Ska jag Leva nu Eller Aldrig ?.

 kapitel 1.Jag vill inte tro det..

Jag önskade jag hört fel.'Jag är för ung för att dö ,tänkte jag och och tittade plågsamt på läkaren.Det här var en madröm! Jag nöp mig själv i armen för att få väck på mig från den här plågsamma madrömmen.Det gick inte,det var försent.Det var ingen madröm längre..

-Du kommer bli frisk en vacker dag ,sa mamma och la sin arm på mina axlar och försökte lugna ner mig,hennes ord skavde i öronen.Det var tomma ord.Ord som inte betydde något.Jag skulle aldrig bli frisk.Aldrig någonsin.Jag skulle dö plågsamt ,och inte hinna leva livet.Jag hade aldrig trott att det här skulle hända mig.Jag kan redan se rubriken på tidningens framsida"En plågsam död för Sanna 15 år" .Mitt liv hade bleknat bort.Dagarna var förbi.Det kändes som om jag redan var död .Jag stirrade in i den gulmålade sjukhus väggen.Jag kunde varken vrida eller vända på huvudet,jag var rädd för att världen skulle gå sönder om jag rörde på mig.såren läker med åren.viskade en röst inom mig.Nej mina sår är så allvarliga att jag inte har många år då dom kan få läka på,sa jag till mig själv.Annars Så får dom läka rätt så fort om dom ska hinna läka helt,tänkte jag ,jag skulle ändå aldrig bli frisk,döden var nära så var det bara,det gjorde ont att få höra sanningen att jag inte hade länge kvar att leva,jag önskade att jag aldrig varit taskig mot mina vänner,nu behöver jag mina vänner mest av allt i världen,jag behöver deras stöd för att kunna leva ut det korta livet jag har kvar .Förtjänade jag det här? antagligen gjorde jag det,svarade jag mig själv inom mina djupa tankar .

älska mig som mest ,när jag behöver det som minst..

-Ni får åka hem över helgen ,men ni får komma tillbaka på måndag så vi får undersöka det lite närmare ,sa läkaren och tittade på mig som om jag blivit sinnesjuk.På vägen hem vågade jag inte säga något,jag var rädd för att hela jag skulle falla i hop till en hög.Jag vågade knappt röra på mig.När vi körde upp på gården,och mamma stannat bilen och klivit ur och väntade på mig,satt jag bara kvar där.Hon vinkade åt mig ,men jag satt bara där helt tom ,utan ord eller känslor.Jag kände mig döende.Mamma drog mig ur bilen och när jag kom in i huset gick jag upp på mitt rum och la mig i sängen jag legat i när jag vaknat på morgonen helt omedveten om att jag vad dödssjuk ,då log jag kanske för sista gången i hela mitt liv…Jag somnade där på sängen med kläderna på.Jag drömde en underbar dröm,som kanske var för overklig för att vara sann.Jag ville leva kvar i drömmen.Där var jag frisk,hade vänner och min pappa fanns där .När jag vaknade kände jag hur jag frös och genast kastade jag en blick mot fönstret,det kändes som att draget kom därifrån men fönstret var stängt och det hade aldrig dragit förut,eftersom fönstret var väl isolerat.Just i den sekunden trodde jag att även sjukhusbesöket varit en dröm.Men sedan slog det mig ,det var ingen dröm, inte sjukhusbesöket.Det var väl meningen att det här skulle hända mig.Det var ödet som bad om det.Jag gick ner för trappen och slängde av mig skorna nere i hallen och hängde av mig jackan.Jag kikade in i mammas sovrum,men där var hon inte.Jag gick in i köket och där satt hon med en kopp kaffe i ena handen och i den andra hade hon tidningen.Jag kunde höra klockans tickande ljud och jag kollade upp mot den trä bruna klockan som hängde ovanför dörröppningen.Visaren stod på 03.00 och det hade redan börjat ljusna upp ute.Jag öppnade munnen för att säga hej ,till mamma.Men när jag försökte så tog det stopp jag kunde inte få fram något,inte änns ett litet pip.Jag gick fram till diskbänken för att ta ett glas vatten och se om det lättade.Men mamma måste hört mig ,när jag klivivt fram till diskbänken eftersom golvet knarrade något otroligt.

-Hej gumman,vad gör du uppe så här sent,sa hon och jag kunde se och höra hur hennes oro tryckte i bröstet.Hon var orolig för att förlora sin endaste dotter.Även hon visste att jag skulle dö snart,det hon sa om att jag skulle bli frisk och leva livet,var helt enkelt en stor lögn.Hon hade varit så inne i tidningen att hon inte hört att jag kommit fören jag gått på dom där förbaskande plankorna som lät så mycket när man klev på dom .jag tog en klunk vatten och jag kände hur torr jag var i munnen och sedan öppnade jag ännu en gång munnen för att försöka prata.

