Tveksamt om detta kan bli nåt..
Med en smäll for dörren igen efter mannen, mannen som jag lovat att älska i nöd och lust till döden skiljer åt oss. Mannen som jag har givit allt till och, som jag trodde, gav allt till mig, men så var det tydligen inte. Det blev inte döden som skilde oss åt, utan ett misstag och ett missförstånd. Hur kunde det bli så här?
Jag sjönk ihop på golvet, fortfarande med den parfymerade lappen som förstörde allt i min hand. Jag hade pysslat med tvätten när jag hade hittat lappen i hans ena byxficka. "Torsadg kväll kl. 19?" stod det på lappen och orden tillsammans med parfymen hade fått det att gå runt i huvudet. Jag hade varit helt säker på att jag skulle svimma så jag hade satt mig ner på tvättkorgen och det var där Matt hade hittat mig en timme senare. Att det kunde gå så fort och lätt att förstöra ett liv men byggt upp under sju års tid? På lite mindre än två timmar hade jag gått från lyckligt hemmafru med underbar man och barn till hemlös, olycklig kvinna utan varken man eller barn.
Jag måste ha hamnat i någon form av chocktillstånd för jag hade inte märkat att Matt kom in i rummer förrän han skakade på mig. Då hade jag kommit åter tillbaka till nuet, rasande.
"Rör mig inte" Jag väste åt honom samtidigt som jag skakade av mig hans händer från mina axlar.
"Vad nu älskling? Vad menar du?" Matt tog ett steg tillbaka och såg forskande på mig.
"Vad menas med detta? Kan du förklara för mig vad detta betyder?" Jag viftade med lappen framför honom samtidigt som jag rasande reste mig upp. All yrsel var definitivt borta nu, ersatt med ren ilska." 'Torsdag kväll kl. 19.' Vad är detta?"
Långsamt, för långsamt, verkade Matt förstå vad detta innebär och sa orden tyst för sig själv. "Oh" sa han tyst, nästan lika tyst som en utandning.
"Jaså, är "Oh" allt du har att säga om saken?! Jag har litat blint på dig Matt, jag litade på att du inte skulle bedra mig, litade på att du älskade mig!" Jag kände hur tårarna sakta svämmade över mina ögons vallar och rann över mina kinder. Jag lätt tårarna vara, för likt många kvinnor blev jag ännu vackare när jag grät, likt en älva. " Vad betyder detta Matt?"
"Hmm, ja, hmm… Holly….Kan du inte sätta dig ner, raring?"
Jag skakade på huvudet.
"Ja, hmm, jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta, men det är så att" han suckade djupt och jag fick en känsla av att jag egentligen inte ville veta resten." Det är så att jag sprang på Lydia för någon månad sen och vi har träffats och fikat några gånger, hmm sen dess."
"Vad har den häxan med det här att göra? Jag trodde du avskydde henne?"
"Jo, ja men hon har förändrats. Hon har gått i terapi och det känns helt annorlunda denna gången"
"Denna gången?" ekade jag och kände hur känslan 'jag-vill-inte-veta-mer-av-fortsättningen' växte sig starkare.
Nu började Matt se väldigt obekväm och han skruvade nervöst på sig, och sen gick allting väldigt fort.
"Jo, vi har träffats några gånger och vi trivs väldigt bra ihop och det känns som alla känslor vi en gång hade kom upp till ytan igen, som om de aldrig försvunnit. Vi tror att våra känslor för varandra dränktes av Lydias tvångstankar men nu när hon kommit över det känns det som om ingenting skulle kunna komma i vår väg. Och, du vet, Lydia känner mig ju väldigt bra och hon frågade hur vi hade det och så och då berättade jag helt ärligt om vårat lilla problem…"
Vårat lilla problem, tänkte jag i mitt stilla sinne, är att du inte kan få upp den. Det är väl egentligen ingen problem, det går att lösa och komma över. Jag blängde argt på Matt, vilket fick honom att stanna upp en sekund innan han började prata igen, till och med snabbare än förut.
