hade inte reagerat för något så om hon inte reagerade på något snart, så skulle hoppet vara ute att hon skulle vakna någonsin igen. Jag hade fått ledigt från skolan och det var faktiskt skönt, den enda jag pratade med från skolan var min bästis Agnes och henne skulle jag behöva stort stöd av nu. Jag önskade och bad varje kväll att Alice skulle vakna men det gjorde hon inte! Snart var hoppet ute snart var det för sent…
• - Jag vill inte ha frukost sa jag till mamma som stod i dörröppningen.
• - Okej Mia, men säg till om det är något sa mamma och gick för att koka kaffe.

Jag suckade och slängde mig på sängen och började läsa.

Det var en bok jag hade fått av mormor. Boken hette: Död eller levande? Jag började tänka på Alice igen hur jag hade struntat i henne. Och jag hatade mig själv för det. Om hon visste hur jag kände nu, kanske hon skulle vakna och säga: Nu är allt bra igen! Men det kanske hon aldrig gjorde. Boken kanske handlade om henne, död eller levande antingen vaknade hon från koman. Eller så var  hon snart… ja död! Det var en jobbig tanke, men den fanns där hos mig hela tiden. Alice, kanske aldrig skulle vakna från sin koma! Varje dag var lika dan, ett evigt sörjande. Jag tog fram böckerna från skolan jag fått av Agnes, det var både matte ,engelska och svenska. När skulle lärarna vänja sig igentligen? Tänkte jag tomt Imorgon skulle jag i alla fall till skolan igen tänkte jag bestämt…  Klockorna ringde in för olika lektioner som alltid. Det var nu Alice skulle komma springande och skrika vi ses sen! Och le med hela ansiktet, och mina kompisar skulle säga: gud vad gullig hon är! Och jag skulle denna sekund skämmas så jag blev alldeles röd eftersom en kille jag var kär i skulle gå förbi. Så skulle jag svara mina kompisar: Aldrig! Hon är ju knäpp! Högt och tydligt. Då skulle jag se hennes ledsna ansikte och vända mig om av dåligt samvete. Men om hon skulle stå där idag och säga ses! Så skulle jag högt och tydligt säga: Ja då! Så skulle hon le ännu mer och jag skulle vända mig om för att jag log inom mig. Men nu så stod hon inte där, och kanske aldrig mer skulle göra det igen… Skolan var över denna dag  och jag klarade faktiskt av att vara i skolan jag skulle klara det för Alice. Nu satt jag och drack te med mamma och pappa kom inrusande i huset han skrek: vet ni Vet ni! Alice sjukhuset och dom sa, ja!

- Men Stefan! Lugna ner dig så vi hör vad du säger! Sa mamma.

- Va? Har hon vaknat eller?! Nästan skrek jag ut!

Mamma vände en sträng blick åt mig som betydde: Men Mia, inte har hon vaknat, det skulle vara ett mirakel.

Ja! Det har hon! I går natt vi får hälsa på om en vecka!

Mamma andades in mer luft genom munnen och andades ut igen samtidigt som hon sade:

- Ett mirakel!

Jag blev så glad men kom snabbt ner på jorden igen, Alice skulle säga: Förlåt för att jag klättrade upp. Och jag skulle inte klara av att höra henne säga så för det var mitt fel det här.

- Jag kan inte följa med sa jag snabbt.

- Men Mia! Varför? frågade pappa. 

- Jag klarar inte av att hon ska säga att det var hennes fel! Skrek jag och började akutgråta.

Men du vill väl träffa henne?

- Men Stefan! Klart hon vill! Vad  är du för pappa!? Sa mamma.

- Ja det vill jag, men… ok jag följer med. Sa jag bestämt.

- Du behöver inte bestämma det idag. Sade pappa och tog mig i handen som han gjorde när jag var liten flicka.

- Jo, jag ska följa med!

- Ok, Ok. Sa pappa och höll skrattande upp händerna,

- Jag ger mig!

- Stefan! Sånt här skrattar man inte åt! Sa mamma strängt. Pappa slutade genast skratta

-jag vet, förlåt sade han.

- Bråka inte, Det klarar jag inte av! Skrek jag.

Jag sprang in på mitt rum och lyssnade på mamma och pappas samtal:

- Varför har dom inte sagt något!? Sade mamma

- Det undrade jag med, och dom sade att dom inte ville ge falska förhoppningar om att hon hade vaknat till, det är bara 50% chans att hon blir återställd. Men nu har hon vaknat upp på riktigt och hon har sitt minne kvar så det var tur! Och hon väntar på oss hon får åka hem om en månad älskling!

- Underbart suckade mamma djupt.

