Döden håller om mig, ger mig en sista kyss som farväl. Skallar mig och låter mig falla djupt in i min dvala, men först ljudlösa skrik. Inte ett enda ljud vill lämna mina läppar, men i drömmen skriker jag alltid. Jag faller ner i det där mörka hålet som ingen vill tala om.

Blod kan inte längre rinna från min kropp, inga tårar kan längre falla från mina kinder. Blek, kall, ensam och inte längre levandes i denna värld. Min själ, tunn massa, som rök. Jag kipar efter andan, har landat. Det skvalpar, får luft, äntligen