"..och vi har pratat om det och så, och jag har kommit på orsaken till det hela. Jag älskar inte dig längre, Holly." Han pausade och väntade på min reaktion, men jag kunde inte säga ett ord. Jag var som förstenad och det enda jag hörde var "Jag älskar inte dig längre, Holly" som snurrade runt, runt, runt i mitt huvud. Det var de mest fruktansvärda ord jag någonsin hört och de låste fast mig i denna förstenade kropp. Matt verkar ha förstått att jag inte skulle säga något för han började prata igen.
" Så jag och Lydia har bestämt oss att försöka igen, bli en riktigt familj igen, tänk bara var roligt det skulle bli för Julia och Rob om mamma och pappa blev tillsammans igen. Vi planerade att Lydia skulle flytta in här innan när skolan slutade så barnen har hela sommarlovet att vänja sig vid att ha sin mamma hemma igen. Lappen som du hittade är en gammal lapp men på torsdag ska faktiskt du och jag gå på ett möte angående" han harklade sig" en annulering av vårat äktenskap."
När han sa det kändes det som om hela jag exploderade i små bitar.
"ANNULERING!!!" Skrek jag och struntade fullständigt i om Julia och Rob hörde mig, för de hade ju tydligen ingenting med mig att göra. "Annulering av vårat äktenskap? Vill du bara radera de senaste sju åren, vårat liv tillsammans?! Har inte de betytt NÅGONTING för dig? Och den där häxan till hagga Lydia kan dra dit pepparn växer! Vad vet hon ens om sina barn? Hon stack när de var tre och ett år gamla! De enda som de har gemensamt med henne är hennes gener men för övrigt är JAG deras mamma! Jag har uppfostrat dom och skött om dem de senaste sju åren! De är praktiskt taget mina barn, inte den där bitchen Lydias!"
"Kalla inte mina barns mamma för bitch och kalla definitivt inte min framtida fru för hagga, häxa eller bitch för den delen!" Argt tog han ett steg emot mig och tog tag i mina överarmar, hårt."Aldrig" skrek han samtidigt som han skakade mig.
"Släpp mig, du gör mig illa!" Jag försökte ta mig ur hans grepp men skulle inte ha lyckats om han inte själv släppt taget och tog ett steg tillbaka. Han såg på mig med mörknande ögon och hans röst tog en ny metallisk ton. "Kalla aldrig Lydia för bitch igen"
Jag bakade snabbt utom räckhåll för honom.
"Ha! Jag kallar den slynan vad jag vill. Hon sticker utan förvarning och lämnar allt och nu är hon tillbaka, åter igen utan förvarning, och vill ha tillbaka allt, men det kan hon glömma! Någon annulering tänker jag defifnitivt inte gå med på så om du prompt vill bli av med mig så får du bli det genom en skiljsmässa!" Min röst bröts vid det sista ordet men jag fortsatte ändå. "Om jag vore du skulle jag inte ens ta i henne med en tång, tänk vad hon kan ha gjort de senaste åtta åren! Den lilla lömska slynan!"
"Försvinn" Matt sa ordet tyst, som om han inte ville att någon skulle höra, men den iskalla, metalliska tonen gick inte att ta miste på. Han tog tre snabba steg och var snart framme vid mig. Han grepp tag i min högra arm och drog mig ut ur rummet, genom köket och hallen och till sist ut genom ytterdörren ut i trapp huset innan han talade igen. "Försvinn, jag vill aldrig se dig igen. Hur kunde jag vara så dum så jag gifte mig med en så känslokall och egoistisk människa!"
Med de orden och en sista iskall blick slängde han igen dörren efter sig och kvar var jag i samma kläder som jag vaknade i, alltså ett halvt igenomskinligt nattlinne i siden och spets.