- Jaha tänkte jag gud hjälper nog om man är villig att dö för någon. Jag gick och lade mig och sov djupt redan efter några minuter…

Jag vaknade av att jag hörde fågelsång och kände det starka solljuset i ögonen. I dag var det Fredag sista skolagen.

När jag stod vid busshållplatsen kom en tjej springande precis när bussen kom, hon flåsade som en hund och jag trodde hon hade problem, men när vi kom in i bussen satte hon sig med en duns bredvid en yngre tjej som var på pricken lik den andra. De måste vara syskon tänkte jag glatt. Vilken tur hon har som har en syster som är frisk. Det är min med snart. Men det verkade som hon inte gillade sin syster. Så jag bestämde mig för att jag inte gillade henne. När vi var framme sprang jag in och satte sig på min platts men olyckan var efter mig. Den äldsta rödhåriga tjejen av dem 2 lika syskonen skulle gå i samma klass som mig! Och inte nog med det, hon satte sig bredvid mig också!

KAPITEL 3 TRÄFFEN

- visst är syskon jobbiga? Frågade Annie den andra tjejen för att skapa en bra start mellan dem. Det bästa var ju att tycka lika dant.

- Kanske för du tycker det ja! Men min syster ligger i koma Väste Mia av raseri till den nya tjejen.

- Oj fårlåt jag visste inte… jag gillar ju min syster med men ibland kan dom vara lite jobbiga hehe…he.

Annie slutade tvärt småskratta när hon såg tjejens blick.

- Ja ibland kanske vad heter du? Jag heter Mia Vi kanske kan bli bästisar sa tjejen glatt.

- Ja, jag heter…

Annie blev avbruten av Mia.

- Är det som jag behöver säga? Frågade tjejen surt. Jag har faktiskt förlorat en syster och så sitter du och säger att dom är jobbiga! Nästan ropade Mia.

- jag heter Annie och jag visste inte… sa Annie med sorgsen röst.

- Förlåt du kunde ju inte veta, jag har gått för långt igen men det är svårt att förlora en syster. men det skulle kanske du klara av du hatar ju din syster! Sa Mia

- Förlåt jag… ska vara tyst nu. Sa Mia ursäktande.

- Gillar du hästar då? frågade Annie som aldrig kunde vara tyst riktigt länge.

- Fy hästar! Jag hatar hästar jag gillar bara min syster. Sa Mia bestämt.

- Vi är ganska olika va? Sa Annie.

- Igentligen inte sa Mia.

- När jag inte hade förlorat Alice så kunde hon vara jobbig ibland och jag har gillat hästar men dom är läskiga. Fortsatte Mia.

- Jag förstår men jag kan hjälpa dig att komma över rädslan. Om du vill? Frågade Annie hoppfullt.

- Ja kanske det är värt ett försök… sa Mia.

- Så hur eh…hm… din syster? Frågade Annie.

- Jag kan berätta sade Mia vi ska träffa henne nästa vecka. Sade Mia glatt så började hon berätta…

- Oj! Men min syster kan nog hjälpa jag tror att hon kan bli sykolog när hon blir stor för hon har hjälpt många. Sade Annie.

- Ja jättebra jag klarar inte av att vara där inne själv. Sade Mia.

- Ja hur gammal är din syster? Frågade Hallie.

- 14 alltså ett år yngre än mig. Sade Mia.

- Det är min syster med. Sade Hallie.

- Så hon är alltså ett yngre en oss hon med. sade Hallie.

- Jag ska prata med henne efter skolan, du kan ju följa med om du nu ska komma över din rädsla? Frågade Annie.

- Ja det kan jag väl. Sade Mia.

Efter skolan så sprang jag, Annie till Hallie.

- Hej kan du göra mig en tjänst? Frågade Annie.

- Hallie kollade forskande på Annies ögon…

- Du är orolig min vän sade Hallie.

- Jag vet! Sade Annie.

- Där ser du? Hon kan bli sykolog och är irriterande när hon gör så där! sade Annie.

- ja jag skulle tycka min syster var irriterande om hon gjorde så där, men nu behövs hon. Sade Mia.

- Va? Sade Hallie.

- Min syster ligger i koma, hon är i samma ålder som du och din syster säger att du är duktig på sykologi så du kan hjälpa mig och min syster kanske? Sade Mia.

- jo men jag behöver först prata med din syster i enrum men oroa dig inte, det är bäst att prata med någon i sin egen ålder försäkrade Hallie med ett leende.

- Ok på nästa fredag kanske?

- Ja varför inte. Sade Hallie.

- Om pappa. Hallie brev avbruten.

- Tyst! Sade jag, Annie.

- snacka om att du behöver sykolog. Du har inte kommit över pappas död på ett halvår! Sade Hallie

- Jag är i alla fall bättre än mamma sade jag, Annie surt.