-Mamma jag älskar dig,sa jag och jag gick fram till henne och kramade om henne.Eller rättaresagt var det hon som kramade om mig .

-Jag älskar dig också,sa hon och pussade mig på huvudet.Jag kunde känna hennes blöta tårar rinna ner på mitt huvud.Nu kändes det som när jag var 4 år ,då när jag var 4 år hade jag inte saker att oroa mig för ,jag kunde inte räkna,jag visste inte mycket om världen.Jag önskar att den tiden aldrig försvann.Den tiden var för länge sedan för hela 12 år sen .Det var endå något som var för chockerande för mig,egentligen var jag inte medveten om att jag snart skulle dö.Jag var inte medveten om att jag var så allvarligt sjuk.Men nu kändes det som allt bara tryckte på .Nu kände jag hur ont det gjorde i hela min kropp,mina ögon log inte längre,dom var trötta.Mitt ansikte var helt blekt.Och mitt leende på läpparna hade dött för länge sen kändes det som.Den människan som får mig lee är ett mirakel.Ingenting skulle få mig varken lee eller skratta .Jag kunde känna hur mina tårar sakta föll ner och mammas blåa kofta vart helt dyblöt.

-Mamma jag vill inte dö!,skrek jag nästan .Nu forsade tårarna och jag kunde verkligen inte stoppa dom.

-Lilla gumman ,du kommer inte dö ,sa mamma och klappade mig på ryggen.

Jag drog mig ur mammas händer och smällde igen ytterdörren med en smäll och sprang och sprang.Vart jag sprang visste jag inte.Jag försöke bara fly,från allt .

Kapitel 2 att bara fly..

Det var precis som mina drömmar,att försöka fly från exakt allt ..Jag stannad vid en bänk och satte mig med en host.Jag var sjuk,sjuk i huvudet också .Vad tänkte jag med ,arslet eller?Jag var dödsjuk och kunde dö ifall jag ansträngde mig för mycket.Så springer jag som om jag vore jagad av en leopard.Jag satt där på bänken och hostade .Genast kom en gubbe fram till mig där jag satt på parkbänken.Det var mörkt ute och bara gatlyktorna lyste upp vägen.

-Du verkar sjuk,vad gör en sån ung dam ute så här sent,sa gubben och satte sig brevid mig på bänken.

Jag kände hur räddslan kröp upp från tårna ut till fingertopparna som domnade bort.Jag var rädd för allt,och hade alltid haft skräcken för mystiska människor.Så satt jag här på en bänk med en okänd gubbe som lika gärna kunde våldta stackars lilla sjuka mig.Jag reste mig upp och kände hur mina ben var för svaga för att orka bära mig,jag föll hejdlöst ner på marken.Jag kände hur det blöta gegiga gruset kletade sig på mina byxor.Det började plötsligt ös  regna och mina ögon slocknade .När jag vaknade till ,var gubben borta .Hade jag svimmat?Det var inget jag kunde svara mig själv för minnet var helt bortglömt.Jag reste mig upp och kände att jag fått ny kraft i benen och gav mig av hemåt.Mamma måste vara ute och leta efter mig .När jag rundade gatuhörnet.Mötte jag mammas oroliga blick.Hon hann knappt fatta att det var jag som stod där fören jag klev fram och gatulyktan lös starkt på mig .Hon kramade om mig .Och sa inget.Det var som om hon visste hur jag känder,men det kunde hon inte göra.Alla känner olika och hon skulle aldrig kunna förstå hur jobbigt det här var ..Vi gick hem tillsammans och när vi kom hem gick jag direkt och la mig .Jag vaknade sent på dagen och låg länge kvar och funderade.Plötsligt ringde telefonen,och jag slet upp mig sjäv ur sängen för att gå och svara.

-Hej det är sanna,sa jag med min röst som inte lät som min .

-Hej Sanna!,det är moster Sally,jag har något förskräckligt att berätta! ,jag vet inte vart jag skulle ta vägen ,så jag tänkte att det verkade som en bra idé att berätta för er innan jag för det vidare.Moster sally skulle precis börja meningen.Men man kunde höra hur blixten slog ner i närheten av vårat hus och telefonen avbröts.Jag såg hur det blixtrade till i elutaget och var rädd för att det skulle komma elbollar.När min mamma var liten ,hände det henne.Det flög elbollar runt i hela huset…