Hej
Ursäkta all stavfel som jga upptäckte fanns överallt 
Jag läste igenom det men eftersom jag vet vad det ska stå så ser jag inte alla stavfel och felskrivningar.
Hoppas ni kan se bortom alla fel
Ella
Intrigen är intressant tycker jag. Reagerade på en sak bara. Fika är ett typisk svensk sysselsättning. Personerna har angosaxiska namn och är därför amerikaner eller britter. Britter går på puben, eller dricker möjligen kaffe ihop. I USA tar man väl en drink?
Oh, tack Parsley. Tänkte jag inte ens på.
De kanske va på lunch tillsammans i stället…
Fikat=lunchat, Lydia & Matt åt lunch tillsammans.
Tack för kommentaren! :)
Ella
Jag tycker att det var bra, mycket fängslande! Man blir inte less på att läsa, så det är ju ett stort plus :) fortsätt att skriva, jag vill läsa mera!
Jag fick tårar i ögonen :) Det var mycket vackert-sorgligt!
Medarbetare på fantasy.ifokus
Oh
Ni är för snälla!
Tack, o jag jobbar för fullt på fortsättningen!
Bör dyka upp snart!
tack
Ella
Tveksamt om detta kan bli nåt, del II
Jag vet inte hur länge jag satt där och stirrade på dörren som tills alldeles nyss skyddat mitt hem. Då hade dörren stått för trygghet och "välkommen-hem" känsla, nu hängde den bara där och stirrade tillbaka på mig med sina osynliga ögon. Helst skulle jag vilja skrika åt dörren "låt mig vara", men då skulle jag väl definitivt inte få komma innanför den igen. Plötsligt kom ett papper glidandes ur brevinkastet. Försiktigt kravlade jag mig upp på alla fyra och kröp fram till dörren. "Packar ihop dina kläder och allt annat du har här, du kan hämta dem i morgon, måndag, i tvättstugan. Vår tvättid är klockan tolv. Lägger sakerna bredvid den tredje tvättmaskinen. Matthew."
Förvirrat skakade jag på huvudet och läste lappen igen. Jag kunde inte förstå orden, det var en sådan kyla i dem, som om det var någon slags rapport. Så opersonligt. Trots att brevet antagligen var skrivet i all hast så hade Matt, sin vana trogen, skrivit med vilken dag det var imorgon.
"Jävla jurister" svor jag tyst för mig själv. De ska då alltid vara så himla korrekta i allting. Jag läste lappen för tredje gången, det kändes fortfarande overkligt, att detta var en otrevlig dröm jag snart skulle vakna ur. Beviset mot detta uppenbarade sig för mig när jag läst lappen färdigt lappen för tredje gången. Matt hade skrivit under lappen med Matthew, precis som om jag var någon nästintill okänd bekant som man var tvungen att skriva en lapp till. Till och med när vi träffades hade han presenterat sig själv som Matt Johanson advokat, hade han sagt Matt. Det var bara när han var i rätten som han var Matthew Johanson, även hans föräldrar kallade honom för Matt rätt och slätt. Han hade alltid varit Matt för mig så det var inte förrän när vi gifte oss som jag förstod att Matt egentligen hette Matthew, för dum som man är trodde jag att han hette Matt eftersom alla kallade honom det. Fast så var det ju tydligen inte längre, nu var han tydligen Matthew mot mig med.
Jag blev abrupt avbruten när jag sagt där och muttrade för mig av tanten en trappa upp som kom gående i trappan.
"Nämen hej Holly! De var länge sen, du måste verkligen ta med dig dina små underbara barn upp till mig någon dag så de får träffa Mister igen, han blev så glad när de lekte med honom sist!" Leende tog tanten, som jag alltid glömmer namnet på, de sista trappstegen upp till vår våning. Mister var tantens lilla tjocka mops som jag verkligen inte tålde, men som tur var gillade både Rob och Julia honom.