- Ja syskon kärlek strunt samma jag behöver din hjälp först sade Mia. Och såg på oss båda.

- Behöver du hjälp av HENNE!? Sade Hallie och glodde på mig, Annie.

- Ja jag behöver bådas hjälp. Sade Mia.

- Din hjälp för sykologi och Annies för hästar. Sade Mia och såg på Hallie.

- ok, men ska du med oss hem nu då eller? Sa Hallie

- ja jag tänkte det… går det bra eller? Sa Mia

- ja det gör det säkert, då kan du prata med hennes syster så länge Hallie. Sade Annie.

- ja det blir säkert bra. Sade Hallie glatt.

Så Annie och Mia begav sig hem till Annie och Hallie, och Hallie begav sig till sjukhuset.

- Hej gumman! Har du redan fått en kompis! Jaha vad heter du då? Och vad ska ni göra? Frågade Camilla.

- Föresten vart är Hallie? Du glömde henne väl inte? Frågade Camilla.

- Mamma lugn, vi är här för att jag ska lära min kompis Mia att komma över rädslan för hästar, Hallie är på sjukhuset. Det har inte hänt henne något utan hon ska hjälpa Mias syster Alice, dom behöver lite sykologi. Förklarade jag för Camilla som försökte smälta allt.

- Jaha… var det ända Camilla kunde svara.  

ok,ok lite ovärklig va? Och inte så jättebra kanske men det är min första bok, och jag är bara 13, dessutom så kan böcker vara lite fantasifulla ibland…eller vad tyckte ni??

Det ända som jag har och kritisera negativt är sammanhanget jag hänger liksom inte med i slutet :) men annars är den bra

Var väl inte så fantasifullt. Skulle väl kunna hända;). Var väl inte så där  jätte spännande och namn upprepa sig ganska många gånger. Reagera på att hon på sjukhus var 13 va?. Fast man fick en bild av henne som yngre;). Och lite konstigt slut.(man väntar lixom på att något ska "hända", Alltså något som får en att fortsätta läsa).  Men annars var den bra.  Bra skrivet:). Med många "detaljer". Och sånt är viktigt!. Glöm inte bort handlingen bara. Så man har en bra grund. Men om du jobbar med texten mer. Läser igenom ett par gånger. Ser man oftast vad som behöver ändras. Och tillslut har man en riktigt bra berättelse. Men du är ju bara 13. Har god tid på dig;).

Ja, det är problemet, asså jag tappar bort själva handlingen i all min iver. Jag kan komma på en jättebra början, men sedan kommer jag inte på något mer absolut inte slutet. Jag kan bara komma på en bra början sedan går det inte längre… och allt hängde inte ihopp så bra, men jag kanske ska tänka ut en ny, bättre berättelse, och innan jag börjar skriva ska jag försöka komma på HELA berättelsen. Alltså från början till slut. Vad tycker ni om det??

TACK FÖR ATT NI SVARADE OCH KOMENTERADE ÄVEN OM DET VAR BÅDE POSSETIVT OCH NEGATIVT MAN BEHÖVER BÅDA DELARNA SÅ MAN VET SOM ÄR BRA OCH Så MAN VET VAD MAN SKA ÄNDRA PÅ!

MVH ERIKA-96 TACK TACK SÅ MYCKET NI ÄR BÄST!!!

#12 jag tycker inte alls att du behöver börja på en ny berättelse! Allt man skriver blir ju inte perfekt från början. En text behöver många genomläsningar. När du läser kan du gärna läsa texten högt, då märker du ifall någon meningsbyggnad låter konstigt. Redigera bort onödiga meningar, beskrivningar. Om du märker att ett ord kommer upp flera gånger på väldigt kort tid, kan ud antingen byta ut ordet mot en synonym eller ändra meningen.

Du behöver inte heller skriva ut allting i ordning, skriv ner olika händelser noggrannt, när du får inspiration till att skriva.

När du har skrivit ner några händelser, så du har ett frö til lhistorien, kan du göra en lista. Punktera upp händelserna i kronologisk ordning och sedan är det bara att skriva! Beskriv varje händelse noggrannt, så att du själv blir införstådd i vad som händer o så :)

 sedan, när du har historien i huvet, kan du koppla ihop händelserna med varandra. "Limmet" mellan händelserna kan vara vad som helst, snack, miljöbeskrivningar, dötid, små vardagliga saker.. Vad som helst. Allt som får tiden att gå framåt.

Den här historien kan säkert bli jättebra, bara du ger den lite tid :)

Lycka till emd skrivandet!

det var precis det jag menade ,man liksom vill ha något som får en att vilja fortsätta läsa något spännande och att namnen upprepar sig ,hallie'annie'hallie'annie haha men annars var det bra;)

äh

#15 Trodde du ville ha hjälp?