"Mmm…" fick jag fram till svar, för tanken på Rob och Julia fick mig att vilja stortjuta igen.
"Ja, men jag kan förstå om ni är lite upptagna. Matt går det väl riktigt bra för har jag hört så han jobbar väl ganska mycket skulle jag tro och du har väl fullt upp med att hålla den där lilla söta kroppen i trim" Hon blinkade konspiratoriskt mot mig. "Lycka till med kurragömman och jag måste verkligen säga att de små gullungarna har haft riktigt tur som fått dig som mamma!" Tanten fortsatte gå upp för trappan medan hon muttrade om hur trevligt det var med föräldrar som tog sig tid att leka med sina barn, så här på söndags morgon också fast hon skulle kunna ta på sig lite mer kläder. Även om tantens ord var menade som komplimanger kändes det som om någon stötte en kniv i mitt hjärta och vred om. Rob och Julia, de små gullungarna, skulle aldrig mer få ha mig som mamma, eventuellt aldrig få träffa mig igen. Jag kände hur ögonen svämmade över igen när jag tänkte på min tragiska situation. Det var söndag förmiddag, runt halv tolv skulle jag tro om jag inte tappat tidsuppfattningen helt som det i för sig fanns stor risk för, jag var helt utan pengar. Jag var klädd i ett nästintill genomskinligt nattlinne och hade ingenting att byta med förrän om tidigast 24 timmar. Jag var utslängd, hemlös och hade precis förlorat de tre personer som jag håller närmast mitt hjärta. Jag kände mig som en urblekt, urtvättad disktrasa. Jag var helt enkelt en tragiskt patetisk person.
Jag hörde hur någon gick innanför dörren och jag kunde nästan känna de iskalla blickar som någon gav genom kikhålet i dörren. Någon, som jag inte ens orkade tänka på vid namn, verkade tycka att situationen började bli obekväm. Han ville antagligen att jag skulle gå härifrån innan någon av våra andra grannar såg mig och började ana oråd. Jag hörde hur någon öppnade och slog igen entrédörren på första våningen samtidigt som personen innanför dörren började otåligare vanka av och an. Personen som kommit in genom entrédörren måste ha varit för jag hörde klackarna eka i trapphuset när hon gick uppför trapporna. Jag hade bott på tredje våning med honom, som jag inte orkade nämna vid namn, och när kvinnan med klackarna hade kommit en bra bit in på andra trappan hörde jag han innanför dörren prata. Det tog någon sekund innan jag förstod att det var mig han pratade med men när jag väl förstod det började ovilligt lyssna.
"Holly, res dig upp och gå därifrån. Du hör inte hemma här längre. Holly, hör du mig? Jag ber dig, res dig upp och gå härifrån, NU!"
Jag brydde mig inte om vad han sa, jag lyssnade istället efter kvinna med klackarna och försökte komma på vem av våra grannar det var. Ett blont lockigt hår var det första jag såg av kvinnan med klackar, sen såg jag ett sunt, söt ansikte med iskalla blå ögon och ett illvilligt leende. Det var Lydia.
"Holly, Holly. Så du trodde verkligen att du skulle kunna leva på mitt liv, men ack så fel du hade. Du Holly, dra härifrån och skaffa dig ett eget liv, va?! Ingen vill ha en parasit som du kvar här längre!" Med dessa ord och ett överlägset leende seglade hon in genom dörren till livet som för inte alltför länge sen varit mitt, inte hennes. Några sekunder senare hörde man hennes förtjusta tillrop. "Åh Matt!!" "Åh mina små älsklingar, kom till mamma!!". Jag mådde rent ut sagt illa och gallan steg i strupen på mig tillsammans med avskyn. Utan ett ord samlade jag ihop all styrka jag hade kvar och reste mig upp för att rusa ner för trapporna, ut till den friska luften som inte Lydia förgiftat med sin falskhet. På vägen ut sprang jag förbi tavlan med husets invånare på respektive våning och lägenhet. En mening fångade min blick. "Matthew & Holly Johansson, nr 9, våning 3. Advokat." Jag stannade upp och en djävulsk liten idé formades i mitt huvud. Utan att tänka längre grabbade jag tag i pennan till anslagstavlan och drog ut den lilla lappen med våra namn på. Jag vände på den och skrev dit en ny informationslapp.
"Svinet & Slynan, nr 9, våning 3. Familjeförstörare."
Nöjd gick jag ut genom dörren och såg på den obefintliga solen som hade haft vett att håla sig undan idag. Regnet föll ner som om någon tömt en hink ovanför mitt huvud men av någon anledning kändes det bra. Jag blev genomblöt på bara någon sekund men det kändes som om vädret, naturen var på min sida. Långsamt började jag gå och i mitt stilla sinne, kanske något galna sinne vid det här laget, tänkte jag "Matthew Johansson, det här är ett misstag som du som du länge kommer få ångra!" Det kändes så bra så utan närmare eftertanke vände jag mig om och skrek det rakt ut mot huset jag bott i i hela sju år.
"Matthew Johansson, det här är ett misstag som du länge kommer få ångra!!!"
Bra språk och spännande intrig. Det är kul läsning det här.
Att du använder en engelsk miljö har både för och nackdelar. Jag tror att du befinner dig i England, snarare än USA, men jag kan ha fel. Fördelen är att svenska kvinnor sällan är hemmafruar. Ska du använda dig av en hemmafru i din berättelse så får du antingen bege dig utomlands eller flytta tillbaka till 1960-talet eller tidigare om du ska vara i Sverige. Nackdelen är att du behöver veta hur det faktiskt ser ut och vad folk har för vanor där du placerar din berättelse. Annars kommer det någon sur läsare, typ Parsley, som tror sig veta bäst och påpekar: Fikar gör man i Sverige, inte andra länder, har de verkligen gemensamma tvättstugor i England eller har man egen tvättmaskin eller går man till en tvättinrättning i grannkvarteret med sin smutstvätt. Häng inte upp dig på detaljerna när du skriver. Sådant kan du lätt ändra sen, utan fokusera på personerna och intrigen, och det är bra i den här historien. Var bara medveten om att du kan behöva fixa till en del detaljer i slutändan. Jag kanske inte alls ska komma med sådana synpunkter? Du kanske blir hämmad av det?
Ok =) Här kan du få några konkreta tips. Först ros. Det känns att du har någonting att berätta och gör det med energi. Ris. Var noggrann med tempusen så att det är imperfekt och inte någon blandning. Dela upp dialogerna i kortare avsnitt så att det blir mer tempo och inte långa monolger. Undvik adjektiv och framförallt adverb. Det blir krystat och klychigt då. Försök gestalta istället. Glöm inte dramaturgin. Försök behålla späningen och släpp inte iväg hela problematiken på en gång. Lycka till!
Tack igen
1, det gör definitivt ingenting Parsley, fick mig faktikst ett gott skratt när jag upptäckte att det var du som kallat parsley för en sur läsare ;) O det är jättebra att du påpekar såna saker fikat, tvättstugan m.m som jag definitivt inte skulle ha tänkt på själv, så hittar du något mer sånt så bara skriv.
2.Tack för rosen och riset :) Just det här med vilket tempus jag ska skriva tycker jag är riktigt svårt men jag ska försöka jobba på det. Med Gestaltning menar du (lätt exemplet) blodröd som ros eller vad tänker du på när du säger Gestaltning?
Ella
Gestaltning; Istället för att säga " den ohyggligt fula gubben med glasögon stirrade surt på honom" kan man säga: Mannen tycktes vara född med glasögon, för ingen hade sett hans blickar, antagligen för att de onaturligt stora ögonen, två legade ankhalvor, alltid var blodsprängda av whiskey och gula av nikotin och raseri.
Starta ny diskussion
